Print Friendly

Kina är ingen moralisk stormakt

Av Daniel Braw | 16 februari 2018



Den ansvarstagande stormakten är inte längre USA – men kanske är det Kina? Under det gångna året har en lång rad rubriker av den typen formulerats i internationell press. ”Kina träder fram som den globala klimatledarnationen”, ”Kina kan leda världen i kampen mot klimatförändringen”, ”EU hoppas på Kina för klimatledarskap”. Men Kina är ingen moralisk stormakt, menar Daniel Braw.

Som journalisten och Kinakännaren Jojje Olsson noterar i sin nyutkomna bok De kidnappade svenskarna: Fallen Gui Minhai och Peter Dahlin (Historiska Media), en bok som trots titeln också handlar om Kinas roll i världen mer generellt, är detta förmenta ledarskap något av en bluff.

Bakom ledarskapet ryms förpliktelser som inte är i närheten av dem USA hade åtagit sig genom Parisavtalet. I klimatförhandlingarna 2016 antog Kina rollen som utvecklingsland, vilket innebar den fördelen att åtagandena blev små trots att landet står för en tredjedel av världens totala utsläpp av växthusgaser. USA däremot gjorde anspråk på att vara ett föredöme och åtog sig att också bidra till finansieringen av andra länders utsläppsminskningar. Parisavtalet innebär för Kinas del inte ”några som helst åtaganden”, skriver Olsson. ”Bara en dåre hade hoppat av detta avtal med de villkor som Kina så kompromisslöst förhandlade till sig i Paris.”

Inte heller i praktisk politik märks enligt Olsson särskilt mycket av något ledarskap. Visserligen görs stora investeringar i förnybar energi, men det företas samtidigt en storskalig utbyggnad av kärnkraften liksom av kolkraften. Till detta kommer att miljöaktivister och miljörörelser, både inhemska och internationella, motarbetas på samma sätt som civilsamhälle och kritiska röster motarbetas i allmänhet. ”Det står därmed utom rimligt tvivel att Kinas politiska system inte bara har skapat landets miljöproblem, utan också försvårar möjligheten att lösa samma sorts problem, såväl inrikes som globalt”, skriver Olsson.

Mot bakgrund av Kinas växande inflytande är detta naturligtvis oroväckande. Men det är inte enbart i klimatfrågor som ett växande kinesiskt inflytande kommer att märkas. Jojje Olsson beskriver också utvecklingen inom FN, där Kina har kommit att bli en allt viktigare bidragsgivare. ”Samtidigt som Donald Trumps administration signalerat nedskärningar på motsvarande 4,5 miljarder kronor av FN:s budget för fredsbevarande insatser så har Kina ökat sina anslag.”

Detta ökande inflytande kommer att märkas. Förra året anklagade människorättsorganisationen Human Rights Watch Kina för att söka försvåra FN:s arbete för att främja mänskliga rättigheter och utmana rättighetssystemets integritet. Samma år antogs en resolution av kinesiskt ursprung som innebar en omdefinition av begreppet mänskliga rättigheter, en resolution som i kinesiska media framställdes som ett stort framsteg på västvärldens bekostnad.

Bilden av den ansvarstagande stormakten, supermakten som står för förnuft och ordning till skillnad från Trumpadministrationen, är därmed något av en önskedröm. Jojje Olssons bok är en viktig påminnelse om hur det kinesiska inflytandet utövas och vad det syftar till.

Daniel Braw är fristående utrikesdebattör hos SNB och ledarskribent i Barometern-OT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner