Print Friendly, PDF & Email

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..
LITTERATUR
SVENSK PROSADIKTNING 1956
Två kvinnliga poeter har utgivit prosaböcker under året, Maria Wine och
Rut Hillarp. Munspel under moln e n kallar Maria Wine sin lilla volym,
som handlar om reseintryck från
Europa, Afrika och Asien, allt snabbt
och säkert fångat, skiftande mellan
iakttagelse och vision. Här finns skrämmande bilder av de stackars krymplingarna från skoputsartorget i Alger
och intensiva köld- och vinterintryck
från ruinernas Warszawa, men Maria
Wine kan också i graciösa penndrag
teckna en ekorre eller berätta om hur
deliciöst en kaffefrukost i Köpenhamn
brukar smaka. Med en glimt i ögat
presenterar hon en rad representanter
för olika nationer på turistvandring
till Kinesiska muren, men inför det
väldiga byggnadsverket frammanar
hon fantasifulla visioner av vilda rytterianfall. »Öppna dig för vardagens
poetiska överraskningar» och »upphör
aldrig att förvåna dig» säger hon på
ett ställe, och de uppmaningarna har
hon själv följt. Det har skänkt hennes
skisser iakttagelsens friskhet och
hennes munspelsmelodier mjukhet i
klangen och fasthet i rytmen. Den
lilla boken äger både synskärpa och
artisteri.
Rut Hillarps E n el d är h a v et har
andra pretentioner. Den är resonerande med inslag av lyriska figurationer, den är subjektiv och närmast en
stridsskrift, i varje fall ett försök till
utbrytning. Problemet gäller förhålII
Av lektor ELOF EHNMARK
landet mellan man och kvinna under
aspekten »erotikens religionspsykologi». Rakel är uppfostrad i ett strängt
frireligiöst hem, där hon i alla avseenden blir förkrympt och förträngd. När
hon lösgjort sig och blir gift med Antonio, överflyttar hon sitt religiösa behov att dyrka och hängiva sig till
mannen, vilken försöker men inte lyckas härda ut med denna förgudning.
Efter detta, det olyckliga fallet möter
Antonio Charlotte, som är en erotica
av modernare sort. Hon vill leva i parbildningens tecken men ändå behålla
sin frihet. Hon menar, att det är gammal vidskepelse, att ens liv hoplänkas
vid en annan människas. Men hur betecknande är det inte, att manssamhället fortlever t. o. m. på vanliga danslokaler, där det alltjämt är kavaljeren
som bjuder upp! Problemet för 1900-
talets kvinna är, att hon vill behålla
»både sin slavinnedröm och sin emanciperade verklighet». Det problemet,
säger bokens språkrör, skall lösas så,
att kvinnan låter ett område finnas,
där hon upplever mannen som överlägsen utan att till honom överlåta
makten över tankar och handlingar.
Det gäller att inhägna manssamhällets
verkningar, och detta kan ske, »Om vi
ger erotiken en religiös tolkning». Och
hur? Jo, »Gud är en kraft inne i dig
själv och ute i universum. Du skall
fästa den i din fantasi vid bilden av
en viss man. Det gäller att få denna
kraft levande i dig. Så att du bevarar

den religiösa dimensionen. Lever i
mytens ljus~. Med den lärdomen i minnet vägar Charlotte binda sig med
giftermäl vid Antonio. Man kan inte
säga, att tesen övertygar, så som den
demonstreras i romanhandlingen, och
inte heller vinner argumenteringen
genom den lyriska ton som boken är
hällen i. En eld är havet har snarast
sitt intresse i det som tonar fram
underifrån: förvissningen om att kärleken, också den mycket jordiska,
måste ha ett andligt innehäll för att
kunna leva och att den kropp och
själ omfattande bindningen mellan
man och kvinna ger upphov till nya
problem i ett samhälle, som häller på
att bli alltmer olikt det gamla patriarkaliska och som inte minst kännetecknas av religiös hemlöshet.
Hemlöshet med religiös anknytning
och missanpassning är också motivet i debutanten Eva Berggrens D e n
svarta trädgården. Den handlar så
gott som uteslutande om snedvridna
människor. Malin växer upp på en
gärd utanför Stockholm och i själva
huvudstaden. I hennes värld finns en
jätte, »den svarte», som är hennes far
och uppfattas som ett enda stort hot.
Modern är egenartad och sjuklig; den
enda som skänker Malin någon trygghetskänsla är barnjungfrun Martha.
Hon växer upp under aga och skrämsel, och skrämseln alstras inte minst
av den religiösa tvångsuppfostran hon
underkastas i pingströrelsens obönhörliga stränghet. Hennes liv blir utan balans. Ingen förstär henne, ingen kan
hon anförtro sig åt. Hon lever i fantasier och söker förgäves gemenskap.
Hon drivs till kompensation på förbjudna områden. Hon börjar stjäla för
att tillfredsställa sin gott- och läs- och
biohunger, hon skolkar, lär sig ljuga
och simulera. Ett slag får hon en vä-
ninna, som hon omfattar med svärmisk ömhet, men inte heller den upplevelsen ger henne balans. Sä kommer
391
den otäckaste episoden, då hennes
äldre bror sätts att ta hand om hennes
uppfostran. Han är en utstuderad sadist, med prygelorgier som främsta
metod, trots att Malin är inne i puberteten. Till sist knäcker han henne genom att driva in henne i en sorts underkastelsens skräck. Hon är tuktad. Eva
Berggren har skildrat detta barndomsöde i rapsodiska svep och med uppenbar förmåga att suggerera fram stämningar. Vad hon främst intresserat sig
för, är Malins inre värld, hur hon reagerar för upplevelserna, hur känslaoch viljetendenserna korsar och skä~
varandra, hur hennes tillvaro alltmer
förvirras, därför att inga frågor blir
besvarade och ingen ömhet när henne.
överhuvud är det sjukliga drag, som
bokens människor visar fram. Endast
Malin blir dock ordentligt belyst inifrån, men den belysningen har en
skärpa som imponerar i all sin kuslighet. Den svarta trädgärden är en
obarmhärtig bok, skildrande en värld
av hot och hjälplöshet, men den är
skriven med skicklighet.
I släkt med Eva Berggrens roman är
debutanten Jan Sjögrens ö n s k e d om e n, betecknad som »dramatisk roman» och avsedd att inleda en svit.
Den berättar om e.n ung pojke, som
uppfostras i en miljö av idel besynnerliga människor, misslyckade, inkapslade, alkoholiserade. Själv är han
en enstöring, som strövar kring i markerna och ofta upplever underliga,
hemska ting. Alldeles särskilt är det
dödens närhet han kommer i kontakt
med. Dödsskräck och dödsdrift pendlar i hans väsen. Skräcken griper honom, när han står mitt ute i ett kärr
den dag, då solförmörkelsen inträffar,
och i fasa flyr över de gungande tuvorna. Dödens närhet gör honom desperat, när den kamrat han konkurrerar med i bandylaget, drunknar ett
stenkast frän honom. Dödsdriften griper honom, när han i garveriet låter
”·
392
sig falla ner i ett av de stinkande
karen. I sin fruktan grips han också
av driften att hämnas och förinta och
Iossar en gång ett skott mot sin gladlynte, omtyckte lillebror, fast det rå-
kar bli katten som träffas. Mindervärdeskänslor och hävdelsebegär, ensamhetsbehov och gemenskapslängtan dominerar skildringen. »Jag var orolig,
trasig och splittrad» heter det; allt är
ångest, misstro och otålig väntan.
önskedomen är till slut den domedag
han som vuxen håller över sig själv i
diktens form. Romanen slutar nämligen med en novell, vilken bokens jag
sägs ha skrivits långt efteråt och där
bokens händelser komponerats om i
ny fiktionsgestaltning. Härigenom skall
de tidigare handli,ngarnas egentliga
motiv blottas, och de utgörs av huvudpersonens misstro mot sig själv, hans
insikt om den egna otillräckligheten.
Sjögren visar en otvetydig talang i
denna på en gång livfulla och makabra berättelse, men det kan invändas,
att jagformen inte alls stämmer som
inre monolog betraktad, ty så som pojken här får skildra sina direkta upplevelser kan de inte vara formulerade
av honom själv – det är hela tiden en
vuxen som talar med vuxen stämma.
Onekligen finns här dock målmedvetenhet i greppet och därtill en aktningsvärd förmåga att återge naturstämningar och ett påtagligt sinne för
komposition, närmast med filmen
som förebild, vilket kommer till synes
i de täta scenväxlingarna och de inpassade återblickarna just vid de tillfällen, då spänningsmomenten fixeras.
Bland debutanterna har Mira Teeman den minsta vanan att behandla
svenska språket. Hon är nämligen
polsk flykting med erfarenheter från
Auschwitz och Belsen, nu bosatt i Göteborg. Den lilla novellsamlingen T r e
d agar innan är skriven på ett förvånande rent och lättflytande språk
och i en stil som besitter återhållsamhetens dygd, samtidigt som den äger
intensitet och skärpa. Först och främst
berättar Mira Teernarr om sig själv i
små episodiska skisser, och sig själv
skildrar hon som en ung, känslig
flicka, starkt bunden vid sin far och
med en blandning av ängslan och nyfikenhet i sitt förhållande till den
underliga värld som hon måste upptäcka och avslöja för att bli hemmastadd i. Det starkaste intrycket gör de
berättelser som handlar om idyllen
just tre dagar innan, de soliga dagarna
i barnets idyllvärld med dess små
trivialiteter, strax innan stukaplanen
blixtrar fram över polska gränsen
och allt blir annorlunda. Där finns
små fina iakttagelser, t. ex. i »l morgon kanske», som handlar om vuxnas
tanklösa sätt att nonchalera löften till
barn, och där finns små osentimentalt nedtecknade men just därför omedelbart gripande bilder från ghettot
under ockupationen – en smula på-
minnande om Anne Franek – koncentrerade till judepojken Alexander,
som är skapad för musiken och ömkligen går under i den alltmer skärpta
kampen för livet. Mira Teernarr har
något att berätta om, något annorlunda
och något upplevt. Men hon kan också
forma det upplevda i konstnärlig gestaltning. Och det är det löftesrika,
det som spänner förväntningarna.
Tonen i Bengt V. Walls novellsamling Trädgårdsmästarn och dö-
d e n utgörs av en metafysisk ängslan,
en vilsen undran om tillvarons mening, om ondskans makt och om den
mänskliga förmågans begränsade räckvidd. stundom blir därför hans berättelser mer drömstämningar än egentliga noveller. De förmedlar intryck,
minnen, små händelser utan att ge besked om själsliga verkningar i gestaltningens och skildringens fiktioner så
som berättelseformen kräver, och »berättelser» kallar förf. själv sin samling.
Bäst lyckas han också, när han avstår
från betraktelser, filosoferande och
stämningsstycken och ger sig berättaodet i våld. stundom snuddar han
vid det sentimentala utan att dock
överstiga gränsen, t. ex. i »Vanten»,
som skildrar en ogift moders besök
hos sitt barns adoptivföräldrar och
där det epigrammatiska slutet ger en
god effekt av livets ironi. I »Man är
så ensam», om den åldrande jobbaren
i ett omaka äktenskap vilken ingen
längre bryr sig om, ställer han fram
ett människoöde i grå tristess och
hjälplös isolering, och i den längsta och
bästa novellen, »Skinnarviksdrama»,
ger han i en väl avlyssnad inre monolog ett porträtt av den undanskuffade
människan, som tror sig ha fått en
chans men bara råkar ut för ett nytt
nederlag. Volymen fylls ut av några
ganska löst hopkomna journalistiska
skisser och en del noveller, som varierar alltför vanliga teman.
Hans Peterson, som i sin debutroman
Hejda solnedgången visat sig vara en
säker kvinnopsykolog, fortsätter att
variera sitt ämne i novellsamlingen
Kvinnors kärlek. Det är talangfullt
gjort, stilen är driven, förmågan att i
raska svep fånga stämningar är anmärkningsvärd, men någon originalitet i själva analysen visar han knappast. De konflikter han berättar om,
är ingalunda okända och har många
gånger hanterats skickligare, alltifrån
Maupassant, men stundom lyssnar man
med intresse, t. ex. i »Malin», vilken
handlar om en rangerad, medelålders
småstadsfröken, som så gärna vill vara
omtyckt och comme il faut och som
väcks till liv och bringas ur balans
av den manliga inackordering hon vå-
gat sig på att inhysa. Ett annat exempel
är »By i norr», där handlingen är förlagd till en enslig norrlandstrakt och
där de fåmälta människornas familjetragedi först så småningom kommer i
dagen. Man kan också nämna »Systrarna», där stämningen av verklighets- 393
flykt och spröd ömtålighet är fint
analyserad. Hans Peterson har med
dessa variationer givit bekräftelse på
sin talang, men mer en så har han inte
åstadkommit.
Att vägen till författarskapet är
krånglig och svår och kan slingra sig
i de besynnerligaste kurvor, är en gammal sanning som diktarna själva ofta
har vittnat om. Ämnet har tagits upp
av Hans Botwid i romanen Änglab a c k e n. Huvudpersonen heter Pontus
Bolaoder och är son till ett baltiskt
flyldingpar och bror till en balanskonstnär. Själv är han kontorsanställd
men sysslar helst med diktning. Hans
författeri ger besked om att han ser
tillvaron som en fatalistisk nödvändighet, där allt händer utan att människan
kan göra något åt det. Bokförläggaren
som han vänt sig till, är också mycket
tveksam och tycker att hans livssyn
är alltför bunden. Så händer det, att
en flicka som han tillfälligt varit tillsammans med men som han annars
finner rätt vulgär, söker få honom till
barnafar. Först värjer sig Pontus men
efter en tids funderande beslutar han
sig för att acceptera: barnet bör ju ha
en far och kanske är det en uppgift
för honom att stå till tjänst. Han fixeras av tanken, att om hans bok blir
accepterad, skall han uppoffra sig och
erbjuda flickan äktenskap. Bakom
denna egenartade föreställning döljer
sig en drift att slippa ut ur det fatalistiska tvånget och göra ett ordentligt
ingrepp i verkligheten, bli en handlande människa. Därigenom skall också hans diktning frigöras, hoppas han.
Men innerst finns något annat: »Pontus var en mystiker, som trodde, att
han var tvungen att betala av i förväg
på den tacksamhetsskuld, som han
skulle komma att stå i till livets makter». Historien får ett befriande slut.
Flickan och den riktige barnafadern,
vilken just sluppit ut ur fängelset,
sparkar med förenade krafter ut Pon- 394
tus. Men han har lärt en del av äventyret och blir kanske till slut en.riktig
författare. Botwid har i denna roman
prövat på en annan teknik än den reå-
listisk-psykologiska han tidigare odlat.
Här berättar han i mer expressionistisk anda, mer fatasifullt fabulerande
och samtidigt med ett klart ställt problem att begrunda. Tankeexperimentet är djärvt, utformningen har något
av balanskonstnärens ekvilibristik
över sig och upplösningen betecknar
inte något färdigt resultat. Men onekligen följer man den sympatiske Fontus med intresse på hans irrande
färder både i tankens och i de vardagliga upplevelsernas värld, trots att förvecklingarna är originella i överkant.
Den psykologiska problematiken
finns med också i Owe Husahrs Tre
h j älta r men här är kostymeringen
vardagsrealistisk. Paul hör hemma i
ett fiskarsamhälle. Han har återvänt
från sjukhuset efter en chock, som
han fått, då han ensam blivit räddad
vid ett skeppsbrott. Två andra var
med i båten, hans närmaste barndomsvänner. De tre brukade under uppväxtåren kallas för tre hjältar för deras
rackartygs skull. Romanen handlar till
det yttre om Pauls svårighet att möta
de omkomnas anhöriga – »Varför
skulle jus{ han bli räddad?» – och särskilt hans ångest att träffa lärarinnan
Linnea, som varit gift med Erland,
den av vännerna han stått närmast.
Romanen är komponerad i omväxlande
skikt, dels skildrande Pauls undanflykter inför våndan att möta Linnea,
dels följande de återblickar han gör
för att rekonstruera det som verkligen
hänt, innerst inne för att försvara sig
mot något som tränger på från det
understa skiktet inom honom. Till slut
kommer detta i dagen. Erland har från
början varit den överlägsne och hårdföre, en ledartyp men också en ohämmad egocentriker, som tryckt ner Paul
och gjort honom till en skygg, viljebruten människa utan tro på sig själv.
Omständigheterna har vidare åstadkommit, att Paul blivit förälskad i
Linnea, som varit olycklig i sitt äktenskap. Den fråga, som han inte kommer ifrån, är alltså: har han trots allt
önskat Erlands död och har han undermedvetet försummat någon möjlighet att rädda honom? Det blir en lång
och svår väg för Paul att gå, innan
han vågar möta Linnea, som länge väntat honom. Husahr har utfört sin skildring med omsorgsfull beräkning och
detaljerad följdriktighet. Paul har blivit ett övertygande exempel på den
försynta, hämmade, ständigt misströstande människan, som till slut finner
sig själv och vågar tro på sina möjligheter. Kanhända är det meningen, att
Erland och Paul också skall representera tidstyper, diktatorn och de underkuvade, men att inläsa sådant i boken
är onödigt och förhöjer inte dess värde.
skildringen av de båda konträra figurerna är genomtänkt, men ibland har
Husahr sett sig nödsakad att tillgripa
konflikter, som går väl långt utöver
det vanliga. Dessutom har han inte
lyckats få rum för den tredje i gruppen. Det blir inte om tre utan om två
huvudpersoner som boken handlar, ja
egentligen bara om en, om Paul, men
han hör å andra sidan till de allra säkrast skildrade personerna i Husahrs
galleri.
Av mer reportagemässig typ är Jan
IIIyrdals roman Att bli och vara. Den
handlar om en i grunden hygglig pojke,
som känner sig missanpassad i sitt
mellanborgerliga hem med dess välmenande och självbelåtna schablonmässighet. Han bryter sig ut men får
sina rejäla slängar också i fortsättningen, blir hårdhänt övergiven av sin
flicka och övertrumfad av sin bäste
kompis, råkar i slagsmål, blir avskedad, håller på att slappna av i apatiskt
dagdrömmeri men kommer sig upp
igen och får till slut nytt jobb och nytt
stadigt sällskap. Jan Myrdal berättar
denna avsiktligt mycket vardagliga historia med rappa tag, han känner till
jargongen och är tydligen hemmastadd
också med tänkesättet. I den värld,
där huvudpersonen och hans gäng
växer upp, är jobbet ett nödvändigt
ont, som man betungas med för brödfödans skull, fritiden är det viktiga
och den fylls av fik-kvällar, då och då
avbrutna av spritorgier och jakt på
tjejer, som man utan undantag ligger
med, antingen på prov eller till mer
varaktigt bruk. De högre intressena
begränsas till idrottssnack från stå-
platsläktarsynpunkt. Myrdal har emellertid inte för avsikt att enbart göra
reportage av denna enkla livsföring.
Vad han vill peka på, är att under
ytan finns en otillfredsställdhet, ett
sökande, en hunger efter ett annat, riktigare liv. Man skall :.vara:., inte bara
låta schabloner och falska ambitioner
forma sin existens. Man borde se till,
att man :.lever juste». Man borde skapa
en värld, :.där alla kan leva. Där man
hjälper varandra», men då måste man
också få :.råda över sitt eget lin. Vad
den unge mannen egentligen avser,
blir rätt oklart, och meningen är nog
också, att det skall vara oklart för honom. Han vet i stället, vad han vill
komma ut ur: de vuxnas fega anpassning, deras hyckleri och orättmätiga
krav på auktoritet. Vad han famlar
fram mot är helt enkelt ömhet, redbarhet, förståelse. I sin modernt naturalistiska skildring har Myrdal främst
velat ge en bild av sårbarheten och
vilsenheten hos ungdomen av i dag.
Det temat har behandlats många
gånger förr. Myrdal har inte fördjupat
det och inte givit det nya aspekter
men han har varierat det på ett trovärdigt sätt och i en trovärdig gestaltning, samtidigt som han visar sig vara
en författare med förmåga att lyssna
och i besittning av en flyhänt penna.
Inte problematiken utan vardags- och
395
minnesreportaget är det som utmärker
Jan Olof Olssons Årsklass 39. Som
titeln antyder, handlar boken om en
ung pojke, vilken kommer att fullgöra
sin rekryt år 1939 och därefter har
långa inkallelseperioder att vänta.
Sista kapitlet skildrar också militärtåget upp till övre Norrland, just då
det finska vinterkrigets utbrott kräver
extra pådrag. I övrigt handlar boken
om tonårsupplevelser i Vasastan och
trakterna kring Karlberg och Haga.
Vad som händer är det vanliga: plankning och idrottssnack, blygsamma
flicknärmanden, gangsterfilmer och
kamratskryt. En titt på ett nazistmöte
och ett nyfikenhetsbesök på Filadelfia
hör också till upplevelserna. Trots allt
är det mycket litet som händer, och
det är fullt avsiktligt från författarens
sida. Vad han vill ha fram och verkligen också med reportagesäker rutin
får fram, är just vardagsenahandan,
allt det tafatta, obeslutsamma som kan
hänga samman med pojkar i uppväxtåren: man planerar, man fantiserar,
man t. o. m. sätter igång men just
ingenting blir fullföljt. Det halvdana,
halvtråkiga, fritidsdåsiga dominerar,
och därmed är själva atmosfären tagen
på kornet. Men vem huvudpersonen
innerst är, hur händelser och upplevelser inverkar på honom, hur han
växer fram till individ, det får man
inte veta. Kanske är det meningen, att
han bara skall vara en i mängden, en
av årsklass 1939. Men ingen människa
är enbart en i mängden, och därför
skulle man vilja veta mer om honom.
Vad man minns är i stället några bipersoner, framför allt fadern, den
idrottsintresserade barberaren, som
till slut dör i cancer, och så miljön,
hyreskasernen med trappskvaller och
kaffelukt.
Miljön är också mycket väsentlig
hos Dagmar Edqvist. Man kan säga, att
hon fortsätter en tradition, som i mer
än ett sekel omhänderhafts och utveck- 396
lats av kvinnliga författare. Vad hon
åstadkommer är teckningar ur vardagslivet, gärna i medelklassmiljö och
ofta med akademisk utbildning som
intellektuell barlast hos personerna.
Men hon nöjer sig aldrig bara med
miljön och vardagen – det stämmer
också med traditionen. Vardagens problem är ofta samlevnadens problem,
och Dagmar Edqvists centrala fråga
är just anpassningens möjligheter, hur
livet skall kunna accepteras så, att det
leder till förnyelse. Man kan emellertid
undra, om hon menat, att Paradisets
p o r t a r verkligen leder till ett lyckosamt eller ens hoppfullt slut. Miljön
är en modern vapensmedja någonstans
i Bergslagen. överingenjörsparet har
vuxna barn, och sonen Käre kommer
just hem för att vila, överansträngd
av forskningsarbete. Han är kärnfysiker och har gripits av oro över det
hot mot mänskligheten som hans
vetenskap kan utgöra. Vid ett tillfälle citerar han Benjamin Höijers
ord om att söka sanningen, om den
sä leder till Helvetets portar, och
tillfogar: ja, nu står man verkligen
just där! Skall forskarna med berått
mod släppa Helvetet lös? Hemma träffar han Sandra, en skolkamrat som
tagits om hand av hans föräldrar, sedan hennes barn dött och hon lidit
skeppsbrott i sitt äktenskap. Sorgen
över barnets död har brutit ned henne
och gjort henne apatisk. Sandra är
bokens mest omsorgsfullt studerade
person. Hon är uppfostrad av en moster, som ägnat mer kärlek ät sina hundar än åt henne, hon har i sin iver att
bli uppmärksammad blivit exemplarisk skolflicka, hon har drömt om
karriär och innerst hungrat efter
trygghet. Mellan Käre och henne uppstår ett förhållande, som har sin grund
i hans behov att verkligen bli till hjälp
för en människa och i hennes att bli
älskad för sin egen skull. Men för Kåre
förblir ändå kallet, vetenskapen, det
väsentligaste. Han kan inte gä med på
hennes krav att han skall sälja sin begåvning för en behaglig yttre existens
och en position av fin fru åt henne.
Hon har emellertid sitt motdrag i beredskap: att bli med barn. Fast Kåres
känslor svalnat, får han skrinlägga
sina planer, gifta sig och nöja sig med
halvmesyren av en docentur. Han förmär inte hejda forskningen vid Helvetets portar, men framför Paradisets
måste han stanna, utestängd. Där slutar romanen. Skildringen av Sandra,
den hopknutna, förfrusna, som känt kärlek allenast till barnet som dött och som
kämpar med alla vapen, hänsynslöst,
ända fram till hysterikans självmordsförsök för att behålla vad hon lyckats
erövra, är gjord med både avslöjande
kraft och en sorts halvt motvillig förståelse, och den är övertygande i så
hög grad, att man inte tvivlar på att
slutet är ett olyckligt slut. Kåres föräldrar har också sin äktenskapliga
konflikt att utkämpa. Här är det moderns problem Dagmar Edqvist främst
tar hand om och här är skildringen
varsam och ömsint. Den konflikten
mynnar ut i en anpassningens kompromiss av det slag som hnn så ofta
demonstrerat i sitt kloka och varmhjärtade författarskap. Huvudkonflikten däremot grundar sig på härdare
motsättningar, mer svärbemästrade
psykologiska problem. Det är betecknande, att den situationen läggs fram
i en bok som har atomfysikens världshot som bakgrund.
Den borgerlige berättaren framför
andra är givetvis Olle Hedberg. Han
väckte en gång särskild uppmärksamhet med sviten om Blenda Heurman,
den behagliga och kloka flickan, som
höll pä sig, visserligen inte fram till
bröllopet men dock tills den rätte
kom. Blenda blev rentav nämnd som
föredöme i ungdomsdebatten. I Sardi n e n s b e gr a v ni .ng är huvudpersonen också en ung flicka, men helt

annorlunda, till synes danad att
skrämma östermalmspubliken med.
Vendela är ett problembarn som snattar och svär, röker, dricker, springer
på gatorna, har kul med killar och
blir relegerad. Hon har emellertid sin
författares sympati i lika hög grad
som Blenda. Han ger också förklaring
till hennes sätt att vara. Hon är ovälkommen från födseln, behandlas som
en bortbyting och har en välartad
äldre syster till ständigt föredöme.
Alltså blir hon trotsig, misstänksam,
beredd att ge igen. Eftersom hon också
har huvud på skaft, lär hon sig att
utnyttja föräldrarnas missgrepp och
svaga sidor och utvecklas snart till en
tyrann. I skildringen av detta hemliv
i högreståndsmiljö visar Hedberg sin
vanliga, utstuderade skicklighet i konsten att avslöja. Men trots allt finns här
en glimt av förståelse: Vendelas föräldrar är framför allt dumma, de tänker
nästan inte alls och så blir de lika de
flesta. Romanen handlar om hur Vendela får möjlighet att komma loss från
föräldrarna och hamnar i en sorts
klosterskola i Spanien, kanske rättare
ett internat för utlänningar. Här utspelas bokens händelser, hela tiden
ackompanjerade av ortens gatufester
under fastan fram till höjdpunkten,
då sardinen, fastans symbol, offentligen blir uppbränd. Hedberg är denna
gång mycket mångordig. Han redogör
oförtrutet för folkliga riter och traktens topografi, han presenterar en hel
utländsk koloni och han slösar med
småepisoder. Allt går emellertid ut på
att visa, hur Vendela ser ut inuti. Under ytan på den kallhamrade och erfarna bönan, bakom tuffheten finns
mod, renhårighet och känslighet,
rentav oskuldsfullhet, överhuvud växtkraft för sådant som gör en människa
levande. Men alltjämt är hon misstänksam, stridsberedd, rädd att bli lurad,
också när hon alldeles oförberedd rå-
kar ut för ingenting mindre än den
397
stora kärleken. Föremålet är enligt
hennes mening en alldeles felaktig och
olämplig person, men ändå tycks han
vara den rätte. skildringen av deras
uppgörelse i slutkapitlet har ett ömsint
leende över sig, men hur det går, får
vi inte veta tills vidare. Så har Hedberg gjort oss bekanta med ännu en
flickgestalt av det slag han aldrig tröttnar på att teckna, därför att ungdomen
är den enda människosort som han
inte blivit besviken på. Och Vendela
är en originell skapelse, en som man
blir nyfiken på, framför allt därför att
Hedberg själv inte är färdig med henne.
»Det finns en hemlighet» säger han i
en privat principiell utredning på de
sista sidorna. Den hemligheten kanske
han härnäst vill låta oss komma i närmare kontakt med.
En ung flicka står också i centrum
av ToraDahls Långt bort härifrån.
Boken har, efter vad som uppges,
självbiografiskt underlag och är en
fortsättning av Fosterbarn. Huvudpersonen heter Gunborg och är ett trolovningsbarn, som tagits om hand av
skolstäderskan Sofia Stolt, en ungmö,
vilken en gång övergivits och nu söker
kompensation genom att ta sig an fosterbarn. Boken handlar om Gunborgs
uppvaknande ur barnets självklara,
slutna tillvaro och hennes upptäckt av
sig själv i en värld av ständiga överraskningar och idel oväntade konflikter. Varför skall hon ha det annorlunda än andra barn? Varför bor hennes pappa och mamma på skilda håll?
Varför är så mycket roligt förbjudet
och så mycket tråkigt nödvändigt?
Hon är ömtålig, känslig, lättpåverkad
men också snabb i uppfattningen och
fantasibegåvad, på en gång äregirig
och ömhetshungrig, ett barn som undrar och upptäcker, hittar på svar själv,
när ingen annan vill svara, och som
t. o. m. börjar tvivla på riktigheten i
de vuxnas svar. Tora Dahl har här
skapat en flickgestalt som lever, just
398
därför att så många aspekter och skiftningar uppenbaras utan att enhetligheten bryts. Huvudkonflikten, som är utsagd i titeln, rör sig om Sofia stolts oförmåga att vinna och behålla sina fosterbarn. Livet har farit hårt fram med
henne och gjort henne bastant motståndskraftig och även kraftig i nyporna. Sin sköld och sitt värn har hon
i den stränga väckelsereligiositet, som
hon fostrats i. Där härskar lagen och
hotar fördömelsen. Nåden kan bara
vinnas genom försakelse och uppoffring. Sofia har själv sitt på det torra
– fast hon i största hemlighet är offer
för snusandets last – och därför kan
hon frejdigt härska, tukta och fördöma. Hon tycker verkligen om barnen, vill deras bästa och önskar ingenting högre än att vinna dem – men
vinna för att äga, behålla och alltid få
befalla. Denna kvinnogestalt med sin
halvt omedvetna religiösa härsklystnad,
sin hårdhudade själviskhet i den allra
kristligaste anda, sitt fördömande
sinnelag med evangelisk argumentering och sitt innerst varma, rättrådiga,
tåliga, rejäla väsen har Tora Dahl gjort
levande på ett alldeles mästerligt sätt.
Gott och ont, sympatiskt och osympatiskt balanserar i denna skildring, där
man varsnar en blandning av erkänsla
och avståndstagande, kanske något av
en uppgörelse med ett förflutet, varunder till sist det artistiska, lusten att
återuppleva blott för att gestalta tagit
överhand och blivit till en kontnärlig
seger. Boken slutar med att en av fostersönerna överger hemmet och med
att Gunborgs längtan :.långt bort härifrån~ känns ännu intensivare än förr.
Sviten kommer förmodligen att fortINLÄGG I FÖRSVARsFRÅGAN
Vår försvarsfråga befinner sig just nu
i ett oavgjort och kritiskt läge. Målsättningen för vårt försvar angavs senast
sätta. Den ser ut att bli Tora Dahls
främsta verk.
I de böcker som här och i en föregående artikel behandlats, möter man
många skiftande miljöer och ett myller
av gestalter, de flesta dock medborgare
i folkhemmets ombonade och socialvårdade Sverige. Man kan konstatera,
att den gamla sortens indignationslitteratur inte längre förekommer i nämnvärd utsträckning. De samhälleliga
frågorna tycks ha överlämnats åt de
samhällsvårdande institutionerna. Endast i återblickande skildringar eller i
berättelser från ödebygderna hör man
talas om yttre nöd. Men det är endast
genom frånvaron av indignationsdikt
som välståndet – i inflationens skugga
– kan konstateras i litteraturen, inte
genom att dess alster fått någon idyllisk eller mättsamt tillfredsställd ton.
Det är inte tryggheten utan oron, inte
det ombonade utan det rotlösa som
diktarna har att berätta om, när de
lämnar sitt vittnesbörd om den värld
som är deras och vår. Vad den moderna
dikten främst bär budskap om, är att
enbart yttre välstånd inte räcker för
människans behov. Å andra sidan vore
det oriktigt att beteckna denna litteratur som enbart pessimistisk. Tvärtom
omfattar dess inställning till slut en
tro på människan trots allt, en förhoppning om att det friska och livskraftiga i henne skall förmå kämpa
vidare. stämningsläget skulle kunna
uttryckas med beteckningen skeptisk
vaksamhet, och vill man formulera
den uppgift, som diktarna ställer på
sig själva, skulle man kunna göra det
med orden: att hålla människorna
vakna genom att oroa dem.
av 1948 års riksdag vara :.att en angripare i det längsta hindras få fast fot
på svensk mark och att ingen del av
landet behöver uppgivas utan segt
motstånd i olika former». Denna målsättning, som är en nödvändig förutsättning för vår alliansfria utrikespolitik, innebär sålunda att hela vårt land
skall segt försvaras. Ett villkor härför
är att försvaret erhåller tillräckliga
resurser för att kunna anpassa sig
efter den oerhört snabba militärtekniska utvecklingen. De riktlinjer för
försvarets framtida utformning som
överbefälhavaren framlade hösten 1954
innebar också ett till det yttersta nedprutat kostnadsförslag för att krigsmakten i fortsättningen skulle kunna
uppfylla 1948 års målsättning.
Från sakkunnigt militärt håll väntade man att statsmakterna utan dröjsmål skulle behandla detta minimibud
och i princip godtaga det som handlingslinje för försvarets successiva omdaning under den närmaste tioårsperioden. Förhoppningarna kom emellertid på skam. Den parlamentariska
beredningen har på grund av regeringens passivitet ännu inte kunnat
enas om en långtidsplan för försvaret.
I stället har en nedskrivning skett av
försvarsäskandena de senaste åren i så
betydande grad att överbefälhavarens
riktlinjer inte längre är genomförbara.
Den målsättning som man år 1948
ansåg självskriven kan inte längre
upprätthållas. Så som läget gestaltar
sig i dag, måste det svenska folket
ställa frågan till sin regering: vilka
delar av landet är det som segt skall
försvaras och vilka skall uppges efter
svagt eller enbart symboliskt motstånd?
Att minska försvarets styrka utan att
medge att den gamla målsättningen
måste minskas, är att föra folket bakom ljuset. Men det är just den försvarspolitik som förts under de senaste åren.
En nödvändig följd av det nuvarande ovissa läget måste bli att försvarsdebatten aktiviseras. Allmänheten
måste få en fortgående, målmedveten
399
och saklig upplysning i försvarsfrå-
gan. En stark opinion måste växa fram
mot en fortsatt förhalning av vårt
lands viktigaste fråga. Det är därför
som man med särskild glädje hälsar
de båda inlägg i försvarsfrågan som
nyligen publicerats. Båda är grupparbeten. Den ena boken – »Öst och Väst
och Vi» (Norstedts, pris 17: 50) –
har skrivits av ett tiotal militära och
civila experter under ledning av general Jung. Den andra – »Både Och»
(Hörsta förlag, pris 16: 50) -har som
författare fem yngre armeofficerare,
samtliga lärare vid Krigshögskolan.
»Öst och Väst och Vi» ägnar en huvuddel av framställningen åt en mycket innehållsrik redogörelse för den
storpolitiska och militärtekniska utvecklingen i världen efter det andra
världskrigets slut. Därefter följer en
avdelning som behandlar Sveriges
ställning och försvarsmöjligheterna
mellan de båda stormaktsblocken.
Uppsatserna är helt naturligt av skiftande längd och värde, men om syftet
med arbetet råder ingen tvekan. General Jung sammanfattar detta själv i ett
allvarstyngt slutkapitel, där han hävdar att en inskränkt målsättning är
otänkbar och kräver en snar och samlande lösning av försvarsfrågan.
Bakom general Jungs bok ligger ett
långt förberedelsearbete. Detta torde
däremot inte vara förhållandet med
»Både Och», som snarare förefaller att
vara ett rappt hopkommet men samtidigt mycket stimulerande debattinlägg, som helt uppehåller sig vid de
svenska försvarsproblemen. Författarna har satt som sin uppgift att i ett
sammanhang granska det totala krigets problem. Som civil historiker saknar jag kompetens att bedöma de militära experternas syn på det alliansfria
Sveriges försvarsmöjligheter. Båda publikationerna hävdar emellertid samma
grundsyn, nämligen att hela vårt land
måste kunna försvaras. Båda förfäkta

400
också uppfattningen, att försvaret
måste tillföras taktiska atomvapen –
i första hand för att hålla landet utanför väpnade konflikter och ytterst för
att bevara landets frihet vid fientligt
anfall.
I anmälningarna av arbetena har
det i ett flertal fall försports kritiska
röster. Man har framhållit som en allvarlig brist att ingen marin- eller flygvapenman deltagit i arbetena. I båda
inläggen hävdas det med skärpa att
man vill göra sig fri från försvarsgrenstänkande, men hur skall man
kunna göra det utan att »tänka tillsammans» med andra försvarsgrensrepresentanter? Sannolikt skulle vissa
avsnitt i de båda arbetena i så fall
fått ett annat innnehåll. Men även om
så inte blivit fallet, hade värdet med
dessa arbeten i den allmänna försvarsdebatten då varit ännu större än nu
är fallet.
De båda rösterna – både de berömmande och de kritiska – är ett glädjande tecken på att försvarsdebatten
är levande. De personer som står bakom dessa båda arbeten är värda en
honnör för att de vägat taga ett initiativ och driva på de politiska instanserna för en snar och långsiktig planering av värt försvar.
Alf Åberg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism