Mats Fält: Ridåfall i björkarnas stad

I samband med vårt inträde som fullvärdig medlem i NATO hissades den svenska flaggan vid alliansens nybyggda högkvarteret utanför Bryssel. I Sverige hissades NATO-flaggan på ett antal av våra regementen, marinbaser och flygflottiljer.

Få protesterade – de flesta drog en suck av lättnad och en del tyckte att det var väldigt skönt att den oväntat långdragna anslutningsprocessen äntligen var över. Vi fick äntligen inta vår plats i de rum där besluten fattas, lite senare än vårt lite tuffare broderland i öster.

Finlands europaminister Anders Adlercreutz passade på att påminna om att våra väpnade styrkor nu åter igen står skuldra mot skuldra inför arvfienden. Han såg förlusten i slaget vid Oravais i september 1808 som den avgörande punkten. Ministerns anfader Carl Johan Adlercreutz var en av befälhavarna. Efter Oravais var riket ohjälpligt splittrat. Hundratals år av gemensam historia var avslutad.

Officerarna lät hädanefter bli att knäppa den sista knappen i vapenrocken – som en symbol för den smärtsamma uppdelningen av nationen. I och med Sveriges inträde i alliansen kunde de finländska officerarna knäppa alla knappar i sina vapenrockar igen. Ett nytt kapitel i vår gemensamma historia kan börja skrivas.

Oravais var en avgörande del av det olyckliga kriget mot Ryssland 1808-09. Ett krig där våra styrkor sällan utmärkte sig men ofta gjorde så gott de kunde trots bristfällig utrustning, alltför många tvehågsna officerare och en numerärt överlägsen motståndare. Förräderiet på Sveaborg gjorde inte uppgiften lättare.

Det finns dock minst en annan händelse som också kan tjäna som symbolisk slutpunkt för det tragiska nederlaget och rikets delning. Det är general Carl von Döbelns avsked till de finländska soldaterna på torget i Umeå den 8 oktober 1809. En uppgift generalen troligen skulle ha gett mycket för att slippa genomföra.

Ceremonin ägde rum efter mässan i stadens kyrka. Soldaterna ställdes upp i fyrkant. General von Döbeln red in i mitten. De få finländska soldater som fanns kvar på svensk mark hade liksom generalen kvar sina slitna och nedsölade uniformer. De stod mitt emot de svenska soldaterna som hade hunnit få ny utrustning.

De finländska enheterna var Savolax infanteriregemente, Savolax jägarregemente, Karelska jägarbataljonen, Karelska dragonregementet och Norra Österbottens infanteribataljon.

Efter att hurraropen lagt sig talade von Döbeln om soldaterna tappra insatser, de segrar som trots allt vunnits och om fosterlandets tacksamhet. Generalen betonade de eviga banden mellan folken som nu skulle delas av en ny gräns.

Efter avskedet i Umeå blev en bataljon finländare kvar i Norrland, den andra marscherade först till Gävle och sedan till Västerås. En del av soldaterna tog värvning i svenska regementen. Den andra bataljonen skeppades över till Nyland på sommaren 1810. Efter landstigningen hade de som bodde närmast två mil att gå – de med längst resa drygt 81.

Soldaterna i Umeå återvände också till hembygden under sommaren 1810. Många bland både officerare och manskap anslöt sig dock i stället till Norra gränskompaniet för att, som de redan gjort under århundraden, vakta gränsen mot Ryssland.

När vi idag så ofta påminns om hur nära vi kommit vårt östra grannland bör vi ibland skänka en tanke till de finländska soldaterna på torget i Umeå. Efter 215 år är vi äntligen vapenbröder igen.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun