Litteratur Tre seklers Sverige


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
Fil. lic. LEIF CARLSSON:
Tre seklers Sverige
Svenskarnas historia är, i varje fall till vä-
sentlig del, deras pengars. För ingen institution kan detta perspektiv vara naturligare
än för Riksbanken; det är som sig bör att
den ekonomiska aspekten är dominerande
i den version av svenska folkets underbara
öden som banken låtit utarbeta till hugfästande av sitt eget trehundraårsjubileum.
Från stormakt till välfärdsstat (Raben &
Sjögren, 39: -) är den lite oroande titel
som Kurt Samuelsson valt för sitt arbete.
Visserligen smyckas pärmen av ett karolinskt lejon med tassen stödd på Lilla riksvapnet – men måste man inte trots detta
frukta att möta en välsinnad skildring av
vår historia, med krig och kungar, slott och
brukspatroner och allt, som allenast den
mörka fond mot vilken Per Albin Hanssons
och Ernst Wigforss ljusgestalter i tidens fullbordan skall framträda?
Bekymren är obefogade. Kurt Samuelsson
visar sig – måhända till någon överraskning för de läsare, och de torde vara de flesta, som känner honom endast som dagaktuell och polemisk skribent – ha en anmärkningsvärd förmåga att se det förflutna från
dess egna förutsättningar, att leva sig in i
det, och därmed att göra det levande för lä-
saren.
Inte minst gäller detta just behandlingen
av stormaktstiden – framställningen börjar
med året 1668, då Riksbanken startades för
att ta hand om den kullbytterade Palmstruchska bankens konkursbo. Samuelsson
är – på goda grunder – en smula irriterad
över en äldre tids tendens att övervägande
se sextonhundratalets ansträngningar på den
ekonomiska politikens område som en kombination av naivitet och merkantilistisk halsstarrighet, tendensen att klandra Oxenstierna
och Karl XI för att de inte hade läst Adam
Smith. Verkliga förhållandet är, menar Samuelsson, att de stora linjerna i denna politik, exempelvis gynnandet av städerna och
regleringen av bruksnäringen, måste betraktas som i hög grad rationella utifrån givna
förutsättningar och genomfördes med större
smidighet och förnuft än vad man ofta velat
tillskriva de agerande.
Ett genomgående, och högst sympatiskt,
drag i Kurt Samuelssons historieskrivning är
att han inte hemfaller åt moraliserande över
den gamla onda tiden. Givetvis var den i
många stycken ond och hård för de flesta;
både sifferserier och ögonblicksbilder från
skilda tider ger belägg för den saken. Samuelsson avböjer dock att tolka detta i anakronistiska indignationstermer: jordmagnaters
brutalitet och manufakturägares snålhet har
inte varit orsaken till att de flesta var fattiga och att de fattiga hade det svårt – orsaken har helt enkelt varit att folkhushållet
faktiskt var fattigt..Att klaga över detta bå-
tar föga mer än att klaga över vädret; i en till
övervägande delen agrar ekonomi, farligt
nära svältgränsen, som Sverige ännu fram
på 1800-talet, var för övrigt klagan över
fattigdomen i många fall alldeles bokstavligt
en klagan över vädret.
Folk hade det svårt, men de fick det trots
allt bättre. Samuelsson betonar i sin ypperliga skildring av industrialismens begynnelse,
att industrialiseringen, trots trångboddhet,
otrygghet, barnarbete och annat sådant,
dock utan allt tvivel innebar en förbättring
i jämförelse med det elände landsbygdens
proletärer levde i. Mer än en förbättring:
industrialiseringen var alldeles uppenbart
helt nödvändig. Det skulle icke ha funnits
någon som helst möjlighet att förhindra en
direkt katastrofal nedpressning av levnadsstandarden inom jordbruksnäringarna, om
inte den folkökning som enligt Tegners berömda formel orsakades av ”vaccinen och
potäterna” kunnat kanaliseras till stadsnä-
nngarna.
När Samuelsson så småningom kommer
fram till välfärdsstaten kan han direkt gripa tillbaka på vad han själv många gånger
sagt och skrivit. ”Den obalanserade välfärden” heter sista kapitlet: det är nästan ordagrant som titeln på hans egen Galbraightförkunnelse i stridsskriften ”Välfärd i otakt”
för ett antal år sedan.
Två ting, delvis men inte helt sammanhängande, synes mig vara av särskilt intresse
i Samuelssons inventering av Sverige av i
dag. Först och främst skissen till en teckning
av det svenska Establishment, den styrande
elit som ”sträcker sig från statsministern till
professorn, från storbankschefen till LOordföranden, från ambassadören till direktören för landskommunernas förbund, från
chefredaktören för det konservativa huvudorganet till kommunistledaren”. Träffande
noterar Samuelsson, att denna maktstruktur
bildar ”ett slags speciell socialgrupp utanför
och ovanför den vanliga socialgrupperingen” – en lika enkel som fruktbar ide.
Socialgrupperingen ägnar Samuelsson,
KINA
293
rimligt nog, en mycket stor uppmärksamhet.
Han betonar starkt – när det gäller inkomstfördelningen något för starkt, vill det
synas – att den s.k. klassutjämningen inte
gått tillnärmelsevis så långt som man hoppats eller föreställt sig. Av allt att döma
kommer vi under närmast överskådliga
framtid att få en intensiv och välbehövlig
debatt om detta länge besynnerligt tabuerade problem. De ansatser till sådan debatt
som hittills förnummits har i alltför många
fall präglats antingen av skamset överslätande – klasskillnad är fult det, så det finns
det väl nästan inget av hos oss? – eller av
moralistisk upphetsning av modell Göran
Palm. Samuelsson är välgörande fri från
båda olaterna; det vore lyckligt om diskussionen i större utsträckning kunde föras på
hans maner.
Huruvida det starka och trängande nationella intresset av enighet och sammanhållning i längden skall visa sig äga kraft att tvinga dessa mäktiga lokalhövdingar till samverkan för Kinas enande och framåtskridande återstår ännu att
se. Dock kan man icke bestrida, att sedan Yuan Shi-Ka.is dagar har Kina icke
ägt en regering av ens tillnärmelsevis motsvarande auktoritet.
Svensk Tidskrift 1928