Johan Norberg; Felkoppling

JOHAN NORBERG:
Felkoppling
u är världen ihopN kopplad, kommunikationer och e-post
har forvandlat jordklotet till ett enda samhälle. Nästan
en miljard hem kan tala direkt med
varandra efter bara några sekunders
väntan och nästan alla länder vill ingå
i den liberala världen av handel och
kontakter. Nu gäller det att lära sig
leva med det. Vår resguide i den nya
världen är Geoff Mulgan, chef och
initiativtagare till Demos, den brittiska tankesmedjan får vänsterns konservativa socialliberaler. Ett institut
som av många har tillerkänts stämpeln ”spännande”, inte minst genom
deras inflytande på Nya Labour och
Tony Blair.
I den nyutkomna boken Connexity
– How to Live in a Connected World
forsöker han visa att den nya kosmopolitismen lider av ett problem.
Precis som i den grekiska tragedien
riskerar vi att ledas i fordärvet av det
vi gör bäst, av våra mest utmärkande
egenskaper; i vårt fall friheten.
Problemet är att om vi har kontakt
med allt fler och våra beslut berör
enorma mängder människor, så blir
det allt viktigare vad vi gör. Att se oss
som ansvarslösa och självtillräckliga
duger inte längre, är Mulgans tes.
Det är med andra ord upplagt for
ytterligare en i raden av kornrnunitä-
ra babbelböcker fyllda med klicheer
och plattityder som att ”No man is
an island” och ”Det är roligt att vara
tillsammans”, med diffusa och oftast
outtalade politiska slutsatser. Många
av farhågorna besannas. Inte alla.
Det är en rätt skojig bok fylld av
statistiska, sociologiska och biologiska utvikningar, relevanta eller ej.
Risken med den här sortens lite väl
välskrivna böcker är emellertid att alla anekdoter, lustiga fakta och tankeväckande paralleller gör det svårt att
följa huvudlinjen i argumentationen.
När boken är slut vet man att man
har läst något intelligent och tvärvetenskapligt, men man har svårt att
Connexity – How to Live in a Connected World, Geoff Mulgan,
C hatta & Windus, 1997.
38 SVENSK TIDSKRIFT
komma ihåg någonting av det.
Dessutom lider Mulgan, i likhet
med nästan alla kornrnunitärer, av en
popperiansk sjuka. De tycker om att
falsifiera allt gammalt, men skapar aldrig något nytt. De är väldigt duktiga
på att se problem och avfärda alla andras lösningar på dem, men de är betydligt sämre på att kornrna med alternativa förslag. Att fårsöka ta dem
att svara på frågan ”Vad ska staten
göra?” är ungefår lika fruktbart som
att fråga John F Kennedy vad mitt
land kan göra får mig.
Det finns i och får sig inget fel i att
bara ställa frågor, men om man inte
har en egen lösning bör man avhålla
sig från att nonchalant avfärda alla andra. På något sätt måste en individ
och hela mänskligheten till sist agera.
Då duger det inte att kasta bort alla
alternativ som inte är perfekta in i
minsta detalj.
Vi kan inte sparka Martin Dahlin
ur fotbollslandslaget får att han inte
alltid gör mål. Vi måste forst se till att
det finns en bättre ersättare. Det gör
inte Mulgan. Alla ideologier som inte med säkerhet lyckas ge alla barn en
god uppfostran, ser till att alla äter
god och nyttig mat samt avskaffar all
brottslighet är föråldrade i denna nya
tid, enligt Mulgan. Vad har vi kvar?
Tja, någon slags kompasslös, ickeideologisk pragmatism som skapar
ännu fler problem, men som saknar
ideologiska företrädare som Mulgan
kan ställa till svars.
En fantastisk, ny värld
Mulgans utgångspunkt är annars korrekt. Vi lever i en ny värld av direktkontakter med hela världen, det finns
inte kvar många gränser för handel
och information. satelliter, undervattenskablar, radio och datorer har
gjort världen till en enda arena för
den hågade. Mulgan förmår bejaka
detta. Han ser det som ett enormt
framsteg som ger oss fantastiska möjligheter för framtiden. Befriande är
det att man absolut inte finner någon
längtan tillbaka till svunna, och föregivet bättre tider, i boken.
Samtidigt har Mulgan en tendens
att fokusera allt for mycket på baksidan av utvecklingen, t ex drar han
långtgående slutsatser om faran i det
inbördes beroendet genom att peka
på obevisade farhågor om växthuseffekt och ozonhål. Mulgan glömmer
ibland bort att internationaliseringen
inte framför allt innebär att en fjärils
vingslag på en annan kontinent ger
storm här, utan snarare att ett leksaksinköp här ger en explosiv ökning
av levnadsstandarden där, eller att en
blixtsnabb industrialisering där ger en
billig stereo här.
Mulgans felsökning har starkt varierande kvalitet. Ibland framstår han
tyvärr som en intellektuell motsva.:.
righet till Folkhälsoinstitutet. När
han exemplifierar frihetens problem
med att folk åker bil ensamma och att
alla vill ha en egen bostad (för dyrt)
eller att folk äter mycket fett och
socker (för onyttigt) är det svårt att
inte rodna lite överseende. Men delvis ställer Connexity också intressanta
frågor. Funderingarna om hur folk
passiviserar sig framför televisionen
och om den dåliga uppfostran många
barn far är värda att ta på allvar.
Problemet är bara att man inte far
tillräckligt förtroende för Mulgan
som tankeställare eller väckarklocka i
en liberal tradition. Det är svårt att
läsa avslappnat när man hela tiden
anar att författaren gömmer politiska
initiativ och åtgärder bakom sina
problemställningar.
För någon förståelse för frihetens
verkliga villkor har inte Mulgan,
tvärtom har han en förvånansvärt naiv syn på politikens möjligheter. Så
fort han identifierar ett samhällsproblem laborerar han med tänkbara politiska åtgärder, allt från ny stadsplanering till offentlig utbildning av blivande föräldrar. Det finns visserligen
en medvetenhet om att statliga regleringarna hittills har misslyckats, men
det finns ingen som helst förståelse
för att regleringar i sig förstör; att
varje reglering och skatt innebär att
man minskar utrymmet för självständigt tänkande och handlande, d v s
för fortsatt utveckling. Även om han
vill banta statsapparaten är det tydligen viktigare med en ”intelligentare
stat” än med en mindre stat.
SVENSK TIDSKRIFT
Riktigt löjligt blir det när han uppdrar åt kloka politiker och upplysta
väljarmajoriteter att frivilligt se till att
staten inte blir överlastad med uppgifter. En barnatro som en enda blick
i ett public choice-verk eller på den
politiska verkligheten skulle ha väckt
honom ifrån. En spännande och nytänkande Mulgan bland marknadsmekanismer och civila nätverk är
alltför lik en elefant i en glasbutik.
Uppgörelse med liberalismen
Och när han gör upp med frihetens
alternativ gör han det väl enkelt för
sig. Liberalism beskriver Mulgan primärt som en teori som låter folk droga sig och stympa sig för att ra sexuellt nöje! Man är nyfiken på varifrån
Mulgan har fatt sin uppfattning om
vad människor skulle vilja göra om
de blev fria från välfärdsstaten. Introspektion?
Mises, Hayek och Nozick hittar vi
i notapparaten men det är tveksamt
om han verkligen läst deras texter.
När han enligt egen utsago vill avfärda den liberala individualismen attackerar han i stället anarkister och
”anarkokapitalister”. Vi far oss tilllivs
självklarheter som att äganderätt faktiskt beror på en statsmakt som skyddar folk från stölder, och att pressfrihet måste innebära att en tidning förbjuds från att misshandla konkurrentens journalister. Vem polemiserar
Mulgan emot egentligen? Faktum är
att han använder ett av socialisternas
gamla favoritdebattknep: ”Titta, det
finns ingen total frihet, då kan ni lika
gärna välja den ofrihet jag tycker
39
om!”. Lite mer hade man väntat sig.
Men det blir värre. Nyliberalismen
är enligt Mulgan farlig får att den
bygger på strikta principer, precis
som Mao och Hitler! Eftersom dessa
herrar hade bestämda och tydliga
ideer är det tydligen lika farligt att
principiellt vara benhård motståndare
till dem. Principer och ideologi är
knas, oavsett om det gäller Marx eller
Hayek, Sovjet eller USA. Varför?
Inget svar. Bara något babbel om
”nya tider, nya tag”.
Och när Mulgan så slutligen ska
avfårda den liberala tron att statsmakten inte skapar utvecklingen avfårdar
han sig själv med en gång. Argumentet går ut på att den statsmakt
man har i en nation visst har stor betydelse, inte minst får tillväxten.
Afrikanska stater som inte respekterar
frihet, äganderätt och lagstyre klarar
sig illa, samtidigt som liberala stater
som Hong Kong klarar sig utmärkt,
fårklarar Mulgan. Med en travesti på
Pyrrhus skulle han samtidigt kunna
utropa: ”Ett ytterligare sådant argument mot liberalismen så är jag förlorad!”
Det stora misstaget
Mulgan och många moderna kritiker
av frihet och individualism gör misstaget att se marknaden som en i raden av de välplanerade, uttänkta lösningarna på samhällsproblemen. Och
när de har sett de stora lösningarna
kollapsa – kommunismen, fascismen
misstanke även mot liberalismen, den
ideologi som finns kvar. Även liberalismen blir får dem bara ”en enkel
lösning” på komplexa fenomen, och
framstår får dem som utopisk och
otillräcklig. De tycker att det är enögt och naivt att tro att det inte finns
olika lösningar på olika problem.
Verkligheten är emellertid den rakt
motsatta. Tvärtemot deras vulgärbild
är frihet en följd av konstaterandet att
det faktiskt inte finns en lösning som
passar alla människor och alla problem. Just därfår måste folk ra vara
fria att fårsöka sig fram i livet, att tänka ut sina egna lösningar och projekt,
att skapa nya gemenskaper. Frihet är
inte en utopisk ”universalmedicin”
som garanterar alla lycka, utan det är
ett klartecken får strävan, får experiment, får nya lösningar baserade på
nya erfarenheter.
Men just eftersom frihet bara är ett
klartecken framstår det som substanslöst och tomt på värden får personer
som Mulgan, som trots retoriken helt
fokuserar sig på ett politiskt plan. Det
beror på att de inte primärt söker efter gemenskaper och nya lösningar,
utan efter just en utopisk, gemensam,
politisk lösning som alla kan uppskatta.
Så visst ställer Mulgan viktiga frå-
gor. Men problemet är att han inte
fårstår dynamiken i de svar han reflexmässigt avvisar. Han har rätt i att
många människor missköter sig, inte
tar sina liv i egna händer, tar otilloch välfårdsstaten- far de en intuitiv räckligt ansvar får sina barn o s v.
40 SVEN SK TID SKR.I FT
Detta är problem som politiker velat
lösa genom skyddsnät och bidragspengar, d v s genom att subventionera just de beteenden som de vill undvika. Inte konstigt då att dessa beteenden har brett ut sig snabbt.
Vägen tillbaka kan inte innebära att
staten genom ”nytänkande” dränerar
samhället på ännu mer resurser eller
lägger fler hinder i vägen får experimentella lösningar. Det måste ske genom att folk själva mobiliserar sitt
förnuft, all sin kunskap och tar eget
ansvar. Och visst finns det en stor roll
får upplysning, får spridandet av goda värden. Inte nödvändigtvis Geoff
Mulgans värden då, som tycks handla
oroväckande mycket om självuppoffring och altruism. D v s det effektiva
sättet att ra folk att tycka att andra
människor är ovälkomna bördor,
snarare än individer med vilka man
kan ha fruktbara kontakter. Järnfår
hur skattesubventioner fårstör folks
attityder till en välståndskälla som invandring!
Men framfår allt kan vi inte bara gå
och vänta på att värden ska trilla ned
i huvudet på folk. Vi kan inte invänta den dagen då alla tar ansvar får sig
själva, och först då låta folk ra friheten
att välja. Som 1800-tals liberalen
Macaulay brukade påpeka:
”Att säga att folk ska ra bli fria fårst
när ~e är mogna får friheten är endast
värdigt token i historien, som inte
ville gå i vattnet förrän han hade lärt
sig simma.”