PJ Anders Linder: Dyrköpta erfarenheter

Vid 1990-talets mitt hade Peter Englunds Poltava översatts till ryska och han fick tillfälle att tala om boken i Moskva. Många av dem han mötte undrade varför han valt att berätta om ett nederlag i stället för en seger, och när han resonerade om misslyckanden som väg till kunskap och omprövning skakade de förundrat på huvudet. Ryssland var för all del inte längre Sovjetunionen, men landet befann sig ändå i väldiga svårigheter och aptiten på ännu fler motgångar var högst begränsad.

I den nya boken Om att misslyckas (Natur & Kultur, 2026) skruvar Englund på sig inför minnet och hoppas att han aldrig mer predikat på ett lika äppelkindat sätt. Det kan man förstå.

Å andra sidan hade han ju rätt, vilket hans bok elegant illustrerar. Man kan verkligen lära sig mycket genom att reflektera över haverier genom historien, och ryssarna kunde dessutom ha tröstat sig med att det var Karl XII:s, inte Peter den Stores, katastrof som Englund skildrade.

Om att misslyckas är en smäcker volym, snabbt läst, som vindlar sig fram i behagligt tempo och avstår från allt predikande. Den utgår från ett antal sammanbrott av vitt skilda slag: från stora och civilisatoriska till individuella och kulturella. De analyseras inte isolerat var och en för sig som exempel i ett kurskompendium, utan historierna om kejsar Valerius, de alltför stora luftskeppen, Michael Ciminos mastodontfilm Heaven’s Gate och allt annat flätas samman och får kasta ljus över varandra. Till det mest gripande hör berättelsen om den parisiske skräddaren Franz Reichelt och hans fallskärm. Lärdom i korthet: hoppa inte ut från Eiffeltornet endast iförd en kostym som du själv tråcklat ihop.

”Var plåga har sitt skri för sig”, skrev Erik Gustaf Geijer, och det gäller även för haverierna. Vart och ett har sina ledsamma och emellanåt tragikomiska karakteristika. Men Englund letar samtidigt efter gemensamma drag och identifierar också ett antal slående sådana. Som läsare får man göra små noteringar i marginal eller minne, för de dyker upp här och var i den essäistiska framställningen och samlas inte i någon beskäftig förteckning.

En nyckelformulering: ”Ju större och mer angeläget ett projekt är, desto lättare är det att fastna med blicken, låsa sig vid målet, bortse från invändningar.” Här löper flera trådar samman. Blivande haverister vill åstadkomma något så fint och viktigt och banbrytande att det bara måste vara möjligt. Rejält med nya resurser måste stoppas in när projektet går trögt, annars går ju allting som redan har satsats förlorat. Överoptimism har en helt annan förförande lyster än vad den jordbundna realismen kan erbjuda. Inledande framgångar blir en källa till glädje, men de kan leda till uppumpat självförtroende, övermod, slarv och kollaps.

Förmågan att ta ett steg tillbaka och känna igen den här sortens förlopp är något som många genom åren har fått skäl att önska sig i efterhand. Samtidigt ska man inte hoppas på en tillvaro där ingenting går snett. Dels därför att det är orealistiskt, dels därför att misstagen är framstegets nödvändiga följeslagare. Inga framsteg utan att man försöker det oprövade, och att försöka det oprövade kommer ofelbart att gå ganska dåligt emellanåt. Ur ett samhällsperspektiv är det inte heller särskilt svårt att leva med att filmprojekt går överstyr, att äventyrare far vilse eller att entreprenörer inte får idéerna att flyga.

Mer angeläget är att tredje part inte kommer till skada: att anställda blir av med jobben och aktieägare ruinerade på grund av yviga och illa förberedda satsningar. Eller att människor kommer emellan när ovalda – eller för den delen valda – makthavare sätter i gång med kollektivistiska påhitt i storformat och låter sig styras av utopism, prestige och fromma förhoppningar. Allt kan se lysande lockande ut på pappret, men som Englund torrt konstaterar: ”ett stort politiskt besluts oavsiktliga konsekvenser är i regel större än de avsedda följderna”.

 PJ Anders Linder är senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål