Print Friendly, PDF & Email

Med hängslen och livrem i Folkhemmet

Av Patrik Strömer | 21 February 2020



När jag började skolan var Gunnar Sträng fortfarande finansminister i Sverige. Det var han inte länge till. Men han hade redan suttit i regeringen i 31 år då, varav 21 år som finansminister. Med hängslen, livrem och en säkerhetsnål över fickan med plånboken nedstoppad, symboliserade han omsorgen om pengar, skriver Patrik Strömer som läst Erik Åsbrinks biografi om Gunnar Sträng.

I valet 1976 bröts den socialdemokratiska dominansen och de ”förlorade åren” kunde efterföljas av ytterligare förlorade år.

I biografin ”Gunnar Sträng” av Erik Åsbrink (Albert Bonniers) får vi möta en man som mer än någon annan förkroppsligade den socialdemokratiska tanken om ett samhälle där alla kunde växa, förkovras och bli något annat än det de annars varit födda till – lantarbetare, statare, egendomslösa. Olof Palme med sin överklassbakgrund är mer en symbol på för hur idéer kan påverka och forma en människa, men Gunnar Sträng var sina handlingar genom livet.

Att historien skrivs av en annan tidigare finansminister med samma partibakgrund faller sig kanske naturligt. Företrädarnas framgångar och misslyckanden har till stor del format samhället som det är idag och Åsbrink arbetade också som ung tjänsteman på Finansdepartementet under Sträng.

Den strikt kronologiska linjen i boken bryts av olika tematiska utvikningar. Och mot slutet får vi också en ordlista över olika strängska uttryck, där etablerad latin, låtsasord och gammalsvenska uttryck blandas på ett hejdlöst sätt. Sträng var självlärd och läste mycket på egen hand, men hade inte någon utbildning från skolan att tala om.

Han organiserade arbetare inom lantbruk och trädgårdsodling, startade fackklubbar, cyklade runt i Sverige och talade med statare, drängar och bönder och försökte förklara för dem att alla tjänar på att det är ordning och reda på arbetsplatserna. Han steg i graderna internt och blev så småningom involverad i politiken.

Boken är till sitt yttre en rimlig och klar framställning, men allt eftersom nutiden närmar sig blir det fler anekdotiska vittnesmål från olika gubbar som velat eller fått komma till tals med sina episoder om Gunnar Sträng. Det tycks vara ett ständigt återkommande problem i all historieskrivning att den tid som utspelar sig längre bort går att gestalta tydligare, medan samtiden utgör ett myller av förvirring och motstridiga krafter.

Sedan slås man som läsare av hur ändamålet helgat medlen genom hela karriären. Allt från att blåljuga för nyblivna fackföreningsmedlemmar om hur långt strejkkassan räcker, till vilseledande information eller undanhållande av densamma, ja allt det politiska fulspel som äger rum bakom kulisserna. Dessutom en allvarlig episod där Sträng i strid mot grundlagen ville eftersöka vem som hade läckt siffror till televisionen.

Med några decenniers perspektiv på rekordåren och den efterföljande stagnationen går det att konstatera att såväl nationalekonomerna som finansministrarna blivit en smula klokare. Efter att tankarna om planhushållning efter andra världskriget slagits ur hågen, kunde Socialdemokraterna ägna sig åt att beskatta det ökande välstånd som skapades i den privata sektorn och fördela detta. Människors inkomster – snarare än ägandet – socialiserades efterhand.

Det politiska trycket på att ständigt kräva ”reformer”, alltså ännu mer skattepengar till diverse ändamål, var starkt. Sträng stod ofta emot, han ville ha en budget i balans och var nog medveten om att keynesianismen var svårare att tillämpa i verkligheten än i teorin. Särskilt att dämpa i konjunkturuppgång visade sig vara svårt. Och ju mer företagen och inkomsterna beskattades, reglerades, fördelades och styrdes, desto svårare blev det att upprätthålla en jämn och stabil tillväxt.

I Åsbrinks text framhålls ofta att ekonomer och den politiska oppositionen inte sällan förespråkade en än mer expansiv politik under 1950- och 60-talen. Insikten om att stabila spelregler, ett fast penningvärde och konkurrens på marknaden är de bästa förutsättningarna tycks helt enkelt inte ha funnits. I stället var det varjehanda politiska styrmedel som skulle optimeras i varje givet ögonblick. Mitt favoritexempel ur boken är den tillfälliga moms-sänkningen som skulle råda under 5 1/2 månad, som ett resultat av den första Hagauppgörelsen på 1970-talet. Hur kommer man ens på en sådan idé?

En annan episod är när dåvarande Volvo-chefen Gunnar Engellau på ett möte med SAF och Högerpartiet lär ha yttrat: ”Jag kan inte alls begripa varför det skall behövas några oppositionspartier. Om det något jag vill så lyfter jag på luren och talar med Gunnar Sträng och så får jag som jag vill.” Helt klart har dagens svenska näringsliv en sundare inställning numera till politikens roll.

Det mest fascinerande av allting är att Gunnar Sträng aldrig tycks har förstått begreppet marginalkostnad. Eftersom han ansvarade för beskattningen i Sverige under två decennier kan man tycka att någon borde ha kunnat förklara innebörden för honom. De försök som gjordes med att lyfta de höga marginalskatterna föll dock platt med invändningen ”det finns ingen skatt som heter marginalskatt”.

Den kombinationen av arrogans och ignorans ledde till att Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien allvarligt skadade Strängs anseende. Han hade fel i sak, var raljant mot Sveriges mest beundrade författarinna och därmed lades ytterligare sten på börda för en socialdemokrati som under första halvan av 1970-talet gjort sitt som konstruktiv politisk kraft i Sverige.

Det är lite sorgligt att se den statliga girigheten efter ytterligare skatter bidra till att en politisk karriär avslutas. Sträng satt kvar i riksdagen under oppositionsåren 1976-82, men återkom aldrig som minister.

Patrik Strömer är Generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019