Mats Fält: Att dö för Borgå

Militära allianser ska bygga på förtroende och trovärdighet. Om syftet är oklart reduceras de positiva förebyggande effekterna radikalt. Detsamma gäller om det folkliga stödet haltar. Vackra tal och entusiasm kan väldigt sällan väga upp dessa brister.

Inför andra världskriget ifrågasatte inte minst grupper i Frankrike, om det var rimligt att ”dö för Danzig” – en stad långt borta i öster. Ett av skälen till att Hitler startade kriget var tvivlet på att Frankrike och Storbritannien verkligen skulle ställa upp på Polens sida. Det gjorde man dock men det var i början mest i ord utan några meningsfulla praktiska insatser i kriget.

Den viktigaste punkten i NATO-fördraget är paragraf fem. Där slås det tydligt fast att medlemsländerna ska ställa upp för varandra. Ett angrepp mot ett land ska i praktiken vara ett angrepp på alla och mötas av motåtgärder från samtliga medlemmar. Trots att det inte är sjävklart att systemet skulle fungera utan problem i en akut kris – Turkiets allt mer avvikande agerande har skapat en påtaglig osäkerhet – så har den ömsesidiga garantin idag hög trovärdighet. Opinionen i medlemsländerna instämmer inte alltid men regeln är väl förankrad politiskt.

Det finns speciella fall då det är svårt att skapa den önskvärda tydligheten. Taiwan är ett tydligt sådant exempel. De flesta av världens länder står bakom principen att det bara finns ett Kina. Samtidigt vill många demokratier slå vakt om Taiwans de facto självständighet som ett av världens mest demokratiska och väl fungerande länder. USA skulle troligen försvara landet mot ett angrepp från diktaturen i Peking, men det finns här inga garantier som har samma status som paragraf fem i NATO-fördraget.
   

Sverige har under senare år intensifierat samarbetet med många NATO-länder och Finland. På grund av regeringens och socialdemokraternas allergi mot att på allvar diskutera ett medlemskap i NATO, blir alla dessa överenskommelser otydliga och svåra att analysera. Vi hoppas på stöd från NATO men kan inte binda oss för att själva ställa upp för våra samarbetsländer. NATO har ingen skyldighet att hjälpa länder som inte är medlemmar i organisationen. Vad ”stöd” i ett skarpt läge innebär förblir oklart. Det är stor skillnad på väpnade trupper som strider på vår sida mot en angripare och det samarbete inom andra delar av totalförsvaret som ofta diskuteras. Eftersom det viktigaste är känsligt och svårt att hantera, får krutet istället läggas på saker som flygsäkerhet, informationsutbyte och teknisk samordning.

Ett färskt exempel på hur illa vi idag hanterar vårt samarbete med demokratier i vårt närområde, är försvarsministerns kommentarer till samarbetet med Finland i en större intervju i Svenska Dagbladet i slutet av september. Peter Hultqvist tycker att man inte ska spekulera i vad som kan hända i ett krisläge. ”Exakt vad som händer i en eventuell skarp situation, det får man återkomma till då.”

Det är alltså först när de ryska fallskärmsjägarna landat på Vanda flygplats utanför Helsingfors och stridsvagnskolonnerna passerat Fredrikshamn på väg mot Borgå, som politikerna i Sverige och Finland ska ta ställning till vad samarbetet ska innebära i praktiken. Jag har svårt att se att det är att på ett seriöst sätt ta ansvar för vårt lands säkerhet – eller för Finlands. Den avskräckande effekten av vårt samarbete devalveras radikalt.

Sveriges historia av att driva en offentlig säkerhetspolitik och en helt annan i praktiken borde tala för att vi idag istället skulle föra en öppen diskussion om vad vår säkerhet verkligen kräver. I en sådan diskussion borde en av slutsatserna bli att tydlighet är grundläggande, både för att skapa verklig säkerhet och för ett fungerande demokratiskt samtal om möjliga lösningar.

Det säkraste sättet att slippa ”dö för Borgå” är att tydligt deklarera att vi i värsta fall faktiskt är beredda att på allvar ställa upp för vårt östra grannland, i händelse av kris och krig.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun