Marianne Reimers-Wessberg; Mycket kvar att reda ut om dyslexi


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Q)
:ro
…c
E
ro
tf’)
1 av Marianne Reimers-Wessberg
Skolan kränker dyslektiska barn, eftersom man saknar insikt om de många olika
uttryck dyslexi kan ta. Det finns välvilja, men saknas kunskaper. Att dagdrömmar,
vredesutbrott eller ängslighet kan vara en del av dyslexin känner man inte till. När
inte heller psykologer känner igen dyslexins ansikte blir barnet mycket övergivet.
Tragedier äger rum i det tysta och i onödan.
T
ROTS EN PÅGÅENDE AKTIV skoldebatt OCh
trots de senaste årens ökade intresse för dyslexifrågor återstår ännu mycket att reda ut
om dyslexi och dyslektiker.
Det kanske allra mest förbluffande är den
okunskap som ännu råder inom skola och barnomsorg.
Insikter om vad dyslexi är eller kan vara har inte slagit
igenom: det handlar inte bara om läs- och skrivsvårigheter utan är ett tillstånd präglat av en lång rad varierande symtom – det kan handla om brister i tidsuppfattning, brister i simultankapacitet, brister i orienteringsförmåga, brister i hörselperceptioner, brister i aktivitetskontroll och mycket annat. Ibland föreligger inte
ens läs- och skrivsvårigheterna!
FÖR ANNAN INSTANS
Dyslexin har alltså många ansikten, men alltför ofta identifieras inte de verkliga besvären. Istället försöker skolan
förklara det man inte förstår med någon annan beskrivning
eller etikett. Det var kanske vanligare förr än idag att man
kallade barnen lata, dumma eller ouppfostrade, men säkert
förekommer även detta numera. Idag är det kanske vanligare att man tycker att barnen inte anstränger sig tillräckligt (”du kan ju om du vill”) eller att man betraktar barnen
som socialt, emotionellt eller psykiskt avvikande. Den stora
fördelen- för skolans del- är att emotionella och psykiska
avvikelser inte är skolans ansvar. Med gott samvete kan
dessa barn hänvisas till psykologisk assistans.
”Ditt barn behöver något som skolan inte kan ge”
blir beskedet till föräldrarna. Det blir en fråga för en
annan instans. Och när denna andra instans inte heller
kan identifiera grunden till problemen så blir barnet
mycket övergivet. Att inte bli sedd och förstådd, att inte
få den hjälp man behöver bäddar naturligtvis för en lång
rad sekundära bekymmer: vacklande självkänsla, grubbel om vad som är ”fel” och utanförskap är bara ett par
axplock av de tänkbara konsekvenserna.
VÄLVILJAN KRÄNKANDE
Det finns i förskola och skola mycket av välvilja – man vill
barnens bästa och bemödar sig om detta. Men när man
inte har de nödvändiga kunskaperna riskerar välviljan
att bli ännu en kränkning för barnet och familjen.
Låt mig ta två exempel.
Jonas är 11 år. Han läser och skriver mycket bra, en
bra bit bättre än de andra i klassen. Däremot visar han
stor ovilja mot att räkna, hans böcker ärostrukturerade
och det mesta i räknehäftet är fel. Han verkar i övrigt
vaken och intelligent, men har andra problem: han är
överaktiv och okoncentrerad och därigenom störande
för klasskamrater och lärare. Jonas har stora svårigheter att komma ihåg avvikelser på schemat,till exempel
att ta med skridskor eller att det är utflykt. Frökens informationslappar om aktiviteterna följer sällan med hem.
Jonas fröken bekymrar sig mycket för Jonas och försöker hjälpa honom. Han får alternativa räkneuppgifter, hon talar med de andra barnen om att vara snälla
mot Jonas. Hon ringer till föräldrarna och informerar
om det som står på de lappar som Jonas slarvar bort.
Specialläraren tar hand om honom vid några tillfällen för att se om hon kan få ordning på räknandet. Specialläraren blir ganska imponerad av Jonas verbala förmåga, men så fort de närmar sig siffrorna blir det totalstopp. Jonas vägrar att befatta sig med matematiken, han
blir arg eller förtvivlad och är omöjlig att undervisa. Specialläraren ger upp, hon vet inte vad hon ska hitta på.
Dessutom har hon en lång kö av barn med läs- och skrivsvårigheter som verkligen behöver henne.
Trots skolans många ansträngningar blir skolgången
allt svårare för Jonas och han tar allt mer av frökens tid
i anspråk. Eftersom Jonas är ett intelligent barn och eftersom det inte handlar om läs- och skrivsvårigheter blir
skolans slutsats att det handlar om psykologiska problem, inklusive familjeproblem. Man beslutar sig för att
uppmana föräldrarna att kontakta psykiatriska barnE!J lSvensk Tidskrift l2001, nr 2l
Dyslektikerna är ofta kreativa,
originella, hittar nya lösningar
på gamla problem, ofta empatiska
och med stor inlevelseförmåga.
Det finns många exempel på
framstående dyslektiker: Picasso,
Kennedy, Churchill och Einstein
är några i den celebra raden.
och ungdomsmottagningen och anlitar en elevassistent
med uppgift att se till att Jonas kommer i tid till lektionerna, har med sig rätt saker, påminna om allt han
brukar glömma och se till att han inte försvinner på
rasterna.
Dessa skolans insatser präglas alltså av välvilja, men
också av okunskap, som sammantaget är förödande för
Jonas. Kränkningen krönes när skolan så anställer en
assistent utan att fråga eller ens informera föräldrarna.
Jonas problem bottnar i dyskalkyli, dvs. dyslexi på
matematikens område.
Jonas kusin Lisa är 13 år, har läs- och skrivsvårigheter och går till specialläraren några gånger i veckan. Lisas
lärare ser att det går framåt, om än långsamt. Men det
största problemet är dagdrömmeriet, tycker fröken. Lisa
sitter och drömmer i timmar under skoltid. Hon missar
stora delar av undervisningen, därför att hon är så osedvanligt ouppmärksam. Följaktligen missar hon också de
flesta hänvisningar till läxor. Fröken förstår att detta är
lite ”freudianskt”, som hon säger: eftersom Lisa har så
utomordentligt stora svårigheter med läsningen ”väljer”
hon att inte uppfatta läxanvisningarna. Lisa lider alltmer av att inte klara det som ”alla andra” gör med sådan
lätthet, hennes självförtroende går i botten. Lisas
avskärmning och sociala utanförskap blir ett allt större
problem. Själva läs- och skrivsvårigheterna tar specialläraren hand om, menar skolan, och föreslår att föräldrarna vänder sig till en terapeut för att komma tillrätta
med de sociala svårigheterna.
Lisas problem bottnar i dyslexi. Så länge specialläraren inte kan erbjuda en pedagogik som löser de dyslektiska problemen kommer de sociala bekymren att
finnas kvar.
Varken Jonas eller Lisa kan i grunden bli hjälpta av en
psykolog. Själva grundproblemet kvarstår obearbetat.
Psykologen kan vara till hjälp med de sekundära problemen, under förutsättning att de primära svårigheterna
också bemästras.
DYSLEXI ”AVSKAFFADES”
Dyslexi som fenomen har beskrivits i litteraturen sedan
slutet av 1800-talet. Beskrivningen av och synen på dyslexi har förvisso varierat under denna tid. Under några
decennier, ungefär motsvarande 70- och 80-talen, var
dyslexibegreppet borta ur läroplanerna, problemet var
”avskaffat” och gammal kunskap glömdes bort. Enligt
den socialistiska grundsyn som rådde var alla inte bara
lika mycket värda utan också likadana. Om några hade
större svårigheter med läsning och räkning berodde det
på sociala faktorer, som man kunde reformera bort med
hjälp av skolpolitik, familjepolitik och bostadspolitik.
Men social ingenjörskonst kunde inte avskaffa dyslexi
och dessa försyndelser har försenat och försvårat framsteg inom forskning och tillämpning.
Svensk dyslexipedagogik, i de lyckliga fall den över
huvud taget existerar för det enskilda barnet, handlar
inte om att korrigera dyslexi. Istället handlar det om att
på en lång rad olika sätt hitta just de metoder som hjälper barnet förbi de största svårigheterna: när läskoden
efter ett omfattande arbete äntligen är knäckt handlar
det om olika typer av kompensatoriska insatser: talböcker, stor text, extra skrivtid på proven med mera. I
vissa fall avstår man från sådant som är mycket svårt
men inte absolut nödvändigt: En avstår kanske från slöjdundervisningen när finmotoriken krånglar för mycket, en
annan nöjer sig med att lära sig den digitala klockan och
lSvensk Tidskrift l2oor, nr 2II!J
(l)
:ro
~
E
ro
(/)
låter den analoga vara om tidsuppfattningen är ett mycket
stort hinder.
Samtidigt med dessa tillkortakommanden i skolvärlden pågår forskning kring dyslexi.
Trots en omfattande forskning har ännu ingen lyckats
presentera en vetenskapligt hållbar teori om bakgrunden
till dyslexi. Man vet att dyslektiker har mer symmetriska
hjärnhalvor än andra, men man vet inte riktigt vad det
betyder. Kanske samarbetar dyslektikernas hjärnhalvor
på ett annorlunda sätt med varandra. Man vet att dyslektiker har fler ektopier i sina hjärnor, men man vet inte
vad ektopierna har för funktion, om någon. Någon
egentlig metodutveckling eller metodutvärdering förekommer inte.
Samtidigt växer bland många en insikt fram om att
läsa och räkna obehindrat, orientera sig väl i tid och
rum, slippa utanförskap och kränkning.
FL E RA 100 000 I SVERIGE
I sökandet efter en lösning för en anhörig fann jag Davisprogrammet, som erbjuder en heltäckande beskrivning
av dyslexiproblematiken och en metodik som lär barnen (eller den vuxne) att bemästra problemet. Inte att gå
runt det, inte att kompensera, utan att bemästra. Davisprogrammet tar inte bort dyslexin, men lär barnet att
stänga av den.
Davisprogrammet är annorlunda på en lång rad sätt.
Det är skapat inifrån, av en dyslektiker, som genom studier av sig själv, hur han tänkte och fungerade, hittade
tekniker som ger häpnadsväckande resultat. Tusentals
människor världen över har fåttdyslexin är förenad med så många
positiva komponenter att det är
dags att byta betraktelsesätt: från
handikapp till egenskap, ja till och
med gåva. Dyslektikerna är ofta
kreativa, originella, hittar nya lösningar på gamla problem, ofta
empatiska och med stor inlevelseförmåga. Det är dags att inse att
”Enligt den socialistiska
grundsyn som rådde var alla
möjlighet att uppleva den metamorfos Davisprogrammet kan
innebära. Metoden tillämpas i ett
femtontalländer världen över, men
inte i Sverige. Den som vill veta mer
kan uppsöka hemsidan, www.dyslexia.com och därifrån söka mer
kunskap.
inte bara lika mycket värda
utan också likadana.”
detta inte är en slump: dyslektikerna har mer än andra av
något viktigt.
Det finns många exempel på framstående dyslektiker: Picasso, Kennedy, Churchill och Einstein är några i
den celebra raden. Ingen tror väl på allvar att Picasso
hade varit en mer begåvad konstnär om han inte haft
dyslexi, eller att Einstein hade varit en ännu mer genial
vetenskapsman utan sin dyslektiska läggning. Nej, tvärtom har dessa framstående personer förmått att använda
sin dyslektiska gåva på ett nytt och konstruktivt sätt: de
blev med andra ord framgångsrika tack vare sin dyslexi.
Icke desto mindre önskar sig väl alla dyslektiker att de
kunde slippa vända på bokstäver, gå vilse, glömma viktig
information, missa alla bollarna i basket eller vad det nu
handlar om. Man önskar att man fick behålla sin förmåga att dagdrömma, fantisera, konstruera, men man
vill gärna slippa olägenheterna som är en ofrånkomlig
del av den okorrigerade dyslexin.
Självklart måste barnen förskonas från oseriösa lycksökare, från humbug och mirakelmetoder. Däremot är
det sorgligt när man från den officiella dyslexipedagogikens sida menar att vi måste avstå från alternativa
pedagogiker eftersom dessa inte är vetenskapligt utprovade. Det stora bekymret är ju att det som idag används
i våra skolor och på våra dyslexipedagogiska institutioner inte heller är vetenskapligt utvärderat!
Visst är det bra med extra skrivtid på proven för dyslektiker. Visst är det bra med rullstol eller käpp för den
som har svårt att gå. Men ännu hellre vill dyslektikern
Samtidigt ligger det dyslexipedagogiska program,
som för närvarande utvecklas hos NASA, väl i linje med
Davisprogrammets inriktning.
Det är hög tid för forskarsamhället att börja utvärdera
de metoder som används och då inte bara de som
används i Sverige. Det är också hög tid för lärare och
dyslexipedagoger att ta reda på vad som händer utanför
våra gränser.
Det är många människor det handlar om: det finns
bara i Sverige flera hundra tusen dyslektiker och indirekt berörs ju ännu många fler. Det är en stor tragedi att
så många barn och vuxna kränks pga. brister i kunskap
och förståelse. Det är en lika stor tragedi att så många
barn och vuxna inte kan utnyttja sina talanger till fullo.
Tragedin blir inte mindre av insikten om att det kan finnas lösningar- lösningar, som experterna helst inte vill
veta något om.
De svenska dyslektikerna och deras anhöriga behöver
-sammanfattningsvis- skaffa sig insikt om att dyslexi är
en gåva. Beslutet att klassa dyslexi som handikapp var
ett misstag.
Och så behöver skolan väsentligt förbättrade kunskaper om dyslexins många ansikten. De metoder som
nu används i skolan måste vetenskapligt utvärderas. Och
så behövs det en ödmjuk attityd, en insikt om att någon
annan kanske har en lösning- låt oss pröva!
Marianne Reimers-Wessberg (marianne@editionreimers.se) är musikförläggare.
EIJ lSvensk Tidskrift l2001, nr 2 1