Print Friendly

Korståget mot kartellerna

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

————–~——~
KORSTÅGET
MOT KARTELLERNA
Av jur. och fil. kand. JAN RYDSTRÖM
PA DEN svenska riksdagens bord ligger ett förslag till ny lag
om kartellkontrolL I Norge har ett förslag till nya kartellagar
väckt upp en träta, som icke hörts på många år. I Västtyskland
ha förslag till nya kartellagar skrivits och avvisats på löpande
band. I Holland, Belgien, Frankrike och Italien ha liknande lagförslag diskuterats sedan flera år utan att man ännu kommit till
enighet. I England infördes en kartellag 1948, i Österrike 1951
och i Danmark 1952. Europarådet framlade ett förslag till konvention om kartellkontroll 1951 och inom Förenta Nationerna avslutades den siste mars 1953 en omfattande undersökning av kartell- och monopolfrågor, som åtföljdes av ett förslag till europeisk
kartellkontroll.
Problemet är ingalunda nytt, men intresset för det har nu flammat upp med en intensitet som måste väcka den oinvigdes för·
undran. Det kan kanske därför vara av intresse att söka spåra
orsakerna, eller i varje fall några av orsakerna till all denna lagstiftarmöda.
Redan en flyktig blick på de senaste årens kartelldiskussion
ger vid handen, att det i stort sett finns två huvuduppfattningar
om hur man skall behandla karteller (och monopol). Den ena är
den amerikanska. Den andra är den europeiska. Den amerikanska
är den radikalaste. Den utgår från tron på konkurrensens absoluta
överlägsenhet som näringspolitiskt system och förbjuder som en
följd därav i princip allt kartellsamarbete med vissa undantag.
Den europeiska inställningen hävdar däremot, att kartellsamarbetet på de jämförelsevis små och snabbt mättade europeiska inländska marknaderna och i all synnerhet på exportmarknaderna,
kan ha vissa och ibland mycket stora fördelar. Den erkänner dock,
18- 533445 Svensk Tidskrift 1953 241
<”.
l
J an Rydström
att kartellmakt kan missbrukas och vill därför förhindra sådana
övergrepp genom en lagstiftning, som riktar sig mot missbruk av
sådan makt, men som i princip tillåter kartellerna.
Hur dessa båda uppfattningar, som i princip äro varandra helt
olika, men som i praktiken ofta kunna komma varandra nära,
fått sin utformning och lokalisering är en lång ekonomisk och
juridisk historia. Impulserna ha kommit från vitt skilda håll och
skiftande tider.
Av grundläggande betydelse för den amerikanska uppfattningen
har varit den tidigare ekonomiska och judiciella utvecklingen i
England, medan den europeiska inställningen i många avseenden
präglats av den centraleuropeiska utvecklingen under tyskt inflytande.
I England hade sedvanerätten, common law, redan mycket tidigt
vänt sig mot ensamstående företags försök att monopolisera marknaden. Detta hade även senare kodifierats i särskild lag. Men
sedvanerätten vände sig också mot organiserad samverkan (karteller) som ledde till att hämma konkurrensen. – Common law
kom även att gälla i de engelska kolonierna och lade där genom
dessa bestämmelser en första ideologisk och juridisk grund för
motviljan mot karteller, vilket kom att få en stor betydelse för
den vidare utvecklingen i de senare Förenta staterna.
På kontinenten hade däremot fram mot slutet av 1700-talet icke
utbildats någon sådan kartellfientlig inställning. Tvärtom finner
man där, särskilt i Tyskland, en kontinuerlig, av merkantilistiska
tankegångar färgad utvecklingslinje med stor förståelse för kartellsamarbete. I Frankrike var förhållandet med vissa moderationer ungefär detsamma. Men i detta land inträffade en avgörande
förändring i och med den stora revolutionen. De tankar om friheten och om individens rätt att skapa sin egen framtid, vilka
sedan länge varit allmänt diskuterade, fördes nu fram mot sitt
politiska förverkligande eller i varje fall till energiska försök att
förverkliga dem. Även på det ekonomiska området ville man genomföra de nya ideerna. I mars 1791 proklamerades handelns och
industriens frihet. Några månader därefter förbjöd den kända loi
Chapelier överenskommelser mellan företagare i samma yrke, om
de avsågo att reglera »deras föreburna gemensamma intressen».
Dessa ideer fördes vidare i den franska lagstiftningen. I den av
liberala tankar influerade Code Napoleon, som uttryckligen respekterade »den fria och naturliga konkurrensen», infördes i dess
version av 1810 straff för sammanslutningar, som påverkade kon- 242
Korståget mot kartellerna
kurrensen vare sig det gällde att höja eller sänka priserna över
eller under den nivå, som en »naturlig och fri konkurrens» skulle
ha åstadkommit. Förbudet mot sådana sammanslutningar riktade
sig visserligen i första hand mot försök att monopolisera handeln
med konsumtionsvaror, särskilt livsmedel. Men det var tillräckligt
vidsträckt för att även drabba andra konkurrenshämmande avtal.
Någon skälighetsbedömning kunde icke förekomma.
Under förra delen av 1800-talet finner man således en klar uppdelning av de ledande länderna beträffande deras inställning till
karteller och monopolisering av marknaderna. A ena sidan stodo
England, dess tidigare koloni Förenta Staterna och Frankrike.
A andra sidan stodo Tyskland och en del av detta land influerade
länder. Den förra gruppen hade inskridit mot kartellbildningar
och monopoliseringar genom sedvanerättsliga regler eller genom
direkt lagstiftning. Den senare gruppen förde i stort sett icke
någon kraftig politik mot kartellering och monopolisering av
marknaderna.
Den vidare utvecklingen skulle dock helt förändra denna gruppering. ståndssamhällets sönderfall och den industriella revolutionen med sina nya uppfinningar och produktionsbetingelser skapade möjligheter för helt andra ekonomiska verksamhetsformer
än tidigare. Koncentrationen inom industri och handel gjorde sig
alltmer gällande. Konkurrensideologien var nu också på frammarsch och förkunnade frihet och tävlan för näringslivet. Teorien
om »frihet och tävlan» bar emellertid inom sig själv fröet till en
svårighet, som den aldrig riktigt kunde lösa. Vad skulle man göra
om friheten och konkurrensen ledde till att ett företag konkurrerade ut alla andra7 Vad skulle man göra om frihetens principer,
bland dem också rätten till full avtalsfrihet, ledde till att företagare slöto sig samman i så stor utsträckning att friheten försvann7 Hade Proudhon rätt, när han deklarerade: »La concurrence
tue la concurrence». Frågeställningen fick ingen praktisk betydelse
förrän mot slutet av 1800-talet. Utvecklingen gick därför tämligen
ostört vidare till ökad koncentration under inverkan av dessa industriella, ekonomiska och ideologiska faktorer. Den fick dock
olika omfattning och inriktning i olika länder. En omständighet
som därvid säkerligen haft stor betydelse för det enskilda landet
torde ha varit, om det hade tillgång till blott små och snabbt
mättade marknader eller till vidsträckta och ständigt expanderande.
243
J an Rydström
Tyskland tillhörde länderna med de relativt små marknaderna.
Visserligen proklamerades handelns frihet genom 1869 års Gewerbeordnung, men de liberala näringspolitiska ideerna hade svårt
att göra sig gällande i praktiken. Den tidigare politiska söndersplittringen, avsättningssvårigheterna på de små marknaderna,
brist på kapital och det senare tyska rikets politiska ambitioner
främjade koncentrationen och företagskombinationerna inom nä-
ringslivet, vilket även underlättades av att full avtalsfrihet rådde.
Den långvariga kris, som följde i fransk-tyska krigets spår, satte
också fart på kartellbildningen. Ett ögonblick tvekade man visserligen om riktigheten att tillåta alla slags kartellavtaL Men sedan
högsta domstolen i ett par domar på 90-talet helt anslutit sig till
principen om full avtalsfrihet även på kartellområdet, försvann
även denna tvekan. Det enda hinder, som låg i vägen för »samhällsskadligt» kartellsamarbete var det allmänna avtalsrättsliga
kravet på »gute Sitten», vilket ju dock ej kunde åberopas mot
kartellsamarbete såsom sådant.
I Frankrike ledde den tilltagande koncentrationen inom näringslivet till konflikter med landets antikartellagstiftning. Resultatet
blev att man började göra skillnad mellan nyttiga och skadliga
karteller, varvid man tillät de nyttiga. Av den utveckling som nu
följde får man ett starkt intryck av att den franska lagstiftningen
dels var föråldrad för de nya förhållandena men dels också i stor
utsträckning byggts på ideologiska resonemang som icke motsvarade näringslivets praktiska funktioner.
Ehuru England var en ivrig anhängare av frihandeln och, jämfört med övriga europeiska länder, hade tillgång till större marknader, finner man dock även där under 1800-talet en mera modererad inställning till karteller än vad som tidigare varit fallet.
I England utvecklade sig nämligen nu en skälighetsprövning, där
man skilde mellan skadliga och nyttiga karteller.
Förhållandet blev emellertid helt annorlunda i Förenta Staterna.
Där skärptes den avvisande inställningen mot kartellsamarbete
och monopolisering inom sedvanerätten och tog sig slutligen uttryck i direkt lagstiftning. Det var missbruken från de allt mäktigare trusterna som 1890 framtvingade den kända Sherman antitrustlagen. Med lagen avsåg man att »skydda näringslivet mot
olagliga konkurrensbegränsningar och monopol». Liksom den åttio
år äldre franska lagen framstår den i första hand som ett skydd
för konkurrensen, icke som ett skydd mot ekonomiska maktmiss- 244
Korstdget mot kartellerna
bruk och ojusta affärsmetoder, även om det senare ofta blir en
följd av det förra.
Kring sekelskiftet började en på sitt sätt ny företeelse göra sig
märkbart gällande inom näringslivet i alla delar av den industriellt
livaktiga världen. Det var gruppen och gruppbildningen. Dels uppträdde den i form av intresseorganisationer och branschföreningar
utan större inverkan på konkurrensen, men dels också i form av
en ökning av de redan tidigare kända men förhållandevis fåtaliga
kartellerna med konkurrenshämmande verkan. Denna utveckling
till ytterligare koncentration inom näringslivet tog ökad fart och
fick under första världskriget ett starkt uppsving i samtliga industriländer.
Mellankrigstidens förvirrade ekonomiska förhållanden gåvo ny
näring åt dessa tendenser. Instabila valutor med fara för stora
förluster, tekniska förbättringar som skapade avsättningssvårigheter, och en nationell söndersplittring i Europa av tidigare ekonomiska enheter voro några av de moment sompådrevoden europeiska kartellbildningen. Därtill kom också en strävan att genom
sammanslutningar öka sin styrka i konkurrensen med de amerikanska storföretagen. Förenta Staterna däremot höllo strängt fast
vid sin traditionella antikartellpolitik. De hade ytterligare utformat den genom två betydelsefulla lagar av 1914, Federal Trade
Commission Act och Clayton Act, även om de några år senare,
1918, gjort en betydande inskränkning genom att i Webb-Pomerene
Act på vissa villkor stadga undantag från antitrustlagstiftningen
för exportorganisationer.
En från den amerikanska artskild, allmän europeisk inställning
till kartellproblemet framträder nu alltmera klart. Man betraktade
kartellerna, särskilt de internationella, på många ledande håll som
lösningen på de svåra ekonomiska problemen. statsmän som Herriot och Stresemann sågo i dem ett betydelsefullt medel för Europas politiska och ekonomiska enande. När den internationella stålkartellen, Entente InternaHonale de l’Acier, skapades 1926 hälsades den av sina tillskyndare som en utomordentlig ekonomisk
framgång, ett första steg mot Europas förenta stater. Samma år
modererades 1810 års franska antikartellbestämmelser betydligt.
Man var dock icke blind för de faror som en omfattande kartellering av näringslivet kunde leda till. I Nationernas Förbund,
som Förenta staterna ju icke tillhörde, togs problemet upp till
en allsidig behandling, som dock präglades av stor försiktighet.
245
Jan Rydström
I England tillsattes kommitteer för undersökning av kartellverksamheten. I Frankrike framlades flera förslag till lag men intet
av dem blev genomfört. Så blev däremot fallet i Tyskland, där
en »lag mot missbruk av ekonomisk makt» tillkom 1923. Den riktade sig mot missbruk både från karteller och ensamföretag. Lagen, som fick efterföljare i åtskilliga centraleuropeiska länder, var
så tillvida av ett alldeles särskilt intresse som den gav riksekonomiministern stora möjligheter att ingripa mot kartellerna. Detta
var ett stadgande, som förebådade ett nytt och tidigare okänt
moment i kartellpolitiken, nämligen statsingripanden av förvaltningsmässig karaktär mot kartellerna. I ett samhälle med utbredd
planhushållning skulle kartellernas skadliga verkningar helt elimineras, hette det, ja, kartellerna voro till på köpet en av förutsättningarna för planhushållningen. Sådana tankegångar vunno i
förening med teorier om »full sysselsättning» mycket stor omfattning i Europa särskilt under och efter den stora ekonomiska krisen
i början av 30-talet, vilken också förde med sig en betydande ökning av kartellernas antal. statliga tvångskarteller blevo nu också
vanliga i flera europeiska länder. Sin största utbredning och sitt
konsekventaste genomförande fick kartellsystemet i Tyskland, där
det sedermera fast infogades i den nationalsocialistiska planhushållningen.
Mot slutet av mellankrigsperioden ser man således hur tvivel
och förhoppningar blandas beträffande kartellernas ändamålsenlighet. Men förhoppningarna övervägde och togo sig ett uppseendeväckande uttryck i det så kallade Dusseldorfavtalet, som med tyska
och engelska regeringarnas sanktion ingicks i mars 1939 mellan
Reichsgruppe Industrie och Federation of British Industries. Det
gick ut på att ersätta »ruinerande konkurrens, varhelst den uppträdde med konstruktivt samarbete». Avtalet, som på grund av
kriget ej fick någon betydelse, kritiserades dock häftigt från
många håll.
När andra världskriget bröt ut förelåg det alltså en ganska klar
skillnad mellan en »europeisk» och en »amerikansk» kartellpolitik.
Europa följde avtalsfrihetens linje och tillät alla slags karteller.
Deras missbruk sökte man stävja genom särskild lagstiftning men
också i mycket stor utsträckning genom statsingrepp, statskontroll
och dirigerande planhushållning. Amerika avvisade kartellsamarbete helt och hållet genom en sträng förbudslagstiftning, även
om det gjordes vissa undantag i denna lagstiftning och även om
246
— –··-·····’·-·————–!!!!!!!!!!!!!!!!:!=:::.=========—-;;;;;;;=;;;;;;;=======…..—
—-,..—–< ~————————–1
Korståget mot kartellerna
tillfälliga avvikelser från den traditionella antitrustpolitiken
gjorts under 30-talskrisen genom National Industrial Recovery Act.
Förenta Staterna hade noggrant iakttagit den europeiska kartellbildningen på vederbörligt avstånd, men med sin starka isolationism hade de dock icke sökt påverka utvecklingen av detta för
amerikansk uppfattning så främmande kartellsystem. En händelse
hade dock inträffat under mellankrigstiden, som förebådade deras senare världsomfattande antikartellpolitik. Det var president
Roosevelts genomförande av Reciprocal Trade Agreements Act
av 1934, som ledde till att tullspärrarna i viss mån mildrades.
Politiskt sett voro åtgärderna riktade mot den på starka karteller
baserade tyska handelspolitiken och mot det autokratiska handelssystem, som var i tilltagande i många länder. Från tillkomsten
av denna lag går det en klar linje till Atlantdeklarationen, som
kom till stånd på Roosevelts initiativ 1941 och som bland annat
drar upp riktlinjerna för en friare internationell handel och därmed också signalerade en skärpt kamp mot kartellerna.
Förenta staternas inträde i kriget blev av avgörande betydelse
för utformningen av den världsekonomiska politiken. Ett av de
viktigaste krigsmålen var att krossa fiendens ekonomiska och industriella krigsapparat, som var baserad på de tyska kartellerna
och den japanska motsvarigheten därtill, de s. k. zaibatsu, en politik, som klart formulerades av president Roosevelt mot slutet av
kriget. Däri låg dock icke blott den negativa tanken att krossa
fiendens fruktade organisationer. Politiken hade också en positiv
sida: att skapa möjligheter för den friare världshandel, som uppsatts som mål i Atlantdeklarationen.
När det gällde den första, negativa attityden, var enigheten
fullständig mellan de allierade. Krossarrdet av de tyska kartellerna
sanktionerades bland annat i Polsdamöverenskommelsen i augusti
1945 och blev också fullföljd i stor utsträckning. Men när det,
enligt amerikansk mening, också skulle bli frågan om att rikta
politiken mot karteller och monopolistiska företeelser inom de tidigare allierades egna led, kom enigheten omedelbart i fara.
Under förarbetena till Havannakonferensen och under själva
mötet 1947/48 kommo meningsskiljaktigheterna klart till synes.
Konferensen skulle som bekant bland annat dra upp riktlinjerna
för en friare världshandel. Därvid kom man också att få ta ställning till monopol och karteller. Förenta Staterna framförde sin
kända inställning med krav på förbud såväl mot statliga som
privata monopol och karteller. England ställde sig icke helt av- 247
~——————~~——~–~~————–~
Jan Rydström
visande men ville göra undantag för statliga handelsföretag och
för vissa serviceföretag. Härvid stöddes det även av en rad underutvecklade länder, vilkas näringsliv i stor utsträckning var baserat
på statliga företag. Stark opposition väckte emellertid det amerikanska förslaget hos flera andra länder. I den kompromiss, som
slutligen utarbetades, segrade i princip den »europeiska» inställningen. Det blev fastslaget, att man skulle förhindra konkurrenshämmande åtgärder »så snart dessa metoder hava skadliga verkningar på utvidgandet av produktionen eller handeln».
Detta beslut innebar visserligen i princip en seger för den
»europeiska» ståndpunkten. Men i realiteten betydde det dock en
framgång för den amerikanska inställningen, då man till denna
allmänna deklaration fogat en rad bestämmelser om vad som
kunde bli betraktat som konkurrenshämmande åtgärder med skadliga verkningar. De buro tydlig amerikansk stämpel. Havannastadgan blev dock åtminstone formellt sett ett misslyckande. Den
blev aldrig ratificerad. I vissa delar förverkligades den dock genom
det så kallade General Agreement on Tariffs and Trade (GA’IT),
som ratificerades av ungefär samma stater som utfärdat stadgan.
GATr berör dock huvudsakligen endast tullfrågor. Avslutningsvis
förplikta sig emellertid de fördragsslutande makterna att till vissa
delar principiellt följa huvudlinjerna i Havannastadgan, däribland
även i stort sett en antimonopol- och antikartellpolitik.
En aktion i linje med Havannastadgan och GATT var det initiativ som togs av Europarådet, och som 1951 resulterade i ett förslag till en »europeisk konvention för kontroll av internationella
karteller». Avsikten med denna var att om möjligt utforma regler
för internationell kartellkontroll som överensstämde med den förolyckade Havannastadgans bestämmelser, och som kunde antagas
av de europeiska staterna. Till grund för konventionsförslaget låg
den allmänna europeiska uppfattningen, att konkurrenshämmande
åtgärder icke i sig själva äro skadliga. Man borde dock ställa sig
misstänksam mot dem i viss utsträckning. I konventionsutkastet
föreslås därför registrering av alla konkurrenshämmande avtal.
En part som lider skada av sådana åtgärder skulle också kunna
framföra klagomål hos en europeisk kartellstyrelse (cartel board).
Styrelsen skulle bestå av en registreringsavdelning och en särskild
avdelning, som genom förhandlingar skulle söka åstadkomma en
frivillig lösning av tvister. Om detta icke lyckades skulle en europeisk kartelldomstol ta ställning till konflikten.
Förslaget har hittills icke lett till några praktiska åtgärder.
248
Korståget mot kartellerna
När senare en kommitte tillsattes inom Förenta Nationernas Ekonomiska och Sociala råd för att ta upp det internationella kartellproblemet till en vidlyftig granskning, överlämnades Europarådets
förslag och material i frågan till den nya kommitten. Denna
kommitte avslutade sitt arbete den siste mars 1953 och avgav samtidigt ett förslag om övervakning av restriktiva affärsmetoder
inom utrikeshandeln.
Förslaget går i korthet ut på att ett övervakningsorgan skall
upprättas. Detta skall mottaga klagomål och utreda om undersökningar i fallet böra göras. Om så sker, skola klagomålen och erhållna informationer analyseras, varvid alla parter skola få tillfälle att bli hörda inför organet. En viss rådgivning skall också
kunna ske från organets sida. – Sedan undersökningarna slutförts, skola rapporter avlämnas till berörda länder med redovisande av fattade beslut samt skälen härför. Organet kan då också
rekommendera nationerna att vidtaga de rättelser i överensstämmelse med deras respektive lagar och procedurer, som anses påkallade. Oavsett om sådana rättelser vidtagas skola undersökningarna
offentliggöras.
Bakom dessa bestämmelser ligga, liksom beträffande Europarådets förslag, Havannastadgans grundtankar om kartellkontrolL
Då Havannastadgan delvis förverkligats i det allmänna tull- och
handelsavtalet (GATT) har det ansetts naturligt att den nya organisationen skulle inlemmas i GATr. Om så blir förhållandet eller
om den kommer att redovisas under Förenta Nationerna är dock
icke avgjort ännu.
Då det gäller att i praktiken genomföra dessa bestämmelser
eller Europarådets föreslagna konvention, komma säkerligen stora
svårigheter att möta icke minst av teknisk art. En av förutsättningarna för arbetsduglighet och effektivitet torde nämligen vara
att de olika europeiska ländernas nationella antikartellagstiftningar sammanjämkas i betydligt större utsträckning än vad som
nu är fallet.
Det är emellertid icke blott på statligt håll som man ägnat
kartellproblemet en livlig uppmärksamhet. Åven det privata nä-
ringslivet har tagit upp frågan på internationell grundval. Bland
annat behandlades den vid Internationella handelskammarens sammanträde i Lissabon 1951. Motsättningarna mellan den kartellfientliga amerikanska uppfattningen och den mera kartellvänliga
europeiska attityden kommo klart till synes. Det dröjde också ända
till 1952 innan någon resolution kunde utformas. I denna förkla- 249
..
J an Rydström
rades, att man icke kunde fördöma allt organiserat samarbete inom
näringslivet, men statsmakterna borde ingripa mot uppenbara
missbruk. Det vore dock möjligt, att kartellsamarbetet temporärt
måste utvidgas för att den europeiska integrationen skulle kunna
genomföras. Den amerikanska delegationen avstod från att rösta.
Samtidigt med att Förenta staterna utvecklat stor aktivitet i
antikartellfrågan inom olika internationella organisationer hade
de också fortsatt denna politik på andra vägar. När Marshallplanen tillkom genom särskild lag i april 1948, infördes i lagen
en bestämmelse, att varje land, som erhöll Marshallpengar, skulle
förplikta sig att motarbeta konkurrensinskränkande åtgärder i
den internationella handeln, närhelst sådana metoder eller anordningar inkräktade på genomförandet av det gemensamma programmet för europeisk återuppbyggnad. Bestämmelserna infördes
sedan i de bilaterala överenskommelser, som slötos med de till
Pariskonventionen anslutna länderna.
Den amerikanska aktiviteten för ökad konkurrens och kamp mot
karteller och monopol hade därmed följt två linjer i sin strävan
att påverka andra länder. Den ena var de multilaterala överenskommelserna, Havannastadgans väg, som formellt misslyckats,
men som ingalunda varit betydelselös. Den andra var de bilaterala
understödsfördragens väg, i vilka given hjälp byttes mot löfte
om konkurrensvänlig politik.
Det räder intet tvivel om att denna kraftiga amerikanska politik
mot karteller och monopol haft en stor betydelse för de europeiska
ländernas syn på problemet. Att den europeiska gensträvigheten
mot det amerikanska antikartellprogrammet alltjämt är mycket
stor är uppenbart. Närmast kan den sammanfattas i: det passar
inte för oss. Detta är en attityd som är utomordentligt vanlig i
alla europeiska länder. Bakom den ligger bland annat den säkerligen riktiga huvudinvändningen, att de europeiska, av tullmurar
och restriktioner omgärdade marknaderna äro alltför små för att
en antikartellpolitik efter amerikanskt mönster framgångsrikt
skulle kunna tillämpas där. Allteftersom den europeiska integrationen fortskrider torde väl denna huvudinvändning förlora sin
bärkraft och förutsättningarna för en effektivare europeisk antikartellpolitik vara för handen på ett annat sätt än nu. Förebuden
ha redan visat sig. I schurnanplanen ha införts antikartellbestämmelser av omisskännlig amerikansk karaktär, enligt uppgift ut- 250
Korståget mot kartellerna
formade av stål- och kolpoolens nuvarande president Monnet med
amerikanska inspiratörer i bakgrunden.
Av den sparsamma litteraturen på svenska må nämnas de båda amerikanska översättningarna, W. Berge: Kartellerna ett världshot, Stockholm 1946, C. D. Edwards:
Ett handlingsprogram för fri konkurrens, Stockholm 1950; samt de svenska originalarbetena, F. Neumeyer: Monopolkontroll i USA, Stockholm 1951, och H. Thorelli J r: Antitrustlagstiftningen i USA och dess tillämpning SOU 1951: 28; jämte:
Konkurrens eller samverkan, ett debattinlägg av H. Brems, B. Lindst1’öm, J. Nordenson, J. Rydström, U. af Troile och J. Wallander, Stockholm 1951.
251

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism