Amanda Wollstad: Vem är det som inte bryr sig?

Den unge, allt för unge, artisten Einár har blivit mördad. Eller Nils Grönberg, som han var döpt till. Han sköts ner i den välmående stadsdelen Hammarby Sjöstad i Stockholm. I kallt blod, strax innan klockan tio en torsdagskväll.

Debatten efteråt har kretsat kring hans musik, kring de kretsar han rörde sig i, kring huruvida han skulle vittna i rättegången mot det så kallade Vårbynätverket som han sedan flera år befann sig i konflikt med – rättegången rörde bland annat ett olaga frihetsberövande av Grönberg.

Debatten har också, på sina håll, handlat om varför vi bryr oss nu. Varför mordet har blivit så omdiskuterat. Är det för att Einár var känd, för att han var döpt till Nils, för att han sköts till döds i ett välmående område centralt i huvudstaden.

”Det krävdes en känd medelklasskille för att vi skulle bry oss”, skriver en krönikör i en av de stora kvällstidningarna. ”När slutade vi se hela Sverige som ETT samhälle?”, frågar en skribent på samma tidning på Twitter.

Vilka är ”vi”? Vem är det egentligen som inte brytt sig förut? När barn dör av förlupna kulor eller missriktade granater, när en ung kvinna skjuts med ett spädbarn i famnen, när pojkar i de tidiga tonåren dödas i gängkonflikter. Vem är det som inte brytt sig för att våldet drabbat socialt utsatta postnummerområden, eller barn med ickesvenska namn?

Vem är det som splittrar samhället, om inte de som insinuerar att människor inte förmår bry sig om andra föräldrars barn? Som påstår att våldet förtigits och förnekats? Som inte sett vad dödligt våld på öppen gata gör med ett samhälle?

I Malmö, där denna tidning har sin fysiska hemvist, var det länge sedan våldet höll sig inom tydligt definierade geografiska gränser. Malmö är på gott och ont Malmö. Segregerat, absolut, men utan vattentäta skott. De boende här har aldrig haft råd att försöka blunda för problemen. Eller hjärta.

Några få kvarter från Operan sköts en vaktmästare som kom i vägen. I de välmående pensionärskvarteren nere vid havet en kvinna som levde ihop med ’fel’ man. På hipstertäta Möllan en ung pojke som lockats in som kurir av gängen. För att nämna några av dem som inte längre är med oss – av olika skäl, med olika bakgrund, men som saknas.

De är många, och staden låter oss inte glömma. Minnena av avspärrningsplatserna hänger kvar långt efter att kvarteret slutat betraktas som en brottsplats. Tankarna går till offren och deras anhöriga varje gång man passerar kiosken föräldrarna driver, restaurangen där det bokade bordet fick stå tomt någon dag efter ett av morden.

Det går inte att inte bry sig. Frågan är vad som krävs för att de inte ska bli fler.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift