Janerik Larsson: Nato-medlemskapet omöjligt utan S

”Nato-medlemskapet är en gemensam svensk framgång.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson ledde sitt parti fram till ett ja till Nato, samtidigt som Sverigedemokraterna tog ny ställning, och sa ja. Den process som inleddes under den förra regeringen har nu slutförts av min regering. Och vi har samarbetat i varje steg.

Jag kommer fortsätta värna denna samsyn i stora säkerhetspolitiska frågor. Det är en styrka när det gäller Sveriges trygghet.”

Så sa Ulf Kristersson i sitt tal till nationen efter att Nato-medlemskapet var ett faktum.

Så talar en statsman.

Det har framhållits att olika aktörer i svensk samhällsdebatt länge krävt Nato-medlemskap. Längst Folkpartiet (nu Liberalerna). Det är givetvis viktigt med en sådan opinionsbildning men man ska inte glömma att varken EU-medlemskapet eller Nato-medlemskapet varit möjligt utan aktivt stöd från det socialdemokratiska partiets ledning.

I november är det 30 år sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet. Jag kommer väl ihåg hur det såg ut före den dagen, den 13 november 1994. I april 1990 efterträdde jag Sture Eskilsson som informationschef i svenska arbetsgivareföreningen.

Under det föregående decenniet hade jag som chefredaktör för föreningens veckotidning SAF-tidningen aktivt drivit kampen mot LO:s och sedermera det socialdemokratiska partiets krav på löntagarfonder. På min nya post mötte jag en del krav på en aktivare debatt till förmån för EU-medlemskapet.

Det fanns goda skäl för ett EU-medlemskap. Avgörande steg mot skapandet av EU:s inre marknad. Togs efter en period av ekonomisk stagnation. EU behövde ta nya steg för att underlätta handel under 1980-talet.

Den brittiske statsministern Margaret Thatcher var en nyckelperson i de ansträngningarna. Thatcher medverkade på flera sätt till att skapa den inre marknaden. Hon skickade Lord Cockfield som kommissionär till Bryssel där han blev en nära medarbetare till kommissionens ordförande Jacques Delors. Cockfield fick huvudansvaret för en vitbok som i detalj och med fast tidtabell angav vad som krävdes för at medlemsstaterna skulle få en gemensam hemmamarknad för varor och tjänster. Thatcher behövde inte övertygas om att detta projekt låg i Storbritanniens intresse. Det var ju detta det hade handlat om hela tiden, en gemensam marknad. Hon insåg ytterst motvilligt att detta projekt var värt en mässa och accepterade Enhetsakten 1987 som innebar att beslut om att förverkliga den inre marknaden kunde tas med överstatlig majoritet.

En rad åtgärder för att förverkliga den inre marknaden med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital lades alltså fram under kommissionsordförande Jacques Delors ledarskap. Europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987, lade grunden för detta, och den inre marknaden blev verklighet den 1 januari 1993.

Inom näringslivet fördes en intensiv debatt om hur Sverige skulle komma med. Sovjetunionens och östblockets sammanbrott som inleddes senhösten 1989 med Berlinmurens och därefter DDR:s fall skapade en helt ny geopolitisk situation där den traditionella svenska alliansfrihetsdoktrinen började te sig alltmer irrelevant.

I samråd med SAF:s ordförande Ulf Laurin skapades en strategi som skulle bidra till att ett EU-medlemskap för Sverige skulle bli möjligt. För mig stod det helt klart att detta inte skulle gå utan att socialdemokratin var överens med de borgerliga partier som stödde tanken på EU-medlemskap. Vi måsta, menade jag, arbeta för det och avvakta socialdemokratins positiva beslut.

Det fanns ett tryck från olika håll att angripa socialdemokratin. Jag menade att SAF inte skulle delta i sådana attacker. Eftersom det var Sverige, inte bara näringslivet, som borde bli medlem i EU borde företagens uppgift vara att informera sina medarbetare men inte delta i en politisk agitation i EU-frågan riktad mot Ingvar Carlssons regering.

Jag hade redan före mitt byte av jobb på SAF börjat förbereda vad jag redan då antog skulle bli en folkomröstning om EU-medlemskapet. De flesta länder hade valt den vägen in i EU.

Det är en annan historia. Nu är det värt att minnas att EU-medlemskapet precis som Nato-medlemskapet inte varit möjligt utan den socialdemokratiska ledningens aktiva stöd.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv och författare bland annat till boken ”Det långa loppet – om näringslivets opinionsbildning” (2021)