Print Friendly

Laga dom och politisk bedömning

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LAGA DOM
OCH POLITISK BEDÖMNING
HöGSTA domstolen ådömde den 25 juni 1953 statsrådet och chefen för Kungl. inrikesdepartementet Gunnar Hedlund straff för det
han genom grov oaktsamhet medverkat därtill, att hans hustrus
deklaration i angivet hänseende blivit oriktig. Högsta domstolen
uttalade bland annat, att det inträffade vittnade om, att tillbörlig aktsamhet i avsevärd mån åsidosatts. I målet mot statsrådet
Hedlund har det visserligen aldrig påståtts, att han uppsåtligen
har lämnat den oriktiga uppgift, som skulle ha kunnat undandraga
det allmänna ett skattebelopp av nära 4 000 kronor. Det kan å
andra sidan icke heller påstås, att det är fråga om blott en bagatellartad förseelse. Statsrådet Hedlund har, såsom Högsta domstolen uttalat, särskilda förutsättningar för deklarationsarbete.
Han är därjämte ledamot av statsrådet och chef för det departement, inom vilket ärendena rörande taxeringsväsendet handläggas. Den oaktsamhet, som han i förevarande sammanhang låtit
komma sig till last, är också av så väsentlig art, att den av landets högsta dömande instans i en enhällig dom betecknas såsom
grov.
Det allvarligaste härvidlag är att söka i den ställning, som statsrådet Hedlund intager vid Konungens rådsbord. Det går icke att
komma förbi den frågan, huruvida en ledamot av statsrådet, som
har gjort sig skyldig till en sådan förseelse, verkligen besitter de
egenskaper, som en person i denna ställning bör och måste äga.
Det har visserligen sagts, att uppsåtlig falskdeklaration icke föreligger, utan allenast en mindre svår förseelse. Den omständigheten,
att en person icke har begått en handling av än mer betänklig
natur än den, för vilken han blivit dömd, utgör dock ingalunda ett
skäl för absolution. Frågan är i stället huruvida den, vilken gjort
sig skyldig till straffbar oaktsamhet, bör eller icke bör kvarstanna
i ett statsråds höga och betydelsefulla ämbete.
I § 4 regeringsformen stadgas, att ledamöterna av statsrådet
405
Laga dom och politisk bedömning
skola vara icke blott kunnige, erfarne och redlige utan även allmänt aktade borgare. Regeringsformen har visserligen icke velat
binda Konungen genom några mera bestämda eller detaljerade
regler, då det gällt att avgöra om en person skall anses åtnjuta allmän aktning eller icke. Den diskretionära prövning, som här må
äga rum, måste dock självfallet ske från objektiva utgångspunkter
och mot bakgrunden av det ansvarsfulla ämbete, som ett statsråd
utövar.
Det räcker sålunda ej, att en person icke blivit dömd för oredlighet eller ett därmed jämförligt brott. Grundlagens bud om den
allmänna aktning, som ett statsråd skall åtnjuta, måste bedömas
med hänsyn till det krav på förtroende, som ligger i tilltron icke
blott till hans hederlighet utan jämväl till den omsorg och aktsamhet, varmed han kan förutsättas handhava sitt ämbete. Ett statsråd, som har dömts för grov oaktsamhet vid utövandet av en ur
samhällelig synpunkt så betydelsefull uppgift som den redovisning
inför det allmänna en självdeklaration innebär, kan svårligen på-
räkna den tillit och aktning, varom h ä r är fråga.
Det förtroende, som ett statsråd enligt regeringsformen skall åtnjuta, är icke detsamma som ett deklarerat förtroende från ett
visst parti. Det måste förefinnas alldeles oavsett den politiska bedömningen av statsrådsgärningen. statsministern har därför i sitt
uttalande den 5 juli snedvridit frågeställningen, då han förmenar,
att ett visst partis politiska ställningstagande har någon avgö-
rande betydelse, när det gäller att avgöra, huruvida statsrådet Hedlund med hänsyn till Högsta domstolens dom bör kvarstanna i regeringen eller ej. Ur politiska synpunkter må hans kvarstannande
till äventyrs vara önskvärt. Regeringsformen åsyftar emellertid i
sitt krav på allmän aktning ingalunda ett dylikt av partipolitiska
skäl mer eller mindre framtvunget ställningstagande. Den allvarliga kritik, som riktats emot både statsminister Erlander och statsrådet Hedlund till och med från representativt håll inom de egna
leden, bär för övrigt vittnesbörd om, att icke heller där det allmänna förtroende längre förefinnes, som i än högre grad saknas
inom andra och vidare kretsar av vårt folk.
statsrådet Hedlunds kvarstannande innebär en kränkning av
den regeringsform, som utgör själva grundvalen för rikets styrelse.
Oavsett statsministerns stöd är det svenska rättsamhällets krav
orubbat. Vördnaden för grundlagen och aktningen för dess bud få
icke sättas tillbaka för partipolitiska intressen och personliga hänsynstaganden.
406

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism