Print Friendly, PDF & Email

Längtan efter det auktoritära

Av Rebecca Weidmo Uvell | 26 februari 2021



2020 var inte bara året världen stängde ner och saker inte var som de brukar. Det var också året när ideologiska skiljelinjer kastades över bord – i kritiken mot hanterandet av pandemin. Plötsligt stod Hanif Bali verbalt hand i hand med Peter Wolodarski, konservativa och vänstern krokade arm i sin högljudda unisona kritik mot alla ansvariga och krävde hårdare, fler och snabbare restriktioner på alla plan. Det har skrikits om munskydd sedan i april, krävts total lock down, stängda skolor och gud vet vad.

Och tystnaden har som man säger varit öronbedövande från liberala som brukar försvara friheten. Till och med liberalkonservativa Moderaterna hemföll åt hårdare-tag-retoriken och valde beklagligt nog att kräva ännu mer än regeringen. 2020 var året när en längtan efter det auktoritära blev rumsrent. Det är först i kris ledarens testas men det är också då varje individs övertygelse och värderingar testas.

Hur många värdesätter friheten högst?

Att många människor generellt i kristider kräver starkt ledarskap och med det acceptans av det nöden kräver i form av personliga uppoffringar är en mänsklig egenskap. Det förbluffande är att det skett i världens mest sekulära land med toppnoteringar på alla index för personlig frihet – och det utan debatt.

I alla andra fall högljudda liberaler har hållit tyst. Det förstår jag inte. Det är makalöst rent ut sagt.

För makthavare i kris är pressade från flera håll. Oavsett vilken kris det gäller. Dels måste de fokusera på att hantera själva krisen. Dels måste de dölja tillkortakommande och få det att framstå som att de är kraftfulla ledare för att inte tappa makt. Och många ledare inser under krisens gång att det öppnats ett ypperligt tillfälle att passa på att tillskansa sig lite extra makt, helst permanent. Ett klassiskt ”window of opportunity” så att säga. Många är det makthavare som genom historien också överdrivit yttre hot just för att skapa detta tillfälle att utöka sin makt, på bekostnad av fri- och rättigheter för individer.

Ett dagsfärskt exempel är Putin, som med hänvisning till just yttre hot som terrorism, begränsat ryska folkets yttrandefrihet i lag efter lag de senaste åren. Därför måste man vara vaksam. För vi har bara våra fri- och rättigheter så länge någon försvarar dem. För många axelryckningar följt av tystnad senare och de kan när som helst tas ifrån oss.

Det dröjde bara till maj innan regeringen krävde att få runda riksdagen och dessutom ta beslut om stora inskränkningar i människors och företags liv. En person som drivs av socialistens övertygelse om en av folket utvald elit med mandat som inte har någon naturlig avgränsning passar nämligen alltid på. Motivet var att handlingsfriheten inte är tillräckligt stor i en kris men skälet talades det tyst om – att vi varit kloka nog att låsa in våra fri- och rättigheter i grundlagar långt bort från dagsaktuell klåfingrighet.

Den gången gick de på pumpen. Den gången förvarade högern friheten och demokratin. Men sedan tappade man tyvärr bort sig och valde istället att gå ännu längre i kraven på restriktioner och tvång. Så när vänstern omgrupperat och vis av erfarenhet först tog lång tid på sig att själva formulera lagen men sedan skulle stressa igenom den – över julhelgerna dessutom – för att på alla sätt tänkbara minimera hindren fanns ingen debatt om nödvändigheten kontra proportionerna på inskränkningar av friheten. Tystnaden var det enda påtagliga.

Om inte högern hade målat in sig i ett hörn av ständiga krav på hårdare tag under pandemin hade man haft på fötterna, men det blir onekligen svårt i det läget att motsätta sig den mest auktoritära lagen på många decennier. Som ger regeringen rätt att stänga ner i vad som helst, när som helst, hur länge som helst. Som inte ställer några krav på information och transparens eller tydligt definierad omsättning. Som också ger dem makt att inskränka folks rörelsefrihet, grundlagsskyddade mötesfrihet och privata tillställningar. Och som nu gett polisen möjlighet att bötfälla 15-åringar på 2 000 kronor om de ”bryter mot restriktionerna”, utan att definiera exakt hur och i vilken omfattning.

Jag kände när pandemilagen blev känd att jag, Gunnar Hökmark och Fria Moderata Studentförbundet samt en och annan ung Sverigedemokrat kanske var det enda som var kvar att försvara friheten öppet, så tyst var det. Jag vet att finns några fler men det är ett riktigt demokratiskt svaghetstecken att det rådde en nästintill 100 %-ig brist på debatt om denna kraftfulla frihetshatande auktoritära lag verkligen står i proportion till vilken makt det ger regeringen, och inte minst tajmingen.

Tre vaccin var redan godkända för världsmarknaden när lagförslaget blev offentligt. Hundratusentals har redan vaccinerats och februari är inte ens slut ännu. Varför ska regeringen, om de någonsin ska ha så här mycket makt, ges det när det inte behövs?

Det är givetvis alltid bra att se över om de lagar man har är tidsenliga, men så här mycket makt är inte rimligt att ge någon regering alls. Till synes utan eftertanke.

För liberalkonservativa borde det vara en självklarhet att vara väldigt skeptisk till alla förslag som begränsar våra fri- och rättigheter och ta på sig rollen som en frihetens försvarare, i kristid såväl i tider utan kris. Och att alltid vara djävulens advokat som kräver måttfullhet, proportion och väger alla förslag om inskränkningar på en guldvåg.

Istället har förbluffande många som annars försvarar friheten makalöst snabbt yttrat de mest auktoritära tankegångarna. Att sossar och regeringslojala hållit klaffen har varit väntat, men alla andra?

Jag känner mig tyvärr inte särskilt optimistisk inför framtiden om vår frihet så lätt kastas under bussen av så många – även de man trodde var dess främsta grindvakter. Tyvärr är just det här slaget redan förlorat, lagen gäller fram till september i år. Men högern får en andra chans för den lagen ska ersättas av en krislag.

Då hoppas jag instinkten och den ideologiska kärnan i liberalkonservatismen att framför allt försvara friheten leder vägen i beslutsfattandet och den debatt som stiftandet en sådan extrem lag måste föregås av.

Rebecca Weidmo Uvell är moderat opinionsbildare och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism