Ludvig Beckman; En krävande liberalism
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
En krävande liberalism
Liberalismen är inte en homogen ideologi. Det vet vi. Vetenskapen har lärt oss att
det finns socialliberalism och nyliberalism. Båda är klart definierade och omöjliga
att föra samman. Men tänk om det är svårare än så.
V
AD BETYDER DET EGENTLIGEN att vara en
bekännande liberal? Frågan kan i vår tid
tyckas märklig. Vi lever i ett liberalt samhälle där dess grundläggande värden kan
tyckas vara enkla att se och förstå.
Den som ändå vill problematisera liberalismens innebörd i värt samhälle kan naturligtvis beskriva liberalismen som uppbygd av två tankespär – socialliberalism
och nyliberalism. Den viktiga skillnaden dem emellan
anses ofta vara att individens rättigheter förstås som
antingen minimala eller mer omfattande. Vill man därutöver teoretisera några steg till kan man med hjälp av
Isaiah Berlins prata om positiv- och negativ frihet och
svänga sig med namn som John Rawls och Robert
Nozick. Rawls och det positiva frihetsbegreppet samlas
i socialliberalismens hägn, Nozick och det negativa frihetsbegreppet i nyliberalismens.
I betydande avseenden är det där som den allmänna
debatten om liberalismen befinner sig. Givetvis kan terminologin variera, men i sak är utgångspunkten densamma.
Om vi till denna bild lägger två brittiska liberaler
som Bertrand Russell och Isaiah Berlin väljer nog de flesta att förpassa Russell till den socialliberala och Berlin
till den nyliberala avdelningen. I konkreta politiska frå-
gor är den bilden nog också riktig. Men en sådan indelning skymmer andra, viktiga dimensioner inom liberalt
tänkande. Bortom den traditionella dikotomin kan liberalismen förstås som kluven inte enbart i vad gäller synen
pä individens rättigheter.
N
ÄR ISAIAH BERLIN AVLED HÖSTEN 1997 exploderade
brittiska medier av uppskattande artiklar och minnesprogram. I över femtio är hade Berlin varit aktiv idehistoriker och filosof i Oxford, med ett otal essäer, böcker, föreläsningar och radioprogram bakom sig. Berlin
var visserligen en kändis, men också en yrkesfilosof. Därför förvånade uppståndelsen kring hans död.
Hyllningen var märklig även i en djupare mening.
Den man som nu hyllades för sina insatser var en skeptiker som tvivlade pä värdet av sin forskning och pä fllosofins möjligheter att överhuvudtaget dra bestämda slutsatser. Tanken att vi bör vara skeptiska till fllosofens eller
vetenskapsmannens ”lösningar” av moraliska eller samhälleliga problem, kom nu paradoxalt att betraktas som
Berlins mest betydelsefulla insikt. Den har sin grund i
Berlins övertygelse att det existerar en oförenlig mångfald av värden. Inget ideal eller teoretiskt system kan
skapa harmoni eller betraktas som fullständigt. Därför
kan det heller inte finnas, menade Berlin, något som ett
idealt eller konfliktfritt samhälle.
Berlin tvivlade pä sig själv, och pä vår kunskap om
samhället. Ändå anses han ha gjort ett bestående avtryck
i brittisk kultur och 1900-talets liberala tänkande.
BERLIN ÄR INGALUNDA DEN FÖRSTE liberal SOm försvarat det systematiska tvivlet. Francois Voltaire, Bertrand Russell och Ingemar Hedenius, är alla exempel pä
liberala skeptiker. Russel! är kanske ett särskilt lyckat
exempel. Liksom Berlin gjorde Russel! ett starkt intryck
både på brittiskt kulturliv och 1900-talets liberala anda.
En ihärdig ateism, och ett starkt engagemang mot dogmatism och förtryck, var grundpelare i den liberalism
de båda delade. Liksom Berlin är Russell också ett barn
(ett av de första) av den moderna, empiricistiska, vetenskapssyn som vid seklets början banar vägen för en ny
samhällsvetenskap och filosofi. På universiteten skulle
nu mysticism och spekulation ersättas med förnuft och
observation.
Enligt Russell hade den nya vetenskapssynen politiska
konsekvenser. En empiricist, för vilken fakta och förnuft
är vägledande, är med nödvändighet också liberal. Tanken
var att vetenskapens nyktra förhällningssätt till omvärlden
hade en motsvarighet i liberalens toleranta attityd till
andras övertygelser. Att vara vetenskaplig innebar enligt
Russell att ifrågasätta dogmer och traditioner och att inte
ta något för sant om inte vetenskapen kan bekräfta det.
Att vara skeptisk uppfattades därmed som vägledande för både liberalismen och vetenskapen.
Empiricismen ansågs även ha ytterligare en konsekvens, vilken Russell och Berlin hade svårare att bemästra. Problemet var att moraliska principer och värden
hade svårt att rymmas i den nya vetenskapens världsbild. Vetenskapen prövar fakta, men moraliska påståenden är inte faktuella. De kan inte ”testas” genom observation eller analys av sinnesdata, och därför omöjliga att
lösa, eller ens diskutera, med vetenskapens hjälp.
r:::
QJ
EV)
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l BJ
s::
QJ
E
”’
ro2..
QJ
.c
…J
.._
Cl.J
c:n
o
o
Cl.J
-o
l-l
Moraliska utsagor är endast kännsloyttringar, enligt en
för tiden populär teori (Russel! var faktiskt en av de första att formulera den). Och lika självklart som utropen
”hurra!” eller ”bu!” inte kan göras till föremål för prövning ansåg man att påståenden om rätt och fel är utan
innehåll.
För en engagerad liberal inom akademin fick den nya
läran därför en motsägelsefull innebörd. Om empiricismen gav liberalismen sitt stöd blev det samtidigt svårt
för en vetenskapsmannen att förfäkta en moralisk ståndpunkt eller ide.
Russelis och Berlins politiska engagemang befann sig
därför i konflikt med tidens föreställningar om vetenskaplighet.
D
ET ÄR DÄRFÖR INGEN SLUMP att Russel! var noga
med att skilja sina mer fackmässiga
och är värda att studera. Men när detta tvivel övergavs
förändrades, märkligt nog, även agendan. Dagens liberala tänkande har ett fokus på rent ”politiska” eller ekonomiska ämnen. Diskussionen gäller tolerans, rättvisa
eller rättigheter. I bästa fall. Men ofta står frågor om ökad
ekonomisk tillväxt främst i rang. Frågor av annan art,
som vad lycka är, om det finns en transcendent verklighet, om det finns dygder som är goda i sig, uppfattas som
onödiga eller irrelevanta. En mer snäv politisk agenda
har med andra ord ersatt de mer allmänna moraliska
spörsmål som sysselsatte liberaler som Russeli och Berlin.
Det har förändrat både metod och fokus för liberalismen.
DENNA FÖRÄNDRING RYMMER en särskild paradox.
Den består i att många av de ”stora” frågorna tappats bort, samtidigt som den akademis- ”Denna förändring
ka liberalismen knappast längre behö-
ver oroa sig för att bli betraktad som
humbug. Ta en fråga som vilka dygder
vi behöver idag? Den tillhörde en kategori av frågor som Russeli och hans tids
liberaler gärna tog upp. Detta kunde de
göra trots att vetenskapen snarast
betraktade frågan som nonsens – och att
rymmer en särskild
paradox. Den består i
att många av de
studier i analytisk filosofi från sina, långt
mer talrika, arbeten om politik, moral
och ideologi. Inte sällan försåg han verken i den senare genren med ett ursäktande förord: ”Man skall på efterföljande sidor inte påträffa någon djup filosofi […] endast några reflexioner”. Kanske
ville Russeli gardera sig mot anklagelser
om att svika den analytiska filosofins
strikta metod. En likartad oro hos Berlin
kan illustreras med en anekdot från
Michael Ignatieffs nyutkomna biografi
Isaiah Berlin. A Life (Metropolitan
Books, 1998). Strax innan Berlin skall
presentera uppsatsen Två frihetsbegrepp,
i vilken han separerar positiv- och negativ frihet från varandra, uttrycker han i
ett brev sin oro för vad kollegorna i
Oxford skall komma att tycka. Kanske
kommer min föreläsning, skriver Berlin,
inte uppfattas som annat än en samling
”välljudande plattityder”. Berlin kunde
förstås inte veta att uppsatsen skulle bli
o varje svar då måste vara lika menings- ”stora” fragorna tap- löst. Idag är frågan mindre kontroversipats bort, samtidigt
ell ur vetenskaplig synvinkel. Vid universiteten finns knappast längre en
gemensam vetenskapssyn och normatiSOm den akademiska va frågor är inte längre förlagda med
tabu. Ändå ses grundläggande moralisliberalismen knappast ka spörsmål inte längre som centrala för
längre behöver oroa
en engagerad liberal. Dessa frågor har i
stället förpassats till ”etiker” och teologer – som om begrepp som dygd och
sig för att bli betrak- plikt endast har betydelse utifrån religiösa utgångspunkter.
Russeli och Berlin skulle knappast hållittad som humbug.”
ett av de mest betydelsefulla traktaten för det kalla krigets liberala tänkande.
Men akademisk liberalt tänkande av idag oroas inte
längre för skepticismens tveeggade svärd. Försöken att
artikulera en liberal samhällsfilosofi, må den vara skriven av en socialliberal som Rawls eller en nyliberal som
Nozick, andas inget tvivel om filosofins möjligheter att
analysera sociala och politiska problem. Den skepticism
som präglade Berlins och Russelis liberalism har till stora
delar övergivits.
Till viss del måste denna förändring vara en följd av
att vetenskapen inte längre är lika empiricistisk. Den är
mindre övertygad om att endast mätbara fakta existerar
med om detta. För dem var liberalismen
en livshållning, inte bara en politisk filosofi. Liberal kritik innebar för dem att söka efter ett förhållningssätt,
att uttrycka de liberala dygderna i praktiken. De politiska och moraliska frågor som Berlin och Russeli diskuterade hade en botten i personliga, eller vad vi idag kanske
skulle kalla existentiella, problem. För dem var förstå-
elsen av samhället djupt förbundet med en förståelse av
vad det är att vara människa. De sökte en samhällsfilosofi genom att skapa en livsfilosofi. Det är därför inte
enbart på grund av skönskriften, det verbala eller retoriska flödet, som deras essäer är njutbara. Lockelsen
består också i att det intellektuella sökandet knyter an
till problem som handlar om människan.
ml Svensk Tidskrift 11999, nr 2l
ETT TEMA Hos RUSSELL, som särskilt illustrerar hans
liberalism, är svårigheten att förena instinkt med
rationalitet. Människans beroende av drifter är enligt
Russeli en källa tilllidande och konflikter. Det är impulser och instinkter som skapar begär av makt och ägande.
Det är också människans drifter som leder henne till
nationalistisk självhävdelse. Samtidigt stod det klart för
Russeli att även vår längtan efter kärlek, sanning och
kunskap ytterst betingas av människans begär. I driftlivet finns följaktligen roten till både lycka och lidande.
Hur en förnuftig individ, hur ett förnuftigt samhälle,
skall hantera detta var Russelis stora problem.
Ett av Berlins många teman ter sig snarlikt. Insikten
att det finns en mångfald av goda värden är både tröstesam och gäckande. När vi vet att alla goda värden inte
kan förenas inom ramen för ett liv, eller ett ideal, är det
tryck som Hobbes föreställde sig. Liberalismen erbjuder
därmed en lösning på ett klassiskt problem. Den var dessutom en god lösning, kanske också en smula utopisk.
UTIFRÅN BERLINS TÄNKANDE hamnar liberalismen
inför ett likartat problem. Hos Berlin är emellertid
det scientistiskt psykologiserande språkbruket, där ”krafter” och ”drifter” styr människan, ersatt med en moralisk vokabulär. Enligt Berlin ställs människan inför ett
val mellan oförenliga värden snarare än inför att bejaka
eller inte bejaka sina begär. Individen måste göra ett val
som i en viktig mening alltid är tragiskt.
Berlin hävdade vid flera tillfällen att människans tragiska predikament bör förstås som ett argument för en liberal
samhällsordning. Om det inte finns ett högsta värde måste
det ju vara rationellt att tillåta en så stor mångfald av värden
inte heller självklart hur vi skall välja att
leva. Det räcker inte längre med att uppmana till att välja det goda.
som möjligt. Friheten måste därför sättas
”Frågan kan inte vara främst. Och finns det flera goda värden
De problem som Russeli och Berlin
identifierade går enkelt att se som problem även för en liberal samhällsfilosofi. I Russelis fall är problemställningen
närmast victoriansk: Hur skall ett gott
samhälle hantera människans undermedvetna drifter om dessa är roten till
både maktbegär och kärlek?
skapandet av ett lyckligt samhälle,
där hunger efter makt och ägande inte
längre dominerar, tycks ju förutsätta att
vi undertrycker även de drifter som ger
oss lycka. Ingen kärlek utan konflikt alltså. Inget samhälle, inte ens ett liberalt,
kan vara fullständigt lyckligt.
Svårigheten för liberalismen är emellertid att den ändå inte kan förbli likgiltig
inför vilka drifter vårt samhälle uppmuntrar eller undertrycker. Att helt ignorera
frågan kan ju leda till att begäret efter makt
och ägande tar överhanden. Om så sker
förhindras inte enbart individen från att
sträva efter kärlek och andra högre värden.
Ett samhälle där alla eftersträvar makt och
om liberalismen
bättre än någon
annan ideologi harrnanierar med iden
om en pluralism av
goda värden. Ett
måste det vara bäst om staten förhåller sig
neutral mellan dem alla. En liberal, neutral
stat är därför den enda rimliga.
Men Berlins argument för den liberala
staten är inte helt trovärdigt. En lärdom
Berlin samtidigt ville förmedla är ju den
att det inte finns en god ”lösning” på
moraliska problem. Ändå verkar liberalismen vara just en sådan lösning. Den
oförlösta spänningen mellan Berlins värdelära och liberala övertygelse har noggrant belysts av John Gray. Och det finns,
som Gray visar, ingen logisk koppling
moraliskt ställningsta- mellan iden att det existerar en mångfald
gande krävs. Liberalismen är inte en
logisk konsekvens
av goda värden och liberala värden som
tolerans och individuella rättigheter. Liksom varje annat val, måste valet att ge
tolerans och rättigheter prioritet ses som
ett val bland flera möjliga.
F
RÅGAN KAN INTE VARA Om liberalisVare Slg av emplriCISm men bättre än någon annan ideologi harmonierar med iden om en pluraeller värdepluralism.” !ism av goda värden. Ett moraliskt ställägande i maximal utsträckning kommer också att hota dess
stabilitet och fortbestånd. Att sönderfall och anarki kan bli
ningstagande krävs. Liberalismen är inte
en logisk konsekvens vare sig av empiricism eller värdepluralism. Därför måste vi snarare fråga oss vad som gör
liberalismen attraktiv: den måste vara en livsstillika
mycket som en ”lösning”. Russeli och Berlin visar på svå-
righeterna med att utforma och att leva med en sådan
liberalism i förnuftets och vetenskapens tidsålder.
följden om invånarna i ett samhälle tillåts roffa åt sig alltför mycket är ju Thomas Hobbes klassiska insikt. I snarlikt psykologiska termer analyserade även Russeli spänningen mellan ordning och frihet. Russeli såg dock en utväg
i individens förmåga att sublimera materiella begär och
drifter. Genom att sträva efter opersonliga värden, som kärlek och kunskap, menade Russeli att liberalismen kan ge
oss ett alternativ till det tragiska val mellan anarki och förDe visar att liberalismen är en krävande ideologi.
Ludvig Beckman (ludvig.beckman@statsvet.uu.se) är
doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
t:
Q)
E
~
ro:l..
Q)
.c
…J
”–
Cll
0’1
o
o
Cll
-o
~
lSvensk Tidskrift /1999, nr zlE!]
Liberalismen är inte en homogen ideologi. Det vet vi. Vetenskapen har lärt oss att
det finns socialliberalism och nyliberalism. Båda är klart definierade och omöjliga
att föra samman. Men tänk om det är svårare än så.
V
AD BETYDER DET EGENTLIGEN att vara en
bekännande liberal? Frågan kan i vår tid
tyckas märklig. Vi lever i ett liberalt samhälle där dess grundläggande värden kan
tyckas vara enkla att se och förstå.
Den som ändå vill problematisera liberalismens innebörd i värt samhälle kan naturligtvis beskriva liberalismen som uppbygd av två tankespär – socialliberalism
och nyliberalism. Den viktiga skillnaden dem emellan
anses ofta vara att individens rättigheter förstås som
antingen minimala eller mer omfattande. Vill man därutöver teoretisera några steg till kan man med hjälp av
Isaiah Berlins prata om positiv- och negativ frihet och
svänga sig med namn som John Rawls och Robert
Nozick. Rawls och det positiva frihetsbegreppet samlas
i socialliberalismens hägn, Nozick och det negativa frihetsbegreppet i nyliberalismens.
I betydande avseenden är det där som den allmänna
debatten om liberalismen befinner sig. Givetvis kan terminologin variera, men i sak är utgångspunkten densamma.
Om vi till denna bild lägger två brittiska liberaler
som Bertrand Russell och Isaiah Berlin väljer nog de flesta att förpassa Russell till den socialliberala och Berlin
till den nyliberala avdelningen. I konkreta politiska frå-
gor är den bilden nog också riktig. Men en sådan indelning skymmer andra, viktiga dimensioner inom liberalt
tänkande. Bortom den traditionella dikotomin kan liberalismen förstås som kluven inte enbart i vad gäller synen
pä individens rättigheter.
N
ÄR ISAIAH BERLIN AVLED HÖSTEN 1997 exploderade
brittiska medier av uppskattande artiklar och minnesprogram. I över femtio är hade Berlin varit aktiv idehistoriker och filosof i Oxford, med ett otal essäer, böcker, föreläsningar och radioprogram bakom sig. Berlin
var visserligen en kändis, men också en yrkesfilosof. Därför förvånade uppståndelsen kring hans död.
Hyllningen var märklig även i en djupare mening.
Den man som nu hyllades för sina insatser var en skeptiker som tvivlade pä värdet av sin forskning och pä fllosofins möjligheter att överhuvudtaget dra bestämda slutsatser. Tanken att vi bör vara skeptiska till fllosofens eller
vetenskapsmannens ”lösningar” av moraliska eller samhälleliga problem, kom nu paradoxalt att betraktas som
Berlins mest betydelsefulla insikt. Den har sin grund i
Berlins övertygelse att det existerar en oförenlig mångfald av värden. Inget ideal eller teoretiskt system kan
skapa harmoni eller betraktas som fullständigt. Därför
kan det heller inte finnas, menade Berlin, något som ett
idealt eller konfliktfritt samhälle.
Berlin tvivlade pä sig själv, och pä vår kunskap om
samhället. Ändå anses han ha gjort ett bestående avtryck
i brittisk kultur och 1900-talets liberala tänkande.
BERLIN ÄR INGALUNDA DEN FÖRSTE liberal SOm försvarat det systematiska tvivlet. Francois Voltaire, Bertrand Russell och Ingemar Hedenius, är alla exempel pä
liberala skeptiker. Russel! är kanske ett särskilt lyckat
exempel. Liksom Berlin gjorde Russel! ett starkt intryck
både på brittiskt kulturliv och 1900-talets liberala anda.
En ihärdig ateism, och ett starkt engagemang mot dogmatism och förtryck, var grundpelare i den liberalism
de båda delade. Liksom Berlin är Russell också ett barn
(ett av de första) av den moderna, empiricistiska, vetenskapssyn som vid seklets början banar vägen för en ny
samhällsvetenskap och filosofi. På universiteten skulle
nu mysticism och spekulation ersättas med förnuft och
observation.
Enligt Russell hade den nya vetenskapssynen politiska
konsekvenser. En empiricist, för vilken fakta och förnuft
är vägledande, är med nödvändighet också liberal. Tanken
var att vetenskapens nyktra förhällningssätt till omvärlden
hade en motsvarighet i liberalens toleranta attityd till
andras övertygelser. Att vara vetenskaplig innebar enligt
Russell att ifrågasätta dogmer och traditioner och att inte
ta något för sant om inte vetenskapen kan bekräfta det.
Att vara skeptisk uppfattades därmed som vägledande för både liberalismen och vetenskapen.
Empiricismen ansågs även ha ytterligare en konsekvens, vilken Russell och Berlin hade svårare att bemästra. Problemet var att moraliska principer och värden
hade svårt att rymmas i den nya vetenskapens världsbild. Vetenskapen prövar fakta, men moraliska påståenden är inte faktuella. De kan inte ”testas” genom observation eller analys av sinnesdata, och därför omöjliga att
lösa, eller ens diskutera, med vetenskapens hjälp.
r:::
QJ
EV)
lSvensk Tidskrift 11999, nr 2l BJ
s::
QJ
E
”’
ro2..
QJ
.c
…J
.._
Cl.J
c:n
o
o
Cl.J
-o
l-l
Moraliska utsagor är endast kännsloyttringar, enligt en
för tiden populär teori (Russel! var faktiskt en av de första att formulera den). Och lika självklart som utropen
”hurra!” eller ”bu!” inte kan göras till föremål för prövning ansåg man att påståenden om rätt och fel är utan
innehåll.
För en engagerad liberal inom akademin fick den nya
läran därför en motsägelsefull innebörd. Om empiricismen gav liberalismen sitt stöd blev det samtidigt svårt
för en vetenskapsmannen att förfäkta en moralisk ståndpunkt eller ide.
Russelis och Berlins politiska engagemang befann sig
därför i konflikt med tidens föreställningar om vetenskaplighet.
D
ET ÄR DÄRFÖR INGEN SLUMP att Russel! var noga
med att skilja sina mer fackmässiga
och är värda att studera. Men när detta tvivel övergavs
förändrades, märkligt nog, även agendan. Dagens liberala tänkande har ett fokus på rent ”politiska” eller ekonomiska ämnen. Diskussionen gäller tolerans, rättvisa
eller rättigheter. I bästa fall. Men ofta står frågor om ökad
ekonomisk tillväxt främst i rang. Frågor av annan art,
som vad lycka är, om det finns en transcendent verklighet, om det finns dygder som är goda i sig, uppfattas som
onödiga eller irrelevanta. En mer snäv politisk agenda
har med andra ord ersatt de mer allmänna moraliska
spörsmål som sysselsatte liberaler som Russeli och Berlin.
Det har förändrat både metod och fokus för liberalismen.
DENNA FÖRÄNDRING RYMMER en särskild paradox.
Den består i att många av de ”stora” frågorna tappats bort, samtidigt som den akademis- ”Denna förändring
ka liberalismen knappast längre behö-
ver oroa sig för att bli betraktad som
humbug. Ta en fråga som vilka dygder
vi behöver idag? Den tillhörde en kategori av frågor som Russeli och hans tids
liberaler gärna tog upp. Detta kunde de
göra trots att vetenskapen snarast
betraktade frågan som nonsens – och att
rymmer en särskild
paradox. Den består i
att många av de
studier i analytisk filosofi från sina, långt
mer talrika, arbeten om politik, moral
och ideologi. Inte sällan försåg han verken i den senare genren med ett ursäktande förord: ”Man skall på efterföljande sidor inte påträffa någon djup filosofi […] endast några reflexioner”. Kanske
ville Russeli gardera sig mot anklagelser
om att svika den analytiska filosofins
strikta metod. En likartad oro hos Berlin
kan illustreras med en anekdot från
Michael Ignatieffs nyutkomna biografi
Isaiah Berlin. A Life (Metropolitan
Books, 1998). Strax innan Berlin skall
presentera uppsatsen Två frihetsbegrepp,
i vilken han separerar positiv- och negativ frihet från varandra, uttrycker han i
ett brev sin oro för vad kollegorna i
Oxford skall komma att tycka. Kanske
kommer min föreläsning, skriver Berlin,
inte uppfattas som annat än en samling
”välljudande plattityder”. Berlin kunde
förstås inte veta att uppsatsen skulle bli
o varje svar då måste vara lika menings- ”stora” fragorna tap- löst. Idag är frågan mindre kontroversipats bort, samtidigt
ell ur vetenskaplig synvinkel. Vid universiteten finns knappast längre en
gemensam vetenskapssyn och normatiSOm den akademiska va frågor är inte längre förlagda med
tabu. Ändå ses grundläggande moralisliberalismen knappast ka spörsmål inte längre som centrala för
längre behöver oroa
en engagerad liberal. Dessa frågor har i
stället förpassats till ”etiker” och teologer – som om begrepp som dygd och
sig för att bli betrak- plikt endast har betydelse utifrån religiösa utgångspunkter.
Russeli och Berlin skulle knappast hållittad som humbug.”
ett av de mest betydelsefulla traktaten för det kalla krigets liberala tänkande.
Men akademisk liberalt tänkande av idag oroas inte
längre för skepticismens tveeggade svärd. Försöken att
artikulera en liberal samhällsfilosofi, må den vara skriven av en socialliberal som Rawls eller en nyliberal som
Nozick, andas inget tvivel om filosofins möjligheter att
analysera sociala och politiska problem. Den skepticism
som präglade Berlins och Russelis liberalism har till stora
delar övergivits.
Till viss del måste denna förändring vara en följd av
att vetenskapen inte längre är lika empiricistisk. Den är
mindre övertygad om att endast mätbara fakta existerar
med om detta. För dem var liberalismen
en livshållning, inte bara en politisk filosofi. Liberal kritik innebar för dem att söka efter ett förhållningssätt,
att uttrycka de liberala dygderna i praktiken. De politiska och moraliska frågor som Berlin och Russeli diskuterade hade en botten i personliga, eller vad vi idag kanske
skulle kalla existentiella, problem. För dem var förstå-
elsen av samhället djupt förbundet med en förståelse av
vad det är att vara människa. De sökte en samhällsfilosofi genom att skapa en livsfilosofi. Det är därför inte
enbart på grund av skönskriften, det verbala eller retoriska flödet, som deras essäer är njutbara. Lockelsen
består också i att det intellektuella sökandet knyter an
till problem som handlar om människan.
ml Svensk Tidskrift 11999, nr 2l
ETT TEMA Hos RUSSELL, som särskilt illustrerar hans
liberalism, är svårigheten att förena instinkt med
rationalitet. Människans beroende av drifter är enligt
Russeli en källa tilllidande och konflikter. Det är impulser och instinkter som skapar begär av makt och ägande.
Det är också människans drifter som leder henne till
nationalistisk självhävdelse. Samtidigt stod det klart för
Russeli att även vår längtan efter kärlek, sanning och
kunskap ytterst betingas av människans begär. I driftlivet finns följaktligen roten till både lycka och lidande.
Hur en förnuftig individ, hur ett förnuftigt samhälle,
skall hantera detta var Russelis stora problem.
Ett av Berlins många teman ter sig snarlikt. Insikten
att det finns en mångfald av goda värden är både tröstesam och gäckande. När vi vet att alla goda värden inte
kan förenas inom ramen för ett liv, eller ett ideal, är det
tryck som Hobbes föreställde sig. Liberalismen erbjuder
därmed en lösning på ett klassiskt problem. Den var dessutom en god lösning, kanske också en smula utopisk.
UTIFRÅN BERLINS TÄNKANDE hamnar liberalismen
inför ett likartat problem. Hos Berlin är emellertid
det scientistiskt psykologiserande språkbruket, där ”krafter” och ”drifter” styr människan, ersatt med en moralisk vokabulär. Enligt Berlin ställs människan inför ett
val mellan oförenliga värden snarare än inför att bejaka
eller inte bejaka sina begär. Individen måste göra ett val
som i en viktig mening alltid är tragiskt.
Berlin hävdade vid flera tillfällen att människans tragiska predikament bör förstås som ett argument för en liberal
samhällsordning. Om det inte finns ett högsta värde måste
det ju vara rationellt att tillåta en så stor mångfald av värden
inte heller självklart hur vi skall välja att
leva. Det räcker inte längre med att uppmana till att välja det goda.
som möjligt. Friheten måste därför sättas
”Frågan kan inte vara främst. Och finns det flera goda värden
De problem som Russeli och Berlin
identifierade går enkelt att se som problem även för en liberal samhällsfilosofi. I Russelis fall är problemställningen
närmast victoriansk: Hur skall ett gott
samhälle hantera människans undermedvetna drifter om dessa är roten till
både maktbegär och kärlek?
skapandet av ett lyckligt samhälle,
där hunger efter makt och ägande inte
längre dominerar, tycks ju förutsätta att
vi undertrycker även de drifter som ger
oss lycka. Ingen kärlek utan konflikt alltså. Inget samhälle, inte ens ett liberalt,
kan vara fullständigt lyckligt.
Svårigheten för liberalismen är emellertid att den ändå inte kan förbli likgiltig
inför vilka drifter vårt samhälle uppmuntrar eller undertrycker. Att helt ignorera
frågan kan ju leda till att begäret efter makt
och ägande tar överhanden. Om så sker
förhindras inte enbart individen från att
sträva efter kärlek och andra högre värden.
Ett samhälle där alla eftersträvar makt och
om liberalismen
bättre än någon
annan ideologi harrnanierar med iden
om en pluralism av
goda värden. Ett
måste det vara bäst om staten förhåller sig
neutral mellan dem alla. En liberal, neutral
stat är därför den enda rimliga.
Men Berlins argument för den liberala
staten är inte helt trovärdigt. En lärdom
Berlin samtidigt ville förmedla är ju den
att det inte finns en god ”lösning” på
moraliska problem. Ändå verkar liberalismen vara just en sådan lösning. Den
oförlösta spänningen mellan Berlins värdelära och liberala övertygelse har noggrant belysts av John Gray. Och det finns,
som Gray visar, ingen logisk koppling
moraliskt ställningsta- mellan iden att det existerar en mångfald
gande krävs. Liberalismen är inte en
logisk konsekvens
av goda värden och liberala värden som
tolerans och individuella rättigheter. Liksom varje annat val, måste valet att ge
tolerans och rättigheter prioritet ses som
ett val bland flera möjliga.
F
RÅGAN KAN INTE VARA Om liberalisVare Slg av emplriCISm men bättre än någon annan ideologi harmonierar med iden om en pluraeller värdepluralism.” !ism av goda värden. Ett moraliskt ställägande i maximal utsträckning kommer också att hota dess
stabilitet och fortbestånd. Att sönderfall och anarki kan bli
ningstagande krävs. Liberalismen är inte
en logisk konsekvens vare sig av empiricism eller värdepluralism. Därför måste vi snarare fråga oss vad som gör
liberalismen attraktiv: den måste vara en livsstillika
mycket som en ”lösning”. Russeli och Berlin visar på svå-
righeterna med att utforma och att leva med en sådan
liberalism i förnuftets och vetenskapens tidsålder.
följden om invånarna i ett samhälle tillåts roffa åt sig alltför mycket är ju Thomas Hobbes klassiska insikt. I snarlikt psykologiska termer analyserade även Russeli spänningen mellan ordning och frihet. Russeli såg dock en utväg
i individens förmåga att sublimera materiella begär och
drifter. Genom att sträva efter opersonliga värden, som kärlek och kunskap, menade Russeli att liberalismen kan ge
oss ett alternativ till det tragiska val mellan anarki och förDe visar att liberalismen är en krävande ideologi.
Ludvig Beckman (ludvig.beckman@statsvet.uu.se) är
doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
t:
Q)
E
~
ro:l..
Q)
.c
…J
”–
Cll
0’1
o
o
Cll
-o
~
lSvensk Tidskrift /1999, nr zlE!]