Klas Hjort: Världens mest spännande parlament

Europaparlamentet är på sätt och vis världens mest spännande parlament. Det saknar makten, prestigen och romantiken som finns i USA och har aldrig varit i närheten av spännande tv-serier. Däremot saknas en regering, det finns inte ett dominerande parti och majoriteter hoppar från fråga till fråga.

Det gör att förhandlingar får en speciell och grundläggande roll. Varje fråga måste vinnas och förhandlas på sitt eget sätt. Med intressen som är ideologiska, nationella och samtidigt berör maktöverföring är spelplanen väldigt öppen och det finns en speciell dynamik.

Journalistiskt har väldigt lite hänt sedan Sverige gick med. Frågor behandlas styvmoderligt och journalister är ofta förbluffande okunniga. Ofta väljer de ett säkert kort och förlitar sig på rådet och dess uppfattningar och spelet i Europaparlamentet är oftast något som aldrig ges utrymme. Vilket är synd eftersom det ofta är intressant.

Vanligtvis krävs att parlamentet och rådet enas i en fråga för att det ska vara avgjort. Förhandlingar sker mellan de bägge och kommissionen i triloger, mellan de tre parterna, och sker större ändringar krävs ofta en andra votering i parlamentet.

Ofta tappar journalister redan innan dess och dimensionen med maktöverföring i beslut syns nästan aldrig. I Europaparlamentet är det inget konstigt att vara emot något som man är för hemma, eftersom det innebär att makt flyttas. Till exempel aborter är en sådan fråga. Jag har tidigare skrivit om abort som är kanske det nästa exemplet på den frågan, men den dimensionen finns i varje fråga.

Moderaterna hade länge en hållning att de alltid röstade nej i alla frågor som rör abort för att markera att det är ett svenskt beslut och inte faller under EU:s kompetens. Något som oräkneliga gånger har felrapporterats som att Moderaterna svajar i abortfrågor.

Partierna fungerar på ett annat sätt

De svenska partierna finns inte i parlamentet utan i stället finns nationella delegationer i europeiska partierna. Där finns gröna gruppen, med MP, EPP där M och KD ingår, S&D där Socialdemokraterna och ECR där SD ingår. För att ta några exempel, det finns fler partier.

Av tradition har kopplingarna mellan svenska och europeiska partier varit mycket stark. Partierna på bägge nivåer är gamla och väletablerade i sina kontakter. Det finns mycket lite dramatik där.

Undantaget är det där sista partiet som ofta kommit in i parlamentet från sidan. Till exempel Junilistan, Piratpartiet och Feministiskt initiativ är partier som på olika sätt förhandlade in sig i grupperna. Det mest ovanliga är PP som alltid röstade med de gröna i utbyte mot att de fick sköta sina frågor och då hade stöd av den gröna gruppen. I alla frågor utom en var de helt utan makt men hade hyfsat inflytande i sin egen fråga.

Sverigedemokraterna medförde förändring

Sverigedemokraterna ställde detta delvis på huvud. De kom in första gången med två mandat men saknade grupp från början. Efter ett byte av grupp är de i dag med i ECR, partiet som bildades när Tories bröt sig ur EPP. SD börjar bli stabila och har i dag ett inflytande som är väl motsvarande deras storlek. Gruppen har en spännande utveckling och kan mycket förenklat sägas vara en grupp för nationalistiska partier som accepterar att ett internationellt paraply av begränsad storlek krävs eller underlättar för det egna landets nationella utveckling.  SD:s utveckling i EU-frågor är värd att återkomma till.

Traditionell majoritet

Vanligtvis görs huvuddragen i varje fråga upp mellan S&D och EPP, tillsammans har de en majoritet, men av och till söker de stöd hos mittenpartierna och kan då slå ut det andra stora partiet.

Förhandlingar sker i utskott, och sen inför plenum. Normalt har varje parti en förhandlare, en rapportör, som ansvarar för frågan. Men eftersom varje ledamot äger sin röst kan de välja att gå andra vägar och tidvis kan grupper av ledamöter gå bakom ryggen på sin rapportör. Det är som sagt ett väldigt spännande spel med förhandlingar i många dimensioner samtidigt.

Kampen efter valen

Det viktigare spelet är det som sker direkt efter ett val. Då ska partierna göra upp om utskottsposter, ordföranden, vice ordförande och mycket annat. För svensk del syns detta i huvudsak i media som att någon svensk politiker blir ordförande eller vice.

I länder där det finns nya partier saknar de ofta kopplingar till de existerande grupperna. På precis samma sätt som SD och de andra partierna som har saknat gamla band till grupperna börjar ett spännande spel av förhandlingar.

Ju fler medlemmar en grupp har desto mer makt, pengar, poster och annat får den. Antalet medlemmar påverkar också frågor som antalet tjänstemän i utskotten och fördelningen av rapporter mellan grupperna. Det är viktigt för grupper att växa och knyta till sig medlemmar och det ger ett viktigt och intressant spel. I vissa fall rekryteras medlemmar ur en grupp över till en annan under mandatperioden.

Det finns ett exempel på en sådan strid som utspelas nu men som knappt har nämnts i svensk media. Det är striden mellan Sverigedemokraterna och ungerska Fidesz. Fidesz vill gå med i ECR som är den gruppen som SD ingår i. Skillnaderna i synen på EU mellan de bägge är enorm och SD har därför gjort allt de kan för att stoppa.

Men den striden är en kommande artikel.

Klas Hjort är ledarskribent på Bulletin och har tidigare arbetat åt Moderaterna i Europaparlamentet