Print Friendly, PDF & Email

Konservatism och livsåskådning

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KONSERVAT15M OCH LIVSÅSKÅDNING
EN POLITISK åskådning förutsätter
mer eller mindre uttalat en bestämd livsåskådning eller livssyn.
I en tid, då den politiska diskussionen främst rör sig om sådana
ting som skatter, bostadsproduktion och jordbrukskalkyl och då statens ekonomiska uppgifter starkt
träder i förgrunden, kan visserligen livsåskådningsproblemen till
synes skjutas ut i periferin och bli
alldeles bortglömda. Att politik och
livsåskådning hänger ihop blir
emellertid fullt tydligt, särskilt då
man nalkas de social- och kulturpolitiska frågorna. Egentligen är
eller borde det vara en truism att
påstå, att de problem, som skatte-,
bostads- och jordbrukspolitiken
ställer, också för direkt in i livsåskådningsproblematiken, att de
lösningar av dessa problem, som
man presenterar i den politiska diskussionen, i stor utsträckning är
beroende av bestämda uppfattningar av de livsvärden, som är
eller skall vara bestämmande för
människan och gemenskapen.
Det är en förenklad bild av den
politiska verkligheten, när man
Av docent RUBEN JOSEFSON
Svensk Tidskrift börjar i detta nummer en artikelserie över temat: $Kristendomen, konservatismen och samhället.& Serien inledes av docent Ruben
Josefson, som även kommer att behandla ämnet: &Stat och kyrka.& Andra
artiklar blir: oKristendomen och den
västerländska kulturutvecklingen»av docent Erik Anners och osekulariseringen
och samhälleh av preceptor Karl-Gustaf Hildebrand.
menar, att de politiska skiljaktigheterna blott innebär olikheter i
uppfattningen om vägen till ett för
alla gemensamt mål. Ofta kan naturligtvis de politiska motsättningarna återföras på olikheter av detta
slag. Man vill åstadkomma samma
resultat, men man är oense om de
metoder, som bör användas. Det
skulle säkerligen inte vara till
skada för den politiska debatten,
om man oftare än vad som sker
klargjorde, när motsättningarna huvudsakligen rör sig på detta tekniska plan. Därigenom skulle man
också kunna få en klarare uppfattning av de frågor, där motsättning- ”———~—————————-~~-<—-~–._—————== ,..
arna inte enbart är av teknisk innebörd utan bottnar i avgörande
divergenser i fråga om uppfattningen av målet för det politiska
handlandet. I den moderna diskussionen återkommer exempelvis ofta
begreppet >levnadsstandard». Alla
synes vilja eftersträva en höjning
av denna levnadsstandard och undvika en sänkning, varvid oenigheten närmast förefaller uppstå om
de metoder, som lämpligen bör anlitas för att nå detta gemensamma
mål. En närmare granskning av innehållet i begreppet levnadsstandard visar emellertid, att det får
täcka högst skiftande innehåll. I
debatten om den kontinuerliga driften vid vissa av våra industrier
har det någon gång sagts, att den
gemensamma söndagsvilan måste
offras för att vi skall kunna uppehålla vår höga levnadsstandard.
Som motargument kunde då anfö-
ras, att man i stället för att avstå
från söndagen fick sänka standarden. I själva verket ingår naturligtvis den gemensamma söndagsvilan, dvs. tillfälle till gudstjänst
eller rekreation eller bådadera på
en för alla gemensam helgdag, för
många människor i en levnadsstandard, som de inte anser särskilt hög eller märkvärdig utan
högst rimlig och nästan självklar.
Levnadsstandarden utgöres av en
rad olika värden, grupperade kring
något eller några centralvärden.
Det är därför alldeles uppenbart,
att diskussionen om levnadsstandarden inte kan föras eller föres
2-573441 SveM”k Tids”krift H.1 1957
17
mycket ytligt, om man bortser från
den livsåskådning eller livssyn, med
vars hjälp livsvärdena utväljas och
graderas.
Det är således ett rimligt, kanske
t. o. m. betydelsefullt företag att
söka klarlägga en politisk riktnings
anknytning till de ideer, som är av
livsåskådningsmässig art. En större
klarhet i den inte sällan förvirrade
politiska diskussionen skulle möjligen därigenom kunna vinnas. Det
är väl inte heller uteslutet, att ifrå-
gavarande politiska riktning genom
en sådan analys skulle kunna nå
fram till ett klart fattat kulturpolitiskt program och få ett säkrare
grepp om vissa av de mera praktiskt betonade politiska problemen.
Naturligtvis är en sådan analys ett
vanskligt företag, då relationen
mellan politik och livsåskådning
är ytterst komplicerad och mera
sällan blottlagd så att den omedelbart faller i ögonen. Men den bör
göras, inte minst inom ett konservativt parti som har att genomföra
sin politiska uppgift i en tid, då
många av de grundvärden, som
dess åskådning förutsätter, är antastade.
Ur en synpunkt kan en sådan
analys beträffande konservatismen
förefalla överflödig. Det är ett enkelt historiskt faktum, att konservativ politik traditionellt har anknutit till kristendomen och att den
konservativa idekretsen upptagit
ideer, som har hämtats från den
kristna världs- och livsåskådningen.
Det är givetvis en intressant och
18
nyttig historisk uppgift att närmare utreda och klarlägga denna
förbindelse mellan konservativ politik och kristendom. Att man fastslår ett sådant historiskt sammanhang innebär dock inte utan vidare, att man har uppvisat, att
denna förbindelse är av sådan art,
att man inte längre har skäl att
tala om en konservativ politisk
åskådning, där de kristna inslagen
har bortfallit. Det kan nämligen
tänkas, att anknytningen till kristendomen var ganska tillfällig och
lös och att den politiska åskådningen bestämdes av helt andra
värderingar än de kristna. Dessutom är kristendomen inte en entydig storhet. Den har framträtt i
olika former, uttryckts i skilda
åskådningar, vilka givetvis är både
tids- och miljöbestämda och därför kanske inte alltid aktuella i
vår tids religiösa värld. Det saknas
ju inte röster, som påstår, att den
konservativa politiken har utgått
från en kristendomstolkning, som
är föråldrad eller ohållbar, och att
den verkliga kristendomen leder till
helt andra, mycket radikalare politiska och sociala lösningar än dem
konservatismen företräder.
Om man menar sig ha skäl att
hävda, att ett djupare samband rå-
der mellan kristendom och den
konservativa åskådningen än den
tillfälliga förbindelsen, är det angeläget, att man samtidigt framhåller, att kristendomen som religion och andlig livsrörelse rör sig
i en annan dimension än det politiska livet. Dess rike är icke av
denna världen, och dess innebörd
och värde kan inte i första hand
bestämmas med hänsyn till de insatser, som den har gjort och kan
göra i det västerländska samhällsoch kulturlivet. Då den emellertid
utgår från att människan är bestämd av realiteter, som icke på-
tagligt ingår i den sociala och politiska verkligheten, innesluter den
en bestämd människouppfattning
och livssyn, som måste få konsekvenser också inom det politiska
och sociala området. Om människan uppfattas som evighetsvarelse
och livets mening som gemenskap
i tjänande kärlek, måste en sådan
syn påverka den allmänna politiska
och sociala idealbildningen. Kristen
tro tar sig uttryck i vissa dogmer
eller lärosatser, och kristet ethos
formuleras i moraliska grundsatser. På dessa grundvalar utbygges
en kristen åskådning i de etiska
och sociala livsfrågorna. Den har
utförts på varierande sätt i skilda
tider och miljöer. Genom sin anknytning till de bibliska urkunderna och kyrkans formulerade bekännelser företer den dock på centrala punkter en märkbar konstans.
Kristendomen är således djupast
sett inte en livs- och världsåskådning. Där den är personligt tillägnad uppleves den som ett av den
bibliska uppenbarelsen beroende
gudsförhållande och en av kärlek
behärskad relation till medmänniskan. Att en människa i kristen
mening tror, innebär primärt inte
J
att hon omfattar en viss åskådning, utan att hon upplever sitt liv
och sin situation som bestämda av
Gud. Denna djupt irrationella tro
innesluter naturligtvis bestämda
påståenden om Gud, människa och
värld och leder till erkännandet av
vissa grundvärden och moraliska
grundsatser. Utåt framträder den
därför även som en mer eller
mindre sluten livs- och världsåskådning.
När kristendomen och konservatismen så som här sker sammanställes, avses med kristendomen i
första hand denna livs- och världsåskådning, som är en sekundär
företeelse i förhållande till den personligt upplevda kristna tron och
som givetvis kan bestämma den
allmänna livssynen hos människor,
som själva inte är personligt troende. Påstår man, att kristendomen i denna mening tillhör konservatismens andliga grundvalar,
så har man alltså inte därmed sagt,
att varje människa, som bekänner
sig till konservativ politik, måste
vara personligt troende. Man har
inte heller sagt, att varje kristen
människa måste rösta med högern,
om hon vill vara konsekvent i sin
tro. Det finns intet politiskt parti,
som kan göra anspråk på att vara
det specifikt kristna partiet. Däremot finns det politiska åskådningar, som utgår från kristna
grundvärderingar. Konservatismen
är en av dem. Dess rotsystem har
sitt fäste i kristendomen, och det
är inte sannolikt, att den kan be- 19
varas som en levande åskådning,
om rötterna lösgöras från sitt fäste.
Utmärkande för den konservativa hållningen inför samhällsproblemen är respekten för det bestå-
ende och givna. Även om konservatismen inte uttömmande kan förstås eller förklaras genom en hänvisning till denna respekt, så är det
uppenbart att den inte kan tänkas
utan bevarandets attityd. Riktigare
skulle man kanske kunna säga, att
konservatismen representerar en
form av bundenhet vid det förflutna, vid det historiskt givna, vilken mycket väl kan förenas med
villigheten att släppa några av det
förflutnas livsformer. När man betonar denna respekt för det historiskt framvuxna, är det alltså av
vikt, att man avgränsar den från
konservatismen som naturfenomen,
dvs. det psykologiskt lättförklarliga
förhållandet att människor i allmänhet följer redan upptrampade
vägar. Man har att räkna med att
människans trygghetsbehov inte
sällan leder till en viss rädsla för
förändringar, en benägenhet att ta
det förment säkra för det osäkra
och en ovillighet att bryta upp från
förtrogna och invanda förhållanden. Denna företeelse återfinnes
naturligtvis inom flera politiska
åskådningar och är uppenbarligen
inte något för konservatismen särpräglat. Även förment radikala
riktningar kan vara bestämda av
den naturliga tröghetens lag och i
den meningen vara mera konservativa än den politiska konservatis- 20
men. Den förankring i det historiskt givna, som präglar den konservativa hållningen, manifesterar
sig i vissa ideer, som även kan ha
udden riktad mot en del av det förflutnas livs- och samhällsformer.
Respekten för det bestående är icke
psykologiskt utan ideologiskt grundad. Konservatismen framträder
alltså som en idekrets med fast anknytning till vissa bestämda grundvärderingar, vilket understundom
kan föra till en bister kritik av det
bestående. Det vill därför synas,
som om konservatismen präglades
av denna spänning mellan bundenhet vid och frihet i förhållande till
det förflutna och att det just är
denna spänning, som möjliggör den
företeelse, som kan kallas progressiv konservatism. Naturligtvis kan
i vissa lägen bundenheten och i
andra friheten mera påtagligt
framträda, men en upplösning av
denna spänning innebär otvivelaktigt också en upplösning av konservatismen. Det är för denna spännings skull, som konservatismen
över huvud taget kan framträda
som en aktuell politisk åskådning.
För att förstå konservatismens
förhållande till den kristna livsåskådningen är det lämpligt att
utgå från denna grundläggande
spänning i konservatismens väsen.
Det har sagts, att »den konservative är pessimist beträffande både
institutioner och människor» (Gunnar Heckscher). Pessimismens vä-
sentliga uttryck skulle vara tvivel
på människans godhet och på möjligheterna att avskaffa samhällsordningens brister utan att nya
olyckor och svårigheter uppkommer. Denna tolkning av den konservativa hållningen är riktig, så-
tillvida som den tydligt avgränsar
konservatismen från en utvecklingstroende optimism. Den framstegstro, som ofta har fått bestämma politisk åskådning och icke
sällan sprungit fram ur en naiv tro
på människans godhet och förmåga
att radikalt omgestalta samhällsförhållandena, torde vara främmande för konservatismens väsen,
även om den konservativa politiken säkerligen många gånger i bestämda situationer har burits av
en sådan tro. Den konservative när
en viss skepsis gentemot en odefinierad framstegstro, i all synnerhet när denna är uppbyggd på en
föga realistisk uppfattning av människan och hennes villkor.
För en äldre konservatism utgjorde detta tvivel på människan
och hennes möjligheter ett moment
i en religiös verklighetsupplevelse
och livsåskådning. Det finns ett
visst sammanhang mellan den religiöst bestämda uppfattningen av
människans otillräcklighet och tvivlet på hennes förmåga som politisk
varelse. En vanlig anmärkning mot
kristendomen har ju varit, att den
genom sin lära om människans totala syndighet skapat social och politisk passivitet och därigenom lagt
grunden till en ytterst konservativ
hällning. Enligt detta resonemang
innebär sekulariseringen en frigö-
‘–~···
s t
relse av tidigare bundna krafter,
och en ny tro på människan leder
till ett nytt socialt ansvar och nya
politiska ansträngningar. Är detta
riktigt, och räknar man så som
man ofta gör på det håll, där detta
resonemang föres, med en fortskridande sekularisering, skulle det
blott vara en tidsfråga, när konservatismen som politisk och social företeelse är försvunnen, då
den ju blott lever på en rest av
den kristna människosynen.
Den kristna syndupplevelsen, som
obestridligen är en av den västerländska människans centrala upplevelser, har uttryckts i insikten om
människans oförmåga. Det är emellertid uppenbart, att denna insikt
blott har en mening i den religiösa
relationen. Läran om människans
radikala ondska kan därför inte
omedelbart överflyttas till politiska
termer. Den har mycket väl kunnat
förenas med ett erkännande av
människans relativa förmåga på
det sociala och politiska fältet. Det
bör kanske också framhållas, att
verkligt djupgående syndupplevelse förutsätter en allvarlig ansträngning att förverkliga de höga
. etiska krav, som förmedlats genom
kristendomen, och att en sådan ansträngning rimligtvis bör avsätta
vissa resultat också i det mänskliga
gemenskapslivet. Sammanhanget
mellan arvsyndslära och politisk
pessimism består närmast däri, att
vissheten om att människan, så
länge hon lever här på jorden, är
behärskad eller hotad av destruk- 21
tiva makter, förhindrar politiska
utopier och leder till insikten, att
fred och trygghet i samhällslivet
endast kan uppnås och bevaras genom en ständig kamp mot just
dessa destruktiva makter. Den pessimism, som det i denna mening
kan vara tal om, är egentligen inte
förenlig med social och politisk
passivitet eller med en traditionalism, som fasthåller vid det givna
blott därför att det nu en gång är
givet. Den kristna människosynen
kan inte pressas in i alternativet
optimism-pessimism. På frågan om
människan i den sociala och politiska relationen är god eller ond
svarar den kristna människouppfattningen, att hon är indragen i
kampen mellan gott och ont. Den
pessimistiska människauppfattningen utsäger inte hela sanningen
om den konservativa åskådningen.
Det visar inte minst den moderna
konservatismen med dess energiska
vädjan till den enskilda människan, hennes vilja och hennes ansvar. Den kristna människosynen
med dess dramatiska tolkning av
människans villkor synes i själva
verket ha ett nära samband med
det bästa i konservatismen.
Tvivlet på människans förmåga
att på ett avgörande sätt förvandla
livsvillkor och samhällsstruktur är
inom en kristet influerad konservatism förenat med en viss tilltro
till hennes förmåga att åstadkomma relativt godtagbara resultat. Genom anknytningen till kristendomen släpps etiska synpunkter
22
in, med vilkas hjälp kritik kan riktas mot det övertagna och givna.
Bundenheten vid det förflutna balanseras härigenom av en frihet,
som kan leda till uppbrott från
vissa av det förflutnas livsformer.
Konservatismen har, utan att förändra sin allmänna inställning, accepterat den utveckling, som inneburit det demokratiska samhällets
framväxt. Om man häri ser blott
en nödtvungen anpassning efter
den faktiska utvecklingen, torde
man varken ha förstått den konservativa attityden eller observerat
de insatser, som konservatismen
gjort i samhällsutvecklingen. Den
tvekan inför förändringen, som är
ett resultat av bundenheten vid det
givna, övervinnes inte blott på
grund av ett tryck utifrän utan
även därigenom att ideer, som
hör till konservatismens förutsättningar, har gjort sig gällande och
besegrat respekten för det givna.
Av denna anledning är det möjligt
för konservatismen att se kritiskt
på sitt eget förgångna utan att förneka sin historia eller sina egna utgångspunkter. Konservatismen är
inte fastlåst vid sina en gäng intagna positioner. Den är rörelse och
process.
Den konservativa attityden med
såväl bundenhet vid det förflutna
som villigheten att uppge det historiskt givna var uttryck för den
en gäng levande och allmänt omfattade kristna försynstron. Denna
tro innesluter övertygelsen att människan står under gudomlig ledning
och omvårdnad. Samtidigt förutsätter den, att den gudomliga försynens verk utföres under kamp mot
de makter, som står i det ondas
tjänst, och att människan i varje
situation möter en kallelse och ett
krav att deltaga i denna kamp.
Respekten för det givna motiverades i äldre tider därav, att detta i
ordets allra egentligaste mening var
givet av Gud som historiens Herre.
Villigheten att böja sig för och aktivt medverka i en utveckling, som
innebär förändring, är likaledes beroende av försynstron. Det är sannolikt denna tro mer än tvivlet på
människans möjligheter som behärskar den klassiska konservatismens grundinställning. I den ingår
en religiöst motiverad respekt för
verkligheten. Jämför man denna
hällning med en mera ursprungligt
liberal, finner man snart nog en
väsentlig olikhet, som består däri,
att människan enligt den senare
åskådningen primärt är höjd över
verkligheten och nalkas den med
ideal och normer, med vilkas hjälp
hon söker ordna och gestalta ett
oordnat och ogestaltat material.
Den konservativa människan trä-
der in i en redan ordnad verklighet
och ser här utgångspunkten för sitt
handlande.
Här möter i själva verket två
skilda politiska grundinställningar,
som svarar mot två olika uppfattningar eller upplevelser av kristendomen. Om man exempelvis utgår
frän den klassiska lutherdomen,
möter man där kallelseläran med
dess hänvisning till de givna livsoch samhällsformerna, i vilka människan skulle fylla sin kristna plikt.
Det råder intet tvivel om att denna
kallelselära mäktigt gynnat uppkomsten av en allmänt konservativ livshållning och under vissa omständigheter ledde till social passivitet. Där kallelseläran fick sin genuina utformning, var emellertid
medvetandet om att onda makter
drev sitt spel starkt och levande,
och en ständig kritik utgick från
det förkunnade evangeliet. När
kristendomen förstods enbart som
en samling ideer eller principer,
när de etiska kraven möter inte i
den konkreta livssituationen utan
enbart i ett visst normsystem, blir
hållningen i förhållande till det
givna mera radikal. Många av de
kristligt sociala rörelser, som spirat upp och engagerats i liberal och
socialistisk politik, utgår principiellt från en sådan kristendomstolkning. I botten av den politiska problematiken möter alltså icke sällan
en teologisk problematik, som är
utomordentligt betydelsefull.
Den religiöst grundade konservativa respekten för verkligheten och
det faktiska skeendet kan framträda och har framträtt i en farlig
karikatyr. Det mest slående exemplet härpå är den kristna eftergivenhet för nationalsocialismen, som
man här och var mötte i det tredje
rikets Tyskland. Men därvid hade
man blott tagit med ett moment i
den äldre kristet bestämda hållningen inför det faktiska skeendet.
,–
23
Man glömde bort och tystade med
olika politiska maktmedel den kritik, som utgick från evangeliet och
den levande kristendomen.
När en kristen människa bekänner sig till konservatismen som politisk åskådning, torde respekten
för det givna således vara grundad
i vördnaden för försynen. Kritiken
mot det givna, friheten i förhållande till det bestående, räknar med
det ondas realitet och utgår från
kristendomens avgörande grundvärderingar. Denna spänning eller
dialektik leder otvivelaktigt till en
viss rädsla för alltför långtsyftande
politiska ideprogram. En konservatism av denna typ kan inte fixera
ett slutmål för samhällsutvecklingen och låter inte de politiska
avgörandena bestämmas av föreställningen om ett sådant mål. Den
saknar med andra ord en inomvärldslig eskatologi. Dess väg är i
stället att i konkreta situationer
fixera mer eller mindre långsiktiga
handlingsprogram.
Förhållandet mellan individ och
kollektiv, mellan den enskilde och
gemenskapen som all politik i sista
hand rör sig om, får sin bestämda
utprägling i en åskådning, som är
bestämd av den livssyn, som här i
korthet har skisserats. En konsekvent socialistisk livssyn underordnar individen under kollektivet.
Även där man låter det allmänna
uppsluka den enskilde i det uttalade syftet att därigenom hjälpa
denne till personlig frigörelse, uppfattas dock individen som sekun- 24
där i förhållande till kollektivet.
Den sociologiska människouppfattning, som numera synes omfattad
i den socialdemokratiska kulturpolitiken, utgår från att förändringar
i samhället leder till förändrade
människor. Denna uppfattning är
givetvis inte alldeles orealistisk.
Skall man utifrån denna tolkning
av förhållandet mellan individ och
kollektiv bedriva samhällsarbete,
måste frågan bli, vilket människo~
ideal man vill se förverkligat. Den
kristna livssynen med dess människotolkning förnekar inte att
människan formas av den sociala
verklighet, som hon lever i, men
den hävdar samtidigt, att människans djupaste möjligheter förverkligas genom en högre inspiration.
Dess krav på samhället blir därför
först och främst att detta måste ge
utrymme för denna inspiration.
Detta krav har betydelsefulla konsekvenser, då det inte tillåter statsmakten att träda in i de inspirerande krafternas ställe. Människan
lever inte av staten allena. Det saknas inte skäl för uppfattningen, att
de totalitära tendenserna på statslivets område möter ett försvagat
motstånd, där livssynen har sekulariserats och den kristna människouppfattningen ersatts med en
naturalistisk.
Den kristna uppfattningen av
förhållandet mellan individ och
kollektiv avgränsar sig också från
den klassiskt liberala. Denna är i
princip individualistisk och betraktar de kollektiva gemenskapsbildningarna som sekundära i förhållande till individen. Samhällstänkandet är orienterat från doktrinen
om den enskildes rätt, ofta uppfattad som en naturlig eller av Gud
given rättighet. Senare har en socialliberalism utvecklats, åtminstone till en del beroende på den
starka kristna inspirationen, varigenom gemenskapens krav starkt
poängteras. Det är självfallet, att
från dessa utgångspunkter socialpolitiska mål kan uppställas, som
kan accepteras av alla som omfattar en kristen livsåskådning. För
denna är emellertid den enskilde
och gemenskapen hänvisad till varandra på ett mera omedelbart sätt.
På enkelt kristet språk brukar det
heta, att livets mening är tjänst,
dvs. att människans möjlighet förverkligas i fri underkastelse under
gemenskapens krav. Då blir inte
individens rätt eller rättighet utgångspunkten för bestämningen av
förhållandet mellan den enskilde
och gemenskapen, även om gemenskapsviljan och solidariteten med
medmänniskan, uttryckt i den
kristna broderskapstanken, kan
leda till strävandet att tillförsäkra
medmänniskan de livsvärden, som
anses ingå i människans rättigheter. Det är därför fullt naturligt,
att i en situation, då den växande
statsmakten börjar framstå som en
fara, solidaritetskravet leder till
kamp för den enskildes och de
mindre gemenskapsformernas rätt
och frihet. Det är lika naturligt att
i ett annat läge denna grundinställning kan leda till en betoning av
gemenskapens krav gentemot de
enskilda, som av en konsekvent individualistisk åskådning måste betraktas som frihetsförkvävande och
ett hot mot människans >naturliga
rättigheten.
Om politiskt arbete alltid syftar
till att åstadkomma balans i förhållandet mellan den enskilde och
det allmänna, vägledes således konservatismen inte i sitt arbete av
en principiell formel, som är tilllämplig i alla sociala situationer.
För ett formalistiskt betraktelsesätt kan detta te sig som hållningslöshet, men denna hållningslöshet
är hestämd av respekt för realiteterna och mottaglighet för kravet
på solidaritet med medmänniskan.
Verkligheten är inte orörlig utan
stadd i ständig förändring. Solidaritetskravets, broderskapstankens
innebörd kan inte uppfångas i en
entydig och allmängiltig formel,
som täcker eller kan anvisa väg i
alla de situationer, då tillvaron blir
hård för enskilda och människagrupper. En konservativ människa,
som utgår från kristna grundvärderingar, erkänner i dag, utan att
därför frångå sin konservatism, den
insats, som arbetarrörelsen utfört
till gagn för stora människogrupper, som ett led i den politiska och
sociala utvecklingen och önskar
inte en återgång till forna förhållanden. Det har förut sagts, att
konservatismen saknar en inomvärldslig eskatologi. Det innebär
också, att den inte kan förlägga
25
målet för det politiska arbetet i ett
förment idealtillstånd i det förflutna och därigenom gynna reaktionära tendenser. Samtidigt måste
emellertid den konservativa människa, som har en kristen människouppfattning, förhålla sig kritisk gentemot den livssyn och den
tolkning av människans och gemenskapens villkor, som den socialistiska politiken principiellt förutsätter.
Den dramatiska livssynen, vissheten att människan är indragen i
kampen mellan gott och ont och
att hon aldrig kan fly utanför den
farozon, där de destruktiva krafterna verkar, inverkar på uppfattningen av staten och dess uppgifter. All makt över människor innesluter en frestelse till missbruk. Ju
större makten är, desto farligare
är frestelserna, i den meningen att
missbruket får mera förödande
konsekvenser, där frestelserna inte
motstås. I en tid, som har upplevt
ett oerhört politiskt maktmissbruk,
ter sig förvisso den kristna uppfattningen av den politiska maktens speciella demoni djupt realistisk. Naturligtvis är denna frestelse
i sista hand ett personligt moraliskt
problem hos de människor, som
innehar maktens positioner. För en
kristen människosyn, som räknar
med mänsklig svaghet, är det dock
naturligt att vilja erkänna och förstärka de kontrollinstanser, som är
inbyggda i den statliga organisationen, som ett visst skydd mot det
politiska maktmissbruket. Vikti- 26
gast synes emellertid vara, att den
politiska maktens område inte otillbörligt utvidgas, så att den lägger
under sig den sektor av människans och gemenskapens liv, där
den politiska makten inte hör
hemma. staten kan skydda och
stödja religion, kultur och vetenskap, men den bör göra det på ett
sådant sätt, att den kontroll, som
varje statligt stöd måste medföra,
inte blir av sådan art, att friheten
äventyras. Där politisk och ekonomisk makt förenas och är lagda i
samma händer, har även det statliga området utvidgats, så att de
destruktiva krafterna i människolivet synas få ett alltför lätt spel,
för såvitt inte händerna tillhör
människor, som är helgon i moraliskt avseende. Även i den kyrka,
som räknar med förekomsten av
helgon, anser man sådana människor ytterst sällsynta, och politiker
i nyare tid har veterligen inte vunnit denna gloria.
Den kristna synen på statens
uppgift sammanhänger med den
dramatiska livstolkningen. staten
är satt att utgöra en damm mot
ondskan i det mänskliga gemenskapslivet och skall möjliggöra en
sammanlevnad i fred och trygghet.
Till den konservativa åskådningens väsen hör iden om statsmaktens etiska förpliktelser. Problemet
politik och etik var egentligen inte
något problem, så länge den kristna
etiken var allmänt accepterad och
dess normer för den yttre moralen
självklart efterlevdes eller erkändes
av folkets stora massa och så länge
medvetandet om statens ansvar för
moralen var levande. I en tid, då
andra moraliska värderingar och
normsystem har gjorts gällande,
kan det vara en frestelse även för
den konservativa politiken, kanske
inte att acceptera de nya normerna,
men väl att skjuta undan den för
den äldre konservatismen självklara
uppfattningen, att statsmakten har
förpliktelser inför moralen. Många
gånger har det sannolikt också förefallit taktiskt lämpligt att behandla
viktiga samhällsproblem oberoende
av etiska synpunkter. Neutraliteten
på detta område kan få ödesdigra
konsekvenser, då den negligerar insikten, att samhällsproblemen är av
moralisk natur.
En sådan neutralitet innebär
nämligen, att man i praktiken förnekar, att samhället har och måste
ha ett värdecentrum. Där lagstiftningsarbete pågår och nya lagar införas utan att man tar hänsyn till
den allmänna livssyn, som rättssystemet i övrigt förutsätter, kan det
hända, att samhället kommer i strid
med sig självt. Om rätten skall sä-
kerställa mänsklig sammanlevnad
i fred och trygghet, är det av vikt
att den uppbäres av största möjliga
enhetlighet i moraliska värderingar. Den svenska rättens byggnad har uppförts på kristen grund.
Det finns all anledning för konservativ politik att uppmärksamt följa
rättsutvecklingen och se till att inte
andra fundament lägges på enskilda rättsområden.
——————————–~—-~—~~—~-·-~-~-~-~_.·-~~#~··i”~~~,~————————– – · _.-..lllfi
Genom att stödja kristna strä-
vanden i folket, villiet är något helt
annat än att utöva tvång över sam• vetena, slår staten vakt om sitt historiskt givna värdecentrum. För
rättssamhällets stabilitet är inte
·. den i och för sig nödvändiga våldsmakten tillräcklig. Endast om samhället uppbäres av ett levande rätts- . medvetande, får det den inre hållfasthet, varigenom det kan motstå
.. Aven mycket hårda prövningar. Det
.synes vara en politisli uppgift av
första ordningen, inte blott att uppmärksamt följa utvecklingen på
folkmoralens område, utan även
att aktivt gripa in, där denna mo- .ral håller på att raseras. Det anses
·~·n••m,PrR vara nästan självklart, att
och andra allmänna uppskall söka fostra
demokratiska människor.
Fråga är om inte detta mål lättast
.uppnås, om man ger tillräckligt ut- .rymme för kristen fostran i kyrka
skola.
Det är ett tidens tecken, att den
uppfattningen av rätsynes vara i utdöende. Sanno- 27
likt är det inte teoretiska tvivel,
som härvid huvudsakligen varit
avgörande. Inför en växande statsmakt, som i sina mest avancerade
former har utgjort ett brutalt hot
mot den mänskliga gemenskapen,
inför nödvändigheten att bygga upp
en rätt med andra fästen än enbart den politiska makten, har man
börjat fråga efter en rätt över rätten. Många har velat blåsa liv i
den gamla naturrättsläran. Andra
har funnit svaret i kristendomen.
Den tillhandahåller inte ett färdigt
rättssystem. Den utgår emellertid
från tron på en högsta auktoritet,
och denna tro tar sig uttryck i en
bestämd livssyn och människotolkning. Den uppställer inte ett definitivt mål för samhällsutvecklingen, men den leder fram till
krav, vilka ter sig som ofrånkomliga. Kristendomen har ett ärende
också till politiken. Det är en angelägen uppgift för den konservativa
politikens människor att söka tolka
detta ärende och förstå dess innebörd i den aktuella situationen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism