Lars Tobisson: Mitt år i SFS – kårdemokrati och studiestöd

Under tidigt 1960-tal växte antalet högskolestuderande lavinartat. Det väckte en debatt om brister i demokratin och representativiteten i den traditionella kårorganisationen. Radikala studenter, främst i Uppsala och Stockholm, ville genomföra ett slags politisering med fullmäktigeval och särskilda studentpartier.

Mot kårradikalernas strävan invände traditionalisterna, som var starka i Lund, att följden skulle bli en splittring, som måste försvaga studentorganisationernas möjligheter att tillvarata sina medlemmars intressen.

Under år 1963 var jag, 25 år gammal, kårordförande vid det relativt nyblivna universitetet i min hemstad Göteborg. Även där ägnades kårdemokratin en debatt, vars kvalitet väl inte nådde några svindlande höjder men vari tendensen var att slå följe med lundensarna. För fackhögskolorna med intagningsspärrar var frågan inte lika aktuell, och de kunde väntas försvara den bestående ordningen.

På hösten 1963 kom den avgående SFS-ordföranden Rolf Wikstrand till Göteborg enbart för att tala med mig. Hans budskap var att jag var den enda tänkbara efterträdaren. Endast jag ansågs kunna överbrygga åsiktsskillnaderna mellan de stora universitetskårerna.

På min fråga vilka och hur många som delade denna uppfattning fick jag ett något svävande svar. Men förhandsmyglet hade tydligen skötts skickligt. Ingen motkandidat nominerades, och jag valdes med acklamation. Lite stolt var jag över att vara den förste SFS-ordföranden som hämtats från Göteborg på nära 40 år.

Så kom det sig att jag en kall vintermorgon tidigt i januari 1964 klev av nattåget och tog 96-ans buss till Stora Essingen, där SFS-kansliet med sina knappt tio heltidsanställda medarbetare var inrymt i en förhyrd gammal funkisvilla. Där skulle jag kampera det närmaste året i ett övernattningsrum innanför ordförandens arbetsrum.

Jag var ensam om att som förtroendevald arbeta för SFS på heltid. Styrelseledamöter, utskottspresidialer och övriga SFS-funktionärer verkade till vardags på sina kårorter.  Det betydde att det för mig utöver officiella kontakter och kansliarbete i Stockholm blev mycket resande och många sena nätter runt om i landet.

SFS-styrelsen sammanträdde i princip en gång i månaden, ofta under två dagar. Då möttes till drabbning talföra och mötesvana studentpolitiker som Birgitta Kettner (sedan Dahl), Anna-Greta Leijon, Carl Tham och Ulf Lönnqvist, alla sedermera statsråd. Då gällde det för ordföranden att ha skött förarbetet så att inte den raka, konsekventa SFS-linjen dribblades bort i hastigheten.

Den stora frågan under mitt ordförandeår var förslaget till studiemedelssystem, som lades fram vid årsskiftet 1963/64 av studiesociala utredningen. Denna hade mest bestått av gamla kårknuttar. Ordförande var Olof Palme (SFS-ordf 1952), som här hade fått ett uppdrag, där han kunde meritera sig för att bli partiledare och statsminister. SACO företräddes av Bertil Östergren (SFS-ordf 1951) och SFS av Lennart Bodström (SFS-ordf 1959-60). Mellan dessa herrar utvecklades i kommittén ett växel- och maktspel, som skulle få återverkningar under lång tid framöver.

Till en början, och rätt länge, såg allt ut att gå rätt väg. Inom SFS gladde vi oss åt kommande förbättringar av studiestödet. Men så, då utredandet egentligen skulle ha avslutats, slog Palme back i maskin. Han hade kommit på andra tankar, närmare bestämt tre.

Den snabbt ökade tillströmningen av högskolestuderande hade redan medfört höjda statsutgifter och ytterligare påslag kunde inte motiveras med rekryteringsskäl. Dessutom föreföll den stora sociala snedrekryteringen ske vid övergången från grundskolan till gymnasiet, och då borde kanske tillkommande resurser sättas in där. Slutligen hade han insett att radikala studenters förhoppningar att med studielön kunna pressa ned akademikerlönerna var en önskedröm – arbetsgivare betalade lön efter prestation oavsett vem som finansierat den bakomliggande kompetensen.

Palmes utväg blev vad som kom att kallas ”Omvänd ATP”, dvs dagens system med indexlån, som var avsevärt mindre generöst än den föregående ordningen. Besvikelsen var stor inom SFS. Stämningen blev inte bättre av att den egna representanten Lennart Bodström – trots SFS-ledningens protester – i huvudsak slöt upp bakom Palmes linje.

Remissarbetet ute på kårerna var omfattande och krävde många resor för min del för deltagande i debatter och demonstrationer. SFS lämnade ett samlat, enhälligt remissyttrande på 28 tättryckta sidor, som kort och kärnfullt ändade i denna slutkläm:

”SFS kan sålunda inte godtaga studiesociala utredningens förslag till nytt studiesocialt system.”

Men vad hjälpte det? Riksdagen godkände med stor majoritet regeringens proposition, som i allt väsentligt överensstämde med utredningsförslaget. Och jag tvingades inse att goda argument inte alltid belönas med framgång.

Så här efteråt kan jag inte låta bli att imponeras av Olof Palmes snabba fotombyte och hans förmåga att samla nästan hela kommittén bakom denna omsvängning. Där tror jag han visade prov på vad han lärt sig på Sveriges mest exklusiva praktikplats för blivande beslutsfattare.

Det är som sådan jag minns mitt år som ordförande i SFS.    

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna, och fd ordförande för SFS