Litteratur Annorlunda memoarer
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
Fil. dr. THEDE PALM:
Annorlunda memoarer
En liten fin och vacker bok har kommit ut
i höst, skriven av förre envoyen, numera
överceremonimästaren Joen Lagerberg. Han
är en man som i sin tjänst bott i många
länder och träffat många människor. Han
är, som förlaget säger om honom på bokens
skyddsomslag, genomkultiverad. När han
bestämmer sig för att skriva en bok, baserad på upplevelser under ett långt och rikt
levat liv, anser sig läsaren, bunden till
svensk vardag, ha rätt att vänta de stora
minnena. Men så har det inte blivit. Boken
är kallad »I stället för memoirer>> (Norstedts förlag. Pris inb. kr 42: -).
Författaren motiverar vad han skrivit på
ett mycket blygsamt sätt. Han har, säger
han, spelat statistroller på den diplomatiska scenen. Huvudrollerna har han aldrig
innehaft. Han konkretiserar bilden: han har
spelat »Krakaus adel» i Tiggarstudenten.
Det är typiskt för honom att han valt en
bild ur musiklivet, när han talar om sig
själv. Han är uppenbarligen synnerligen
musikalisk, och musiken och musikalisk utövning bildar ledmotiv för honom i varje
land där han uppehållit sig. Men är inte
valet av bild, eller pjäs, litet egendomligt,
eller faller det sig verkligen naturligt för
honom att beteckna diplomatlivet som en
operett?
Det är ju möjligt att Joen Lagerberg i
sitt eget diplomatliv aldrig haft tillfälle att
sluta betydelsefulla fördrag eller att gripa
in i en dramatisk händelseutveckling. I så
fall delar lian lott med de flesta andra
svenska ämbetsmän. Men arbetsvillkoren,
diplomatens miljö, kunde kanske ha varit
värd att skildra, liksom andra lyckats göra
det. Men Lagerberg vill inte ens skriva om
sina kolleger. »Litet tokig som jag är», sä-
ger han, vill han inte tala illa om någon, om
han inte kan göra det grundligt och inför
historien. Antingen skriver man nya Svarta
Fanor eller ingenting alls. Och så kommer
det häpnadsväckande. Från fyrtio års tjänst
i UD har han »idel rika goda minnen>>.
Fallet måste vara unikt. Det har dock gå’tt
någon enstaka viskning kring huset vid
Gustaf Adolfs torg att där inne förekommit en och annan intrig, att där uppstått
någon motsättning eller funnits någon missstämning. Men Joen Lagerberg har gått
lycklig utanför allt sådant. Till sist förstår
man varför just han inte är lämpad att
skriva memoarer på det vanliga viset.
Han har valt att publicera ett antal vad
han kallar porträtt i essayform av länder
där han varit stationerad. Men inte heller
denna benämning på hans uppsatser är helt
täckande. Han har mindre skrivit essayer
än kärleksförklaringar.
Tjeckoslovakien, för att nämna ett exempel, upplever han i dess musik. Han avser
inte att skriva samhällskunskap ocl:l är inte
det ringaste rädd för att tala om folkkaraktärer, att generalisera och att tilldela ett
helt folk utvalda och behagliga egenskaper.
Det tjeckiska folkets instängda vitalitet
fann uttryck i musik. I stället för att som
stormakterna erövra kolonier erövrade Tjeckoslovakien musikaliska provinser. – Man
sull taga sådant för vad det är, som intressanta hugskott, som eleganta aforismer,
alltid framförda med älskvärd säkerhet i
sober stil. Vad man sedan tycker är bäst är
naturligtvis en smaksak: bilden av Kina är
fantasieggande mot bakgrund av dagens
våldsdåd, bilden av Holland är lockande
och fängslande, liksom kapitlet om Spanien,
fyllt inte bara av musikalisk utan också av
konsthistorisk lärdom.
Det förekommer att hugskotten blir för
många, och vissa inhopp i t. ex. språkvetenskaperna kunde man ha varit utan. Inte
alla ideer, som man får, är värda att tryckas. Författaren lancerar teorin att Karl X
Gustafs eller Karl XII:s svenska soldater på
Polens slätter hört ordet wies, by, och där- ’
ifrån hemfört ordet vischa i bondvischa. En
kontroll hos Hellquist skulle ha visat att
lr:
ordet har annan härledning och dessutom
betydelsen skog. I ett egendomligt p~hängt
kapitel om helgon och mat – i och för sig
ett angenämt ämne för betraktelser – har
obenägenheten att kontrollera ocks~ gjort
sig gällande. Lucia var verkligen inte »identisk med Lucifer», och i dessa novemberdagar bör vi allvarligt protestera mot p~st~?-
endet att vi äter g~s till ~minnelse av den
helige Martin av Tour och av g~sflocken
där han sökte gömma sig. Gäss slaktades
vid vinterns början, d~ de inte längre kunde föda sig p~ ~krarna, och detta har skett
vid olika tider i olika länder. Men i de
gamla byalagen hängde man upp vissa årligen ~terkommande sysselsättningar vid
vissa dagar, och helst vid mera kända helgondagar, och Martindagen l~g lägligt till.
Ett begynnelsekapitel om Marcel Proust är
ganska fascinerande. Lagerberg tilltror lä-
Lämplig julklapp
529
saren ett litterärt kunnande, som inte är
allom givet. Det finns en förklaring, säger
han, till att Proust kom in i de litterära
salongerna. Han växte upp i en angränsande miljö. »Jag behöver blott nämna namnet p~ en av hans första bästa vänner,
Gaston Armand de Caillavet, s~ är därmed
sagt: kontakten med Anatole France och
tout le reste.,. För en och annan är kanske
inte sammanhanget helt klart, men nog är
det smickrande att man förmodas kunna
följa med.
Detta är n~got karakteristiskt för boken.
Den ställer krav p~ läsaren, därför att den
inneh~ller vad man inte väntat. Den är
annorlunda. Man lägger den ifr~n sig, imponerad av att ha gjort en s~ kultiverad
författares bekantskap men samtidigt med
en suck av besvikelse över i vilken grad
ens egen bildning blivit försummad.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 30: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 24 44.
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren.
Fil. dr. THEDE PALM:
Annorlunda memoarer
En liten fin och vacker bok har kommit ut
i höst, skriven av förre envoyen, numera
överceremonimästaren Joen Lagerberg. Han
är en man som i sin tjänst bott i många
länder och träffat många människor. Han
är, som förlaget säger om honom på bokens
skyddsomslag, genomkultiverad. När han
bestämmer sig för att skriva en bok, baserad på upplevelser under ett långt och rikt
levat liv, anser sig läsaren, bunden till
svensk vardag, ha rätt att vänta de stora
minnena. Men så har det inte blivit. Boken
är kallad »I stället för memoirer>> (Norstedts förlag. Pris inb. kr 42: -).
Författaren motiverar vad han skrivit på
ett mycket blygsamt sätt. Han har, säger
han, spelat statistroller på den diplomatiska scenen. Huvudrollerna har han aldrig
innehaft. Han konkretiserar bilden: han har
spelat »Krakaus adel» i Tiggarstudenten.
Det är typiskt för honom att han valt en
bild ur musiklivet, när han talar om sig
själv. Han är uppenbarligen synnerligen
musikalisk, och musiken och musikalisk utövning bildar ledmotiv för honom i varje
land där han uppehållit sig. Men är inte
valet av bild, eller pjäs, litet egendomligt,
eller faller det sig verkligen naturligt för
honom att beteckna diplomatlivet som en
operett?
Det är ju möjligt att Joen Lagerberg i
sitt eget diplomatliv aldrig haft tillfälle att
sluta betydelsefulla fördrag eller att gripa
in i en dramatisk händelseutveckling. I så
fall delar lian lott med de flesta andra
svenska ämbetsmän. Men arbetsvillkoren,
diplomatens miljö, kunde kanske ha varit
värd att skildra, liksom andra lyckats göra
det. Men Lagerberg vill inte ens skriva om
sina kolleger. »Litet tokig som jag är», sä-
ger han, vill han inte tala illa om någon, om
han inte kan göra det grundligt och inför
historien. Antingen skriver man nya Svarta
Fanor eller ingenting alls. Och så kommer
det häpnadsväckande. Från fyrtio års tjänst
i UD har han »idel rika goda minnen>>.
Fallet måste vara unikt. Det har dock gå’tt
någon enstaka viskning kring huset vid
Gustaf Adolfs torg att där inne förekommit en och annan intrig, att där uppstått
någon motsättning eller funnits någon missstämning. Men Joen Lagerberg har gått
lycklig utanför allt sådant. Till sist förstår
man varför just han inte är lämpad att
skriva memoarer på det vanliga viset.
Han har valt att publicera ett antal vad
han kallar porträtt i essayform av länder
där han varit stationerad. Men inte heller
denna benämning på hans uppsatser är helt
täckande. Han har mindre skrivit essayer
än kärleksförklaringar.
Tjeckoslovakien, för att nämna ett exempel, upplever han i dess musik. Han avser
inte att skriva samhällskunskap ocl:l är inte
det ringaste rädd för att tala om folkkaraktärer, att generalisera och att tilldela ett
helt folk utvalda och behagliga egenskaper.
Det tjeckiska folkets instängda vitalitet
fann uttryck i musik. I stället för att som
stormakterna erövra kolonier erövrade Tjeckoslovakien musikaliska provinser. – Man
sull taga sådant för vad det är, som intressanta hugskott, som eleganta aforismer,
alltid framförda med älskvärd säkerhet i
sober stil. Vad man sedan tycker är bäst är
naturligtvis en smaksak: bilden av Kina är
fantasieggande mot bakgrund av dagens
våldsdåd, bilden av Holland är lockande
och fängslande, liksom kapitlet om Spanien,
fyllt inte bara av musikalisk utan också av
konsthistorisk lärdom.
Det förekommer att hugskotten blir för
många, och vissa inhopp i t. ex. språkvetenskaperna kunde man ha varit utan. Inte
alla ideer, som man får, är värda att tryckas. Författaren lancerar teorin att Karl X
Gustafs eller Karl XII:s svenska soldater på
Polens slätter hört ordet wies, by, och där- ’
ifrån hemfört ordet vischa i bondvischa. En
kontroll hos Hellquist skulle ha visat att
lr:
ordet har annan härledning och dessutom
betydelsen skog. I ett egendomligt p~hängt
kapitel om helgon och mat – i och för sig
ett angenämt ämne för betraktelser – har
obenägenheten att kontrollera ocks~ gjort
sig gällande. Lucia var verkligen inte »identisk med Lucifer», och i dessa novemberdagar bör vi allvarligt protestera mot p~st~?-
endet att vi äter g~s till ~minnelse av den
helige Martin av Tour och av g~sflocken
där han sökte gömma sig. Gäss slaktades
vid vinterns början, d~ de inte längre kunde föda sig p~ ~krarna, och detta har skett
vid olika tider i olika länder. Men i de
gamla byalagen hängde man upp vissa årligen ~terkommande sysselsättningar vid
vissa dagar, och helst vid mera kända helgondagar, och Martindagen l~g lägligt till.
Ett begynnelsekapitel om Marcel Proust är
ganska fascinerande. Lagerberg tilltror lä-
Lämplig julklapp
529
saren ett litterärt kunnande, som inte är
allom givet. Det finns en förklaring, säger
han, till att Proust kom in i de litterära
salongerna. Han växte upp i en angränsande miljö. »Jag behöver blott nämna namnet p~ en av hans första bästa vänner,
Gaston Armand de Caillavet, s~ är därmed
sagt: kontakten med Anatole France och
tout le reste.,. För en och annan är kanske
inte sammanhanget helt klart, men nog är
det smickrande att man förmodas kunna
följa med.
Detta är n~got karakteristiskt för boken.
Den ställer krav p~ läsaren, därför att den
inneh~ller vad man inte väntat. Den är
annorlunda. Man lägger den ifr~n sig, imponerad av att ha gjort en s~ kultiverad
författares bekantskap men samtidigt med
en suck av besvikelse över i vilken grad
ens egen bildning blivit försummad.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 30: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 24 44.
Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren.