Lars F Tobisson; Ökad maktdelning ger en stark, men begränsad statsmakt


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Ökad maktdelning
ger en stark, men
begränsad statsmakt
1 av Lars F Tobisson
Ekonomisk stagnation men också misstron mot politiker kan sannolikt finna sin
förklaring i brister i våra grundlagar. Det är hög tid att diskussionen kommer igång.
S
EDAN EFTERKRIGSTIDENS konstitutionella
reformarbete slutförts med antagandet av
1974 års regeringsform, har debatten i grundlagsfrågor varit torftig i Sverige. Mest har det
handlat om de anpassningar som föranletts
av vårt lands infogande i EU:s delvis övernationella
rättssystem.
På senare tid har dock intresset för grundläggande
institutionella frågor ökat. Demokratiutredningen
introducerade en del nya synsätt och vågade överraskande nog ifrågasätta några på vänsterhåll omhuldade dogmer. studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) driver, bland annat inom ramen för sitt
Demokratiråd, ett omfattande arbete på detta områ-
de. Och nyligen har City-universitetet med skriften
”Den konstitutionella revolutionen” slutfört sitt
ambitiösa forskningsprojekt.
Den sistnämnda bokens tre författare- ekonomen Nielas Berggren, statsvetaren Nils Karlsson
och juristen Joakim Nergelius- drar slutsatsen att
Sveriges grundlag bör ändras i syfte att stärka
demokratins långsiktiga stabilitet och folkliga förankring. Siktet är främst inställt på ökad maktdelning och stärkt konstitutionalisering, det vill
säga större respekt för det grundläggande institutionella regelverket. Det gäller att förena medborgarstyre och rättsstat till en konstitutionell
demokrati, där medborgarstyret sker inom
bestämda, rättsligt bindande gränser fastställda
i grundlagen.
Rapporten utgår från tesen att institutioner
spelar roll. Därmed anknyter man till den så
kallade institutionella skolan, som betonar
betydelsen av hur de grundläggande spelre- (./’)
Q)
3
:::r
Q):
ro
lSvensk Tidskrift l2oor,nr 41 BJ
Q)
:ro
..c
E
ro
U)
glerna är utformade i ett samhälle. Alldeles korrekt påpekas det att dessa får effekter även på det ekonomiska
området. Orsaken till senare decenniers svaga utveckling av levnadsstandarden i Sverige i förhållande till jämförbara länder kan tveklöst spåras till ett hårt skattetryck
och ett föga produktivitetsfrämjande bidragssystem, som
i sin tur går tillbaka på konstitutionella arrangemang
utmärkande för Sverige.
Den institutionellt baserade analysen, där jag egentligen endast saknar en diskussion av EV-anslutningens
betydelse och konsekvenser, leder fram till tre möjliga
konstitutionella reformmodeller. Författarna synes medvetna om att den mest långtgående och ambitiösa, som
betecknande nog försetts med samma etikett som boken
-en konstitutionell revolution- är svår att uppnå i verkligheten. I egenskap av gammal statsvetare, men med
det mesta av kunskaper och erfarenheter från praktiskt
politiskt arbete, kan jag bara understryka riktigheten av
denna bedömning. Därutöver skisseras ett alternativ,
som inte kräver någon formell
riksdagen skulle frukta att bli helt utan representation i
den ena kammaren.
För några år sedan kom en delegation från Nya Zeelands parlament till Stockholm. Denna övervägde den
sedermera genomförda övergången från majoritetsval
till ett proportionellt system och var ute efter svenska
erfarenheter. Jag varnade för att när ett absolut proportionellt valsystem väl är infört, är det svårt att komma ur,
även om det skulle leda till exempelvis en oönskad försvagning av regeringsmakten. Det upplevs som mest rättvist, och dessutom har mindre partier ett intresse av att
blockera försök att ge de större överrepresentation. Eftersom det är meningslöst att utse två kammare med
samma proportionella valmetod, torde därför tanken på
ett tvåkammarsystem få avskrivas för Sveriges del.
MISSTRO MOT POLITIK
I skriften från City-universitetet framförs det på flera
ställen en i och för sig berättigad oro för den tilltagande
misstron mot politiker och
grundlagsändring alls, och slutligen vad som kallas en pragmatisk medelväg, vilken förutsätter
begränsade ingrepp i regeringsformen inom det politiskt möjligas ram.
Sverige behöver institutionella
politiskt arbete. Själv tror jag
att den viktigaste förklaringen
är att den politiska beslutssfä-
ren vidgats för mycket. Medborgarna inser att vi politiker
inte är några övermänniskor
som förmår ställa allt till rätta
– även i sådana angelägenheter
som bäst hanteras av den
enskilde.
förändringar som förstärker
inslagen av maktdelning i folkJag skall i det följande diskutera några av de ”konstitutionella komponenter” (bokens
benämning) som i större eller
mindre grad spelar en roll för de
reformer som rekommenderas.
styret och som ger en stark,
men begränsad statsmakt.
Det kan vara naturligt att inleda med valsystemet.
Förutom gamla kända inslag i förslagskatalogen som förstärkt personval, skilda valdagar och rullande mandatperioder förordas i maktdelningssyfte en återgång till
tvåkammarsystem. I den konstitutionella revolutionen
tänks alltså ingå att det vid sidan av den till 201 ledamöter bantade riksförsamlingen (nuvarande riksdagen)
skall inrättas ett landsråd med två ledamöter per län,
valda med majoritetsval för fyraårsperioder med halva
antalet vartannat år. Varje län skulle således välja sin ena
representant tilllandsrådet samtidigt med att kommunalval hålls och den andra i samband med valet till riksförsamlingen.
Det finns beaktansvärda argument för tvåkammarsystem. Men det känns konstlat att grunda den ena kammaren på indelningen i län. Länen skiftar starkt i storlek,
och indelningen är inte starkare förankrad än att den
undergår betydande förändringar med inte alltför långa
mellanrum. Majoritetsval av en ledamot åt gången skulle
naturligtvis verka starkt polariserande mot en tvåpartikonstellation, men inte minst de mindre partierna i
När jag hör samhällsforskare
i TV ondgöra sig över hur
klantigt politiker uppträder, brukar jag dessutom ställa
mig frågan: ”Varför gör ni inte själva något åt det?”
Rekryteringen till politisk verksamhet har tveklöst försvagats. Framför allt förmår inte riksdagen längre attrahera det slags förmågor som dokumenterats inom andra
viktiga samhällsområden. En följd har blivit att statsråd
allt oftare hämtas utanför kretsen av tränade parlamentariker, vilket i sin tur är en brist i deras utrustning.
Förr var det vanligt att professorer i statskunskap och
nationalekonomi engagerade sig politiskt. Namn som
Herlitz, Håstad, Heckscher, Ohlin och Myrdal är bara
några i högen. Varför föredrar Sören Holmberg, Tommy
Möller med flera att recensera från sidan av spelplanen?
De kan inte gärna vara ointresserade av politik- de har
ju ändå valt att viga sitt liv åt studiet därav!
Ett av recepten för ökad maktdelning är fler folkomröstningar på alla beslutsnivåer. Bindande folkomröstning föreslås genomföras efter önskan av en tredjedel av
riksdagens ledamöter inte bara i grundlagsfrågor utan
också efter andra lagbeslut. Risken är emellertid stor
med nuvarande blockuppdelning i svensk politik att
IIJlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 41
Senare decenniers svaga utveckling av levnadsstandarden i Sverige
i förhållande till jämförbara länder kan tveklöst spåras till ett hårt
skattetryck och ett föga produktivitetsfrämjande bidragssystem,
som i sin tur går tillbaka på konstitutionella arrangemang
utmärkande för Sverige.
praktiskt taget varje politiskt beslut av den förlorande
sidan skulle föras till folkomröstning, vilket skulle verka
nedsättande på handlingskraft och effektivitet. Dessutom går det inte att komma ifrån att villkoren för en folkomröstning alltid måste utformas av politiker.
Mycket talar därför för att folkomröstningar – om
än tilltalande från demokratisk synpunkt- även fortsättningsvis mest kommer att användas i frågor där politiker har svårt att på egen hand komma fram till ett avgö-
rande. Tyvärr är detta frågor som ofta är minst lämpade
för denna beslutsform. Nu föreuppföljning och utvärdering. Och beslutet om en riksrevision direkt under riksdagen kommer äntligen att ge
oss ett självständigt revisionsorgan av det slag som är
vanligt internationellt.
Berggren/Karlsson/Nergelius fäster från maktdelningssynpunkt stor vikt vid möjligheten tilllagprövning
– med all rätt. Den dömande makten är av tradition
osjälvständig i värt land. Även när tillfälle förelegat har
höga jurister i lagråd och domstolar dragit sig för att
döma ut lagbestämmelser som grundlagsstridiga. Författarnas motmedel heter förstär en folkomröstning om
eurons införande i Sverige. Men
valutapolitik är ett komplicerat
specialområde, som inte ens
många riksdagsmän behärskar.
Jag skulle inte bli förvånad, om
vi- liksom fallet var vid kärnDen dömande makten är
fattningsdomstoL Men problemet är att dennas ledamöter
kommer att tillsättas av politiker och rekryteras bland
samma höga jurister som via
tjänstgöring i statsrådsberedning och departement har tillav tradition osjälvständig
i vårt land.
kraftsomröstningen – får höra
kritik mot oss politiker för att vi till folket hänskjuter
frågor som är så tekniskt svåra att vi inte själva klarar av
att fatta välgrundade beslut.
MAKT TILL MONARKEN
Ett av de mer verklighetsfrämmande inslagen i bokens
åtgärdsrepertoar är tanken på en direktvald riksföreständare vid sidan av monarken. Den senare kan inte
kläs av fler befogenheter och ändå kallas statschef. Men
det är riktigt att processen för regeringsbildning är en
svag punkt i nu gällande författning. När det bestämdes
att denna skulle ledas av sittande talman, tycks man ha
levat i tron att val aldrig kan leda till majoritetsskifte.
Nu är det den förlorande sidans avgående talman som
inleder konsultationerna i regeringsfrågan. Det är svårt
att förstå varför inte denna uppgift skulle kunna återgå
till monarken som ett slags opartisk samtalsledare.
Ett viktigt inslag i en konstitutionell demokrati är
kontrollmakten. Här kvarstår svagheter i vår författning,
till exempel det närmast löjeväckande spektakel som
KU:s granskning av statsrådens ämbetsutövning brukar
utvecklas till. Men annars har en hel del rättats till. Den
ägnat sig en överdriven respekt
för politikerviljan. Ett definitivt avskaffande av nuvarande uppenbarhetsrekvisit i förening med ett fortsatt
närmande till den europeiska rättsordningen kan vara
ett väl så effektivt sätt att förmå domare även i underrätter att hävda respekten för grundlagens bud.
Denna genomgång av de reformförslag som blivit
resultatet av City-universitetets författningsprojekt har
lagt tyngdpunkten på de inslag som genom att vara långtgående ofta är åtminstone svårgenomförbara och någon
gång lätt verklighetsfrämmande. Det hindrar inte att
analysen är värdefull och tendensen i de rekommenderade åtgärderna riktig. Sverige behöver institutionella
förändringar som förstärker inslagen av maktdelning i
folkstyret och som ger en stark, men begränsad statsmakt. Det finns all anledning att diskutera och vidareföra
de framförda uppslagen.
Men det är väl för mycket begärt att de sätter spår
redan i den proposition som demokratiminister Lejon
aviserat till hösten?
Fil dr Lars F Tobisson (lars.tobisson@riksdagen.se) är
riksdagsledamot och nominerad som svensk ledamot av EU:s
nya budgetprocessen ger utskotten större utrymme för Revisionsrätt
(./)
OJ
3
::;
OJ:
ro
lSvensk Tidskrift l2oo1,nr 41 BJ