Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
DEN BELGISKA KUNGAKRISEN
Den belgiska kungakrisen, som sönderslitit landet ända sedan konung Leopold III:s militära kapitulation 28 maj 1940, har nu äntligen
funnit en åtminstone preliminär lösning. Folkomröstningen 12 mars
1950, av konungen påyrkad ända sedan hösten 1945, gav som bekant till
resultat, att 58% av belgiska folket röstade för att han skulle återsättas i sina kungliga rättigheter, varvid dock är att märka, att denna
majoritet till övervägande del härrörde från de flamländska provinserna, medan vallonernas flertal röstade mot. Det därpå följande parlamentsvalet 4 juni gav det kungatrogna katolska partiet en knapp
absolut majoritet i både kammaren och senaten. Den nya katolska
regeringen Duvieusarts förslag om uppbävandet av regentskapslagen
19 juli 1945, som hittills hindrat konungens återvändande till Belgien,
bifölls vid en gemensam session av parlamentets båda hus 20 juli.
Sedan återstår att se om konung Leopold kommer att själv utöva sina
befogenheter eller temporärt överlåta dem på sonen kronprins Baudouin. Det kan vara på sin plats att nu kritiskt granska hans politik
under kriget. Denna har givit upphov till en häftig polemik och ett
lidelsefullt uppflammande av passioner, som gör det allt annat än lätt
att fastställa hans roll i det dramatiska händelseförloppet. Uppgiften
underlättas ej heller genom den nödtvungna tystnad konungens fångenskap efter kapitulationen ålade honom. Det föreligger emellertid nu en
del material från belgisk sida, som gör det möjligt att åtminstone i
sina huvuddrag ge en bild av hans hållning och politik från tronbestigningen 1934 fram till krigets slut 1945.
Redan 1941 utkommo i svensk översättning två av belgare skrivna
böcker om konung Leopolds tragedi, Robert Goffins »Har Belgiens
konung svikit»7 (Fritzes) och Emile Cammaerts’ »Fången på slottet
Laeken» (Medens). Goffin är en känd advokat och journalist, som före
kriget bekämpade konungens neutralitetspolitik, Cammaerts professor
i Belgian Studies and Institutions vid Londonuniversitetet. Cammaerts’
bok är den litterärt värdefullare och förtjänar särskild uppmärksamhet, emedan han i många år före kriget stod i personlig kontakt såväl
med konung Leopold som med belgiska och engelska militära och politiska kretsar. Både han och Goffin försvara vältaligt konungens politik. Deras böcker äro av stort intresse men utkommo ju så långt tillbaka som 1941. Hösten 1949 utkom emellertid en bok, som behandlar
konung Leopolds politik ända fram till befrielsen. Den har titeln
>,L’Attitude de Leopold III de 1936 a la LiMration (Editions Albin
:Michel Paris). Författaren har föredragit att vara anonym, han signerar med tre stjärnor. Att döma av innehållet måste han vara en
belgare, som sitter inne med utomordentligt goda informationer. Han
29*- 503447 411
——~-·~=~
Litteratur
bar särskilt utnyttjat rapporten från den undersökningskommission,
huvudsakligen bestående av framstående jurister, som konung Leopold
tillsatte 14 juli 1946 och som avgav sitt utlåtande mars 1947. Denna
kommission hade tillgång till hela det kungliga arkivet. Författaren
framhåller att hans bok främst tjänar syftet att låta den historiska
sanningen triumfera. Den följande framställningen bygger i allt vä-
sentligt på »L’Attitude de Leopold III».
Den första fråga, som framställer sig vid en granskning av Leopold
III:s regentgärning, är den belgiska neutralitetspolitiken fram till den
tyska invasionen 10 maj 1940. Denna har kritiserats från åtskilliga
håll och i sitt underhustal 4 juni 1940 gick Churchill så långt, att ban
gjorde den ansvarig ej blott för de allierades nederlag i väster utan
till och med för Polens krossande. En objektiv analys ger dock vid
handen, att konungen kan anföra goda argument till förmån för sin
politik. Det är sant, att denna ej skyddade Belgien för en tysk invasion,
men detta öde drabbade ju under Andra världskriget de flesta neutrala
europeiska småstater. Då konung Leopold 14 oktober 1936, närmast
under intryck av Västmakternas passiva hållning till den tyska inmarschen i Rhenlandet 7 mars, proklamerade Belgiens återgång till
neutralitetspolitiken, hade han bakom sig ej blott regeringen van Zeeland-Spaak utan även det belgiska folkets överväldigande majoritet.
Endast genom att föra en rent belgisk politik kunde han få parlamentets samtycke till den nödvändiga upprustningen och hoppas kunna
bevara enigheten mellan valloner och flamländare; de sistnämnda hade
alltid med ovilja betraktat den sedan september 1920 bestående franskbelgiska militäralliansen. Denna politik var ej uttryck för nationell
egoism och isoleringsvilja. Tvärtom hade det varit konung Leopolds
strävan att gruppera de mindre och medelstora europeiska staterna
i ett block, som skulle besitta en betydande materiell och moralisk
styrka. Inför det hotande krigsutbrottet avgav han 23 augusti 1939 å
Oslostaternas vägnar en fredsvädjan, vari han uttalade sig till förmån
för »une paix realisee dans le respect du droit de tontes les nations».
Sedan kriget brutit ut, övervägde han vid ett tillfälle att överge neutraliteten och ansluta sig till Västmakterna. Detta var 15 januari 1940,
då belgiska regeringen kommit i besittning av bestämda tyska planer
på en invasion. Genom sin vän amiralen sir Roger Keyes, hjälten från
Zeebriiggeraiden 1918, gjorde konungen då förtroliga sonderingar i
London för att få utrönt, huruvida Västmakterna, om Belgien beslöte
sig för att vid lämplig tidpunkt inträda i kriget, vore beredda att
återupprätta dess territoriella integritet efter en eventuell tysk ockupation. Englands svar gick ut på att det vore berett att lämna en dyl.
garanti endast om Belgien omedelbart inträdde i kriget. Detta fann
konungen otillfredsställande. Efter samråd med honom förklarade regeringen Pierlot då, att Belgien ämnade vädja till Västmakterna, vilka
sedan april1937 voro garanter för dess oberoende, endast om det bleve
angripet.
Konung Leopolds mest omstridda handling är hans beslut 28 maj
1940 att beordra den belgiska armens kapitulation efter 18 dagars fälttåg. Detta beslut och den kritik han i samband därmed utsattes för
412
d
w
Litteratur
både inom och utom Belgien bildar utgångspunkten för den kris, som
sedan dess skakat den belgiska monarkien. Det torde numera få anses
fastslaget, att konungens beslut ur rent militär synpunkt var fullt
motiverat. Senast har den kände engelske militärskriftställaren kapten
Lideli Hart gjort sig till tolk för denna åsikt i en artikel i tidskriften
Medborgaren. Lideli Hart skriver, att konungens beslut kanske var
oklokt på lång sikt men att som läget då var han valde ärans väg.
Han betecknar Churchills senare kritik som knappast rättvis och
brännmärker Reynaudsangrepp 28 maj 1940. Det största intresset med
avseende å kapitulationen knyter sig emellertid till den konstitutionella sidan. 25 maj, då Belgiens militära läge redan var förtvivlat, hade
konungen i sitt högkvarter på slottet Wynendaele nära Briigge en
överläggning med konseljpresident Pierlot, utrikesminister Spaak och
två andra ministrar; den övriga belgiska regeringen befann sig i
Frankrike. Ministrarna bådo konungen lämna överbefälet och med
dem bege sig till utlandet för att därifrån fortsätta kampen mot Tyskland. Konungen klargjorde då, att han ej ansåg det förenligt med
hederns krav att lämna armen, medan striden ännu pågick. Skulle
en kapitulation visa sig oundviklig, ämnade han ej lämna Belgien
men motsatte sig ej, att ministrarna återförenade sig med den övriga
belgiska regeringen. Han bad dock, att en av dem skulle stanna hos
honom. Pierlot förklarade sig beredd härtill men endast på villkor,
att konungen förbunde sig att lämna landet tillsammans med honom,
när en kapitulation bleve oundviklig. Konungen, som ansåg sig vara
till större nytta för Belgien genom att stanna kvar, vägrade att gå
med härpå. Han uppläste för ministrarna ett brev till konung Georg
av England, vari han förklarade sig ämna göra allt i sin förmåga
för att förhindra att belgierna tvingades deltaga i någon aktion mot
de makter, som bistått Belgien i dess kamp. Då ministrarna på morgonen 25 maj skildes från konungen, hade en ödesdiger brytning uppstått. Efteråt har Pierlot hävdat, att konung Leopold genom att vägra
följa regeringen fört en personlig politik och kränkt konstitutionen.
Författaren till »L’Attitude de Leopold III» bestrider detta och hänvisar till konung Albert I:s handlingssätt 2 oktober 1914, då Antwerpen
stod inför sitt fall. Trots konseljpresident de Broquevilles uppmaningar vägrade han att lämna armen, men då beslöts i motsats till
25 maj 1940, att en grupp på fyra ministrar skulle stanna hos honom
för att på detta sätt markera att konung och regering ej ämnade
skilja sitt öde från armens.- Efter den dramatiska sammankomsten
på Wynendaele fortsatte den belgiska armen under ytterligare tre
dagar sitt förtvivlade motstånd vid floden Lys och bidrog härigenom
enligt amiral Keyes, som under det belgiska fälttåget var engelsk
förbindelseofficer vid belgiska högkvarteret, väsentligt till den engelska expeditionskårens räddning. 27 maj kl. 8 på kvällen, tre timmar
efter det konung Leopold avsänt en parlamentär till de tyska linjerna,
lämnade amiral Keyes honom. Vid avskedet yttrade konungen, att
England komme att vinna kriget men först efter en mycket lång strid,
där Belgien militärt ej mera kunde uträtta något.
Den belgiska armens kapitulation framkallade en häftig reaktion
413
.~ •,
Litteratur
i Frankrike. Konseljpresident Reynaud angrep i ett tal några timmar
&enare häftigt konung Leopold och sökte på honom kasta skulden för
den franska armens hotande nederlag. Han sekunderades från belgisk
sida av Pierlot och Spaak. Pierlot yttrade i ett radiotal, att konungen
efter att utan nödtvång ha kapitulerat beredde sig att regera under
tysk ockupation. Däremot intog Churchill till en början en avvaktande
hållning. Den 28 maj sammanträffade han med amiral Keyes. Under
deras samtal överlämnades till honom en depesch från den engelske
Parisambassadören, vari denne meddelade, att franske informationsministern Frossard enträget insisterat på att amiral Keyes skulle
förmås att avstå från att ta konung Leopold i försvar; denne skulle
framställas som syndabock för att förhindra, att Frankrike greps av
defaitism. Churchill bad då Keyes att iakttaga tystnad. I sitt underhustal l juni yttrade han, att det vore för tidigt att fälla något omdöme om den belgiske monarkens handlingssätt. Dagen förut hade det
belgiska parlamentet samlats i Limoges och enhälligt antagit en dagordning, vari konung Leopolds kapitulation fördömdes och han förklarades juridiskt och moraliskt ur stånd att regera. Detta beslut gjorde
ett djupt intryck i hela världen och bildar bakgrunden till den förändrade ton Churchill anslog i sitt förutnämnda underhustal 4 juni.
Vad beträffar konung Leopold själv, framlade han sin syn på kapitulationen under en överläggning i Briigge 29 maj med f. försvarsministern Deveze. Han gav denne sitt hedersord på att han aldrig haft
för avsikt att inleda politiska förhandlingar med Tyskland, och förklarade att han i egenskap av krigsfånge ämnade avstå från all politisk aktivitet. Deveze och två andra framstående jurister utarbetade
en promemoria om kapitulationens juridiska sida. Denna är daterad
2 juni 1940 och bragtes fortast möjligt till kabinettet Pierlots kännedom. Promemorian klargjorde ej blott, att konungen ej hade för avsikt
att bilda en av ockupationsmakten beroende regering utan även att
han enligt författningens § 82 betraktade kabinettet Pierlot som innehavare av konungens konstitutionella befogenheter, så länge han själv
var ur stånd att regera. En tydlig avspänning inträdde nu mellan
konung och regering; efteråt har Pierlot erkänt, att hans misstankar
mot konung Leopold voro ogrundade. Dennes handlingssätt gillades
även av det belgiska folkets majoritet; ett intressant vittnesbörd härom lämnar bl. a. amerikanaren Lars Moen i sin bok »I ockuperat land»
(Tiden 1941). I Förenta staterna gåvo kända politiker och diplomater,
bland dem expresident Hoover, uttryck för en liknande förståelse.
Regeringen Pierlot hade efter 28 maj 1940 slagit sig ned i Poitiers.
Framställningen i »L’Attitude de Leopold III» av förhållandet mellan
den och konungen, särskilt under sommarmånaderna 1940, då Frankrike bröt samman, är högst märklig. Här framläggas klara bevis för
att det främst var konung Leopold, som förhindrade att Belgiens
militära kapitulation följdes av en politisk och att landet begåvades
med en regering av Vichytyp. Pierlotregeringen hyste till en början
en fast förtröstan på Frankrikes motståndskraft och vägrade att bege
”-ig till London. Men då marskalk Petain 17 juni anhöll om vapenstillestånd, vacklade även den. Den 18 juni avsände den nu i Bordeaux
414
————·—=-‘””—‘——”–~:::=..o.;..;;,.—-;;;;;;=-=;;:=:===~—…-
Litteratur
församlade belgiska regeringen genom förmedling av Argentinas minister i Bern ett telegram till belgiske ministern där f. v. b. till konung
Leopold, i vilket den uttalade sin beredvillighet att avgå, på det att
konungen skulle bli i stånd att bilda en regering, som kunde inleda
fredsförhandlingar med Tyskland. Men varken detta eller ett 19 juni
genom påvlige nuntien i Bern avsänt telegram av liknande innehåll
erhöll något svar. Lika liten framgång fick belgiska regeringens försök att genom förmedling av Spanien komma i kontakt med Tyskland.
Den 26 juni skrev Pierlot ett brev till konung Leopold själv; även i
detta erbjöd han regeringens avgång, sedan frågan om de belgiska
flyktingarna och soldaterna i Frankrike reglerats. Konungens svar
gick ut på att han icke komme att vidtaga någon politisk åtgärd och
ej ämnade mottaga några politiker. Från tysk sida meddelade överkommandot 18 juli, att enligt Hitlers åsikt det ej längre fanns någon
belgisk regering. Den 20 augusti underrättade Pierlot konung Leopold
om att belgiska regeringen upphört med sin verksamhet. Under två
månader hade Belgien sedan ingen regering. Först 22 oktober, sedan
Pierlot och Spaak genom Spanien lyckats undkomma till England,
rekonstruerades i London den belgiska regeringen. Denna fann atmosfären där ogynnsam och närmade sig konungen för att stärka sin
position. En rad uttalanden av belgiska regeringsmedlemmar visa, att
de nu kände sig solidariska med honom. Under loppet av 1942 inträdde
emellertid häri en förändring; detta sammanhängde delvis med ankomsten till London av några mot konung Leopold fientligt inställda
politiker. Regeringens misstro mot honom fick sitt uttryck i dess brev
till honom 3 november 1943, där Pierlot utvecklade sin syn på de ideer,
som borde dominera Belgiens politiska liv efter befrielsen. De villkor,
som regeringen här uppställde för att konungen skulle återfå sin tron,
visade att den misstänkte honom för att gilla samverkan med Tyskland, planera bildandet av en auktoritär regering och att vilja föra
en isolationspolitik i förhållande till de allierade. I sitt 11 januari 1944
daterade svar betonade konung Leopold med skärpa, att han alltid
betraktat det som sin plikt att bevara det nationella oberoendet och
att han ämnade fasthålla vid konstitutionen samt pa förhand godkände
giltigheten av de lagar, som regeringen utfärdat med stöd av författningens§ 82. Denna skriftväxling pekar fram mot den öppna motsättning mellan konungen och Londonregeringen, som framträdde efter
krigets slut våren 1945.
I fråga om konung Leopolds hållning till ockupationsmakten har
man särskilt kritiserat hans besök hos Hitler i Berchtesgaden 19 november 1940 och att han ej reagerat på samma sätt som det belgiska
folket. Denna kritik synes ej berättigad. Konungen samtyckte till
sammanträffandet med Hitler, sedan han avvisat flera tidigare förslag
därom, endast emedan ett nytt avslag skulle utsatt Belgien för starka
repressalier. Av de anteckningar han själv gjort om mötet framgår,
att han ej gjort några politiska medgivanden utan hävdat Belgiens
krav på frihet och oberoende. Han krävde en förbättring av Belgiens
livsmedelsläge och hemsändandet av de belgiska krigsfångarna. I
»L’Attitude de Leopold III» framläggas även talrika dokument rörande
415
Litteratur
hans omfattande humanitära verksamhet, hans interventioner hos
ockupationsmakten till förmån för fängslade och dömda belgier samt
rörande den betydelsefulla roll hans militära omgivning spelade vid
organiserandet av den belgiska hemliga armen. Konungen framförde
även kraftiga protester mot den deportering av belgiska arbetare till
‘l’yskland, som tyskarna liksom under kriget 1914-1918 företogo. Ett
brev, som han 17 december 1942 skrev till Internationella Röda korset
i denna fråga, nådde fram till Hitler. Denne svarade med ett 15 februari 1943 daterat brev, som av en tysk emissarie upplästes för konungen på Laeken. I detta framhöll Hitler hotfullt, att om konungen
fortsatte med sina protester han såge sig nödsakad att förlägga hans
residens utanför Belgien. Sådant var Hitlers brutala svar på konung
Leopolds protester, vilka konseljpresidet van Acker 20 juli 1945 i
kammaren betecknade som protester »sans couleur et sans contour».
Hitlers sedan flera år tillbaka hysta planer på att deportera konung
Leopold till Tyskland sattes i verket i samband med de allierades
landstigning i Normandie 6 juni 1944. Kring denna deportation ha
talrika legender spunnits. Man har kontrasterat konungens hållning
med den, som intogs av brodern prins Charles, vilken uppgivits ha
spelat en betydande roll inom motståndsrörelsen. De publicerade dokumenten ge emellertid vid handen, att medan konung Leopold var besluten att stanna i Bryssel för att där möta vilket öde som än kunde
komma att drabba honom, prins Charles för att ej falla i Gestapos
händer höll sig dold, till han vid Belgiens befrielse 1944 framträdde
i Bryssel, där han 21 september utsågs till kungadömets regent i konungens frånvaro. Innan han bortfördes, avgav konung Leopold en
skarp protest till den tyske militärguvernören general von Falkenhansen. Efter att nio månader ha hållits fången på slottet Hirschstein
nära Dresden fördes han i början av mars 1945 till Strobl i Österrike,
där han vid Tysklands kapitulation 7 maj befriades av amerikanska
armen. Här mottog han 9 maj besök av en regeringsdelegation med
konseljpresident van Acker, som i februari efterträtt Pierlot, i spetsen.
Till konungens överraskning meddelade van Acker honom, att det hos
vänsterpartierna rådde en stark stämning mot hans återvändande.
Konseljpresidenten rådde honom att ej fatta något beslut, förrän han
konsulterat diverse personer. Konung Leopold konstaterade snart, att
det ej förelåg någon möjlighet för honom att bilda en regering med
majoritet i parlamentet, trots att en stor del av belgiska folket önskade
hans återvändande. 19 juli 1945 antog parlamentet den lag, enligt vilken
konungen ej finge återvända utan dess samtycke. Konungen beslöt
vädja till nationen och föreslog anorduandet av en folkomröstning.
Men först 12 mars 1950 kom denna till stånd.
Den framställning, som lämnats i det föregående, har givit vid
handen, att konung Leopolds politik under kriget framstår i betydligt
gynnsammare dager, än som hittills vanligen antagits. Konungen har
vid försvaret av Belgiens oberoende efter den militära kapitulationen
ingalunda visat mindre patriotism än regeringen Pierlot, vars utrikesminister Spaak efter kriget kommit att framstå som hans politiske
motståndare. Det finnes ej heller fog för påståendet, att han handlat
416

Litteratur
inkonstitutionellt. A andra sidan kan det ifrågasättas, om hans uppträdande efter befrielsen ur fångenskapen vid hävdande av sina anspråk i allo varit det lämpligaste. Man kan ej heller förbigå hans 1941
ingångna äktenskap med Lilian Baels, som ehuru formellt en privat
handling dock fått vittgående politiska konsekvenser. Alla vittnesbörd
ge vid handen, att konungens giftermål med dottern till guvernör Baels
i Flandern, vars hållning under den tyska ockupationen synes ha
Yarit nationellt opålitlig, ogynnsamt påverkat den belgiska folkstämningen och i sin mån bidragit att skärpa den splittring mellan valloner
Qch flamländare, som alltmera blivit den belgiska nationens ödesfråga.
Med rätt eller orätt har konung Leopold kommit att betraktas som
flamländarnas konung. Det är att hoppas, att den lösning av kungafrågan, som nu åstadkommits, medför en avspänning i motsatsförhållandet mellan valloner och flamländare och ett stabiliserande av
monarkien, den förnämsta garantien för Belgiens statliga enhet. Att
så sker är ej endast ett belgiskt intresse utan även av betydelse för
Västeuropa, i vars försvar Belgien utgör en ej oväsentlig länk.
P.S. Sedan ovanstående skrevs har den belgiska kurrgakrisen fått
sin lösning genom att konung Leopold, efter det han 22 juli återvänt
till Bryssel, redan l augusti inför socialisternas öppet proklamerade
hot om inbördeskrig gått med på att överlåta sina befogenheter på
kronprins Baudouin, som vid uppnådd myndighetsålder september 1951
kommer att efterträda sin fader på Belgiens tron. Men krisens senaste
fas har onekligen öppnat skrämmande perspektiv. Den har visat hur
socialdemokraterna med sin ledare Spaak i spetsen varit beredd att
tillgripa alla medel, ej minst gatans parlament, för att hindra genomförandet av åtgärder, som vid upprepade omröstningar, låt vara med
knapp men dock tydlig majoritet, godtagits av belgiska folket, och
på så sätt trygga minoritetens seger. Socialdemokraternas omskrutna
respekt för demokratins spelregler har här framträtt i minst sagt
egendomlig belysning. Detta är något som även andra länder än
Belgien förtjänar lägga på minnet.
Birger Swedenborg.
»l KONSTENS BRÄNNSPEGEL»
Den tyske konsthistorikern Wilhelm Pinder gav på 20-talet ut ett
uppmärksammat arbete, under titeln »Problem der Generation». Här
påvisade han det anmärkningsvärda förhållandet att konstnärer, som
äro födda vid samma tidpunkt, som tillhöra samma generation, uppvisa en slående överensstämmelse i stilvilja och uppfattning. Detta
gäller ej blott konstnärer i samma land utan även målare och bildhuggare, som leva fjärran från varandra och utgå från helt olika
förutsättningar. Författaren illustrerade sin iakttagelse med talrika
exempel och genom djupsinniga konstverksanalyser tycktes han kunna
lägga grunden till en lag om födelseårens mystiska betydelse. Ty ett
drag av mystik fick företeelsen onekligen, något av Blut och Boden- 417
Litteratur
ideologiens magi överförd på det kronologiska, ja man frestas att säga
astrologiska området.
I ny belysning kommer emellertid det av Pinder studerade generationssambandet, när man konfronterar det med den moderna gestaltpsykologien. Den gör ju gällande att varje själsmoment, alltså även
det konstnärliga skapandet, får sin karaktär bestämd av den helhet,
som det tillhör. Man tänker sig tillvaron som ett system av helheter,
som ingår i en allt omfattande helhet. »Det finns», säger den finländske
psykologen och filosofen Eino Kaila, »något som provisoriskt kan betecknas som ‘tidsandan’, det finns i det historiskt sociala fältet spänningar, som långsamt utlöser sig, det finns en märkvärdig enhetlighet
i det, som under en given epok sker på olika områden … Individerna
och framförallt de största, genierna, är endast omedvetna redskap för
den »världsande», för vilken hundra år är som en dag.» Den av Pinder
observerade frändskapen mellan samtida stora konstnärer synes kunna
vara ett stöd för en dylik tankegång. Oberoende av Pinder men med
anknytning till Kailas sats har Hans Ruin nyligen i en bok, som han
kallat »I konstens brännspegel» (Gleerupska biblioteket för kultur och
vetenskap, Lund 1949. Pris kr. 15) sökt visa i hur hög grad tidens ande
verkligen går att avläsa i konstens former. Som alltid är Ruin en
sällsynt stimulerande författare, som genom sin iderikedom och sin
djupa förtrogenhet med psykologisk och historiefilosofisk litteratur
har förmågan att ordna ett omfattande och splittrat stoff till klara
sammanhang och eggande tankebanor. Ej minst har en konsthistoriker
anledning att vara honom tacksam för att han med sina förutsätt- .ningar sökt ge en bakgrund till den nutida konstens skiftande manifestationer.
Det är förbluffande hur mycket författaren finner i samtida tankevärld, som stämmer med de konstnärliga strävandena. Det gäller ej
minst den framställning av impressionismens program, varmed Ruin
inleder sin bok. Hur riktigt betecknar inte ett citat av den tyske
vänsterhegelianen Ludwig Feuerbach från år 1843 det nya friluftsmåleriets anda: »Sanning, verklighet, sinnlighet är identiska. Blott ett
sinnligt väsen är sant, ett verkligt väsen, blott sinnligheten är sanning
och verklighet.» Det är denna anda, som inspirerat till Manets Olympia,
Monets solgnistrande idyller och Toulouse-Lautrecs cyniska boulevardscener. Det är också berättigat att liksom Ruin vid en skildring av
den moderna konsten utgå från denna impressionismens livsbejakande
attityd. Inte endast därför att impressionismens grundsyn och teknik
än har aktualitet och att den levat kvar i den ena konstriktningen efter
den andra, utan också därför att den inleder ett »demokratiskt» genombrott i konsten, varvid man för lång tid framåt säger farväl till de
akademiska konventioner, som 1800-talet tagit i arv av renässansen och
barocken. Genom att impressionisterna och i än högre grad de s. k.
neoimpressionisterna med Signac och Seurat i spetsen medvetet söka
utnyttja den moderna optikens rön, inledes också i långt högre grad
än tidigare ett samarbete mellan konst och vetenskap. För impressionismens och neoimpressionismens del gäller det alltså en påverkan
från naturvetenskapen. Det märkliga inträffar emellertid nu, att sam- 418
..
Litteratur
tidigt som målarna vilja avbilda det de ser så korrekt som möjligt,
så fjärma de sig från det levande livet. Impressionisterna återgåvo
främst ljusspelet, som löste upp träd, ängar och människor ja, mäktiga katedraler till vibrerande färgskimmer. Neoimpressionisterna
målade ej längre liksom friluftsmålarna sina tavlor färdiga inför
motivet utan gingo hem med sina skisser och omsatte sina intryck i
ett system av färgfläckar, uppbyggt efter den moderna färglärans
principer. Tavlan framställde ej längre ett utsnitt ur naturen, den
blev en tillrättalagd komposition. I det raster konstnären lade över
sin duk försvunno ej blott många detaljer utan även föremålens volym
– kvar stod endast tingens lysande färghinna. Målarens samröre med
naturvetenskapen hade gjort honom till teoretiker. Hans insikter drev
honom till förenkling och stilisering. Han kunde i långt högre grad
än förut renodla färgernas spel, men de vinster han inhöstade hade ej
vunnits utan offer av levande verklighet. Konsten hade inlett en frigörelseprocess från den rena naturimitationen-en process, som efter
alltjämt »vetenskapliga» metoder fortsattes för att till slut leda fram
till våra dagars nonfigurativa »konkreta» konst.
Konstens vetenskapliga orientering gällde emellertid ej endast naturvetenskaperna utan även psykologien. Det ideburna måleri, som framträdde mot 1800-talets slut och som bars upp av så olikartade konstnärspersonligheter som Cezanne, Gauguin, van Gogh och Munch sammanföres av Ruin under begreppet symbolism, en benämning som vanligen
brukar fästas vid ett mera litterärt belastat måleri än de nämnda
konstnärernas. Den gemensamma nämnaren finner Ruin i dessa konstnärers seende, som ej längre är fysikaliskt eller fysiologiskt utan
psykologiskt. Det finns många uttalanden av konstnärerna själva,
som ge vid handen att färgerna och linjerna för dem ha en psykologisk
innebörd, en sinnebildlig karaktär. Ludwig Klages har med styrka
hävdat detsamma, nämligen att färger och linjer ha själsliga kvaliteter. Den sinnliga världen är enligt denne tänkare dubbeltydig, dels
en värld av ting, dels en värld av bilder, dvs. uttryck och betydelser.
Steget från denna syn och till vildens magi är icke långt. Det är därför
ej heller någon tillfällighet att den primitiva människan och hennes
kultur nu upptäckes av konsten. Den primitiva människan har, som
Ruin påpekar, alltid reagerat kraftigare för färgernas uttrycksvärde
än den civiliserade nutidsindividen. Vi ha konstnärerna att tacka för
att vår känsla härför kunnat återuppväckas. Detta vårt nyväckta intresse har kommit även folkkonsten till del.
Ruin sätter symbolismen i samband med 80- och 90-talsfilosofiens
hävdande av andens suveränitet över materien och med Bergsons lära
att livet inte kan begripas, om det inte sker inifrån. I Bandelaires
maning att vi måste överträffa naturen, ser han en av signalerna till
den nutida konstens strävan att deformera verkligheten för att förstärka dess uttrycksvärde. Å ven Heidenstam reagerade mot den fysiologiska naturalismen och ville ersätta den med en inbillningens, tänkandets och känslans naturalism. I allt detta ligger en tendens att låta
de psykologiska och andliga erfarenheterna komma till sin rätt i
konsten. Maningen skulle inte förklinga ohörd – den skulle följas i
419
Litteratur
långt högre grad än vad Heidenstam och hans meningsfränder någonsin kunde föreställa sig.
Att konsten kunde nå så långt på denna väg berodde främst på de
nya perspektiv, som vetenskapen öppnade. Ur den surnaturalism, som
Baudelaire talade om, växte surrealismen fram på basis av Freuds
lära om det undermedvetna och om drömlivets symboler. Surrealismen
arbetade med symboler, som ännu äro hämtade ur den gripbara omvärlden och de äro ej svåra att lösa, om man äger nyckeln till dem.
Men den inledde samtidigt en upplösning av verklighetsbegreppet, som
fullföljdes av andra riktningar och av dem drevos över gränsen för
det fattbara. I våra dagars abstrakta måleri ha sålunda symbolerna
reducerats till amöbaliknande färgmönster och till kurvor, som inte
lyda andra lagar än det subjektiva infallets. Objektets från början
konstnärligt fullt legitima förvandling till en mindre komplex verklighet har drivits så långt »att konstverket inte längre berikar utan
förarmar, inte längre förtätar utan förtunnar».
Det är mycket fängslande att följa Ruins skildring av konstens utveckling mot denna punkt. Expressionismen – både den övervägande
optimistiska förkrigsexpressionismen av typ Griinewald och den mer
pessimistiska efterkrigsexpressionismen av typ Vera Nilsson- innebär
utan tvivel en fördjupning av bildinnehållet och en erövring av nya
områden för konsten. Endast undantagsvis hade konsten i gamla tider
genom några genier haft möjlighet att tränga lika djupt i det psykologiska skeendet, som det nu blev ett större antal konstnärer förunnat
att göra. Men samtidigt lurade godtyckligheten som en fara, den
subjektivitet, som enligt Ruin är upphovet till den kris konsten nu
l<pplever.
Konsten blir en tidsspegel för Ruin, därför att dess tendenser i så
hög grad återfinnas i företeelser på litteraturens, psykologiens, filosofiens och politikens områden. Man följer hans framställning med
största intresse, även om man stundom är frestad att göra erinringar.
Men dem som stå främmande för den moderna konstens företeelser
ville man gärna uppmana att taga del av Ruins framställning. De
::<kola då finna att det förvisso inte är fråga om en betydelselös och
självsvåldig lek med former utan fastmer uttryck för väsentligheter,
som mer eller mindre angå oss alla. >>I expressionismens formförvridningar och rika beskattande av motiv ur den proletära miljön är stormlöpningen mot de gynnade klassernas estetiska, etiska och samhälleliga ideal i full gång. I futurismens dyrkan av maskinen och massan
som symboler för ung och överdådig kraft uppenbaras en ny miljös, fabriksmiljöns … agressiva hållning gentemot de gamla kulturmiljöernas
fina och ofruktbara formkult. I den analytiska kubismens läggspel av
bitar, som glidit isär, återspeglas inte bara det kaos i våra värderingar,
vari 1900-talets kulturkris innerst består utan också … den böjelse för
esoteriska teorier och åskådningar, som på ytterst växlande andliga
nivåer öppet eller fördolt odlas litet varstans i världen.» I surrealismens blodmystik finner Ruin något av samma sadism, som i fasansfull
verklighet mötte oss i nazismens koncentrationsläger. Futurismens
dynamiska brutalitet fick en direkt motsvarighet i fascismens politik.
420
Litteratur
Att diktaturstaterna sedan officiellt kommo att knäsätta ett konstliv
av pseudorealistisk, klassicerande art är en annan sak. De kommenderade fram en produktion av skulptur och måleri, som har föga
gemensamt med den kämpande och levande konsten. Å ven i denna
estetiskt undermåliga bildvärld ser Ruin emellertid en spegel av tiden.
För modern konst har den maximen gällt, att det väsentliga var det
mått av personlig lidelse man förmådde binda vid det man ville uttrycka. Affektutlösningen som sådan hade blivit konst. Ruin anklagar
i slutet av sitt arbete konsten för att den härigenom varit med om
att bryta ned de fästen kulturen under århundraden byggt. >>När de
stora politiska hasardörerna framträdde, fann de mycket av det på
förhand gjort kraftlöst, som hade kunnat bjuda dem motstånd. En hel
kulturtradition var stadd i upplösning. Och där inga hållbara värden
finnes, där kan vilka värden som helst slå rob> Närmast söker författaren belysa detta genom att visa vad den syndikalistiske revolutionären Georges Sorel betytt för futurismens ideinnehåll liksom för
Mussolini. I sin framställning härav liksom i sin karaktäristik av
surrealismen nöjer sig författaren inte med att i konsten se en spegel
av tidens anda – hans tonfall få något av anklagelse mot konsten.
Här har, synes det oss, Ruin lockats väl långt i sin tankeflykt. Den
för honom vid slutet av boken fram till en pessimism med ett fatalistiskt quand meme som enda ledstjärna. Den människans självhävdelse, som Ruin funnit som en röd tråd i den moderna konsten och
som han leder tillbaka till renässansen måste, säger han i anslutning
till den ryske filosofen Berdjajef, leda till dess undergång. »Humanismen lämnar fältet fritt för ett måttlöst begär efter livet, för tygellös
individualism, sniken kapitalism och rasande klasskamp och resultatet
framträder nu: en sammanstörtande värld, från vilken det inte ges
något tillbaka.»
Denna pessimistiska syn är dock mera känslobetonad än sakligt helt
motiverad. Som konsthistoriker frestas man att kasta blicken längre
tillbaka än vad Ruin gjort ‘— var inte övergången mellan antik och
medeltid en lika våldsam brytningstid inom konsten~ Visst är att den
genomlöpte en liknande utveckling från hellenskt skönhetsideal och
romersk verklighetsskildring över impressionistisk rnamentanitet till
ett betonande av de psykologiska faktorerna, till förstelnad symbol. Men
ur bysantinska helgongestalter, folkvandringstidens bandflätning och
barbariska formförenkling och arabvärldens geometriskt disciplinerade
arabesker växte en ny och levande konst fram på 1100-talet. Manierismen betecknade också den en – länge föraktad – brytningstid inom
konsten, som framförallt präglas av konstnärernas intellektuella brottning med formproblemen och känslans och uttryckets intensifiering.
Säkert kommer en tid, då de nutida abstrakta symbolmönstren inte
längre ha något att säga, då de kommit till korta inför livets rikedom
och människoandens möjligheter till förnyelse. Då få konstnärerna ge
upp sin allt hopplösare formanalys för att i syntesens tecken utnyttja
de resultat som vunnits. Men förvisso är det sant att, för att detta skall
ske, måste nya andliga krafter väckas till liv. När »tidsandan» blir
cn annan, kommer den att speglas i en ny konst. Sten Karling.
421

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism