Magnus Nilsson; Ödmjuka politiker är som slöa stämjärn


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ödmjuka politiker
är som slöa stämjärn
l av Magnus Nilsson
Moderaterna har i snart tio år legat på medias terapisoffor för att analysera
partiets fel och brister. Skall man lämna 15-procentsnivån är det hög tid att
i stället stå upp för det som är viktigt.
M
ODERATER PÅ MEDELHÖG NIVÅ har i tio
års tid ältat att det behövs ”förnyelse”
och ”breddning” och ”omprövning” av
partiets politik.
Det låter tjusigt. Men i praktiken
säger de ju att det är fel på moderaternas politik. Om
det inte var fel på den skulle den ju inte behöva förnyas,
breddas och omprövas. Då skulle vi ju bara gå ut och
kampanja.
Jag har under dessa år frågat ganska många av ”förnyarna” vad det är för fel på den moderata politiken. Är
det inte viktigt att sänka skatten? Är brottslingarna för få?
Har svenska företagare det för bra och är tillväxten för
tagarfrågor. Men obefintlig trovärdighet när de talar om
feminism.
TROVÄRDIGHET
Kommunisterna har däremot stor trovärdighet när det
gäller feminism, men ingen när det gäller företagande.
Det betyder att om samhällsdebatten handlar om vikten av företagande gynnas moderaterna. Om debatten
handlar om vikten av könskvotering gynnas kommunisterna.
Anledningen är enkel: det många talar om uppfattas
som viktigt. Det få talar om uppfattas som oviktigt.
Ett parti som har trovärdighet i en fråga som upphög? Var det ett misstag att engagera sig i EU? Vore det kanske lika
bra att lägga ned kärnkraften? Har
vi för få skilsmässor, bidragstagare
och narkomaner? För få arbetslösa,
sjukskrivna och förtidspensionärer?
Är vårdköerna för korta, vägarna
”Är vårdköerna för korta,
fattas som viktig går bra i opinionen.
vägarna för breda eller
Att det är på ovanstående vis vet
vi. Attitydundersökningarna är
mycket tydliga. Känsligheten för
vilka frågor som hör ihop medbostadsbristen för liten?”
för breda eller bostadsbristen för liten?
Eller föreslår moderaterna politiska lösningar som
är irrelevanta, orealistiska eller allmänt ogenomtänkta?
Nej, svarar förnyelseentusiasterna. Det är inte det vi
menar. Det är något annat.
Vad? frågar jag då. Det visar sig att förnyelsen handlar om att vi skall tala om sådana frågor där vänstern
har stor trovärdighet, men som i huvudsak saknar
intresse för moderater.
I praktiken är det detta som är orsaken till moderaternas tillbakagång och problem. Att göra ett parti framgångsrikt är nämligen enkelt. Varje parti har trovärdighet i vissa frågor och lägre eller obefintlig trovärdighet i
andra. Det vet vi. Det vet alla.
Till exempel:
Moderaterna har trovärdighet när de talar om förevilka partier är också överraskande
hög. Socialdemokraterna har trovärdighet när det gäller att ”bekämpa arbetslösheten” och ”sysselsättning”.
Moderater har trovärdighet när det gäller ”nya riktiga
jobb” och ”företag”.
Under eurovalrörelsen gick moderaterna fram flera
procent eftersom alla talade om EU, EMU och ekonomi
– moderata frågor.
Trots ”politikerföraktet” förefaller folk uppskatta att
partier hanterar viktiga frågor (det är den svenska paradoxen: alla misstror politiker men tycker det är självklart att politikerna skall spendera 60 procent av deras
lön och uppfostran av deras barn).
STARKA FRÅGOR
En berättigad invändning mot ovanstående är om ett
parti verkligen kan bygga sin kommunikation på enbart
lSvensk Tidskrift l2oo3,nr s iIIJ
i&,
~ Vikan
~ sänka
”0.- skatten.
~ f
Moderaterna
sina befintliga ”starka frågor”? Måste man inte investera
i att öka antalet frågor där man har trovärdighet?
Svaret är att ja, det måste man. Men regeln är att det
skall vara nya politikområden som kan infogas i den existerande ideologin och som är betydelsefulla för partiets
kärnväljare. Man måste vara först på bollen.
Carl Bildts profilering av m som ”!T-partiet” är ett
mycket bra exempel. Frågan hade varit aktuell bland tekniker och i akademiska kretsar under lång tid, men Bildt
såg de politiska möjligheterna och hade modet att plötsligt fokusera ett ämne som från början var både okänt
och obegripligt för gemene man. Men samtidigt satt IT
klockrent bland partiets kärnvälHär har vi kärnan i konkurrensen mellan olika partier.
Konkurrensen består alltså inte i huvudsak i att munhuggas med de andra partierna för att visa att det egna
partiet har mer genomtänkta eller publikfriande förslag,
behjärtansvärda föresatser eller intelligenta företrädare.
Problemet för moderaterna är att partiet de senaste
åren har talat extremt mycket om frågor där andra partier har större trovärdighet. Hemlöshet, flyktingpolitik,
integrationsfrågor, feminism, miljö.
”RAKA RÖR VÄNSTERUT”
Att moderaterna har en helt annan och bättre politik på
jare av välutbildade, förändrings- ”Ingen bidragstagare vill ha
dessa områden än alla de andra partierna är fullständigt ointressant i
sammanhanget. När vi försöker
profilera oss på hemlöshet och
feminism investerar vi i socialdemokraterna och kommunisterna.
benägna män i storstäder.
Dvärgalåten från moderata
ledarsidor i landsorten spelade
ingen roll. De Bildt talade tillläste
dem inte. De som läste ledarsi- ’social medkänsla’ från
moderata kommunalråd.”
dorna begrep inte vad Bildt talade om, och förmodligen
inte heller vad ledarskribenterna skrev om, ifall dessa
till äventyrs hade begripit vad de själva skrev om.
Man måste alltså investera i nya frågor. Att däremot
försöka ta motståndarnas kärnfrågor och göra dem till
sina är i praktiken helt utsiktslöst.
Slutsatsen är därför enkel. Partier skall tala om de
frågor där de har trovärdighet och som de tycker är viktiga. Kampanjresurserna skall användas för att lyfta partiets frågor så att alla talar om dem.
De skall däremot inte tala om frågor som andra partier prioriterar och har trovärdighet i.
ll’iJ lSvensk Tidskrift l2oo3, nr s i
Raka rör vänsterut.
Däremot har vi släppt företagande, skola, kärnkraft
och Europa.
Nu reagerar förmodligen många som har varit ansvariga för partiets kommunikation de senaste åren. De kan
säkert visa att nio av tio rapporter och utspel har handlat om kärnfrågorna.
Men den invändningen bortser från att det saknas
proportionalitet i den uppmärksamhet olika frågor får
och hur stor skada ogenomtänkt opportunism orsakar.
När Bo Lundgren deltar en gång i Aftonbladets kampanj kring påstådd lönediskriminering räcker det för
att sätta moderaternas linje i frågan – att lönen är en
angelägenhet för individerna på arbetsmarknaden – i
tvivelsmål.
Plötsligt är moderaternas linje också att lönen är en
kollektiv fråga och en angelägenhet för politikerna. Vad
gör annars politikern Lundgren i en kampanj om löner?
När en av stockholmspolitikerna en enda gång i en
intervju sade att utförsäljningen av hyresrätter i Stockholm kanske bör omprövas någon gång i framtiden,
räckte det för att punktera en av partiets starka frågor.
Det är möjligt att utförsäljningarna inte var enbart populära. Men genom att göra partiets linje otydlig tappade
hon de som gillar utförsäljningar (moderaterna är kanske inte att lita på?) utan att vinna de som vill stoppa
utförsäljningarna (det där säger hon bara av taktiska
skäl…).
Den mediala uppmärksamheten är inte heller proportionell. Att en moderat vill sänka skatten är inte en
nyhet, men att en moderat vill höja skatten är förstasidesstoff.
”soM OTROHET”
Det är så det fungerar. När man sviker partilinjen hjälper det inte att det är ett ovanligt undantag. Det är som
med otrohet, det hjälper inte att man är 99,9 procent
trogen. De 0,1 procenten förbrukar allt förtroende och
det tar åratal att återvinna.
Problemet är att moderaterna har så extremt lågt
självförtroende. Det är förmodligen svårt att hitta ett
parti med mer hunsade och skotträdda företrädare i hela
världen.
Och orsaken är den ständiga omprövningsdebatten
och förnyelsenojan som har lett till att nästan alla med
rimligt lång erfarenhet av politik drabbas av en debatt
som handlar om deras ålder.
1995 debatterade jag i Svensk Tidskrift mot Per
Schlingmann och Martin LindwalL Jag ansåg att moderaterna borde skärpa och förtydliga sitt budskap. Lindwall och Schlingmann invände att jag var elitistisk. De
argumenterade för att moderaterna borde bredda sig
och tala mer om miljö- och socialpolitik samt en ”förskjutning mot mer immateriella värden”.
Man kan alltså idag konstatera att jag förlorade debatten, men fick rätt.
” BREDDNING ” TILL 15%
Efter tio år av ”breddning” har vi blivit ett 15 procentparti. Våra trogna väljare svek eftersom vi aldrig gav dem
något. Inga nya kom till.
Vad som driver ”omprövandet” är ingen större gåta.
I grunden handlar det om borgerlighetens skam inför
att inte vara lika goda som vänstern.
Vi vet att vänsterns sociala ambitioner enbart är retorik för att motivera statliga ingrepp. Det leder alltid till
förtryck, i värsta fall folkmord. Socialdemokraterna strä-
var efter att hela befolkningen skall vara bidragsberoende – inte minst av valtaktiska skäl.
Ändå går borgerligt sinnade personer i fällan och försöker visa upp ett socialt patos på vänsterns villkor. Problemet är att de inte förstår vad det handlar om.
”Social medkänsla är något oerhört viktigt” utropar
ett skånskt kommunalråd från moderaterna i en intervju
i Timbros Smedjan.
Detta är en total återvändsgränd. Ingen bidragstagare vill ha ”social medkänsla” från moderata kommunalråd. De vill ha stålar utan motprestation. Antingen
pungar man ut eller så sänker man bidrag och skatter så
det blir lönt att arbeta igen.
Inte ens den hårt arbetande samhällsmedborgaren
som blir sjuk eller arbetslös vill ha ”medkänsla” från vilt
främmande moderatpolitiker. Lika lite som han vill ha
”medkänsla” från försäkringstjänstemannen när han fått
sin bil stulen. Den som betalar 60 procent i skatt vill inte
ha medkänsla. Han vill ha sina rättigheter utan snack.
Det är nämligen det minsta man kan begära när man
betalar världens högsta skatter. Då skall man inte behöva
stryka av sig mössan.
··gre skatter sätter
y f rt på Sverige.
oderaterna M
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr si m
”MEDELKLASSENS ÅNGEST”
Ett av förnyarnas alternativ till vänstertugget är att tala
om frågor som är helt utan relevans för några människor
utanför sinnesjukhusen eller de teologiska institutionerna. Typ medelklassens ångest, andliga nöd och vikten
av att be till Gud.
En icke obetydlig del av problemen förefaller också
vara att framträdande moderater tycker illa om sina egna
partikamrater och väljare. Dessa är alldeles för ofta män,
de har utbildning och talar i fullständiga meningar med
flerstaviga ord, de tjänar för mycket pengar och de klär
sig i kostym. De är för gamla. Ofta över 40. Några t o m
över 50! De är födda i Sverige av svenska föräldrar.
”Men”, brukar jag invända, ”vore det bättre om våra
väljare var unga, lågutbildade kvinnor med låga inkomster, tatueringar, järnskrot i nyllet och allmänt puckade?”.
Nja, svarar de då. Det är ju inte riktigt så de har tänkt
heller.
Det är kort sagt rätt enkelt. Moderaterna har under
10-15 års ”förnyelsedebatt” skapat en destruktiv självbild
av att det är något sorts fel på dem. Att de inte duger,
inte är unga och hippa och homosexuella och bostadslösa
och arbetslösa, fattiga, piercade, tatuerade och svarthå-
riga nog för att duga.
Och att det är något sorts fel att intressera sig för viktiga politiska problem och försöka lösa dessa med
genomtänkta och ekonomiskt rationella åtgärder som
bygger på personligt ansvarstagande och individuell frihet. ”Politiken måste bygga på känslor” säger moderaterna och tror uppenbarligen att ”känslor” är samma sak
som sentimentalitet och gråtmildhet.
Det har till och med gått så långt att vi har börjat tvivla
på hela iden om att erfarenhet av politiskt arbete – det
vill säga den erfarenhet vi själva har- ger värdefull kompetens. Ater och åter igen framförs tankar på att vi måste
hitta företrädare som inte ”kommer från politiken”.
Detta är unikt. Tror någon att man inom banksektorn eller rockbranschen skulle få för sig att den främsta
kompetens man kan ha är att inte veta något om banking
eller musikindustrin?
Man skall inte ha behöva ”koka kaffe i åratal, dela
flygblad och sitta av sammanträden”.
Men det är exakt vad man skall behöva göra. För att
kunna påverka som politiker måste man kunna skriva
protokoll, ställa proposition, veta hur det går till på ett
sammanträde, begära ordet, motionera, reservera sig,
läsa handlingar, kolla fakta, känna till kommunallagen,
kunna kampanja och ta en debatt.
Och hur skall man som politiker kunna göra något
för sina väljare om man tycker att man är för fin för att
koka en kanna kaffe åt sina partikamrater? Eller för att
dra på sig jeansen och dela några hundra flygblad en
kulen morgon? Jag förmenar ingen glädjen av att bli
IIISvensk Tidskrift 12003, nr si
behandlad som Madonna. Men inte i partiet, och inte
utan motprestation.
Det låga självförtroendet och åratal av ospecificerad
och svepande kritik har också fört med sig att toleransen
mot dumhet är större än någonsin. De senaste tio åren har
det knappt förekommit en enda större partitillställning
utan att en eller flera andraplansfigurer skapat sig mediautrymme genom att angripa partiledningen. Percy Liedholm och Gullan Lindblad, Tove Lifvendal och Jan Hallberg, alla har gjort sig bemärkta på sina partivänners
bekostnad genom att ge sig på partiledningen. Ingen av
dem har haft en enda konkret punkt av kritik.
Att detta sker beror inte på att dessa personer är onda
eller dumma eller vill skada partiet. Det beror på att vi
skapat en partitradition där ”anything goes”.
”Om alla andra får sin lilla rubrik på att säga dumheter
kan väl jag också sticka fram min sked och få” är tanken.
PARTILOJALITET MOSSIG
Att ansvarskänsla och partilojalitet skulle få stå i vägen
för den egna bekräftelsen genom 5 minuter i en TV-soffa
är en mossig och gammaldags föreställning.
Detta är kärnan i de problem moderaterna har i dag. Ingen
kan företräda ett parti om de i grunden inte tror att de i allt
väsentligt har rätt. Ingen vill rösta på ett parti som iåratal ältat
sina fel och brister och permanent ligger på medias terapisoffa
och viker ut sina personliga problem. Det måste få ett slut.
Frågan är vad som händer efter partistämman.
Kommer den nya ledningen att återgå till moderata
kärnfrågor och tydlighet i budskapet? Kommer den att
våga ta ledningen och ingjuta mod i trupperna?
Det kräver i så fall en hel del fokusering och arbete.
Tio års odlande av dåligt självförtroende och föreställningen om att moderaterna och den moderata politiken
inte duger som den är måste drivas ut. Folk måste också
lära sig vara partilojala. Det är helt enkelt inte acceptabelt att gynna den egna karriären genom att kacka i eget
bo. Den som villleka ”oberoende kritiker” bör avsäga
sig sina uppdrag först och kritisera sedan.
Folk måste till sist lära sig att stå för sina åsikter. När
drevet går mot skattesänkningar och en bättre arbetsrätt, får folk inte fly till prat om andlig nöd och hemlöshet. Då måste de stå kvar och ta striden.
De får inte heller dra sig undan i prat om ”omprövning”, ”ödmjukhet” och ”bortom tvärsäkerheten”.
Folk vill ha politiker som är tydliga och står för sina
åsikter. Vi är nämligen deras verktyg för att de genom
sina röster skall kunna förändra samhället.
Ödmjuka och omprövande politiker är kort sagt lika
användbara som slöa stämjärn.
Magnus Nilsson (magnus.nilsson@moderat.se) är egen
företagare och kommunpolitiker i Solna.