Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
DEN RYSKA ANTISEMITISMEN
Under tsartiden bodde majoriteten av världens judar i Västryssland
och det ryska Polen. De saknade borgerliga rättigheter och voro inklämda i bosättningsrayoner i städerna och köpingarna i tsarrikets
västra, sydvästra och sydliga guvernement. I åtskilliga polska, litauiska och ukrainska städer – bl. a. Wilno, Kiev, Odessa och
Warschau – utgjorde judarna en stor del av befolkningen, och med
sin religiösa sammanhållning och patriarkaliska organisation förvandlade de dessa städer till medelpunkter för judiskt andligt liv. De
stodo i nära förbindelse med sina stamfränder i Västeuropa och Amerika och fingo härigenom snabbare än andra ryska befolkningsgrupper kontakt med de västerländska frihetsideerna.
Efter Krimkrigets slut började den rysk-judiska ungdomen att bryta
sig ut ur den av statsmakterna påtvingade och av rabbinerna omhuldade isoleringen och söka sig till de allmänna läroanstalterna. Under
1800-talets sista årtionden uppstodo viktiga judiska kulturcentra i
många av bosättningsrayonens städer. I alla samhällen med judisk
befolkning upprättade regeringen judiska folkskolor som underhöllos
av judarna. Undervisningsspråket var hebreiska i dessa nationellt och
religiöst präglade skolor, och religionsseminarier och religiösa föreningar bidrogo till att slå vakt om den judiska kulturen. Denna judiskt-nationella livaktighet visade sig också på många andra håll.
Dagliga tidningar utkommo på hebreiska och jiddisch, den hebreiska
litteraturen var mycket spridd och den ryska judendomen räknade
många framstående forskare, diktare och konstnärer.
Ett utslag av samma östjudiska nationalism var uppslutningen
kring zionismen efter 1881 års Odessa-kommitte och den zionistiske
teoretikern Leo Pinskers »maningsrop till stamfränderna från en rysk
jude» året därefter. Det var tjugo rysk-judiska studenter, som grundade den första kolonien – Rischon-le-Zion- i Palestina, och entusiasmen för de zionistiska ideerna var avgjort störst bland judarna i öster.
Denna judisk-nationella kraftutveckling i Östeuropa var så mycket
mera beundransvärd som den försiggick under hårt yttre tryck. Som
stadsinvånare voro judarna hänvisade till handel och industri, och
i livsmedels- och utlandshandeln i bostadsrayonernas städer spelade
de en framstående roll. Deras ekonomiskt starka ställning skaffade
dem många fiender bland det ryska medelklasskiktet av hantverkare,
småhandlare och lägre ämbetsmän, men judefientligheten bland dessa
lager skulle aldrig ha utgjort något allvarligare hot, om den inte i
hemlighet understötts av tsarregeringen och den ryska polisen. För
tsarismen framstod det som ett viktigt mål att undertrycka denna
572
,..
——————————~ ‘

Litteratur
ryska judendom, som vägrade att assimilera sig med den storryska
nationalismen och den ryska ortodoxa kyrkan, och russificeringspolitiken mot de icke-ryska nationaliteterna drabbade i hög grad den judiska kulturen.
Pogromerna och Nikolaus II:s undantagslagar satte judarna i harnesk mot tsarregeringen. De hyllade de västeuropeiska ideerna om frihet och självbestämmanderätt, och många judiska intellektuella anslöto sig till socialistiska och revolutionära partier i hopp om att en
regimförändring skulle kunna lösa de ryska minoritetsproblemen. Ar
1897 grundade polsk-ryska socialdemokrater det »allmänna judiska arbetarförbundet» (Bund), som kom att spela en viktig roll i den internationella arbetarrörelsen. Under revolutions- och pogromåret 1905
bildades ett zionistiskt socialistparti, och två år senare tillkom det
ryska socialistpartiet »Poalej-Zion».
Tsarrikets judar blevo hårt drabbade av det första världskriget. Deras tidningspress och litteratur undertrycktes. Ar 1916 fördrev storfursten Nikolaj Nikolajevitj under otrolig grymhet en halv miljon judar från de kurländska och litauiska områdena, och under krigsåren
fingo de tjäna som syndabockar för regeringens politik. Samtliga de
partier, som bekämpade tsarismen, krävde självbestämmanderätt för
rikets minoriteter, och vid den demokratiska marsrevolutionen år 1917
tilldelades alla rikets invånare fullt likaberättigande. De judiska bostadsrayonerna, som redan genombrutits av de tyska invasionsarmeerna, blevo nu helt upphävda.
Också bolsjevikpartiet krävde självbestämmanderätt för rikets
icke-ryska och nationella minoriteter, och efter maktövertagandet i
november 1917 proklamerade partiet i överensstämmelse härmed full
autonomi för de ryska judarna. Om judefrågans utveckling i Sovjetunionen har Rysslandskännaren Paul Olberg nyligen utgivit en
skrift »Antisemitismen i Sovjetunionen» (Natur och Kultur, pris 3: 25),
som innehåller många värdefulla uppgifter hämtade ur ryska och judiska dokument. Det är emellertid beklagligt att Olberg inte kunnat
behandla den ryska judefrågan i hela dess sammanhang. Som skriften
nu föreligger, ger den endast en rapsodisk redogörelse för judefrågan
under tsarväldet, och även i sin skildring av den sovjetryska antisemitismen har han avstått från en historisk-kronologisk framställning. Följden härav är att läsaren har svårt att helt tillgodogöra sig
denna eljes nyttiga och nödvändiga översikt.
Under och efter inbördeskriget förekommo talrika pogromer mot
den judiska befolkningen, och enbart i Ukraina uppskattar man antalet dödade år 1919 till mer än 20 000. Av de exempel Olberg anför
framgår att judarna på många håll fingo tjäna som syndabockar för
det katastrofala livsmedelsläget. Medan de lokala sovjetmyndigheterna ofta ställde sig passiva till excesserna, gick kommunistregeringen hårt tillrätta med judeförföljelserna och hävdade att antisemitismen var en fara för landets normala utveckling. Anledningen
till denna återhållsamhet har man antagligen att söka i det starka
judiska inslaget i partiledningen och förvaltningen. Det var högkonjunktur i Sovjetunionen för den västeuropeiskt orienterade, revolu- 573
Litteratur
tionära judendomen, där Trotski, Kamenev, Sinovjev och många andra
begåvade judar spelade en utslagsgivande roll.
Under 1920-talet visade bolsjevikregeringen ett påfallande positivt
intresse för de olika nationaliteterna i Sovjetunionen och uppmuntrade deras kulturliv. Det föreföll, som om denna hoppfulla politik för
den ryska judendomen skulle fortsätta även under 1930-talet, sedan
de ekonomiska femårsplanerna lyckats sätta produktionen i gång. De
antisemitiska förföljelserna upphörde, efter hand som livsmedelsläget
förbättrades. Den judisk-nationella kulturen började på nytt blomstra.
Gymnasier och högskolor uppstodo i olika delar av landet, judiska tidningar och teatrar funnos i alla större städer, och judiska författares
arbeten blevo spridda i stora upplagor.
Under samma tid väcktes planen på att inom Sovjets gränser grunda
ett nationellt hem för rikets tre miljoner judar. Efter långvariga diskussioner erkände bolsjevikregeringen i mars 1928 Birobidjan i östra
Sibirien som en nationell stat för den »sovjet-judiska nationen». Beslutet uppfattades som en motstöt mot den zionistiska Palestinaplanen, och år 1936 förklarade presidenten i Sovjetunionen Kalinin, att
judarna nu för första gången kunna bringa sin heta önskan om en
egen nationell stat i uppfyllelse. Uppgifterna om Birobidjan äro –
som Olberg påpekar- ofullständiga och svårtolkade. Ett judiskt samhällsliv uppstod här så småningom, men den judiska befolkningen
tycks aldrig ha överstigit 40 000 och tydligt är att den stort upplagda
kolonisationsplanen blev ett fiasko.
Vid mitten av 1930-talet inträdde den stora omsvängningen i bolsjevikregeringens judepolitik. Häxprocesserna började, och många ledande judar, bl. a. Simonev, Kamenev och J agoda befunno sig bland
de anklagade. Partidisciplinen skärptes, och den judisk-nationella
kulturen slogs i spillror. I början av 1937 upplöstes centralorganisationen för Birobidjans angelägenheter, och en lång rad ledande judiska kommunister och kulturpersonligheter avslöjades som »japanska
spioner» och avrättades. Samtidigt infördes en ny strafflag, enligt vilken zionismen förbjöds. De som tillhörde dylika »Sovjetfientliga internationella organisationer» dömdes till 8-10 års straffarbete.
Sovjetexperterna i Västerlandet ha lämnat olika förklaringar till
denna omkastning i judepolitiken. Olberg vill förlägga den till tiden
för avslutandet av nonaggressionspakten mellan Hitler och Stalin,
och anser att Kreml hösten 1939 accepterade nazismens ideologi och
antisemitismen. Av de uppgifter han lämnar på andra ställen i skriften framgår dock att kampen mot zionismen och den judiska kulturen inleddes flera år tidigare. Man har också sökt förklaringen i
den hårdhänta russificeringspolitik mot minoriteterna, bl. a. ukrainarna, som kommunistregeringen tagit i arv av tsarregimen, men den
nationalistiska kursen i Sovjetunionen blev inte officiellt fastslagen
förrän efter sista världskriget. Man har också sökt finna förklaringen
i Stalins person och bl. a. hänvisat till hans uttalande år 1913 mot den
judiska arbetarföreningen »Bund», att judarna inte utgöra någon nation. Det är dock svårt att bygga några säkra slutsatser på Stalins
opportunistiska politik under maktkampsåren. Det är uppenbart att
574
– – – – – – – – – – – – – – – · —-”””-””·-””='”-‘”‘-‘-~……-””””–..:;.;;:……_ _ _ _;ro;;;;,..,..;:====-=-=”‘-””—…..

Litteratur
många motiv spelat in och att man har att göra mindre med antisemitism än med en målmedveten kampanj mot västeuropeiskt orienterade och självständigt tänkande grupper i det sovjetryska riket.
situationen förvärrades ytterligare för de sovjetryska judarna under krigsåren. Olberg ger en skakande skildring av det öde som drabbade »Bunds» ledare, de båda judarna Viktor Alter och Heinrich Ehrlich, vilka avrättades på Stalins personliga order. Samma öde drabbade tusentals andra judiska socialdemokrater, som efter den tyska
invasionen i Polen hösten 1939 sökte skydd i Sovjetunionen. Sjdanovs
omskrivna tal mot »kosmopolitismen» i Sovjetunionen år 1947 inledde
av allt att döma en ny kampanj mot ännu verkande judiska intellektuella, samtidigt som kommunistpartiet rensades från »opålitliga» element. Denna »rensningsprocedur» har under de sista åren utsträckts
även till de ockuperade länderna i Östeuropa.
Förutom de sedvanliga rutinanklagelserna för »förräderi», »spionage» och »sabotage» beskyllas de judar, som ställas inför rätta, för
»kosmopolitism» och »zionism». Vid rättegången i Prag mot de judiska
kommunistledarna Slansky och Clementis underströk förste statsåklagaren, att denna process uppenbarade »den stora faran i zionismen, som hänsynslöst måste avvärjas». Samma antizionistiska inställning har kommunistregeringen demonstrerat i många andra fall, bl. a.
genom att förbjuda judarna bakom järnridån att utvandra till Palestina.
Vissa Rysslandskännare, bl. a. svensken Nils Lindh, ha varnat mot
att – som Olberg gör – utan vidare sätta likhetstecken mellan »antizionism» och »antisemitism». Den sovjetryska judebehandlingen har
aktuella utrikespolitiska och inrikespolitiska aspekter, men den måste
också sättas in i sitt historiska sammanhang. Den riktar sig mot en
befolkningsgrupp, som velat bevara sitt självständiga tänkesätt och
hålla kontakt med stamfränderna i Västerlandet, kort sagt mot en
folkgrupp, som inte velat underordna sig kadaverdisciplinen och den
rigoristiska avstängningspolitiken i Sovjetunionen och dess satellitstater.
SLAVARBETE
SKAMFLÄCK
Alf Aberg.
DET TJUGONDE ÅRHUNDRADETs
Under betydligt mera än hundra år alltifrån fredsfördragen i Paris
åren 1814 och 1815 och Wienkongressen 1814 har man på internationella
kongresser, i traktater och i konventioner talat om slavarbetets avskaffande. Mellan de två världskrigen behandlades denna fråga flera
gånger av Nationernas Förbund och särskilt av Internationella Arbetsorganisationen. Efter andra världskriget har det i FN upprepade
gånger talats om slavarbete, huvudsakligen i FN:s ekonomiska och
sociala råd. Och resultatet av allt detta är i dag följande:
»Ett system av tvångsarbete som politiskt tvångsmedel har befunnits … vara inrättat i vissa länder, sannolikt existera i flera andra
575
—————-~——~—-~-
Litteratur
länder och vara möjligt att inrätta i andra. Ett sådant system existerar i sin mest utvecklade form och i den form, som mest riskerar
de mänskliga rättigheterna i följande fall: l) när det uttryckligen
riktas mot människor från en viss ‘klass’ (eller av viss social härkomst) eller rentav mot politiska ‘ideer’ eller ‘beteenden’ i människors sinnen; 2) när en person kan dömas till tvångsarbete för
förbrytelsen att ha på något sätt givit uttryck åt sin ideologiska
opposition mot den bestående politiska ordningen, eller rentav för
att han bara misstänkes för en sådan fientlig inställning; 3) när han
kan dömas genom procedurer, vilka icke lämna honom full rätt att
försvara sig, ofta genom en rent administrativ åtgärd; 4) när dessutom det straff i form av tvångsarbete, till vilket han dömes, avser
hans politiska ‘korrektion’ eller ‘omskolning’, det vill säga, att förändra hans politiska åsikter om den härskande regeringsmakten …
Bortsett från det fysiska lidande och de umbäranden som sammanhänga med systemet, är det mest riskabelt för mänsklig frihet och
för människovärdet genom att det inkräktar på människors inre övertygelser och ideer ända till den grad, att det tvingar dem att ändra
åsikter, övertygelser och rentav mentala attityder för att tillfredsställa staten.»
Detta citat har hämtats från den grundligaste och mest auktoritativa internationella utredning som någonsin gjorts om slavarbetet, i
vilken de iakttagelser sammanfattas, som under utredningens gång
framkommit beträffande det i Sovjetunionen och satellitstaterna existerande slavarbetssystemet år 1953. I stället för att försvinna eller
minska i omfattning visar detta system ännu år 1953 en ökande
tendens:
»… tvångsarbete som politiskt tvångsmedel tillämpas med varierande grader av intensitet i ett antal länder, men utredningen har i
lagarnas tendens och i ändamål och avsikter med lagstiftningsåtgärder och administrativ praxis observerat, att länder vilka ha mindre
stränga system tendera att närma dem till de strängare som beskrivits
ovan. Möjligheten att detta system med tvångsarbete som politiskt
tvångsmedel utsträckes till andra länder eller områden där ostabiliserade förhållanden kunna råda får inte förbises.»
Det citerade uttalandets förhistoria är följande:
FN:s ekonomiska och sociala råd beslöt den 19 mars 1951 efter fyra
års diskussion och trots alla sabotageförsök från Sovjetunionens och
satellitstaternas sida att tillsammans med Internationella Arbetsorganisationen tillsätta en gemensam ad hoc-kommitte, som skulle undersöka frågor rörande slavarbete och dess avskaffande. Lyckligtvis blev
kommitten arbetsduglig och auktoritativ. Dess ordförande blev den
eminente indiske juristen sir Ramaswami Mudaliar och dess medlemmar Norges främsta auktoritet på arbetsrättens område, Höiesteretts
f. d. president Paal Berg, och Perus f. d. utrikesminister, juristen Enrique Garcia Sayan. Ar 1951 började kommitten med sitt arbete, den
sammanträdde växelvis i Geneve och New York och redan den 27 maj
1953 kunde kommitten underteckna den slutgiltiga rapporten, som sir
Ramaswami omedelbart befordrade till FN:s generalsekreterare Dag
576


Litteratur
Hammarskjöld och till Internationella Arbetsorganisationens generaldirektör David A. Morse. I dagarna har denna rapport utkommit av
trycket i form av en bok över 600 sidor (United Nations & International Labour Office: Report of the Ad Hoc Committee on Forced
Labour, Geneva 1953, 622 sidor). Det är från denna som de trots den
torrt officiella, juridiska formuleringen beklämmande citaten härovan
ha hämtats.
Enligt rapporten ha inte mindre än 24 stater, några jämte sina
kolonier och underlydande territorier, varit före inför kommitten så-
som »misstänkta» eller »skyldiga». En del har blivit »anklagade» av
USA:s, Englands eller Frankrikes regeringar, fria fackföreningar
eller någon internationell organisation, andra återigen av Sovjetunionen och dess satelliter och av den kommunistiska fackföreningsfederationen. När slavarbetet i Sovjetunionen och i satellitstaterna kom före
i ekonomiska och sociala rådet, så tillgrepo dessa för att avleda uppmärksamheten ett välkänt knep – de framlade »bevis» för att slavarbetssystemet fanns i tiotals väststater (bland dessa även USA och
Storbritannien) och kolonier.
Rapporten konstaterar nu på grundval av ett oerhört stort autentiskt källmaterial som kommitten har fått till sitt förfogande eller
själv anskaffat, att slavarbete i både politiskt och ekonomiskt syfte
för närvarande existerar i Sovjetunionen, Rumänien, Bulgarien och
Tjeckoslovakien samt att laglig grund föreligger för införande av
masslavarbete i Ungern, Polen och östtyskland. Endast rörande två
länder som ha kommunistisk regim, Albanien och Kina, har kommitten inte intagit någon bestämd ståndpunkt, eftersom det inte har
lyckats den att anskaffa tillräckligt autentiskt bevismaterial.
A andra sidan visade det sig, att av Moskvas och dess anhängares
»beskyllningar» mot den fria världen nästan ingenting har hållit
provet. Rapporten konstaterar t. ex., att slavarbete inte förekommer
i vare sig Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, England
med kolonier, de franska kolonierna, Paraguay, Peru, USA eller Venezuela. Endast i den lilla kolonien Sao Thome tillhörande Portugal
och bland infödingarna i Sydafrikanska Unionen påträffade man arbetsförhållanden som liknade slavarbete utfört i ekonomiskt syfte,
och i Spanien konstaterades att lagliga förutsättningar föreligga som
möjliggöra utnyttjande av slavarbete i politiskt syfte. Vidare fann
kommitten, att i Bolivia, i belgiska Kougo och Ruanda-Urundi samt
på ön Nauru som lyder under Australien vissa lagar äro gällande
som vid rigorös tillämpning kunna leda till slavarbetssystemet. Inte
i en enda stat eller koloni utanför järnridån påträffades emellertid
slavarbete med på samma gång politiskt och ekonomiskt syfte, såsom
kommitten konstaterade, att fallet var i Sovjetunionen och dess satellitstater.
Förhållandena i Sovjetunionen ha i rapporten behandlats med
största grundlighet på inte mindre än 120 trycksidor. Det framgår
att material har ställts till förfogande av regeringarna i Australien,
Chile, Frankrike, Storbritannien och USA, av den största fackföreningsunionen i USA, AFL, Fria Fackföreningsinternationalen, flyk- 577
.~ ·.
Litteratur
tingjournalisternas internationella federation, Estlands, Lettlands och
Litauens flyktingorganisationer osv. Representanter för flera av nu
nämnda regeringar och organisationer ha dessutom muntligen förhörts av kommitten.
Alla dokument och annat material, som berörde slavarbetet i Sovjetunionen, överlämnades i vanlig ordning till Sovjetunionens regering
för kännedom och ställningstagande och för att ge denna tillfälle
att anföra sina motargument. Med en not från Sovjetunionens FNdelegation skickades emellertid dessa akter den 30 december 1952
ogranskade tillbaka, eftersom »dessa aktstycken innehålla äreröriga
lögner beträffande Sovjetunionen». Det är i sig självt ganska karakteristiskt för Sovjets propagandataktik att beskylla största delen av
den fria världen för att slavarbetssystemet där existerar, men utan
närmare studium förklara de dokument som röra Sovjetunionen för
»äreröriga lögner».
Trots Sovjetregeringens avvisande inställning har kommitten på
grundval av en respektingivande mängd källmaterial i sin rapport
kommit till den bestämda uppfattningen, att i Sovjetunionen ett slavarbetssystem med politiska syften existerar och att slavarbetet där
är av avsevärd nationalekonomisk betydelse. Kommittens med juridisk precision formulerade slutkläm förtjänar att här ordagrant citeras:
»Med hänsyn till det allmänna syftet i Sovjets strafflagstiftning,
dess definitioner av brott i allmänhet och av politiska förbrytelser i
synnerhet, de inskränkningar den gör av rätten till försvar i fall av
politiska förbrytelser, de vidsträckta befogenheter att utdöma straff
den skänker åt rena förvaltningsmyndigheter med avseende på personer som anses utgöra en fara för samhället och det ändamål av
politisk omskolning som den hänför till bestraffningar i form av korrektionsarbete avtjänade i läger och kolonier, i exil och t. o. m. på
den normala arbetsplatsen, utgör denna lagstiftning grundvalen för
ett system, där tvångsarbete användes som politiskt tvångsmedel eller
bestraffning för att en person har eller uttrycker politiska uppfattningar, och det framgår uppenbart av de många vittnesmål som kommitten prövat, att denna lagstiftning i själva verket tillämpas på
så sätt.
Personer som dömts till frihetens förlust av en domstol eller en
administrativ myndighet, i synnerhet politiska förbrytare, användas
mestadels i korrektionsläger eller kolonier för stora anläggningsarbeten, för upparbetande av gruvfält eller tidigare icke uppodlade trakter eller för andra samhällsnyttiga företag, och systemet synes så-
lunda spela en roll av viss betydelse i nationens ekonomi.»
Tacknämlig är också kommittens ganska detaljerade undersökning
av Sovjets arbetslagstiftning, sådan den berör de »fria» arbetarna, av
vilken den har dragit slutsatsen, att de »fria» arbetarna inte alls äro
särskilt fria:
»Sovjets lagstiftning meddelar föreskrifter om olika åtgärder, vilka
innebära ett arbetstvång eller begränsa friheten att taga anställning;
dessa åtgärder förefalla att vidtagas i stor skala i statshushållningens
578
~….. ,.,……,..,.~—··~·~-~—-……..”‘-:..;.·····~·=……,____&;;;;;;_~==–=..—-~
-.
Litteratur
intresse och leda, betraktade i sin helhet, enligt kommittens uppfattning, till ett tvångsarbetssystem som utgör ett viktigt element i landets ekonomi.»
Efter att ha läst genom denna över 600 sidor omfattande, strängt
sakliga och objektiva rapport, får man det bestämda intrycket att
kommitten på alla sätt har försökt att få fram sanningen. I det hänseendet skiljer sig denna rapport väsentligt från vissa andra av FN:s
övriga officiella publikationer, i vilka som bekant även ha tryckts
tusentals sidor rörande slavarbetet. Som exempel kan här nämnas
den många kilogram vägande »Yearbook on Human Rights», som utan
något som helst bedömande eller slutsats presenterar Sovjetunionens
och satellitstaternas propagandamaterial, så att detta med rätta har
kallats för bedrägeri i FN-regi. Ad hoc-kommittens rapport granskar
emellertid alltid sakkunnigt de av olika regeringar och organisationer
inlämnade dokumenten och materialen. I detta hänseende framstår
rapporten som ett motiverat domstolsbeslut rörande de 24 stater och
kolonier, som av kommitten ha behandlats som »misstänkta» för till·
lämpning av slavarbete.
Som sammanfattning kan man säga, att denna av ad hoc-kommitten
nyligen publicerade rapport jämte de ryska flyktingarna Dallins och
Nikolajevskis bok »Forced Labor in Soviet Russia», den av AFL utgivna »Slave Labor in Russia» och ICFTU:s »Stalin’s Slave Camps>>
är det viktigaste verk rörande slavarbete, som har publicerats efter
andra världskriget. Undertecknad känner i varje fall inte något annat
verk, som är så objektivt och sakkunnigt som Mudaliar-BergSayans rapport. Denna kan med rätta kallas en utomordentlig uppslagsbok om slavarbete.
Skall rapporten helt enkelt läggas till handlingarna och ställas på
bibliotekens hyllor för att täckas av damm~ Detta är sannolikt Sovjetunionens och även satellitstaternas önskan. På sin tid voro dessa
i ekonomiska och sociala rådet mycket ivriga att beskylla den fria
världen för att använda sig av slavarbete, men nu när trots deras
motstånd slavarbetsfrågan över hela världen har fått en auktoritativ
belysning, skulle det naturligtvis för dem vara nyttigare, att hela
frågan glömdes bort eller nertystades.
A andra sidan fordrar USA:s regering, att rapporten tas upp redan
i FN:s nu pågående generalförsamling. USA:s huvuddelegat i FN
Henry C. Lodge har redan gjort vederbörlig framställning.
Det är klart, att så länge som sovjetregimen består, kommer även
slavarbetet att bestå. Behandlingen av denna fråga i FN kan inte
härutinnan åstadkomma någon ändring. Dessvärre vet man redan i
förväg, att Vysjinski eller någon annan sovjetdelegat helt enkelt
stämplar hela denna rapport som »äreröriga lögner».
Men detta betyder inte, att den fria världen måste tiga. Det slavarbete som återuppstått i öster och nu sprider sig västerut är en
sådan skamfläck för vårt århundrade, att man inte kan gå den förbi
med tystnad. Det är en fråga som man måste tala och skriva om
även om det synes ske förgäves.
Aleksander Kaelas.
579

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism