Litteratur

LITTERATUR
DEN NYA TYSKA LYRIKEN
Lyriken är ett påfallande livskraftigt
fenomen i den nya tyska litteraturen.
Medan romanen och dramat vegeterar,
blommar lyriken. Redaktörerna för litterära tidskrifter kan vittna om en väldig produktion. Till en lyriktävlan i
Neue Deutsche Hefte kom 7 000 bidrag.
Alfred Andersch berättar, att av femtio
insända bidrag till hans tidskrift Texte
und Zeichen utgöres de fyrtio av lyrik.
»Jag vågar», säger han, »beteckna lyriken som ett slags andlig folksport,
jämförbar med t. ex. hemmamusicerandet förr eller jazzen i våra dagar.» De
insända dikterna är, försäkrar man, anmärlmingsvärt bra. Det moderna dominerar. Association, montage och abstrakt metaforik triumferar i en utsträckning som kommer Rilke,ja t. o. m.
Benn att i jämförelse te sig som naturalister. Förebilderna, i den mån
man kan konstatera sådana, är hämtade från alla håll, och de svåraste
mönstren tycks vara nätt upp goda
nog: Lorca, Slevens, Cummings, Pound.
Däremot kan man knappast upptäcka
något inflytande från Brecht. Förvå-
nansvärd är den omedelbara epigondiktning den allra nyaste lyriken fått
– Bachmann har en läng rad efterföljare, vissa faser hos Krolow har bildat
skola, åtskilliga lärjungar till Heissenbiittel uppträder. – Andra redaktörer
bekräftar: natur och kärlek spelar en
underordnad roll, mödrarna har blivit
viktigare lin de älskade. Inga näktergalar, men väl koltrastar, man diktar
inte om våren utan, som Trakl, om
Av GUENTER KLINGMANN
hösten. Melankolin härskar och »demimondens neonkliche i våra storstäder».
Det finns inget spär av arbetardiktning, men överallt en klar strävan till
’ren lwnst’. Genomgående är den distanserade attityden och föraktet för
ideologi, historia och verklighet. Andersch resumerar: »Om något kan sä-
gas om de lyriska manuskript, som
varje dags post medför, så är det detta:
att de alla avspeglar en anda av protest, av uppror och en känsla av djup
oenighet med den värld, som diktarna
lever i. Och ’värld’ är då inte något
universellt och vagt begrepp, det är,
helt konkret, de moderna politiska,
ekonomiska och andliga förhållandena … Bland de lyriska manuskript
jag erhåller finns inte ett, som inte protesterar.» – I motsats till denna »artistiska mass-hobby» står de lyriska publikationernas förvånansvärt låga upplagor. De flesta diktsamlingar utkommer med mellan 300 och 1 000 exemplar, och sällan publiceras en andra
upplaga. Att ny lyrik över huvud taget
utkommer har man mecenater och
några osjälviska äldre förläggare att
tacka för, personer som den gamle V.
O. Stomps (Eremiten-Presse, Stierstadt im Taunus) vilken inte utger annat än debutverk och själv måste sätta,
trycka och binda de små häftena, då
ingen affärsman skulle vilja ta befattning med dem. Också de talrika och
kortlivade lyriktidskrifter, som dyker
upp i Berlin, Wien, Ziirich och alla
tyskspråkiga universitetsstäder bekräf- 584
tar hur intensiv den lyriska produktionen är och hur trögt den sprides.
Den lyriska produktionens omfång
och dess snabba utveckling gör kritikernas uppgift svår. Det finns knappast någon som har en överblick över
den nya tyskspråkiga lyriken – överallt dyker upp nya namn och tendenser, som förutsätter nya accenter. En
säker position har bara de två äldre
generationerna av lyriker, och bilden
av dem är entydig. Det gäller diktare,
som blev bekanta redan efter första
världskriget, R. A. Schröder, Wilhelm
Lehmann, Benn och Brecht jämte Britting, von der Vring, Peter Gan och F.
G. Jiinger. Mellangenerationens lyriker
är mindre bekanta, men deras produktion sträcker sig tillbaka till förkrigstiden, om de också till en del nått sin
publik först under de senaste åren.
Utanför Tyskland är de åtminstone till
namnet inte helt okända, även om de
delvis gjort sig kända genom hörspel
(Giinter Eich) eller essäer (Holthusen). Andra namn är Hagelstange, Oda
Schäfer, Christine Busta, Krolow och
Schwedhelm. Men den yngsta generationen, lyriker mellan 25 och 35 år, bestämmer mer och mer den litterära
bilden. Deras antal är oerhört, och här
kan blott några nämnas- så t. ex. Höllerer och Pointek, Celan och Bächler,
Grass och Schnurre, men framförallt
Heissenbiittel, Gomringer och Ingeborg
Bachmann – medan andra med rätt
eller orätt måste förbigås.
Det finns bland de nya inga grupper
eller skolor, de är utan program och
var och en går sin egen väg, om de
också sinsemellan upprätthåller vänskaplig kontakt. De lever utspridda i
storstäder, vid amerikanska universitet, i Bayerns skogar, i Rom eller Paris,
och de kommer från Schlesien, Bolivia
eller Wien, Aargau eller Ruhrområ-
dets städer. Att ur denna mångfald särskilja varje enskild röst är ogörligt.
Kritiken har också valt att ta fasta på
de gemensamma tendenserna, att se
den unga lyriken, så heterogen den än
är, som i stort sett uttryck för en gemensam situation. Samma strävan kommer till synes i Walter Höllerers antologi Tmnsit (Suhrkamp, Frankfurt,
1956). Denna bok innehåller nära
350 dikter (ca 300 av den yngsta generationen) av över 100 diktare. De kommenteras som material, är ordnade efter ämnesval och form, och författarnamnen finns endast i registret. Om
Höllerers mål är att framhäva tendenserna, har också polemiska övervä-
ganden spelat en roll. Det konservativa
klickväsendet inom litteraturkritiken
har som värdemätare framför allt använt den världsåskådning som uttrycks
i eller kan utläsas ur den nya lyriken.
skalderna inrangeras i kulturideologier
sådana som t. ex. »Den tyska industriens kulturkrets» eller de religiösa
akademierna propagerar. Sålunda är
Heissenbiittel och Weyrauch bannlysta och Bachmann och Pointek tabu
bland »industri-essäisterna» Holthusen
och Hohoff. Hur stark motviljan mot
kritikens etiketteringar är har under
de senaste månaderna »fallet Holthusen» visat. Här har man detroniserat
en litteraturpåve och med utgångspunkt från hans kritik påvisat hans
opportunism, hans camouflerade fascism och hans vulgära modernism. Indignationen bland lyrikerna är desto
större, som de ju inte endast måste
hävda sig mot intellektuella svindlare
utan också känner trycket av en publik,
som inte läser dem. Också kända lyriker lider härav, så t. ex. Karl Krolow,
som bittert skriver, att det bland lyrikerna inte finns någon opportunism,
inte någon konformism: »De vet, att de
bara kan förlora, att de inte har en
vara att erbjuda som är bestickande,
som ’går’. De dramatiserar inte situa- –
tionen. Deras högmod är så förteget, att
det inte kan störa någon. Högmodiga
kan de emellertid bli inför offentlighetens scen. Ty på den blir det från må-
nad till månad klarare att tillåtet och
medgivet är bara det angenäma.»
I den nya tyskspråkiga lyriken dominerar på intet sätt traditionen, även
om Trakl och Benn och i naturlyriken
Loerke och Lehmann spelar omisskännlig roll. Vissa toner är omöjliga
i dagens lyrik: Stefan Georges översteprästerliga patos, den poetiska läran
om livet och varat i Duineser Elegien
eller schröders lyriska trosbekännelse.
»Våra begrepp är sensitiva och empiriska», heter det hos H. W. Saibas (f.
1922):
Sagt: Blumenau und wir
denken Schiitzenloch und
Infanterispaten mit. Sagt:
Mensch – mit Schiller und
Pascal – und wir assoziieren
konkret Bauchschuss, Exekution,
politische Polizei und alle
lebenserhaltenden Listen.
Heimgang ist uns kein
literaturfähiges Wort
fiir Tod. Unsere Metaphern sind
mit Phosphor munitioniert.
Sie brennen.
(ur: Looping iiber dem Abendland,
Biichner, Darmstadt, 1956)
Det skarpa betraktelsesättet, präglat
av erfarenheter, finner man inte bara
i efterkrigstidens lyrik, utan också i de
allra senaste dikterna och bland de
yngsta författarna, t. ex. hos Gunter
Grass (f. 1927) i dikten Unfall:
Hirsche schrieen in der Kurve.
Jener Sonntag war ein Knoten
In der Wolle, in den Uhren.
Miinzen fielen, taube Löffel,
Miinzen ins Gehör der Kurve,
Dass sie schrie und Chrom und Nickel
Und ein Taschentuch zerkniillte.
Der Chauffeur frass Armaturen,
Starb und wickelte sich frierend
In den Kiesshawl seiner Braut.
585
(ur: Die Vorziige der Windhiihner,
Luchterhand, Darmstadt, 1956)
Till den nya lyrikens allmänna drag
hör framför allt uppbrottsstämningen,
ofta blandad med protest, kritik och en
tillsats brutalitet. Hårda, uppfordrande
toner, framkallade av en intensiv upplevelse av kaotiska förhållanden, berättar om avsky och motvilja. Så heter
det hos Ingeborg Bachmann (f. 1926):
Es kommen härtere Tage.
Die auf Widerruf gestundetc Zeit
wird sichtbar am Horizont.
Bald musst du den Schuh schniiren
und die Hunde zurfickjagen in die
Marschhöfe.
Denn die Eingeweide der Fische
sind kalt geworden im Wind.
Aermlich brennt das Licht der Lupinen.
Dein Blick spurt im Nebel:
die auf Widerruf gestundetc Zeit
wird sichtbar am Horizont.
(ur: »die gestundetc zeit», studio
frankfurt, 1953)
Dessa proklamationer har ibland visionär karaktär. Bakom den ligger avskyn
för kriget och bävan inför nya
oöverträffliga olyckor. Wolfdietrich
Schnurre (f. 1920) skriver i en dikt:
Ich roch Hyänenbrunst in den Bars.
Ich traf in den Kneipen Schakale.
Ich hörte den Briillaffenschrei auf den
Rängen.
Geier sah ich, die Drähte zerrissen,
Skorpione, die sich fUllten mit farbigem
Gift.
Ich sah Leguane in den Anlagen wiiten,
Heuschreckenschwärme ihr Blut
einem liisternen Himmel aufdrängen;
doch ich sah keinen Menschen.
(ur: Kassiber, Suhrkamp, Frankfurt, 1956)
: ’·
586
Om förfall och förstörelse berättar
alla de unga lyrikerna, och framför
allt bildspråket är präglat härav.
T. o. m. naturlyriken är ett medel att
skildra katastrofer och olyckor. »Råttorna dör» (Schnurre), de »gnager på
fundament» (Grass), »l stillhetens
strängar hänger dödsklockor» (Bachmanu), »Fruktans hjärtslag» (Pointek) och »de döda knoppas och blommar» (Celan) – det är några exempel.
Protester finns överallt, invävda i naturupplevelser och resebilder men
framför allt i storstadsdikter. »Niemand», kan man kommentera med
Giinter Grass, »kein Uhrmacher will
mehrdie Sanftmut,/eine törichte Spieluhr reparieren.» De protesterande tror
knappast på sina protester, de låter
snarare irriterade och ironiska som
t. ex. Wolfgang Bächler (f. 1925), då
han beskriver idyllen »Am Sonntagnachmittag»:
Unter ihren Schenkeln den Motor,
um die Hiiften Mädchenarme,
jagen phallische Dämonen
durch die götterleeren strassen.
Ihre aufgestauten Agressionen
lösen sich im Rausch der Schnelligkeit,
briillen durch das Auspuffrohr,
wirbeln Gas und Staub in unsere Nasen,
streifen liistern an die Todeszonen
und zerspellen Raum und Zeit.
(ur: Lichtwechsel, Bechtle, Esslingen
a. N., 1955)
De protesterande gesterna är inte alltid opolitiska, om det också finns få
politiska dikter. Att staten är naket
våld eller, i bästa fall, korrumperad
makt, skymtar igenom på åtskilliga
håll. Man hatar den som en personligopersonlig fiende:
Es ist wenig,
was ich verlange zu wissen;
weniger als
die Obrigkeit will.
Ich begebre zu wissen,
wo es Blaubeeren gibt
und nicht: gibt es Krieg.
Ich begebre zu wissen,
wann Regen fällt
und nicht: in wieviel
Teile zerfällt ein Gewehr.
Es ist wenig,
was ich vom Leben verlange;
doch mehr,
als die Obrigkeit will.
(ur: Schnurre: Kassiber)
Renhet och sanning söker man inte
längre i idealen, långt mindre i politiska ideer, som endast väcker hån.
Förmågan till entusiasm är minimal,
och då den förekommer, gäller den
endast estetiska frågor. Många lyriker
– och de är förmodligen de mest betydande – hyser en kall kärlek till
kala, nakna och opoetiska ord och
klara former. Språket är för dem det
enda ännu intakta fästet, där lagbundenhet och ordning fortfarande är
möjliga. »Wo erscheinen uns ganz begreifbar Blatt und Baum und Stein?»
frågar Ingeborg Bachmanu och svarar:
»Zugegen sind sie in der schönen
Sprache, im reinen Sein.» De kaotiska
tillstånden uppleves så intensivt, att
inte ens naturen längre erbjuder någon
tillflyktsort. Poesien betraktas som ordningens sista hägn och samtidigt som
sista hopp. – De djärvaste dikterna
stammar således ur en förbindelse av
reflexion och formsträvan. Ett exempel
av Eugen Gomringer (f. 1925) kan lä-
sas som ett program:
sich zusammenschliessen und
sich abgrenzen
die mitte bilden und
wachsen
…..
die mitte teilen und
in die teile wachsen
in den teilen sein und
durchsichtig werden
sich zusammenschliessen und
sich abgrenzen
(ur: »konstellationen», spiral press,
Bern, 1953-56)
Så uppstår en poes1 over modern
poesi, vilken med Benn företräder tesen att formen är sanningen överlägsen. »Poesi beginnt wo die Inhalte
aufhören», säger Helmut Heissenbiittel
(f. 1921):
Die mystische Rose bliiht
Jenseils der Goldenen Worte
Ausserhalb der Stadtmauern
Jenseits diskursiver Formen
Ausserhalb der Denksysteme
(ur: Kombinationen, Bechtle,
Esslingen, 1956)
Målet är en ren poesi av vilken man,
liksom av det rena måleriet, väntar
full estetisk och intellektuell tillfredsställelse. Jämte Benn kan man åberopa
sig på Kandinsky: »Den lyckade formen uttrycker sin tacksamhet genom
att själv sörja för innehållet.»
RUMÅNIENS LIDANDESVÄG
Blandländernabakom järnridån tillhör
Rumänien sedan länge de tigande. Det
kan förefalla som om de väldiga förlusterna i manskap och landområden
under det senaste kriget skulle ha
knäckt motståndsviljan hos det rumänska folket mot det nuvarande
våldsherraväldet i landet. Men det är
alltid farligt att dra slutsatser av tyst- 587
Die Zeit ist bitter.
Aber im Wolkenloch brennt der gröne
Stein der Verwandlung.
Farbige Flächen durchgleiten abstrakte
Geriiste.
(Heissenbiittel: Kombinationen)
På detta vis hoppas man kunna överleva. Därutöver vågar ingen tänka,
ingen hoppas. Det är, som Wolfgang
Weyrauch säger, »en sång för att inte
dö».
Men fastän jag-problematiken nästan
fullkomligt saknas hos de unga, fastän
fenotypen är övervunnen, verkar den
likgiltighet, den apati och den distans
man skyltar med som masker. Ingen
tillstår sin sårbarhet, sina önskningar
och förhoppningar. Ofta citerar man
Descartes: »Bärande min mask framför mig skrider jag framåb. Och omsorgerna om språket är omsorger om
masker: »Bed böner i en gammalmodig
telefon utan tråd», heter det i en »testamentarisk disposition» (H. M. Enzensberger), – men låt dem åtminstone
uttalas! Gömmer sig skräck bakom
dessa masker, tomhet, melankoli, absurditet? Alltför mycket riktar de unga
lyrikerna blickarna mot rymden, mot
Stora Björnen och Orion och fjärran
planetsystems döda stjärnbilder.
Av ALF ÅBERG
naden: utvecklingen i Östeuropa har
varit rik på överraskningar och den
glöd, som pyr under askan i Ungern,
kan snart flamma med öppen låga på
något annat håll i fångzonen.
Före det andra världskriget var Rumänien en mäktig länk i den Halkanentent, som också inneslöt Turkiet, Jugoslavien och Grekland. Det var visser- ; ._-
588
ligen inget enhetligt land: av 18 miljoner invånare var bara 80 % rumäner,
och de stora minoriteterna av magyarer och folktyskar hade helt andra politiska ambitioner än landets utrikesledning. Men den långt övervägande
delen av landets befolkning var klart
västorienterad, litade på Frankrikes
och Englands militära stöd och ställde
sig lika avvisande till Hitlers Tyskland
som till Stalins Ryssland.
En framstående rumänsk diplomat,
Alexandre Cretzianu, har i ett nyutkommet arbete »The lost opportunity»
(Jonathan Cape, London 1957) gett en
initierad och synpunktsrik skildring
av Rumäniens sista är som fri stat, av
folkets patetiska tro på västmakterna
och av landets undergång, sedan hjälpen uteblivit. Han börjar med Munchen-överenskommelsen år 1938, som
omkastade jämviktsläget i Östeuropa
genom att bereda vägen för en tysk
infiltration i Donaubäckenet. Inför det
överhängande hotet mot Rumäniens integritet sändes Cretzianu våren 1939
åstad för att utverlra garantier om militärt bistånd från England och Frankrike. Han nådde sitt syfte men ätervände likväl hem med ett beklämmande intryck av bristfällig beredskap
hos bundsförvanterna.
Cretzianu fick rätt i sina onda
aningar. I juni 1940 krossade Hitlers
härar den franska republiken, och därmed gick solen ner för Rumänien.
överenskommelsen mellan Tyskland
och Ryssland hade redan dessförinnan
kastat sin skugga över landet. Nu –
fem dagar efter Frankrikes kapitulation – föll det första slaget. I en frän
not krävde den ryske utrikesministern
Molotov att Rumänien inom 24 timmar
skulle avstå sina östra delar- Bessarubien och norra Bukovina – till Sovjet.
Rumäniens franskvänlige »solskensdiktator» kung Carol, för vars politiska
dilettantism författaren endast har förakt till övers, gjorde en desperat helomvändning och sökte stöd hos Hitler
men blev kallt avvisad och måste böja
sig för ryssarnas ultimatum. Samma år
tvingades Rumänien till nya stora
landavträdelser åt Ungern och Bulgarien.
Kung Carols ställning var totalt undergrävd. Hösten 1940 överlämnade
han sina maktbefogenheter åt general
Antonescu. Författaren ger ett levande
porträtt av den militärt begåvade men
politiskt okunnige diktatorn, som i all
sin maktfullkomlighet ändå hade landets bästa för ögonen. Under sin tid
som militärattache i London hade han
lyssnat till Churchills brandtal mot
Sovjet, och till sin olycka byggde han
hela sin politik på att något samförstånd mellan västmakterna och Sovjet
inte var möjligt.
År 1941 störtade Antonescus politik
samman. Hitlers härar bröt in över den
ryska gränsen, Sovjet och västmakterna slöt förbund med varandra, och
Rumänien stod plötsligt isolerat, fastlänkat vid sin gamle motståndare Tysklands sida i ett ovisst krig i öster. Läget
var ändå inte helt hopplöst. Västmakterna hade visserligen avbrutit de diplomatiska förbindelserna med Rumä-
nien, men det fanns kvar en rad inofficiella kontakter. Den främste förbindelsemannen på rumänsk sida var
den allmänt aktade bondeledaren Juliu
Manin, och till honom slöt sig den unge
kung Mikael.
Baliran var Hitlers svaga punkt. Redan vintern 1941 var Churchill inne på
tanken att öppna en front i dessa områden, där engelska och amerikanska
soldater skulle sättas in för att samarbeta med rebellstyrkor från de underkuvade folken. Till tanken på en sådan
Balkanfront knöt sig det rumänska folkets varmaste förhoppningar, eftersom
en sådan militär aktion från de gamla
bundsförvanternas sida skulle betyda
landets räddning undan den tysk-ryska
omfattningen. År 1943 blev Cretzianu
..
..——–~———~
utnämnd till minister i Turkiet med
uppdrag att söka kontakt med de allierade och underrätta dem om att Rumänien önskade sluta upp på deras
sida och understödja dem vid en kommande aktion på Balkan.
Cretzianu berättar klart och utförligt
om hur hans mission misslyckades.
Planen på en Balkanfront utarbetades
under militära överläggningar i Ankara, och Churchill understödde kraftigt tanken på en sådan aktion, men
president Roosevelt avvisade förslaget
varje gäng det kom upp på konferenserna i Washington, Quebec och Teheran. I ett slutkapitel med den signifikativa titeln :.Post-Mortem:. presterar
författaren övertygande bevis för att
Churchills plan var militärt genomförbar. Allt var väl förberett. Det fanns
underjordiska styrkor i Jugoslavien,
Grekland och Albanien. Den turkiska
armen stod beredd att handla, och
Tredje rikets satellitstyrkor i Ungern,
Rumänien och Bulgarien var färdiga
att gå över till de allierade för att rädda
sina länder frän både Hitler och Stalin.
Det hade bara behövts en mindre
589
styrka britter och amerikaner för att
kasta hela situationen över ända.
I stället höll Roosevelt fast vid sitt
stereotypa krav på villkorslös kapitulation också för de stater som under en
fruktansvärd press drivits in i kriget.
Den villkorslösa kapitulationen betydde Rumäniens undergäng som fri
stat. Efter misslyckade konferenser
med Sovjet – bl. a. i Stockholm i december 1943 -bröt sig Rumänien ut
ur kriget hösten 1944. Under fasansfulla illdåd besatte Röda armen hela
landet. stilleståndsförhandlingarna
blev en parodi, de gamla partierna raderades ut, och den ryska censuren
lade sin hand över all upplysning. Medan sovjetryska stridsvagnar patrullerade utanför det kungliga palatset i Bukarest övertog kommunisten Groza och
hans kamrater regeringsmakten i Rumänien. överenskommelsen i Jalta om
befrielse av de demokratiska elementen i Europa gällde inte längre. Tillsammans med sina andra olyckliga
grannar i Östeuropa hade Rumänien
överlämnats åt Sovjets nåd.