Sten Niklasson: Från helvete till paradis

Bilden av en undre värld, dit själar vandrar efter döden, har sedan urminnes tid varit en del av människors trosföreställningar. Denna värld går under många namn som Diyu, Naraka, Tartarus, Sheol och Hades.

Enligt det antika Greklands vildvuxna mytologi hade titanerna Kronos och hans syster Rhea tre söner, vilka delade upp världen mellan sig så att Zeus fick Jorden, Poseidon Havet och Hades Underjorden. Underjorden genomflöts av ett antal floder, bland dem Styx, över vilken en färjkarl vid namn Karon transporterade själarna. Ingången till dödsriket vaktades av en ryslig trehövdad hund med namnet Kerberos, vars uppgift var att stoppa döda som inte begravts ordentligt och förhindra själar som redan kommit in från att lämna underjorden. Bland övriga makthavare i Hades rike kan nämnas hämndens gudinnor, de tre furierna Alekto, Megaera och Tisifone, vilka kunde utmäta hemska straff för brott begångna i den naturliga världen, samt den vackra dottern till Zeus och fruktbarhetsgudinnan Demeter. Hon bar namnet Persefone och lurades till underjorden, där hon blev Hades maka och, efter att ha ätit några heliga granatäpplekärnor, tvangs stanna i mörkret.

Senare introducerades idén om en slags prövning av dem, vilkas själar hamnat i underjorden. Då kompletterades rollistan med några domare som avgjorde den enskilda själens behandling och placering i dödsriket. Detta ledde, ehuru med många varianter, till föreställningen att själarna måste vistas i en reningsområde kallat Skärselden i väntan på att efter botgöring av sina synder inträda i de saligas tillstånd, det vill säga Paradiset. Men begreppet skärseld var inte lika godtagbart för alla. I Bibeln talas sålunda inte om någon rening, där människors ofullkomligheter och ångervilja prövas. Begreppet skärseld förekommer varken i protestantismen eller i den ortodoxa kyrkan. Men den katolska kyrkan, som alltid varit svag för sceniska effekter, anammade raskt idén om skärselden och införde dessutom en möjlighet för de levande att mot en avgift i form av avlat i förväg köpa sig fria från dess plågor.

Ett skäl till att de medeltida spetsfundigheterna kring skärselden har överlevt in i våra dagar, är ett av världslitteraturens mest kända verk, Den gudomliga komedin (Divina Commedia), skrivet av en  landsförvisad och flera gånger dödsdömd författare och ämbetsman vid namn Dante Alighieri, född i Florens år 1265. Detta verk, som utspelar sig under påskveckan år 1300, innehåller en detaljerad beskrivning av ett konformat berg, vars sidor omges av cirkulära terrasser som representerar de sju kardinalsynderna, och som erbjuder en trappa från Helvetet (Inferno) till Skärselden (Purgatorio) och slutligen Paradiset (Paradiso). Dante är själv huvudperson i denna berättelse. Han ledsagas av poeten Vergilius under vandringen på berget, där han träffar och samtalar med berömda personer som hamnat där efter döden. Här möter läsaren bland andra Aristoteles, Platon, Homeros, Aeneas, Averroës, men också Muhammed och Abraham.

Dante var djupt kritisk mot påvedömet men tog starkt intryck av katolsk teologi. Hans syn på  islam framgår i skildringen av mötet med profeten Muhammed som hamnat i underjorden för att ha lurat sina följare att lämna ”den sanna kyrkan”. Bland hundratals översättningar av denna del av Dantes verk finns några som i mustighet och färg har få motstycken. Här ett exempel på engelska:

I never saw a barrel burst apart,

having sprung a hoop or slipped a stave,

like that man split down to where we fart

his guts between his legs, his body splayed,

its organs hanging out, among them that foul sac,

which turns to shit all that we eat.

As I beheld this gore, he looked at me

and even wider tore his breast apart

”See, how I spread myself,” said he.

När Dante och Vergilius strävar uppför Skärseldens sluttningar, tillfrågas de själar de möter om vägen. Dessa väsen bär tydliga tecken på sina synder. De avundsamma har fått sina ögon igensydda. Frossarna plågas av hunger mitt bland ljuvligt aromatiska dofter av mat. De högmodiga vacklar under bördor av sten. De vällustiga tvingas passera genom en vägg av eld. De lata gottgör sin lättja genom maniska ansträngningar. Synderna är i Dantes värld personifierade i tjuvar, mördare, sexmissbrukare, charlataner, hädare, slösare, ockrare och inte minst de stackare på tröskeln till Helvetet som inte visat någon tacksamhet för det liv som en gång givits dem. Nutida läsare av Komedin har inga svårigheter att känna igen dessa syndare. De förekommer överallt också idag. Dante möter under vandringen också en ängel med svärd som ristar in bokstaven P (för Peccato, d.v.s. synd) sju gånger i hans panna. När han förstår och erkänner en synd, tillåts han nå nästa terrass. Därmed utslätas ett P.

Dante lär sig under sin vandring att kärlekens källa är förlåtelse. Men han faller inte sällan offer för den vanligaste av mänskliga svagheter – sin egen skadeglädje. Närhelst han så får tillfälle längs sin färd, gör han upp med gamla orättvisor. Han kan till exempel inte förlåta medborgarna i Florens som orsakat hans förvisning: ”De är små barnungar som föser undan sina ammors bröst, trots att de håller på att dö av hunger”. Men han tvingas också inse att lystnaden efter berömmelse är en av hans egna brister, och att hans frälsning från underjorden kräver att han betvingar den del av sin karaktär som är honom dyrast som konstnär, nämligen hans ego.

I sin självbiografi Vita Nuova som färdigställdes 1295 framstår Dante som en självupptagen ung man som gärna skryter med sin litterära talang. Prosastycken växlar med virtuosa sonetter och canzoni, flertalet på temat kärlek. ”Det är till kvinnorna jag talar”, skriver han. Många kvinnor beskriver han i en ibland lättsinnig ton. Men en av dem, som han kallar Beatrice, tillber han.

I verkligheten hette hon Bice di Folco Portinari. Hon var gift med en välbeställd bankir i Florens och dog bara några och tjugo år gammal. Dante påstår att han träffade Beatrice redan i nioårsåldern och då darrade i hela kroppen av åtrå. Vid nästa möte hade de båda blivit arton. När hon hälsar på honom upplever han ”höjden av lycksalighet”. På natten drömmer han om henne, när hon sover ”naken så när som på ett rubinrött kläde” i armarna på en ”ståtlig man”. Mannen väcker henne och håller i sin hand Dantes lågande hjärta som han tvingar henne att förtära.

Till läsarens lättnad – eller besvikelse – är detta den enda köttsligt erotiska drömscenen i Vita Nuova.

I Den Gudomliga Komedin utgör Beatrice i stället Dantes sinnebild av den andliga kärleken. Där är hon en himmelsk varelse, och hans dyrkan av henne utgör vägen till frälsningen. Dante förklarar gång på gång att sådan kärlek är outsäglig, sublim och föder dygder.

Dante återser Beatrice i Paradiset, vars territorium gränsar till Skärselden. Hon har nedstigit från sin himmelska plats nära Jungfru Maria, men inte för att välkomna, utan för att konfrontera honom med aggressiva frågor. ”Svara mig!” befaller hon, men Dante hukar i tystnad. I majestätiska ordalag påminner hon om att hon representerar Guds kärlek och att Dantes vankelmod därför innebär otacksamhet mot Skaparen. Men hon förlåter honom efter hans botgörelse, och deras översinnliga kärlekshistoria fullbordas.

I verkligheten hade Dante vid tolv års ålder trolovats och senare ingått äktenskap med en kvinna vid namn Gemma Donati från en florentinsk adelssläkt. Paret fick tre söner och två döttrar. Två av sönerna, Jacobo och Pietro, skulle gå till historien för sina kommentarer till faderns verk. En av döttrarna, Antonia, blev nunna i Ravenna och kallade sig talande nog syster Beatrice. Dante nämner flera av Gemmas släktingar i Komedin, men Gemma själv förekommer inte i något av hans verk.

Divina Commedia, inte minst avsnittet om Skärselden, har väglett och inspirerat många av senare tiders stora författare alltifrån Shelley, Byron och Tennyson till Beckett, Joyce och Auden, till T.S. Eliot och Strindberg och till och med Dorothy Sayers och Mary Jo Bang. Så gott som alla har mött svårigheten att tolka och i översättning återge Dantes toscanska, som är en dialekt av latin, och framför allt dess gammaldags versmått terza rima byggt på tercetter. Verket har med blandade resultat översatts till svenska flera gånger, bland annat av Edvard Lidforss (1903), Åke Ohlmarks (1966) och Ingvar Björkeson (1983).

Några av Dantes moderna kollegor tar sig vidlyftiga friheter med ursprungstexten och kryddar den med hänvisningar till Amy Winehouse, Allen Ginsburg och Elton John, liksom företeelser som finansmarknaden och baseball. Huruvida det underlättar läsarens förståelse är ovisst och närmast en smakfråga. Dante själv skulle förmodligen haft en och annan kommentar.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör