Print Friendly

Louis de Geer-minnet

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LOUIS DE GEER-MINNET
Au disponent CHR. VON SYDOW
Louis De Geer var, som alla vet, holländare. Visserligen föddes
han 1587 i Liege, vilken stad då liksom nu låg utanför Hollands
gränser, men familjen flyttade tidigt i samband med en ekonomisk
kris till Holland. Ännu icke 30-årig var De Geer välbeställd affärsman i Amsterdam, där han öppnade bankirrörelse. Kontakten med
Sverige fick han genom vapenhandeln i samband med det lån, som
generalstaterna, d. v. s. Holland, 1616—18 lämnade Sverige för gäldande av Älvsborgs andra lösen. De Geer blev också snart svenska
kronans främste vapenleverantör och penningutlånare. Huvudkällan till hans stora förmögenhet låg i vapenaffärerna. Dessa blev
orsaken till att De Geer började intressera sig för att förlägga
vapentillverkning till Sverige med dess goda järnmalmstillgångar.
Här i landet, bl. a. i Norrköping, hade da vapensmide redan kommit
i gång. Intresset tog med tiden allt fastare former och via en
början i Finspång, som gjordes till centrum i kanontillverkningen,
blev Norrköping med tiden huvudorten för De Geers verksamhet
i Sverige. Från mitten av 1620-talet daterar sig de privilegier,
som De Geer fick för anläggandet av de verk, bl. a. mässingsbruk,
som redan då gick under namnet Holmen och varifrån det nuvarande Holmens Bruk i direkt nedstigande led kan föra sina anor.
Första gången De Geer besökte Norrköping var 1627, och här lät
han inom kort åt sig uppföra det bekanta s. k. stenhuset på saltängen, varav dessvärre nu inte längre finnes något spår.
Som livsrum för den verksamme mannen var dock inte Norrköping och Finspång till fyllest. Hans intressen spred sig lavinartat och omfattade snart nära nog hela hjärtat av det dåvarande
Sverige från Värmland i väster till en linje genom GöteborgJönköping-Västervik i söder och till Söderhamn i norr. Inom
detta område arrenderade han väldiga landarealer och förskaffade
sig vid sidan härav en lika betydande kontroll genom s. k. frälseUr ett högtidstal i S:t Olai kyrka, Norrköping, den 14 december 1952.
95
~’
\
”‘ …. ..
Chr. von Sydow
köp. Av vapenfaktorier ägde De Geer ett halvt dussin, antalet
egna eller arrenderade bruk närmade sig 20, i järn- och koppargruvor innehade han dominerande poster och hela området täcktes
av ett nät av agenturer och affärsplatser. Det är inte att förundra
sig över att Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna i Louis de Geer
såg en av rikets förnämsta ekonomiska stöttepelare, utan vars
bistånd 30-åriga kriget måhända icke kunnat föras till sitt gynnsamma slut. För att få en riktig bild av vad De Geer verkligen
betydde för svenska kronan må man till sist inte förglömma den
örlogsflotta om 32 fartyg, som De Geer tillhandahöll och med vars
hjälp Sverige 1644 segrade över Danmark i sjöslaget vid Femern.
Vad vet vi då om människan Louis De Geer, vad hade han för
utbildning, vilken var hans inställning i religiösa och kulturella
frågor, vad hade han för intressen utanför affärerna, hur var han
som arbetsgivare, make och familjefar~
Källor i form av andras utsagor har vi tyvärr inte att tillgå i
särskilt stor omfattning. I huvudsak begränsas våra möjligheter
att lära känna Louis De Geers personlighet till hans egen efterlämnade brevsamling. Denna är dock desto större och ger en god
inblick i hur han själv kände och tänkte.
De Geers uppfostran var mindre humanistbetonad och mer merkantilt lagd än vad som var vanligt på hans tid. Hans köpmansutbildning ägde huvudsakligen rum i Frankrike. Intill dess han
började egen handelsrörelse, var han anställd vid flera handelsfirmor i Frankrike och Holland. Till följd av denna till synes
tämligen ensidiga affärsinriktning i De Geers skolning är hans
brev fria från de långa latinska formuleringar, som den tidens
bokligt bildade eljest älskade att smycka sina epistlar med. Då han
Rjälv skrev, använde han lika ofta franskan som holländskan. I
familjen har samtalsspråket varit franskan. Troligen kunde han
också tyska och förstod med tiden något svenska men använde
aldrig dessa språk, då han skrev. Då han som adelsman tog säte
på riddarhuset, gjorde han sina inlägg på holländska.
Som alltid i denna tid var det religiösa momentet starkt. Att
De Geer också var en varmt religiös människa – därom bär hans
brev många gånger vittnesbörd. Hans verksamhet som affärsman
i flera olika länder med olika religiösa bekännelser gjorde honom
emellertid liberal eller snarare indifferent i ceremoniella frågor.
Han stödde i lika mån kalvinska och luterska strävanden, till
synes mer eller mindre beroende på var han för tillfället befann
sig. Hans bibliotek eller de rester därav, som man kan identifiera,
96
c . .
Louis De Geer-minnet
avslöjar inga litterära intressen utöver de religiösa. Bland de 5 000
volymerna hittar man långa rader av kalvinska bekännelse- och
uppbyggelseskrifter. För sina arbetare och anställda vid bruken
köpte han gärna biblar på franska och holländska för makulaturpris, om någon bokhandlare hade dött i Amsterdam eller flyttat
från staden. Med en för sin tid ryktbar bömisk pedagog, Amos
Comenius, och med flera andra framstående vetenskapsmän på det
teologiska eller pedagogiska fältet uppehöll De Geer tidtals livliga
förbindelser. De åtnjöt också stora årliga understöd av honom.
För vacker arkitektur tycks De Geer icke ha haft något nämnvärt sinne. De corps-de-logier han lät bygga på sina bruk var
konstnärligt långt ifrån märkliga, enkla timrade hus med torvtak.
Hans första fasta punkt i Sverige var det tidigare omnämnda
stenhuset på Saltängen. Till det yttre var det ganska enkelt. Sitt
ståtliga Amsterdam-palats, kallat »huset med huvudena», köpte han
färdigt och utövade således icke något inflytande på dess arkitektoniska utformning. Något annorlunda blev det sedan han, 1645
ungefär, tagit sitt residens i Stockholm och börjat flitigt umgås i
de förnämsta kretsar. Vid nuvarande Götgatan uppförde han i
mitten av 1640-talet det numera s. k. Ebba Brahes palats, en av
stadens förnämsta privatbyggnader. Möjligt är att han för ritningarnas utförande anlitat den berömde arkitekten Jean de la
Vallee, med vilken han stod i kontakt på så sätt, att han utanordnade de resestipendier, som svenska regeringen anslagit åt de la
Vallee. Olikt tidens stormän i övrigt intresserade trädgårdskonsten
honom mera för nyttans än för skönhetens skull. I Norrköping
växte i trädgården äppleträd, päronträd och persikoträd men saknades helt tuktade rabatter, bildande de eljest gängse typiska geometriska mönstren. Trädgården vid palatset i Stockholm anlades
efter hans egenhändiga ritning i form av en köksträdgård.
De Geers Amsterdam-hus var prytt med målningar av förnäma
holländska mästare. De konstverk han hade i Sverige var däremot
mindre betydande. Då familjeporträtten skulle målas, anlitade han
dock de förnämsta konstnärer, som stod att få.
Det är klart, att en man av De Geers kapacitet skulle draga till
sig skaror av supplikanter. Han var en av Europas förmögnaste
män. Fattigvård, sjukvård, undervisning och mycket annat finansierades under 1600-talet i huvudsak med allmosor. Det ålåg också
alla och envar, som så hava kunde, att utdela allmosor. Det är
därför icke förvånansvärt, att han tillhörde Europas främsta samtida allmoseutdelare. Alla anledningar att ge pengar tillvaratogs.
8- 533442 Svensk Tidskrift 1953 97
Chr. von Sydow
Om ett planerat företag gick bra, utlovades ofta en viss kyrka,
en viss korporation eller en viss person någon gåva av votivkaraktär. Därom minner bl. a. en ljuskrona, troligen gjord i Holmens
Bruk, i den lilla kyrkan på ön Vlieland i Holland ännu om att
De Geer lyckades på ett hyggligt sätt och med god vind få i väg
sin stora hjälpflotta 1644 till Sverige. Eskadern skulle ha Vlieland
som samlingspunkt, och om avseglingen gick lyckligt, skulle kyrkan på ön få en ljuskrona och de fattiga en summa pengar. I hans
bevarade svenska räkenskapsböcker finner vi ett särskilt konto för
))Ermen)), de fattiga alltså. Ser man närmare på vart delposterna
gick, finner man, att som fattigallmosor räknades också regelbundet utbetalade löner åt lärare, predikanter och kirurger. Amos
Comenius och flera hans kollegor bland de lärda bömiska flyktingarna fick också härur ett slags lön. Välgörenheten belastade
till stor del hans svenska rörelse. De verkligt betydande bidragen
till de religiösa flyktingarna, kyrkor, skolor, furstar och fattigt
folk utlämnades emellertid från De Geers Amsterdam-kontor.
Louis De Geers personliga livsföring synes ha varit ganska enkel,
i varje fall under norrköpingsåren. I och med flyttningen till
Stockholm steg emellertid lyxkontona i hans räkenskaper. Umgänget i hov- och adelskretsar blev flitigt. Dyrbara kläder, tyger,
silver och möbler förekommer till betydande belopp i böckerna.
I Stockholm åkte han i kaross, förspänd med sex hästar. I överensstämmelse med tidens sed var vinförbrukningen vid gästabuden
rundlig. I samband med drottning Kristinas kröning 1650 hölls
stora fester i huvudstaden. Från ett fönster i De Geers nya hus
åskådade den nyvordna drottningen och hennes mor, Maria Eleonora, det av honom anordnade festfyrverkeriet, ))Riddar S:t Görans
strid emot draken för jungfrun)).
Deltagandet i fester och gästabud fick dock ingalunda inkräkta
på arbetet. Det är svårt att förstå, hur tid och krafter kunde räcka
till för en verksamhet, som även efter nutida mått var av oerhörd
omfattning. Ånda in i minsta detalj följde och ledde De Geer
själv sina stora affärer. Bevis härför äger vi i hans egna koncepträkenskaper och framför allt i hans korrespondens. Av breven
från hans förvaltare och agenter ser man, att de flesta av dem
en eller två gånger i månaden, ja, t. o. m. varje vecka, fick mottaga
skrivelser från patronen själv eller, under hans frånvaro, av hans
kontorschefer. De bevarade koncepten till hans egna brev är i
stor utsträckning av hans egen hand. Blott undantagsvis inskränkte han sig till utkast, som av andra utarbetades. Han gjorde
98
-rt:a . .
Louis De Geer-minnet
t. o. m. själv avskrifter av viktiga handlingar till sitt arkiv, som
synes ha hållits i mönstergill ordning. Hans kontor betraktades
också som en plantskola för unga köpmän. Utländska affärsmän
ansökte för sina söner om anställning hos honom för att de under
hans erfarna ledning skulle bli invigda i sitt yrke.
De Geers arbetsbörda blev till sist så oerhörd, att han också
flera gånger var betänkt på att draga sig tillbaka från affärerna.
Först år 1651 synes detta åtminstone till någon del ha kunnat ske.
Nämnda år flyttade han nämligen tillbaka till Amsterdam, där
han påföljande år avled i en ålder av 65 år.
Oss sena tiders människor intresserar speciellt, hur De Geer var
som arbetsgivare för sina otaliga anställda. Han levde ju under
en tid, då det patriarkala styressättet i hög grad satt i högsätet.
Vi må dock inte förledas att tro, att de anställda i 1600-talets
Sverige var helt och hållet utlämnade till husbondens godtycke,
eller despoti, eller att de saknade vilja och medel att uttrycka
sitt missnöje, när anledning därtill fanns. Dåtidens sociala lagstiftning återfanns i de kungliga privilegiebreven, som ofta flödade
av landsfaderliga förmaningar att taga väl vara på arbetarna och
t. ex. sörja för deras yrkesutbildning. De privilegiebrev, som lade
grunden till De Geers verksamhet i Norrköping, innehöll också
åtskilliga bestämmelser med klar social syftning.
Av allt att döma var De Geer en god husbonde, som alla såg
upp till med förtroende. I anställningskontraktet med sin förste
uppsyningsman för mässingsbruket i Norrköping utlovar De Geer
att på sin bekostnad »honom instruera, undervisa och lära uti
aritmetica, att han sin bokhållning väl och färdig hålla kam. –
Då han bland sina anställda fann håg och förmåga att arbeta sig
upp till en självständig ställning, understödde han med penninglån
och arrendeupplåtelser av bruk, som han själv inte ville eller inte
hade tid att personligen driva.
Kring år 1647 inträffade svåra arbetaroroligheter vid Holmen.
Anledningen var svårigheter med råvarutillförseln till mässingsbruket med driftsinskränkningar som följd. Samtidigt kom De
Geers konkurrenter ned till Norrköping och försökte locka arbetarna ifrån honom med löften om högre löner. Läget blev till sist
så prekärt, att både mästare och gesäller överenskom att nedlägga
arbetet, såvida inte deras anspråk på motsvarande förmåner som
på andra håll inom åtta dagar godkändes. Först sedan De Geer
på sin förvaltares enträgna begäran personligen kommit nedresande från Stockholm återställdes arbetsfreden: lönerna ökades
99
~— -·~ —~~~–~-~—-
l ..

Chr. von Sydow
över hela linjen, skulder avskrevs och villkoren för de fattiga och
orkeslösa förbättrades. Arbetarna svarade med en skrivelse, i vilken de tackade De Geer för bevisade välgärningar, särskilt att
han underhållit kyrkor och skolor för deras barn, samt förklarade,
att de gärna ville tjäna honom framför någon annan. Från samma
tid har vi också ett aktstycke av De Geers hand, vari han föreslår,
att om meningsskiljaktighet uppstode mellan arbetsgivaren och
hans underlydande, saken skulle undersökas och avdömas av två
opartiska mästare, »på det att arbetaren inte måtte obehörigt behandlas som en slav, utan tillgodonjuta sin på skäl grundade frihet». Reflektionerna kring De Geers framsynthet och starkt mänskliga inställning i arbetarefrågor gör sig själva.
Det s. k. holmenfolket, av vilka många som bekant var valloner,
åtnjöt på De Geers tid åtskilliga förmåner. Den värdefullaste av
dessa var friheten från utskrivning till krigstjänst. Nu hände
ibland att en hel del löskefolk stack sig in bland arbetarna just
för att undgå militärtjänsten. De Geers lojalitet mot svenska kronan kommer till synes genom hans starka reaktion mot varje så-
dant försök till bedrägeri. En gång erbjöd han sig att personligen
komma till städes till tinget i Norsholm, där ett dylikt mål skulle
handläggas. -En annan gång önskade en av hans söner träda i
krigstjänst med tre a fyra hästar. De Geer ville emellertid hellre
bekosta uppsättarrdet av ett helt regemente till fots åt sonen i fråga.
Måhända var detta inte alldeles fritt från en viss skrytsamhet,
men säkert var det också ett utslag av De Geers känsla av ansvar
för det land, där han åtnjöt så många förmåner och där han vunnit
så betydande ekonomiska framgångar.
Aterstår så att försöka skaffa oss en bild av Louis De Geer som
make och familjefar. Inte heller i dessa avseenden sviker källorna.
Då hustrun, Adrienne Gerard, dog 1634, ett par dagar efter sitt
sextonde barns födelse, och De Geer underrättade barnen därom i
ett långt brev på franska, kommer några vackra drag i hans karaktär fram. Han betygar, att han med hustrun under tjugotvå och
ett halvt års äktenskap levat i beständig enighet och ömsesidigt
förtroende. »Våra hjärtan voro blott ett hjärta, våra viljor blott
en vilja. Våra känslor, tankar, önskningar och gärningar voro som
sprungna ur samma bröst. En enda blick var under våra sorger
tillräcklig för att lugna oss. Ingen olycka drabbade oss utan att
den ene meddelade sig med den andre.»
De Geers innerliga religiositet och hans medkänsla för de mindre
väl lottade i samhället kommer också till uttryck i ett annat brev
100
— ·~-o……. — :.:O.z=::~-……..0 tt
———-.:——————-…——·~
Louis De Geer-minnet
till barnen långt senare, där avslutningen lyder som följer: »Leven
tillsammans i kärlek, frid och enighet, frukten Gud, hållen hans
bud, tänken på de fattiga och betryckta, så skolen I samla Guds
välsignelse över Eder och Edra efterkommande. Därtill förläne
Eder Gud sin nåd.» I ett tredje brev till barnen inskärper han
vikten av att undvika »strider, debatter, hat, avund och processer».
Väl hade Louis De Geer sina fel, han som alla andra. Som den
store privatkapitalist han var, kunde han inte alltid undvika, att
egna praktiska intressen blev bestäm{uande för hans handlande.
Bevis på en viss hårdhet kan också ibland spåras, när inte allt
blev som han ville. Från maktlystnad och maktfullkomlighet och
från strängt fasthållande av vad han betraktade som sin lagliga
rätt kan han inte heller helt fritagas. Men även om vi väger hans
personlighet på vår tids vågskål och söker bedöma hans gestalt
efter våra dagars normer, kan det slutliga domslutet inte bliva
annat än att han var en god människa med ett varmt hjärta och
med klokhet, framsynthet och tolerans som de dominerande karaktärsegenskaperna. Blicken ur hans ögon på bevarade porträtt kan
på den punkten inte bedraga.
101

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism