Krig och världspolitik under 1941

KRIG OCH VÄRLDSPOLITIK UNDER 1941

DET år, som nu gått till ända, har varit rikt på betydelsefulla
tilldragelse!’, även om väl knappast någon av dem varit så dmmatisk
och omedelbal’t skakande som det eul’opeiska jordskredet
på v Ten och försommaren 1940. Kännetecknande för händelserna
under 1941 har framför allt varit å ena sidan krigets utbredning
över allt större oml’åden, tills det numera med ännu större rätt
än det närmast föl’egående kan kallas ett världskrig, å den andra
åter utvecklingen fram till ett relativt jämviktsläge efter den
stora omstörtningen under föregående år.

När 1941 gick in, hade de italienska armeerna just träffats av
de första nedeTlag, som dittills mött axelmakterna till lands. Det
anfall på Grekland, som Mussolini igångsatt på hösten 1940, hade
icke endast misslyckats utan även resulterat i en grekisk invasion
i södra Albanien, där läget i början av 1941 tedde sig alltmer
hotande för Italien.

Samtidigt med bakslaget på Balkan hade Italien drabbats av
den rena katastrofen på egen mark. Marskalk Grazianis länge
bebådade offensiv mot Suez hade under 1940 endast nått ett kort
stycke in i Egypten. I december hade general W avell inlett ett
motangrepp, som fördes med helt annan kraft. Före årsskiftet
voro italienarna utdrivna ur Egypten, och attacken fortsattes in
i det italienska NoTdafrika. I januari föllo BaTdia och Tobruk
med starka garnisoner i segrarens hand. Stöten gick vidare, och
i februal’i intog Wavell Bengazi. Grazianis invasionsarme hade i
realiteten upphört att existera. Det är ännu icke känt, om framgångaTTia
gingo utöver den ursprungliga brittiska planen, som
i så fall blott skulle hava gått ut på att avlägsna det omedelbal’a
hotet mot Alexandria, ellel’ om W aveils avsikter !’edan från början
sträckte sig längre. I det senare fallet återstår spörsmålet, om
edan docent Gunnar Heckscher numera flyttat från Uppsala till Stockholm,
inträder fr. o. m. detta häfte i Svensk Tidskrifts redaktionskommiWI docent Torvald
T :son Höjer, Uppsala, vilken under de senaste åren varit en av tidskriftens
flitigaste medarbetare. Docent Heckscher kvarstår i kommitten.
Red. av Svensk Tidskrift.
l

KRIG OCH
UNDER 1941
VÄRLDSPOLITII{
D ET år, som nu gått till ända, har varit rikt på betydelsefulla
tilldragelser, även om väl knappast någon av dem varit så dramatisk
och omedelbart skakande som det europeiska jordskredet
på våren och försommaren 1940. Kännetecknande för händelserna
under 1941 har framför allt varit å ena sidan krigets utbredning
över allt större områden, tills det numera med ännu större rätt
än det närmast föregående kan kallas ett världskrig, å den andra
åter utvecklingen fram till ett relativt jämviktsläge efter den
stora omstörtningen under föregående år.
När 1941 gick in, hade de italienska armeerna just träffats av
de första nederlag, som dittills mött axelmakterna till lands. Det
anfall på Grekland, som Mussolini igångsatt på hösten 1940, hade
icke endast misslyckats utan även resulterat i en grekisk invasion
i södra Albanien, där läget i början av 1941 tedde sig alltmer
hotande för Italien.
Samtidigt med bakslaget på Balkan hade Italien drabbats av
den rena katastrofen på egen mark. Marskalk Grazianis länge
bebådade offensiv mot Suez hade under 1940 endast natt ett kort
stycke in i Egypten. I december hade general W avell inlett ett
motangrepp, som fördes med helt annan kraft. Före årsskiftet
voro italienarna utdrivna ur Egypten, och attacken fortsattes in
i det italienska Nordafrika. I januari föllo Bardia och Tobruk
med tarka garnisoner i segrarens hand. Stöten gick vidare, och
i februari intog W avell Bengazi. Grazianis invasionsarme hade i
realiteten upphört att existera. Det är ännu icke känt, om framgångarna
gingo utöver den ursprungliga brittiska planen, som
i så fall blott skulle hava gått ut på att avlägsna det omedelbara
hotet mot Alexandria, eller om W aveils avsikter redan från början
sträckte sig längre. I det senare fallet återstår spörsmålet, om
Sedan docent Gunnar Heckscher numera flyttat frän Uppsala till Stockholm,
inträder fr. o. m. detta häfte i Svensk Tidskrifts redaktionskommitt6 docent Tor·
vald T :son Höjer, ppsala, vilken under de senaste åren varit en av tidskriftens
flitigaste medarbetare. Docent Heckscher kvarstår i kommitten.
Red. av Svensk Tidskrift.
l
Torvald T:son Höjer
han hoppats kunna erövra även Tripolis, fördriva italienarna ur
Nordafrika och nå kontakt med fransmännen i Tunisien. Så långt
kom han i alla händelser ej, utan hans segerlopp hejdades vid
Stora Syrtenvikens innersta ända.
Redan i mitten av januari hade olyckorna även på ett tredje
håll börjat drabba Mussolini. Det angrepp mot Sudan, som tidigt
sagts vara förestående, hade aldrig blivit av. I stället inleddes nu
från flere håll en engelsk-sydafrikansk offensiv mot de med så
stora offer vunna italienska besittningarna i Östafrika. Motståndet
var på sina håll mycket hårt, men i april var det i huvudsak
brutet och största delen av landet i engelsk hand. Enstaka styrkor
höllo dock i avlägsna orter stånd långt fram mot slutet av november.
I huvudsak hade konung Viktor Emanuels kejsardöme emellertid
upphört att existera redan på våren.
Vid den tiden hade krigslyckan emellertid åter hunnit vända
sig på mer än ett håll till följd av aktiva tyska insatser. Vid
årsskiftet hade Hitler själv yttrat: »År 1941 kommer att medföra
fullbordan av den största segern i vår historia.» Utfästelsen är
så kategorisk, att den svårligen skulle hava givits, om ej rikskanslern
då tilltrott sig att kunna infria den. Den upprepades
för övrigt i början av 1941 i andra anföranden från tyskt regeringshåll.
Den metod för Englands besegrande, som i första rummet
skulle ifrågakomma, skymtade i slutet av januari, då Hitler
med stor skärp:! tillkännagav ett intensifierat undervattensbåtskrig.
Om man i Berlin räknat med att detta vapen, kompletterat
med flygets mäktiga insatser mot Englands industri, sjöhandel
och folkanda, skulle föra till målet, eller om en invasion med
armen var avsedd som det sista dråpslaget, är icke känt. Ubåtskriget
fördes i alla händelser under vårmånaderna med yttersta
energi och nådde resultat, som framkallade livlig oro i England
och Amerika. Från sommarens början hava emellertid sänkningssiffrorna
gått mycket starkt tillbaka. Orsakerna till denna tendens
äro flere – den engelska flottans allt framgångsrikare insatser
för att bemästra faran under insättande av ett växande antal
eskortfartyg, s. k. korvetter, och av nya tekniska hjälpmedel, de
i följd därav kännbara tyska förlusterna av svårersättlig ubåtspersonal
samt sist men ej minst Förenta staternas allt verksammare
stöd åt England medelst avpatrullering av stora sträckor
av Atlanten. Såsom utvecklingen har artat sig, förefaller det föga
troligt, att ubåtarna – om ej alldeles nya tekniska framsteg skulle
ske på detta område – kunna bliva av avgörande betydelse för
2
Krig och världspolitik under 1941
kriget utgång. En besvärlig och farlig fiende för England äro
de under alla händelser.
Åtskilliga indicier tyda på – om någon visshet kan icke vara
tal- att Hitlers planer för 1941 gått ut på att under årets tidigare
del hålla England sysselsatt till sjöss och i luften och under tiden
med den tyska krigsmaktens huvuddel krossa Sovjets arme och
därigenom undanröja den enda allvarliga fara, som på fastlandet
kunde tänkas hota Tyskland under slutavräkningen med England.
Den tysk-ryska ententen från krigets första skede existerade icke
längre. Molotovs besök i Berlin på hösten 1940 hade, enligt vad
som långt senare meddelats från tyskt håll, icke lett till någon
vänskaplig uppgörelse. De samtida kommunikeerna hade visserligen
talat ett helt annat språk, men detta bevisar naturligtvis
ingenting. Särskilt på Balkan, ej minst i Bulgarien, blev den
tysk-ryska rivaliteten tydlig. En väpnad uppgörel e föreföll allt
annolikare. Ur tysk synpunkt talade starka skäl för att företaga
den snarast möjligt, innan vare sig England eller Ryssland hade
hunnit alltför mycket öka sin styrka.
Om avsikten i Berlin var den här ovan antydda, kunde den icke
.fullföljas på grund av den alltmer oroväckande utvecklingen pa
de italienska krigsskådeplatserna. Man kunde icke taga risken av
den svagare axelmaktens politiska och psykologiska ammanbrott.
En stor hjälpaktion måste företagas. I Nordafrika tog den formen
av översändandet av starka pansarförband under general Romroels
befäl. På Balkan åter torde den ursprungliga planen hava
varit att med starkt tryck och fredlig penetration tvinga Bulgarien
och Jugoslavien att ansluta sig till axeln, dit Rumänien och
Ungern redan hörde sedan november 1940. Det isolerade Grekland
skulle på detta sätt nödgas att giva vika och gå med på en
uppgörelse, som gåve Italien tillräcklig upprättelse för dess illa
medfarna prestige. Ett törre fälttåg var sannolikt icke avsett.
I Bulgarien hade denna politik full framgång. Trots engelskt,
amerikanskt och ryskt motst, nd genomfördes där penetrationen.
Den l mars anslöt konung Boris sig till tremaktspakten. En stark
tysk arme marscherade så småningom upp i landet. Jugoslavien,
som redan förut var utsatt för starkt tryck från norr och väster,
såg därmed även sin östgräns hotad av axelns armeer. Den politiska
pressionen från dess båda stora grannar nådde sålunda en
olidlig höjd. Delade meningar rådde i Belgrad, om man skulle
ansluta sig till axeln eller ej. Prinsregenten Paul och konseljpresidenten
Tsvetkovitj valde det förra alternativet trots förbittrat
3
Torvald T:son Höjer
motstånd i nationella serbiska kretsar. Den 25 mars undertecknade
Tsvetkovitj tremaktspakten, varvid Jugoslavien erhöll vissa
undantagsförmåner. Den tyska politiken tycktes hava triumferat;
Grekland stod isolerat på Balkan.
Då inträffade en plötslig och total omsvängning i Belgrad, vilken
genom sina följder blev av mycket stor betydelse för Europa.
Serbiska officerskretsar störtade Tsvetkovitj, den unge konung
Peter förklarades myndig, och en gammalserbiskt sinnad regering
bildades. I sista ögonblicket hade alltså den dittillsvarande tyska
Balkanpolitiken strandat. Att starka engelska, ryska och amerikanska
inflytelser hade varit verksamma i Belgrad, förefaller
säkert. Utrikesminister Eden och generalstab chefen sir John Dill
hade i slutet av februari och början av mars besökt Ankara och
Aten; Roosevelts specielle delegat överste Donovan hade varit
aktiv på Balkan; och den 5 april slöts i Moskva ett vänskapsfördrag
mellan den nya jugoslaviska regeringen och Ryssland.
För Hitler torde det redan av prestigeskäl hava tett sig omöjligt
att acceptera det ändrade läget och söka nå en modus vivendi
med de nya makthavarna i Belgrad. Militära omgrupperingar för
en allmän tysk offensiv mot både Jugoslavien och Grekland .förctogos
under de följande tio dagarna. Ungern tvangs att medverka
– premiärministern greve Teleki tog under hittills outredda omständigheter
sitt liv – och den 6 april gick det stora angreppet.
lös mot de båda Balkanstater, som sökt hävda in frihet. Genom
samtidiga händelser på två andra håll syntes attacken få prägel
av ett led i en koncentrisk framstöt mot Suez. I början av april
hade Rommel inlett en offensiv mot de svaga brittiska styrkor,
som höllo Cyrenaica, sedan stora truppavdelningar överförts till
Greklands hjälp. Angreppet vann mycket hastig framgång; Bengazi,
Derna, Bardia och Sollum erövrades, Tobruk med dess starka
garnison isolerades, och Egyptens gräns uppnåddes på mindre än
två veckor, alltså på vida kortare tid än den, som nyss krävts för
W avells offensiv i motsatt riktning. Den 4 april störtades vidare
!raks regering genom en kupp, och en starkt engelskfientlig riktning
tog makten. Hela Storbritanniens maktposition i Nära östern
syntes alltså vackla, när även den stora tyska offensiven på Balkan
kröntes med en utomordentligt snabb och fullständig framgång.
Stöten hade i främsta rummet satts in från sydvästra Bulgarien
mot södra Serbien. över Yskub trängde tyskarna fram västerut,
bröto förbindelsen mellan serber och greker och uppnådde själva
kontakt med den hårt trängda italienska armen i Albanien. En
4
Krig och världspolitik under 1941
andra stöt från norra Bulgarien trängde in i själva hjärtat av
Serbien, en tredje var riktad mot kroaternas och slovenernas bosättningsområden
och vann åtminstone hos den förra nationen
starkt stöd bland missnöjda element. Dessa utropade det oberoende
Kroatien med den landsflyktige, på sin tid i mordet på konung
Alexander invecklade extremistledaren doktor Ante Pavelitj som
ledare. På tio dagar var fälttåget avslutat; den jugoslaviska
arm€m kapitulerade den 17 april utan villkor. Höstens händelser
hava emellertid visat, att detta slut på fientligheterna delvis var
blott skenbart: serbiska friskaror föra i stora delar av landet
alltjämt en kamp, som ledes av reguljära högre officerare och
stundom synes stå det stora kriget Tätt nära. Att landet trots
mycket hårda undertryckningsåtgärder är allt annat än pacificerat,
lider intet tvivel.
Nästan lika snabbt verksam var den tyska attacken mot det
dittills med sådant hjältemod kämpande Grekland. Saloniki föll
omedelbart, den från huvudarmen avskurna grekiska hären i
Trakien kapitulerade, och Makedonien gick snabbt förlorat. De
engelska trupper, som under mars från Nordafrika överförts till
Grekland, voro numerärt för svaga att tillsammans med de grekiska
styrkor, som kunnat undvaras på andra ställen, hålla linjerna
kring Olympos och vid ’l’ermopyle. Under hela Balkanfälttåget
vi ade sig för övrigt den tyska överlägsenheten i fråga om
flyg och pansarvapen lika avgörande som året förut i Polen och
Frankrike. Tessalien gick på några dagar förlorat, och över
Pinduspassen föllo tyska trupper den ur Albanien retirerande
grekiska huvudarmen i ryggen. Den kapitulerade redan den 23
april. Sedan de viktiga ställningarna vid Termopyle betvingats,
ryckte tyskarna in i Mellangrekland, medan deras fallskärmstrupper
bemäktigade sig Korintiska näset. De grekiska myndigheterna
begåvo sig till Kreta. Trots det utomordentligt kritiska
läget lyckades den engelska flottan ännu en gång rädda största
delen av landstigningskaren och även några grekiska förband.
Hela fastlandet befann sig vid utgången av april i tysk hand.
Det är alldeles tydligt, att det grekiska motståndet mot tyskarna
icke motsvarade det, som dittills hade bjudits den italienske angriparen.
Till stor del är väl förklaringen av psykologisk art.
Den redan förda heroiska kampen hade alltför hårt tagit folkets
krafter i anspråk, och chocken av angreppet från ännu en stormakt
blev därför outhärdlig. Men det förefaller också, som om
det inom armebefälet och på andra håll funnits tyskorienterade
5
Torvald T :son Höjer
kretsar, som icke velat göra motstånd till det yttersta mot denne
fiende. Härför talar, att den militärt präglade marionettregering,
som senare bildats i det ockuperade Aten, i sin spets har samme
general, som undertecknade Epirusarmens kapitulation. Under
ockupationen synes Grekland för övrigt lida svårare umbäranden
i försörjningshänseende än kanske något annat land i Europa.
Sin avslutning fann Balkanfälttåget en månad senare, alltså i
slutet av maj, i den med överlägsen kraft och skicklighet utförda
tyska erövringen av det luft- och sjöstrategiskt viktiga Kreta
genom luftlandsättning. Den engelska flottan, som med framgång
avvisat överskeppningsföretag, tvangs av det starka flyg, som
baserats i Peloponnesos och på angränsande öar, till sist att rymma
fältet. Ännu en gång lyckades den dock trots alla svårigheter
evakuera en betydande del av de brittiska styrkorna. Intrycket
av denna dittills i krigshistorien okända tyska operation var dock
enormt. Många höllo ett angrepp av samma art över Cypern och
Syrien mot Suez för omedelbart förestående; andra ville redan
varsla Englands eget öde.
Rent militärt hade Balkankampanjen och dess kretensiska
epilog varit en uppvisning av den tyska krigsmaktens överlägsna
kunnande, nästan lika imponerande som det franska fälttåget ett
år tidigare. Tysklands prestige nådde åter ett maximum, Englands
en vågdal. Men de följande händelserna under året hava
otvetydigt visat, att framgången var av mycket tveeggat slag.
För det första hade operationerna i Grekland och på Kreta tack
vare det sega motståndet krävt så mycken tid och kostat så pass
stora offer, att engelsmännen hunnit avvärja de mest akuta
farorna kring östra Medelhavet. Rommel hade enligt propagandan
avsett att föra mer än tusen stridsvagnar ända till Suez. I
själva verket kom han aldrig ens så långt som Graziani ett halvår
tidigare utan gjorde halt omedelbart innanför Egyptens gräns. I
det genom sin olja och sitt läge livsviktiga Irak togo engelsmännen
omsider i med hårdhandskarna. Betydande truppstyrkor
ryckte mot Bagdad, och den 31 maj måste den nyinsatta tyskvänliga
regimen sträcka vapen. England hade åter där ett pålitligt
uppmarschområde. Denna framgång fullföljdes omedelbart.
En tysk penetration av Syrien för att förbereda en framryckning
genom Palestina mot Suez hade länge tett sig som ett hotande
spöke, då ingen litade på Vichyregeringens vilja och förmåga att
hävda sitt välde i Levanten mot ett tyskt intrång. u samlade
England sig till en lika folkrättsligt tvivelaktig som realpolitiskt
6
Krig och världspolitik under 1941
otvetydig kraftåtgärd av samma art som sjöslaget utanför Oran
föregående sommar. Brittiska och de Gaulle-styrkor inföllo i
början av juni i Syrien från både Irak och Palestina, och efter ett
segt försvar måste fransmännen kapitulera. Därmed var hela
området mellan Medelhavet, Persiska viken och Röda havet under
brittisk militär kontroll och en tryggad förbindelse med Turkiet
åter upprättad. Hotet mot Suez var avvärjt åtminstone för åtskillig
tid framåt. Under hösten kompletterades positionerna utan
rättsliga skrupler med en rysk-brittisk ockupation av Iran och med
tyskarnas framtvungna avlägsnande från Afganistan.
Men ännu viktigare skulle den tyska krigsmaktens engagemang
pa Balkan under mars-maj visa sig vara genom sina verkningar
på ett helt annat håll.
Det blev i mitten av juni tydligt, att Hitlers nästa mål icke var
Suez utan Moskva, den huvudstad, dit Ribbentrop mindre än två
år tidigare företagit den berömda och bejublade försoningsfärd,
som möjliggjort angreppet på Polen. Den tyska diplomatin hade
under v~ ren 1941 vunnit stöd för sina flyglar i Rumänien och
Finland, de båda stater, som så nyligen fått känna av den ryska
expansionslustan och de dödsfaror, som den innebar för Sovjets
grannar. Den 22 juni satte sig de tyska armeerna i rörelse på
hela den oändliga fronten från Ishavet till Svarta havet. Rumänien
-liksom Italien, Ungern och Slovakien- deltog från början
i fälttåget; några få dagar senare blev även Finland en aktiv
bundsförvant, sedan ryssarna besvarat den tyska framryckningen
fran finskt område med omfattande bombardemang av finska
städer och industriorter.
Det torde numera icke råda något tvivel om att man i ansvariga
tyska kretsar i juni 1941 räknade med att den gigantiska operationen
skulle vara slutförd och den hatade och avskydde motståndaren
i öster slagen till marken före vinterns inbrott, så att man
sedan åter kunde koncentrera alla krafter till en lutuppgörelse
med England. Endast så blir väl i och för sig angreppet på Ryssland
militärt och politiskt motiverat. Så var också propagandan
från början upplagd. Det bör också paminnas om att den militära
expertisen i Europa, ej minst den skrivande svenska, i allmänhet
från början tillmätte den ryska motståndskraften en längd, som
varierade mellan tre veckor och lika många månader. Ä ven i
England antydde pressen i juni och början av juli ganska oförolommerat
en liknande värdering och manade sina landsmän att
väl nyttja den korta samlings- och förberedelsetid, som blivit Eng-
7
Torvald T:son Höjer
land förunnad. Ä ven sedan fälttåget visat sig vara av långt högre
svårighetsgrad, än man från början trott, var denna förtröstan
på total seger före vintern stark på tyskt håll. Här må erinras
om Hitlers egna ord i början av oktober vid iniedandet av den
stora offensiven mot Moskva, i vilka fiendens definitiva nederlag
framställdes såsom omedelbart förestående. N å g on tid senare
meddelade rikspresschefen Dietrich själv i utomordentligt dramatiska
och bestämda ordalag, att den definitiva segern var vunnen,
ett tema, som sedan varierades i den tyska pressen. Först den 7
december tillkännagavs, att armen skulle övervintra ungefär i sina
uppnådda ställningar. Varje tanke på att ett vinterkrig skulle
hava ingått i de ursprungliga planerna, torde numera vara undanröjd
genom de på flere sätt märkliga former, vari vid själva jultiden
en allmän insamling av vinterbeklädnad och skidutrustning
för armen igångsattes över hela Tyskland. Det förefaller uppenbart,
att de chanser, som möjligen funnits att genomföra fälttåget
enligt planen, gått förlorade, då angreppet på grund av operationerna
på Balkan och Kreta icke kunde företagas förrän vid midsommar.
Om beräkningarna således otvivelaktigt slagit fel, torde skulden
icke rättvisligen kunna tillskrivas den tyska krigsmakten, som
efter vanligheten utfört oerhörda prestationer. För den första
väldiga anstormningen föllo Ryska Polen, Litauen, Lettland och
Vitryssland snabbt i angriparens hand. Redan i mitten av juli
intogs Smolensk. I fortsättningen rensades Estland, varifrån man
trängde fram till Leningrads omedelbara närhet. Bessarabien och
så gott som hela Ukraina erövrades, och så småningom ockuperades
även största delen av Krim efter hårda och blodiga strider
på de smala näsen. I Moskvatrakten nådde tyskarna fram till
några få mil från själva huvudstaden. Att ryssarna lidit oerhörda
förluster i stupade, sårade och fångar liksom i erövrad eller förstörd
krigsmateriel av alla slag lider intet tvivel, även om båda
sidornas sifferuppgifter som vanligt böra upptagas med åtskillig
försiktighet. Också tyskarna torde hava drabbats av betydande
förluster, vilkas storleksordning är ännu ovissare.
Men trots dessa sagolika tyska framgångar hade kriget i öster
från början en helt annan prägel än det franska fälttåget. Även
nu utvecklade sig visserligen hela rader av inringningsslag av
olika format, men de inneslutna ryssarna kapitulerade ej utan
kämpade obönhörligt vidare, så länge som det överhuvud taget
var möjligt. Därigenom fördröjdes den tyska frammarschen och
8
Krig och världspolitik under 1941
ökades bägge parternas förluster. Bakom de tyska linjerna florerade
ett partisanväsende av oerhörd omfattning. De retirerande
ryska armeerna upptoga .åter den gamla ryska traditionen att
ödelägga de utrymda områdena för att hindra angriparens frammarsch.
De ryska tillgångarna på manskap och materiel visade
sig trots katastrofala förluster alltjämt mycket stora, särskilt –
av allt att döma- när året led mot sitt slut. De ryska härförarnas
förmåga att sammanhålla och leda sina truppmassor torde till sist
i flere fall hava visat sig större, än man i allmänhet väntat sig.
Men med all sannolikhet har en av tyskarnas största svårigheter
varit att nöjaktigt ordna etappväsendet i de vidsträckta nyerövrade
områdena, ett problem som tydligen icke ens tysk organisationsförmåga
kunnat bemästra.
I slutet av november måste tyskarna för första gången erkänna
en påtaglig och betydande motgång. Det nyss erövrade, viktiga
Rostov vid Donmynningen, porten till Kaukasien, måste utrymmas.
Under december hava ryssarna tydligen vunnit betydande
framgångar såväl söder om Ladoga som på stora delar av centralfronten.
Det omedelbara trycket mot Moskva har upphävts, och
viktiga positioner såsom Kalinin (Tver), Klin, Kaluga och Tula
tyckas åter vara i rysk hand. Aven på Krim har en rysk framryckning
ägt rum under årets sista vecka. Det sedan september
nästan helt isolerade Leningrad, som så många gånger sagts stå
inför sitt fall, håller alltjämt ut, säkerligen under ohyggliga lidanden
för civilbefolkningen men numera kanske med viss utsikt till
undsättning.
Det läge, som vid årsskiftet råder på östfronten, är mycket
oklart. Det är icke känt, i vilken utsträckning den ryska framryckningen
berott på egen offensivkraft eller sammanhänger med
en tysk strategisk reträtt såsom följd av beslutet om övervintring.
Att det senare på flere håll icke är händelsen, är dock säkert.
Det framgår redan av de avsevärda materielförluster, som de
tyska styrkorna på sina håll ovedersägligen lidit. Att situationen
icke är tillfredsställande ur tysk synpunkt, framgår av flere
symtom, bland vilka generalfältmarskalk von Brauchitschs tillbakaträdande
och befälets övergång i Hitlers egna händer kort
före jul är det mest uppseendeväckande.
Läget i öster är således så oklart, att inga säkra slutsatser kunna
dragas. Alla möjligheter stå ännu öppna för 1942, från en ny förkrossande
tysk offensiv på våren med den slutliga segern över
Ryssland som följd till en oemotståndlig rysk framryckning
9
Torvald T :son Höjer
västerut över hela linjen. Att båda dessa alternativ skulle få.
utomordentligt betydelsefulla konsekvenser för världen i dess helhet
och icke minst för de nordiska folken, ligger i öppen dag.
Mellan dem finnes hela skalan varianter av en fortsatt mer stabiliserad
kamp på östfronten; detta skulle innebära den europeiska.
stridens definitiva övergång till ett tvåfrontskrig, som mutatis
mutandis skulle påminna om 1914-1917.
Parallellt med den stora europeiska tragedin har under 1941
allt skarpare avtecknat sig ett motsvarande drama på andra sidan
Atlanten och kring Stilla havet, tills de båda vid årets slut flöto
ihop till ett enda skakande sorgespel.
Vid 1940 års slut stod Franklin Roosevelt inför sin tredje presidentperiod,
den första av detta slag i Förenta staterna historia.
Att hans program var obegränsad materiell hjälp åt England, var
allmänt känt, liksom att det i U. S. A. på många håll fortfarande
rådd~ starka isolationistiska stämningar, vilka måste cröra presidentens
väg ganska slingrande och riskfylld.
Sitt första stora steg tog Roosevelt i mars, då han tack var(}
låne- och uthyrningslagens antagande efter långa debatter i kongressen
erhöll en mycket omfattande befogenhet att bistå England
med krigsmateriel av alla slag utan att längre bindas av deväxande
svårigheter, som yppat sig för Londonregeringen att finansiera
sina inköp i Amerika. Allt skarpare utfall mot axelmakterna
i presidentens tal gåvo tydliga vittnesbörd om hans ställning
i den stora konflikten. Beslag på tyska och italienska fartyg
i amerikanska hamnar, övertagandet av skyddet för Grönland
genom ett avtal med den danske ministern i Washington, vilken.
därvid handlade alldeles oberoende av statsrådet i Köpenhamn,
samt omfattande patrullering av västra Atlanten betecknade nya
steg i riktning mot Amerika aktiva ingripande i konflikten.
I mitten av juni gick Roosevelt vidare. Axelmakternas finansiella
tillgodohavanden i U. S. A. spärrades, och deras konsulat
stängdes. Vid det tysk-ryska krigsutbrottet lovade presidenten
Ryssland all möjlig hjälp, ett steg som var särskilt märkligt mot
bakgrunden av den starka bolsjevikskräcken i vida kretsar i
Amerika. I början av juli tillryggalades en ny viktig etapp av
stor betydelse även för själva krigets förlopp. Amerikanska marintrupper
landstego på Island, och U. S. A. övertog skyddet av sjövägen
mellan Amerika och denna ö, varigenom Englands tällning
i blockadkriget avsevärt lättades. I augusti följde ett nytt steg:
10
Kdg och världspolitik under 1941
av framför allt moralisk verkan. Roosevelt och Churchill möttes
på krigsfartyg ute i Atlanten och utsände därifrån en gemensam
deklaration om sina syften, sammanfattade i åtta punkter. Under
hösten tillspetsade intermezzon till sjöss ytterligare de tysk-amerikanska
förbindelserna i den mån, som det ännu var möjligt. Men
alltjämt ryggade stora delar av den amerikanska opinionen tillbaka
för den logiska konsekvensen av sin hållning – övergången
till »a shooting war». Ej heller kunde det ligga i ’l’ysklands intresse
att framdriva ett krigsutbrott. Den sista stöten skulle
komma från annat håll.
J apan hade under förra delen av 1941 fortsatt sin målmedvetet
imperialistiska politik i Fjärran östern. Det hade på våren hållit
’l’hailand om ryggen i ett litet krig med det övergivna och hjälplösa
Franska Indokina. I juli följde en vida viktigare framstöt,
då Tokioregeringen avtvingade Frankrike rätt till flygbaser och
garnisoner i denna viktiga koloni. Därigenom blev hotet mot
Singapore och ederländska Indien akut. De anglosaxiska makterna
skredo till motåtgärder. J apan betecknades som angripare,
och dess tillgodohavanden beslagtogas i Förenta staterna och hela
Brittiska imperiet. Åtgärder vidtogas för närmare sammanslutning
av de s. k. A-B-C-D-makterna (America, Britain, China, Dutch
Ea t-Indie ). För en stormakt med Japans bräckliga finansiella
och industriella struktur innebar en dylik fredlig blockad det
säkra nederlaget, om den fortsattes på längre sikt. Sedan underhandlingar
om återgång till normala förhållanden visat sig gagnlö
a – Amerika ställde enligt vad man nu vet mycket bestämda
krav på japansk reträtt i Kina och Indokina – slog Tokio den 7
december till, oväntat åtminstone för Amerika.
Därmed var kriget vordet ett världskrig i ordets striktaste bemärkelse.
Detta bekräftades ytterligare, då nu Tyskland och
Italien såsom J apans bundsförvanter förklarade Amerika krig.
ålunda besparades Roosevelt vidare mödor för att pressa den
amerikanska opinionen de sista avgöTande stegen.
Det japanska överraskningsangreppet har åtminstone till en
början krönts med avsevärd framgång. De amerikanska och brittiska
marinerna hava lidit svåra förluster, Hongkong och några
smärre amerikanska öar liksom norra Malaeka hava erövrats,
Filippinerna synas vid årsskiftet stå inför sitt fall, och Singapore
är i fara. Hur saken kommer att ställa sig, då kriget i Fjärran
östern hunnit pågå något längre och överraskningsmomentet
11
Torvald T:son Höjer
upphört att verka, undandrager sig tills vidare alla spådomar.
Att J apans ställning icke är särdeles god för en verkligt långvarig
kamp, förefaller sannolikt.
På en annan utomeuropeisk krigsskadeplats har England däremot
vid slutet av 1941 skördat stora framgångar. Det är i samma
öknar, där de brittiska fanorna fördes segerrikt fram vid årets
början. Wavells efterträdare, general Auchinleck, har efter hc rdnackat
tyskt motstånd ånyo erövrat Oyrenaica och tillfogat Roromels
arme våra förluster. Det återstår ännu att se, om angreppet
denna gång kommer att föras fram genom Tripolis till Tunisiens
gräns – eller ännu längre. Att det i viss mån har karaktär av
avlastningsoffensiv till den sydryska frontens förmån, förefaller
troligt. Att det kostat segraren vida mer än på sin tid W avel] s
segermarsch, lär också vara säkert.
Vid slutet av 1941 äro japanerna stadda på segerrik frammarsch
i Stilla havet, medan de båda europeiska axelmakterna befinna
sig på defensiven i Ryssland och i Afrika. Luftfronten över England
och ubåtskriget på Atlanten hava under årets senare del
erbjudit föga av intresse. De under sommaren och hösten rätt
intensiva engelska bombraiderna mot Tyskland och de ockuperade
områdena hava på sistone åtskilligt mattats. Militärt har den
tyska övervikten i stort sett avlösts av en viss jämvikt. Det återstår
alltjämt att se, om detta är en bestående tendens, i så fall väl
förebådande en definitiv vändning i krigslyckan till engelsk fördel,
eller om förhållandet blott är övergående och kommer att finna
sin avslutning i en ny stor tysk offensiv mot England, i Ryssland
eller i Medelhavet. Förmodanden i den senare riktningen hava
framställts i samband med Hitlers befälsövertagande. Om de äro
berättigade eller ej, kan först det nya året visa.
För de numera mycket lätt räknade neutrala staterna i Europa
är läget lika allvarligt som någonsin. Kriget har utvidgats och
går mot ytterligare skärpning. Särskilt i samband med verkliga
eller befarade engelska landstigningsföretag kunna svåra och
plötsliga komplikationer inträda. Likaledes kan den oväntade händelseutvecklingen
på sistone i öster bringa i sitt följe nya riskmoment
av största svårighet. Hög beredskap på det militära området,
fasthet, parad med klok försiktighet, på det politiska äro
nu oundgängligare än någonsin.
Torvald T :son Höjer.
12