Mattias Bengtsson; Ifrågasätt makten
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ifrågasätt n1akten
l av Mattias Bengtsson
I Sverige har den starka regeringsmakten alltför länge prioriterats
före andra demokratiska och medborgerliga värden. Det borde vara möjligt att
finna stöd såväl bland medborgarna som i politiken för att ändra prioriteringen.
E
FTER ETT TRIST VALRESULTAT, var i mina ögon
ett av de få glädjeämnena det initiativ som
folkpartiet tog i syfte att pröva förutsättningarna för en koalition med ett eller flera borgerliga partier och miljöpartiet.
Det var i och för sig uppenbart för alla att förutsättningarna inte var särskilt bra, för att uttrycka det försiktigt.
För det första var det osannolikt att moderaterna skulle
kunna delta i, om ens stödja, en sådan koalition. Och även
om Lars Leijonborg lyckats samla alla partier förutom socialdemokraterna och vänsterpartiet hade majoriteten i riksdagen blivit mycket kriapp, ett enda mandat.
Viktigare var ändå att det var svårt att se hur en sådan
koalition skulle kunna enas om ett från borgerlig
Kanske avstod Svensson därför att han insåg hur
negativt de flesta skulle reagera på ett sådant initiativ.
För det kändes sannerligen inte som att min glädje
över att folkpartiet vågade utmana regeringen Persson
delades av särskilt många inom den politiska klassen.
Tvärtom var den gängse uppfattningen att Lars Leijonborg efter valframgången drabbats av hybris och därmed bjöd miljöpartiet på en chans att idka politisk
utpressning mot socialdemokraterna.
De flesta politiska kommentatorer hade redan
bestämt sig för vem som skulle ha makten. Göran Perssons minoritetsregering skulle sitta kvar med parlamentariskt stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet.
Och så blev det också till sist. Men vad jag fortfaran- ”De flesta politiska
de inte kan smälta är att själva försöket att testa ett alternativ, inklusive miljöpartiets rätt självklara
utgångspunkt rimligt sakpolitiskt
innehåll. För en utanförstående
tycktes det dock som om de förhandlingar som ändå hann genomföras, visade på en större grad av
samsyn inom många områden än
vad ens fördomar om miljöpartiet
gav vid handen. Det är uppenbart
felaktigt, vilket också visat sig i
kommentatorer hade redan ambition att öka sitt politiska inflybestämt sig för vem som
tande, närmast framställdes som
illegitimt, att det av så många enkelt
avfärdades i negativa termer som
politiskt spel, schackrande ochskulle ha makten.”
andra sammanhang, att se miljöpartiet som en del i ett
monolitiskt vänsterblock Och det var ju för övrigt inte
miljöpartiet som spräckte det annorlunda regeringsförsöket, utan centern.
Men skälet till min glädje hade inte primärt att göra
med insikten om att man i miljöpartiet bryr sig om små-
företagare. Nej, det som piggade upp humöret var att
någon vågade utmana den allt annat än självklara föreställningen om att Göran Perssons minoritetsregering
skulle sitta kvar.
REDAN 1998
Jag tror att ett sådant ifrågasättande borde ha skett redan
1998, då det valets vinnare i grenen borgerlig kannibalism, kristdemokraterna, rimligtvis borde ha undersökt
förutsättningarna för en regeringsbildning med miljö-
partiet som partner. Men Alf Svensson var passiv.
utpressning.
Den debatt om regeringsfrågans hantering som därefter följt har också behandlat händelserna efter valet
som om det var ett problem som borde lösas. Några borgerliga debattörer har visserligen hävdat att det normala efter ett val borde vara att regeringen avgår, i alla fall
om den är en minoritetsregering.
Men fler röster har höjts för att ändra systemet för att
minska små partiers möjligheter att utöva inflytande.
statsministern har till exempel talat sig varm för majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittisk modellmedan
andra valt att framhålla den mera svenskt konventionella lösningen att höja ribban för tillträde till riksdagen (om än inte till turkiska nivåer).
Utgångspunkten tycks vara att det ur politisk systemsynpunkt inte bara är ett egenvärde att den exekutiva makten, regeringen, skall vara potent och effektiv, det
är också prioriterat framför andra värden.
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61 IJl
o
0..
”Det råder trots allt i det närmast total konsensus om att det är bättre med demokrati än med mer auktoritära system, även om de senare skulle vara bättre på att få tågen att gå i tid.”
I praktiken innebär detta synsätt att det spelar mindre roll om en minoritet ges makten över majoriteten.
Både det brittiska systemet och en högre spärr till riksdagen leder till att det blir lättare att i parlamentet samla
en majoritet, men sannolikheten ökar därmed också för
att det blir en majoritet som inte speglar väljarkårens
förlängningen av mandatperioderna från tre till fyra år.
Ett annat är reformeringen av budgetprocessen, som ger
regeringen en mycket starkare ställning gentemot riksdagen när statens finanser skall fastställas. Ett tredje är
den successiva utarmningen av den kommunala självstyrelsen. Till detta kommer medlemskapet i den Eurosammansättning.
”För att vara en demokrati
peiska Unionen, då regeringen spelar den helt avgörande rollen från
svensk sida när besluten skall fattas inom EU. Varje exempel i sig
kan försvaras och förklaras, men
sammantaget är utvecklingen
olycklig.
BÄTTRE ÄN PUNKTLIGA TÅG
Jag kan naturligtvis inse varför man
i största allmänhet tycker att det är
bra med potenta och effektiva ledare. Men frågan är hur detta skall
vägas mot andra värden när det gäller offentlig maktutövning, när det
har den politiska makten i
Sverige varit monopoliserad
på ett unikt sätt.” Därutöver är det inte oväsentligt
att regeringsmakten under många
handlar om hur vårt land skall styras. Sverige är inte ett
företag. Och det råder trots allt i det närmast total konsensus om att det är bättre med demokrati än med mer
auktoritära system, även om de senare skulle vara bättre på att få tågen att gå i tid.
Jag vill hävda att det finns en trend, en oroande trend,
mot att stärka regeringsmakten på bekostnad av andra
demokratiska och medborgerliga värden. Ett exempel är
decennier i huvudsak legat hos ett och samma parti. För
att vara en demokrati har den politiska makten i Sverige varit monopoliserad på ett unikt sätt. Bristen på maktskiften har i sig lett till att regeringsmakten stärkts medan
riksdagen kommit att spela en allt mera undanskymd
roll. Ett exempel på detta är att statsråden i allt mindre
utsträckning rekryteras ur riksdagen.
Men om den trend jag beskriver faktiskt existerar och
fD lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61
att den är ett problem, varför bryr sig då de till synes för
evigt till opposition dömda politiska partierna så lite?
Ett viktigt skäl tror jag är att det handlar om konstitutionella frågeställningar, och sådana har vi intalat oss
att man ändå inte kan göra någonting åt om inte socialdemokraterna vill- och det vill de ju inte. Det innebär
att diskussioner om reformer av det politiska systemet
anses vara akademiska. Därmed inskränks debatten till
bas, dvs hur stort stöd den bör ha i parlamentet. Det kan
handla om att tidsbegränsa uppdragens längd för politiker i exekutiva funktioner, som till exempel statsråden.
Det kan handla om att skilja regeringsmakten från riksdagen genom att införa direktvald statsminister. Det kan
handla om att möjliggöra medborgarinitiativ och beslutande folkomröstningar.
Jag är övertygad om att det är hög tid att på ett kreatt handla om mer marginella förändringar där man uppfattar att
det ändå finns någon liten chans
till att få med socialdemokraterna,
typ ökat inslag av personval.
”Det är hög tid att på ett
ativt och frimodigt sätt diskutera
politikens spelregler. Min tro är
också att det är möjligt att vinna
brett medborgerligt stöd för konstitutionella reformer.
kreativt och frimodigt
sätt diskutera politikens
PRINCIPER OVIKTIGA? J GET S-VETO
Ett annat, och kanske mera avgö-
rande, skäl är nog att de flesta
spelregler.” Ett första steg måste bli att övervinna föreställningen om att socialdemokraterna har någon form av vetorätt. Visst är det
önskvärt att uppnå en bred konsensus om spelreglerna.
Men det innebär inte att det är demokratiskt rimligt att
strunta i en betydande minoritet om denna har uppfattningen att reglerna är ojusta. Dessutom borde det
finnas rätt hyggliga möjligheter att skapa en majoritet
för reformer.
ledande borgerliga politiker egentligen inte har så mycket emot den starka regeringsmakten. Problemet för dessa
politiker är mindre den principiella frågan om maktdelning och mera det praktiska problemet om att komma
till makten. Det handlar inte om maktens omfattning
utan om vem som innehar den.
Delvis är detta en begriplig inställning. Efter så lång
tid av socialdemokratisk dominans är det inte konstigt att
borgerliga ledare känner sig mindre lockade av konstitutionella reformer som skulle risDet är uppenbart att det inom miljöpartiet finns
många som är intresserade av dessa frågor, inte minst
språkröret Peter Eriksson. Han har
kera att göra en borgerlig regering
mindre potent och effektiv än vad
som vore fallet vid status quo. Den
borgerliga sakpolitiska agendan är
viktigare än en bättre grundlag. Vad
man vill göra prioriteras framför
hur det bör göras.
”Den offentligt uppblossande själv lett ett uppror mot maktfullinterna konflikten inom
komliga socialdemokrater i hemkommunen, Kalix, där alla partier
vid sidan av s samlats i syfte att
stockhalms arbetarkommun bryta ett till synes evigt maktinneär ett tecken i tiden.”
hav. Även i vänsterpartiet borde det
finnas intresserade, då allt fler tröttMen mot det kan man invända
att det inte är omöjligt att denna prioritering riskerar
att bli ännu mera teoretisk än en diskussion om politikens spelregler. Om reglerna tenderar att gynna det statsbärande partiet, är chansen att få komma till maktens
köttgrytor ändå begränsad.
Kanske vore det en bättre strategi att utmana och kritisera koncentrationen av makt än att fåfängt hoppas på
att få ta över och själv blir makthavare.
MAKTDELNING PRIORITERAD
Vilka bör då utgångspunkterna för en konstitutionell
debatt vara?
Min önskan vore att den i alla fall inledningsvis blev
bred och rätt förutsättningslös. Med min egen oro över
den växande maktkoncentrationen hos regeringen som
utgångspunkt, skulle jag vilja föra in begrepp som maktdelning, maktspridning och maktväxling.
Det kan handla om frågeställningar kring regeringens
nat på rollen som stödparti utan
större inflytande.
Och frågan är om det inte till och med finns krafter
inom arbetarrörelsen som är mogna att diskutera hur vi
gör politik. Allt från Göran Perssons ledarstil till de
många skandaler som drabbat partiet visar på en maktfullkomlighet som retar ett växande antal inom socialdemokratin. Den offentligt uppblossande interna konflikten inom Stockholms arbetarkommun är ett tecken i
tiden.
Trots detta inser jag att det är en lång väg fram till
beslut om nya spelregler. Men jag tror ändå att själva
debatten i sig om hur vi gör politik skulle vara värdefull
även om den inte leder till några betydande förändringar av grundlagen. Att ifrågasätta makten är i sig ett sätt
att hålla den på mattan.
Mattias Bengtsson (mattiasb@timbro.se) är vd för Timbro.
iJ
o
lSvensk Tidskrift j2oo2, nr 61 m
l av Mattias Bengtsson
I Sverige har den starka regeringsmakten alltför länge prioriterats
före andra demokratiska och medborgerliga värden. Det borde vara möjligt att
finna stöd såväl bland medborgarna som i politiken för att ändra prioriteringen.
E
FTER ETT TRIST VALRESULTAT, var i mina ögon
ett av de få glädjeämnena det initiativ som
folkpartiet tog i syfte att pröva förutsättningarna för en koalition med ett eller flera borgerliga partier och miljöpartiet.
Det var i och för sig uppenbart för alla att förutsättningarna inte var särskilt bra, för att uttrycka det försiktigt.
För det första var det osannolikt att moderaterna skulle
kunna delta i, om ens stödja, en sådan koalition. Och även
om Lars Leijonborg lyckats samla alla partier förutom socialdemokraterna och vänsterpartiet hade majoriteten i riksdagen blivit mycket kriapp, ett enda mandat.
Viktigare var ändå att det var svårt att se hur en sådan
koalition skulle kunna enas om ett från borgerlig
Kanske avstod Svensson därför att han insåg hur
negativt de flesta skulle reagera på ett sådant initiativ.
För det kändes sannerligen inte som att min glädje
över att folkpartiet vågade utmana regeringen Persson
delades av särskilt många inom den politiska klassen.
Tvärtom var den gängse uppfattningen att Lars Leijonborg efter valframgången drabbats av hybris och därmed bjöd miljöpartiet på en chans att idka politisk
utpressning mot socialdemokraterna.
De flesta politiska kommentatorer hade redan
bestämt sig för vem som skulle ha makten. Göran Perssons minoritetsregering skulle sitta kvar med parlamentariskt stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet.
Och så blev det också till sist. Men vad jag fortfaran- ”De flesta politiska
de inte kan smälta är att själva försöket att testa ett alternativ, inklusive miljöpartiets rätt självklara
utgångspunkt rimligt sakpolitiskt
innehåll. För en utanförstående
tycktes det dock som om de förhandlingar som ändå hann genomföras, visade på en större grad av
samsyn inom många områden än
vad ens fördomar om miljöpartiet
gav vid handen. Det är uppenbart
felaktigt, vilket också visat sig i
kommentatorer hade redan ambition att öka sitt politiska inflybestämt sig för vem som
tande, närmast framställdes som
illegitimt, att det av så många enkelt
avfärdades i negativa termer som
politiskt spel, schackrande ochskulle ha makten.”
andra sammanhang, att se miljöpartiet som en del i ett
monolitiskt vänsterblock Och det var ju för övrigt inte
miljöpartiet som spräckte det annorlunda regeringsförsöket, utan centern.
Men skälet till min glädje hade inte primärt att göra
med insikten om att man i miljöpartiet bryr sig om små-
företagare. Nej, det som piggade upp humöret var att
någon vågade utmana den allt annat än självklara föreställningen om att Göran Perssons minoritetsregering
skulle sitta kvar.
REDAN 1998
Jag tror att ett sådant ifrågasättande borde ha skett redan
1998, då det valets vinnare i grenen borgerlig kannibalism, kristdemokraterna, rimligtvis borde ha undersökt
förutsättningarna för en regeringsbildning med miljö-
partiet som partner. Men Alf Svensson var passiv.
utpressning.
Den debatt om regeringsfrågans hantering som därefter följt har också behandlat händelserna efter valet
som om det var ett problem som borde lösas. Några borgerliga debattörer har visserligen hävdat att det normala efter ett val borde vara att regeringen avgår, i alla fall
om den är en minoritetsregering.
Men fler röster har höjts för att ändra systemet för att
minska små partiers möjligheter att utöva inflytande.
statsministern har till exempel talat sig varm för majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittisk modellmedan
andra valt att framhålla den mera svenskt konventionella lösningen att höja ribban för tillträde till riksdagen (om än inte till turkiska nivåer).
Utgångspunkten tycks vara att det ur politisk systemsynpunkt inte bara är ett egenvärde att den exekutiva makten, regeringen, skall vara potent och effektiv, det
är också prioriterat framför andra värden.
lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61 IJl
o
0..
”Det råder trots allt i det närmast total konsensus om att det är bättre med demokrati än med mer auktoritära system, även om de senare skulle vara bättre på att få tågen att gå i tid.”
I praktiken innebär detta synsätt att det spelar mindre roll om en minoritet ges makten över majoriteten.
Både det brittiska systemet och en högre spärr till riksdagen leder till att det blir lättare att i parlamentet samla
en majoritet, men sannolikheten ökar därmed också för
att det blir en majoritet som inte speglar väljarkårens
förlängningen av mandatperioderna från tre till fyra år.
Ett annat är reformeringen av budgetprocessen, som ger
regeringen en mycket starkare ställning gentemot riksdagen när statens finanser skall fastställas. Ett tredje är
den successiva utarmningen av den kommunala självstyrelsen. Till detta kommer medlemskapet i den Eurosammansättning.
”För att vara en demokrati
peiska Unionen, då regeringen spelar den helt avgörande rollen från
svensk sida när besluten skall fattas inom EU. Varje exempel i sig
kan försvaras och förklaras, men
sammantaget är utvecklingen
olycklig.
BÄTTRE ÄN PUNKTLIGA TÅG
Jag kan naturligtvis inse varför man
i största allmänhet tycker att det är
bra med potenta och effektiva ledare. Men frågan är hur detta skall
vägas mot andra värden när det gäller offentlig maktutövning, när det
har den politiska makten i
Sverige varit monopoliserad
på ett unikt sätt.” Därutöver är det inte oväsentligt
att regeringsmakten under många
handlar om hur vårt land skall styras. Sverige är inte ett
företag. Och det råder trots allt i det närmast total konsensus om att det är bättre med demokrati än med mer
auktoritära system, även om de senare skulle vara bättre på att få tågen att gå i tid.
Jag vill hävda att det finns en trend, en oroande trend,
mot att stärka regeringsmakten på bekostnad av andra
demokratiska och medborgerliga värden. Ett exempel är
decennier i huvudsak legat hos ett och samma parti. För
att vara en demokrati har den politiska makten i Sverige varit monopoliserad på ett unikt sätt. Bristen på maktskiften har i sig lett till att regeringsmakten stärkts medan
riksdagen kommit att spela en allt mera undanskymd
roll. Ett exempel på detta är att statsråden i allt mindre
utsträckning rekryteras ur riksdagen.
Men om den trend jag beskriver faktiskt existerar och
fD lSvensk Tidskrift l2oo2,nr 61
att den är ett problem, varför bryr sig då de till synes för
evigt till opposition dömda politiska partierna så lite?
Ett viktigt skäl tror jag är att det handlar om konstitutionella frågeställningar, och sådana har vi intalat oss
att man ändå inte kan göra någonting åt om inte socialdemokraterna vill- och det vill de ju inte. Det innebär
att diskussioner om reformer av det politiska systemet
anses vara akademiska. Därmed inskränks debatten till
bas, dvs hur stort stöd den bör ha i parlamentet. Det kan
handla om att tidsbegränsa uppdragens längd för politiker i exekutiva funktioner, som till exempel statsråden.
Det kan handla om att skilja regeringsmakten från riksdagen genom att införa direktvald statsminister. Det kan
handla om att möjliggöra medborgarinitiativ och beslutande folkomröstningar.
Jag är övertygad om att det är hög tid att på ett kreatt handla om mer marginella förändringar där man uppfattar att
det ändå finns någon liten chans
till att få med socialdemokraterna,
typ ökat inslag av personval.
”Det är hög tid att på ett
ativt och frimodigt sätt diskutera
politikens spelregler. Min tro är
också att det är möjligt att vinna
brett medborgerligt stöd för konstitutionella reformer.
kreativt och frimodigt
sätt diskutera politikens
PRINCIPER OVIKTIGA? J GET S-VETO
Ett annat, och kanske mera avgö-
rande, skäl är nog att de flesta
spelregler.” Ett första steg måste bli att övervinna föreställningen om att socialdemokraterna har någon form av vetorätt. Visst är det
önskvärt att uppnå en bred konsensus om spelreglerna.
Men det innebär inte att det är demokratiskt rimligt att
strunta i en betydande minoritet om denna har uppfattningen att reglerna är ojusta. Dessutom borde det
finnas rätt hyggliga möjligheter att skapa en majoritet
för reformer.
ledande borgerliga politiker egentligen inte har så mycket emot den starka regeringsmakten. Problemet för dessa
politiker är mindre den principiella frågan om maktdelning och mera det praktiska problemet om att komma
till makten. Det handlar inte om maktens omfattning
utan om vem som innehar den.
Delvis är detta en begriplig inställning. Efter så lång
tid av socialdemokratisk dominans är det inte konstigt att
borgerliga ledare känner sig mindre lockade av konstitutionella reformer som skulle risDet är uppenbart att det inom miljöpartiet finns
många som är intresserade av dessa frågor, inte minst
språkröret Peter Eriksson. Han har
kera att göra en borgerlig regering
mindre potent och effektiv än vad
som vore fallet vid status quo. Den
borgerliga sakpolitiska agendan är
viktigare än en bättre grundlag. Vad
man vill göra prioriteras framför
hur det bör göras.
”Den offentligt uppblossande själv lett ett uppror mot maktfullinterna konflikten inom
komliga socialdemokrater i hemkommunen, Kalix, där alla partier
vid sidan av s samlats i syfte att
stockhalms arbetarkommun bryta ett till synes evigt maktinneär ett tecken i tiden.”
hav. Även i vänsterpartiet borde det
finnas intresserade, då allt fler tröttMen mot det kan man invända
att det inte är omöjligt att denna prioritering riskerar
att bli ännu mera teoretisk än en diskussion om politikens spelregler. Om reglerna tenderar att gynna det statsbärande partiet, är chansen att få komma till maktens
köttgrytor ändå begränsad.
Kanske vore det en bättre strategi att utmana och kritisera koncentrationen av makt än att fåfängt hoppas på
att få ta över och själv blir makthavare.
MAKTDELNING PRIORITERAD
Vilka bör då utgångspunkterna för en konstitutionell
debatt vara?
Min önskan vore att den i alla fall inledningsvis blev
bred och rätt förutsättningslös. Med min egen oro över
den växande maktkoncentrationen hos regeringen som
utgångspunkt, skulle jag vilja föra in begrepp som maktdelning, maktspridning och maktväxling.
Det kan handla om frågeställningar kring regeringens
nat på rollen som stödparti utan
större inflytande.
Och frågan är om det inte till och med finns krafter
inom arbetarrörelsen som är mogna att diskutera hur vi
gör politik. Allt från Göran Perssons ledarstil till de
många skandaler som drabbat partiet visar på en maktfullkomlighet som retar ett växande antal inom socialdemokratin. Den offentligt uppblossande interna konflikten inom Stockholms arbetarkommun är ett tecken i
tiden.
Trots detta inser jag att det är en lång väg fram till
beslut om nya spelregler. Men jag tror ändå att själva
debatten i sig om hur vi gör politik skulle vara värdefull
även om den inte leder till några betydande förändringar av grundlagen. Att ifrågasätta makten är i sig ett sätt
att hålla den på mattan.
Mattias Bengtsson (mattiasb@timbro.se) är vd för Timbro.
iJ
o
lSvensk Tidskrift j2oo2, nr 61 m