Print Friendly

Kyrkan och folket

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

I(YRI(AN OCH FOLI(ET
Av biskop JOHN CULLBERG
OM NAGON frågar, när Sveriges folk blev kristnat, kan svaret
knappast tagas på hyllan. Alla känner namnet Ansgar, men hans
evangelisatoriska framstötar omkring 830 och senare i början av
850-talet hade närmast episodisk karaktär. Detsamma gäller de nya
missionsföretagen söderifrån på 900-talet. Hedendomen hade seg
livskraft. Den avgörande religionskampen stod på 1000-talet och
ändades med Uppsala-templets förstöring mot slutet av detta århundrade eller, såsom nyligen antagits (Envall), först omkring 1125.
Då var i varje fall missionsperioden slut; enligt det bekanta Vatikan-dokumentet från 1120 var den medeltida stiftsindelningen vid
denna tid praktiskt taget färdig. Sedan dröjde det inte så länge,
innan det fanns en viss realitet bakom Västmannalagens högtidliga
ingress: »Kristus är främst i vår lag, och därnäst den heliga
kyrkan.»
Våra medeltida landskapslagar ger intressanta upplysningar om
det lokala kyrkliga organisationsarbetet. Vi kan åter lyssna till
Västmannalagens kyrkobalk: »Nu vilja kristna män hålla Kristi
bud och bygga ny kyrka; då skola de bönder, som äro där i socknen,
fara till biskopen och hava sin sockenpräst med sig och bedja
biskopen om lov att få bygga en kyrka. Biskopen skall pröva deras
sak och giva dem lov därtill. Därifrån skola de fara hem och kalla
alla dem, som äro jordägande inom socknen, till stämma å utsatt
dag. De skola lämna dagsverken till bygget efter mantal och göra
körslor efter jordatal …» – Det är viktigt att konstatera, att
kyrkan från begynnelsen icke organiseras uppifrån – varken så-
som i Norge genom kungamakten eller såsom i Tyskland genom
den romerska hierarkien- utan nerifrån, genom folket, bönderna.
Så växte folket och kyrkan samman från roten. Detta intima samband bevarades och förstärktes i reformationens och storhetstidens
Sverige, då man verkligen kan tala om en svensk kristen enhetskultur.
63
‘f-~——-~-…–,–~—–
, ‘
\
J ohn Cullberg
Kan man nu påstå, att Sveriges folk vid det laget var ett kristet
folk~ Naturligtvis inte, om man därmed skulle mena, att den stora
massan inom folket varit personligt genomsyrad av kristen tro.
Det är tänkbart, ja, sannolikt, att antalet sådana personligt kristna
icke då var procentuellt större än i dagens Sverige. Men det finns
omständigheter, som klart markerar skillnaden i jämförelse med
den nutida situationen. Kulturlivet var genomträngt av kristna
ideer, de kristna moral-normerna respekterades- även då de överträddes! – och den kristna kyrkans auktoritet var i praktiken
så gott som oomstridd. Det yttre inseglet på sistnämnda faktum
var den s. k. kyrkotukten, som tillämpades hårdhänt nog.1600-talets
kyrka kan bäst liknas vid ett fast grundat och väl uppmurat försvarstorn, med vars hjälp de antikristliga tendenserna i tiden
kunde hållas inom tillbörliga gränser. Tornet murades allt högre
och stadigare genom insatser av sådana giganter som Johannes
Rudbeckius. Upplysningstidens rationalism tunnade väl ut murarnas tjocklek, men åstadkom knappast några allvarligare revor.
Under försvarsattityden utåt kom man emellertid att alltför ofta
glömma bort att sörja för de människors själar, som fanns innanför
murarna. Härom fick kyrkan en kraftig påminnelse vid 1800-talets
mitt. Det började jäsa inne i försvarstornet. Det var folkväckelsen,
som efter impulser västerifrån bröt fram här och var inom landet
med krav på en varmare och mera personlig själavård. Men kyrkan
var alltjämt inställd på försvaret och kunde därför i stor utsträckning inte uppfatta det som skedde annat än som ansvarslöst myteri,
vilket sannerligen kom olägligt med hänsyn till den nya antikristlighet, som var i antågande. Det gällde därför att snabbt återställa
ordningen med hjälp av konventikelplakat och andra paragrafer.
Aktionen misslyckades, och myteristerna bröt sig igenom muren,
efterlämnande stora, gapande hål, som släppte in luft och sol
men också gav fienden en chans att smyga sig in.
Hålen finns där än. Kyrkans fasta försvarstorn är raserat.
I kyrkasplittringens spår följde den stora sekulariseringsprocessen. Industrialismen gjorde sitt intåg med en tämligen radikal
omstöpning av det svenska samhället. Den materialistiska livssynen blev allmän egendom efter att tidigare ha varit väsentligen
ett överklassens njutningsmedel. Under allt detta stod kyrkan där
valhänt. Hon var inställd på att residera i sitt fasta torn – som
inte längre fanns! Kanske kan man under sådana omständigheter
knappast förvåna sig över att hon bakom den materialistiska ideo- 64
Kyrkan och folket
logien inte förmådde känna igen sådana sociala ideer, som var i
släkt med evangeliet. Och så rann tiden förbi Sveriges kyrka.
* *
*
Denna grovt tillyxade och alltför generaliserande historiska skiss
må tjäna som bakgrund till en lika summarisk gruppindelning
av svenska folket ur religiös synpunkt. Bortsett från de konfessionellt utomkristna (judar etc.) kan tre grupper urskiljas:
l. De som alltjämt i Svenska kyrkan har sitt andliga hem –
eller åtminstone anser, att den borde vara folkets.
2. De som har sitt andliga hem i något ur väckelsen framsprunget frikyrkligt samfund.
3. De sekulariserade i ett otal schatteringar med det enda gemensamma draget, att de saknar förståelse för såväl Svenska kyrkan
som frikyrkosamfunden.
Vid 1800-talets mitt tillhörde alla dessa officiellt Svenska kyrkan.
1873 års dissenterlag öppnade visserligen möjligheter för personer
i grupp 2 att utträda ur kyrkan för att sedan inträda i annat
kristet samfund, men lagen innehöll så många restriktioner, att
den blev praktiskt tämligen betydelselös; antalet »dissenters» stannade också vid omkring 20 000. För grupp 3 fanns över huvud ingen
möjlighet till utträde. Denna begränsning av religionsfriheten
mötte redan under förra århundradet men framför allt under 1900-
talet kritik från skilda håll. Ett av de mest betydelsefulla initiativen till en lagändring togs genom den s. k. biskopsmotionen vid
1929 års kyrkomöte. Som bekant slutreglerades frågan genom 1951
års religionsfrihetslag, vilken trädde i kraft l jan. 1952. Därmed
möjliggjordes det fria utträdet ur kyrkan för den som så önskade.
Det kan vara skäl att i detta sammanhang något granska konsekvenserna av den lag, som sålunda fungerat under något mer
än ett år. Frågar man efter det statistiskt mätbara resultatet, måste
strax konstateras, att utträdet haft en överraskande obetydlig omfattning. Förhandskalkylerna rörde sig med gissningar, att omkring 3 Ofo av befolkningen skulle utträda, detta med hänsyn såväl
till vissa gallupundersökningar som till situationen i våra grannländer, där det fria utträdet sedan länge varit genomfört. De verkliga siffrorna är åtminstone tills vidare helt andra. Någon genomförd statistik på utträdena föreligger icke, då detta skrives (jan.
1953), men omfattande stickprov från december 1952 ger vid handen, att utträdessiffran f. n. synes uppgå till högst 3 promille, alltså
65
‘ ….’;_ ~.·· .
John Cullberg
en tiondel av den väntade. Utträdesfrekvensen var störst vid årets
början för att sedan ebba ut. Av fem undersökta större städer
uppvisar trenne (Stockholm, Göteborg, Västerås) nämnda utträdestal; i Malmö är siffran 2 promille, medan det starkt frikyrkliga
Jönköping har 4. Då utträdet varit vida mindre på landsbygden,
kan man tryggt låta den angivna siffran 3 promille utgöra övre
gräns. Detta betyder, att antalet utträdda i hela landet skulle
stanna vid omkring 20 000, alltså samma antal som tidigare »dissenters». De flesta av de utträdda synas tillhöra J ehovas vittnen
och andra religiösa ytterlighetsriktningar. Icke så få inträden i
kyrkan har samtidigt förekommit.
Av denna statistik kan endast två säkra slutsatser dragas: l.
Det religiösa förtrycket kan inte ha förnummits särskilt starkt. I
annat fall hade säkert köbildningen på pastorsexpeditionerna vid
årets början varit en helt annan. (Detta gäller särskilt grupp 2.)
2. De flesta inom grupp 3 föredrar av olika skäl – till god del
likgiltighet – att kvarstå inom kyrkan.
Prognosen är tämligen osäker. Det största ovisshetsmomentet gäller grupp 2. Inom de stora frikyrkosamfunden (pingströrelsen vill
som bekant icke beteckna sig som samfund) gick signalerna från
pressen och ledningen ut på att utträde vore det enda konsekventa;
man ville dock icke därmed binda de enskilda medlemmarna. Resultatet har, såsom ovan antytts, praktiskt taget blivit status quo.
Det har emellertid visat sig, att lokala konflikter med kyrkan
kunnat utlösa »hot» om vidgat utträde. Vad grupp 3 beträffar är
det uppenbart, att en uppagiterad »kulturkamp»-stämning kan
komma att avsevärt öka de utträddas antal. Dock är det knappast
sannolikt, att den nuvarande situationen inom överskådlig tid avsevärt kommer att rubbas. I varje fall synes det vara lång väg till
den utträdesfrekvens, varmed man från början kalkylerat.
Finns det anledning att från kyrklig sida glädjas över denna
utgång~ Nej och ja. Det är föga glädjande, att många mot kyrkan
fientliga stannar kvar, kanske för att bevaka just sina anti-kyrkliga intressen. Att kyrkan bland sina medlemmar har så många
»likgiltiga» är mindre belastande; en folkkyrka måste alltid räkna
med att arbeta just inom sådana kategorier. Onekligen finns det
också många bland dessa, som bär på en dold kärlek till den kyrka,
för vilken man inte vill personligt engagera sig. Och det är ju
ganska glädjande, om det visar sig, att vårt folk, all sekularisering
till trots, dock bevarar insikten om att Sveriges kyrka representerar värden, som man inte vill mista.
66
Kyrkan och folket
Det må nu förhålla sig hur som helst med de praktiska konsekvenserna av religionsfrihetslagen – principiellt är dock situationen en annan nu än före 1952. Märkbarast är detta för den kategoris vidkommande, som ovan betecknats som grupp 3. Här föreligger för första gången möjlighet till fritt utträde ur kyrkan.
Allt tal om »tvångsanslutning» har därmed förlorat sitt underlag.
På sina håll gör man visserligen gällande, att lagen är en halvmesyr; det enda riktiga vore att fastställa bestämmelser om fritt
inträde i kyrkan. De som så menar har måhända icke alltid gjort
klart för sig, att en slik åtgärd innebure icke allenast statskyrkans
utan även folkkyrkans officiella avskaffande; staten skulle m. a. o.
ställa sig helt neutral till frågan om folkets religiösa fostran. J ag
skalllängre fram något beröra denna fråga ur kyrkans synpunkt;
här skall blott konstateras, att svenska folket icke synes berett
att ta denna konsekvens, som bl. a. skulle medföra kristendomsundervisningens försvinnande från skolans schema. Det förefaller
emellertid, som om alla rimliga krav på religionsfrihet vore förverkligade genom den nya lagen. Visserligen kommer de flesta
barn liksom förut att »födas im i kyrkan, på samma sätt som de
födas till svenskar. Men föräldrarna kan bestämma om deras omedelbara utträde, ja, t. o. m. före barnets födelse ombesörja detta.
Så i det fall, då endast den ene av föräldrarna utträtt; om båda
utträtt kommer barnen från början att automatiskt stå utanför,
under förutsättning att föräldrarna inte vill ha det annorlunda.
Kan man mer begära~ Å ven ur kyrkans synpunkt är detta rätt
och rimligt. Den omtalade biskopsmotionen av 1929 betonade, att
det strider mot evangeliets väsen, om kyrkan utövar något annat
tvång än kärlekens. – En annan fråga är, om någon verkligen
kan ställa sig utanför den kristna livssfären genom att utträda
ur kyrkan. Med tanke på de tusen trådar, genom vilka evangeliet
är invävt i den västerländska kulturen, kan man kanske tycka,
att talet om personlig hedendom såsom motiv för utträde avslöjar
ett icke ringa mått av naivitet. Kvar står emellertid det faktum,
att Sverige för första gången sedan 1200-talet officiellt accepterar
hedningar bland sina egna medborgare.
För grupp 2 – de frikyrkliga alltså – synes lagen principiellt
icke kunna ha så stor betydelse. Såsom nämnts fanns för deras
vidkommande redan förut rätt till utträde, och detta icke enbart
till »av staten erkänt trossamfund». Men saken är nu klarare uttryckt och utträdet dessutom underlättat genom borttagandet av
bestämmelserna, att vissa kategorier av medborgare, t. ex. kristen- 67
..
John Cullberg
domslärare, skall tillhöra kyrkan. Ett delikat problem av helt annat slag möter emellertid de frikyrkliga, i samma mån som deras
ställning till staten blir i viss mån reglerad. För frikyrkosamfund.
som hittills av principiella skäl avböjt varje samröre med staten,
borde det kännas egendomligt att behöva underkasta sig den statskontroll, som den nyförvärvade vigselrätten dock för med sig.
Naturligtvis ankommer det på de frikyrkliga själva att avgöra,
om de skall tillhöra Svenska kyrkan eller inte. Allmänt kan sägas,
att utträde synes ligga närmast till hands för de frikyrkliga, som
tillhör ett samfund med klart kyrklig organisation, t. ex. metodister
– för att inte tala om katolikerna! Det går nämligen knappast
att tillhöra två kyrkor. Annorlunda ligger det till för medlemmarna i de samfund, som har spontan väckelsekaraktär. De kan
mycket väl känna sig som medlemmar i Svenska kyrkan, samtidigt
som de får sin huvudsakliga uppbyggelse inom det egna samfundet.
Frågan »kvarstå eller utträdah är här knappast principiell, utan
blir beroende av den personliga synen på kyrkan och hennes verksamhet. De som menar, att kyrkan är en andligen tom och död
institution, som man helst skulle önska se raserad, kan givetvis
inte ha något intresse av att tillhöra henne. De som däremot i
kyrkan ser något historiskt och aktuellt värdefullt, kanske omistligt, ett bålverk mot sekulariseringen och en garanti för folkets
kristna fostran, måste anlägga andra synpunkter på problemet.
För förhållandet mellan kyrkan och de frikyrkliga har i övrigt
lagbestämmelser ingen avgörande betydelse. Det viktiga är här en
ömsesidigt generös och förstående anda, som utan översuddande
av de faktiska olikheterna ödmjukt inser egen begränsning och
därför kan respektera en annans uppfattning och samfundssyn.
Den verkliga ekumeniken syftar aldrig till uppgivande av egenart
och utplånande av gränser, utan till ärliga handslag över gränserna.
För kyrkans egen del har i princip ingenting förändrats. Detta
sammanhänger icke med utträdets obetydliga omfattning, men väl
därmed, att lagen räknar med fritt utträde och icke med rekrytering genom fritt inträde. Åven om Sveriges halva befolkning utträdde, skulle kyrkan bevara sin karaktär av folkkyrka, dvs. hon
skulle stå öppen för alla och känna ansvar för alla. Men det skall
strax understrykas, att hennes yttre situation då bleve en helt annan. Bl. a. bleve det nuvarande förhållandet till staten ohållbart.
F. n. finns dock ingen anledning att räkna med denna situation.
68
——~ -:,–·
Kyrkan och folket
Om återigen kyrkans medlemstal bleve beroende av inträde, skulle
det bli nödvändigt att fastställa vissa kvalifikationer för medlemskap, och därmed vore folkkyrkans ide genombruten.
Vilken är denna folkkyrkans ide? Tvenne huvudsynpunkter
måste framhållas. Folkkyrkan är för det första kyrka. Negativt
betyder detta, att kyrkan icke är en förening av likasinnade, icke
heller en organisation till tjänst för vissa förnuftiga ändamål, religiösa, moraliska eller sociala, icke heller ett statsorgan för religionsvård. Kyrkans karaktär av kyrka uttryckes i religionsfrihetslagen med termen »trossamfund». Detta begrepp har naturligen
verkat förvirrande, då det även skall täcka de fria, på medlemskap
och personlig bekännelse grundade trossamfunden. Om folkkyrkan
skall kallas trossamfund, innebär detta icke, att den är grundad
på sina medlemmars kristna tro, utan att den historiskt vuxit fram
ur tro och syftar till att hos människorna väcka tro. Härvid har
kyrkan att göra tjänst som organ för frambärande av ett bestämt,
konkret budskap: evangeliet om Kristus. Detta och ingenting annat är kyrkans »jobb», det för vilket hon är till. Det är nödvändigt
att hålla detta alldeles klart, om inte kyrkan skall flyta ut i något
slags allmän kulturanstalt. Men det är lika angeläget att fasthålla,
att i denna uppgift alla de religiösa, moraliska, sociala och kulturella konsekvenserna ligger inneslutna.
Den andra huvudsynpunkten hänger samman med begreppet
folkkyrka – med tonvikt på första stavelsen: kyrkan som vill
omsluta och ta ansvar för folket som helhet. Kyrkoförsamlingen
är enligt svenskt språkbruk detsamma som socknen, en geografisk
och befolkningsmässig enhet, som uppstått kring sockenkyrkan
och där har sitt andliga centrum. Sockenbefolkningen är religiöst
och moraliskt ytterst heterogen; endast ett fåtal är kanske bekännande kristna, men till alla har kyrkan ett angeläget ärende.
Barndopet är uttryck för evangeliets absoluta förutsättningslöshet
i fråga om mänskliga kvalifikationer. Ur kyrkans synpunkt saknas
därför varje möjlighet att dra gränser mellan dem som står »innanför» eller »utanför». Det är Gud och inte människor, som prövar
hjärtan och njurar. Inte heller de »utträdda» står därför utanför
kyrkans ansvar. Praktiskt skall detta bl. a. visa sig i generositet,
för den händelse sådana utträdda skulle begära kyrkans tjänster.
I det nya läget måste kyrkans program – liksom förut, men intensivare än förut- kännetecknas av en dubbel tendens: konsolidering inåt, i religiös fördjupning, och kontakt utåt, i uppsökande
verksamhet. –
69
; ‘
\
J ohn Cullberg
Till sist må några ord här sägas om förhållandet mellan kyrkan
och staten. Utan att kunna binda sig vid något av de politiska
partierna accepterar kyrkan helhjärtat det demokratiska samhällsskicket såsom det, som närmast är i släkt med evangeliets samfundssyn. Att prästernas partipolitiska engagemang bör hållas
inom någorlunda snäva gränser torde väl vara uppenbart; i övrigt
må de som i kyrkan har sitt andliga hem engagera sig för vilket
politiskt parti som helst inom den demokratiska ramen. Kyrkan
kan också samarbeta med vilken regering som helst – dock under
två bestämda förutsättningar, vilka markerar kyrkans anspråk på
staten:
l. Staten skall hålla rättsordningen vid makt. Detta är statens
»jobb», dess centrala uppgift. Den moderna välfärdsstaten med
tyngdpunkt på socialpolitiken förtjänar visserligen allt stöd, men
ingen omsorg om medborgarnas materiella välfärd kan överskyla
statens bankrutt, om den trampar rätten under fötterna genom att
låta denna bli ett instrument för statlig maktsträvan.
2. staten skall ge kyrkan frihet att arbeta efter sina egna linjer.
Detta är närmast ett religionsfrihetskrav, vilket icke är mindre
betydelsefullt inom en statskyrkas ram än i frikyrkosamfunden.
Hur än kyrkan organiseras, är hon dömd till undergång, om hon
i sin religiösa och sociala verksamhet nödgas ta order av staten
i stället för av sin egen Herre.
Mot denna bakgrund är det tydligt, att det finns en politisk typ,
som kyrkan måste klart bekämpa, om hon vill bevara sin själ,
nämligen den totalitära, den må sedan framträda i nazistisk, fascistisk eller kommunistisk klädedräkt. Enligt den totalitära ideologien
är staten själv upphöjd till gud och måste därmed oundvikligen
råka i konflikt med den om sitt eget väsen medvetna kyrkan.
Då kyrkorna här och var bakom järnridån böjt sig under statens
maktbud, är detta mindre att betrakta som ett politiskt än som
ett religiöst avfall. Den s. k. folkdemokratien har nämligen visat
sig flagrant bryta mot båda de principer, vilka här angivits såsom
förutsättningar för ett samarbete mellan kyrka och stat.
Därmed är frågan om statskyrkans vara eller icke vara redan
besvarad. Så länge statens ledning är angelägen om att folklivet
skall ha en kristen prägel, vilket bl. a. visar sig i upprätthållande
av den kristna skolan, synes det naturligt, att den ger också den
kristna kyrkan sitt stöd. Såsom ovan antytts, är förutsättningen
härvid från kyrkans sida, att staten lämnar henne full frihet i
hennes religiöst-sociala verksamhet liksom i fråga om ungdomens
70
Kyrkan och folket
fostran. statens stödåtgärder skall gå ut på att hålla kyrkans
yttre livsvillkor vid makt under anpassning efter nya tidslägen.
Såsom kontrollinstans har staten knappast anledning att syssla
med andra frågor än dem, som gäller den prästerliga utbildningen;
i en tid, då så mycken humbug gör sig gällande även på det religiösa området, är det givetvis ur alla synpunkter av vikt, att
kyrkans teologiska standard hålles uppe. Kungl. Maj:ts utnämningsrätt i fråga om vissa kyrkliga tjänster behöver icke heller
vålla några betänkligheter, så länge denna rätt är begränsad av
föregående val enligt kyrkans ordning och utnämningspolitiken
har kyrkans bästa som ögonmärke. Under angivna förutsättningar
synes knappast vare sig från statens eller från kyrkans sida något
vara att erinra mot bevarandet av det befintliga sambandet.
Hurudant är det nuvarande lägeU Konfliktrisker saknas icke. I
en tid, som kännetecknas av statsmaktens expansion även i de demokratiska länderna, är vaksamhet från kyrkans sida av nöden.
Emellertid finns det intet motiv till panilL I stort sett har kyrkan
alltjämt anledning till tacksamhet för den förståelse för sina livsvillkor, som hon finner hos statens ansvariga ledning. –
Ibland kan man i våra skogar träffa på ett par furor, vilkas
stammar så slingrat sig om varandra, att det är svårt att avgöra,
vilken som vuxit upp ur den ena eller den andra roten. Enda sättet
att skilja dem åt är att hugga ned dem. Ungefär så ter sig sambandet mellan Sveriges folk och Sveriges kyrka. De har en månghundraårig gemensam historia, som ingen sekularisering kan göra
om intet. Och endast tillsammans äger de en framtid.
71

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism