Johan Andersson Sundéen; På Ljunggrenfronten intet nytt


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Skära ned och koncentrera är han heller
inte främmande får. De tunga dagstidningarna med 45 lösa delar är dömda
inom n~gra ~r. enligt TorekulL I stället
bör vardagsnumren magra, helgnumren
bli fylligare.
JOHAN ANDERSSON SUNDEEN:
Ja, en intressant om än extremt personlig och n~got tidningsteknisk rapport
fdn SvD:s omstöpnings~r har Bertil
Torekull onekligen skapat. Den är värd
att läsa.
pÅ LJUNGGRENFRONTEN
INTETNYTT
S
tig-Björn Ljunggren har gjort
sig känd som en skarp kritiker
av den socialdemokratiska partiapparaten. Med hjälp av en vass
penna och en sällsynt god fårm~ga att
locka läsaren till skratt och fårtjust sm~?-
kluckande, har han häcklat socialdemokratin får dess ideologiska stagnation och
dess ofårmiga att finna svar p~ en ny tids
fclgor. Fclgan är dock om inte Ljunggren själv håller p~ att fastna i fårutsägbarbetens klister. I alla fall är det ett
best~ende intryck efter genomläsning av
hans senaste bok Ett visst mått av frihet
(Tiden).
Frihetsklausul
Det skall i ärlighetens namn sägas att boken är fårsedd med en varudeklaration
som talar om att innehållet huvudsakligen bygger p~ tidigare publicerat material och tjänar som en sammanfattning av
……………………………………………………………..
Ett visst mått avfrihet. Stig-Bjöm Ljunggren. Tidens
förlag 1994.
fårfattarens nuvarande sdndpunkter.
Men är det får mycket begärt att p~ 170
sidor finna n~gra spännande uppslag som
utvecklar, snarare än upprepar, vad som
tidigare tänkts och sagts?
I korta drag är Ett visst mått avfrihet ett
fårsök till att göra upp med socialdemokratins okritiska hållning till välfårdsstaten. Stig-Björn Ljunggren tar sin ut- ~ngspunkt i vad han kallar Per Albin
Hanssons frihetsklausul, en deklaration
fr~n den d~varande socialdemokratiske
partiledaren om att folkhemmet m~te
ge utrymme får frihet och enskilt ansvar.
Ogenomtänkt etatism
Alldeles glasklar blir inte kopplingen till
den diskussion som sedan fåljer om att
välfårdsstaten bara är ett av m~nga steg i
samhällets utveckling; poängen tycks
dock vara att socialdemokratin m~ste
inse att medborgarna är formögna att
själva fatta beslut. Detta inte minst som
en fåljd av välfårdsstatens fram~ngar.
De enskilda är mer kompetenta än n~-
354 SVENSK TJDSKiliFT
gansin tidigare att rå över sina egna liv.
Att i denna situation hålla fast vid
etatismen och ryggradsmässigt säga nej
till fårändringar är, menar Ljunggren,
föga genomtänkt.
Och visst är det så. Men intelligent
kritik av välfärdsstaten råder det ingen
brist på. Förgäves söker läsaren efter fårfattarens syn på socialdemokratins uppgift efter välfärdsstaten. På vad sätt skall
den skilja sig från borgerlighetens? Vad
skall ge den ett eget existensberättigande? Den enda tydliga skiljelinjen som
uppenbarar sig är att Ljunggren anser att
moderaterna har en okritisk syn på
marknaden, partiet vill inte se att denna
kan komma i konflikt med gemenskaper
i det civila samhället. Och det kan man
fårvisso tycka, men vad är då alternativet? Och hur kan man organisera samhället så att utrymme ges åt både marknadens dynamik och gemenskapernas
stabilitet?
Intet till övers
Frågor som dessa fårtjänar att belysas ur
en socialdemokratisk fårnyares synvinkel. I stället upptas en stor del av boken
av en polemik med de så kallade nytraditionalisterna, kretsen kring Göran Greider, Peter Antman m fl. Till dessa har
Ljunggren intet till övers. De beskylls får
att syssla med intellektuell humbug, och
får att avvisa kritik mot socialdemokratin som konspirationer från illasinnande
folkfiender. Nytraditionalisterna anses
sabotera möjligheterna får en positiv socialdemokratisk utveckling.
Även om kritiken på det stora hela är
riktig finns det skäl att fråga sig om inte
Ljunggren då och då faller i samma grop
som dem han kritiserar. Om högervågen
berodde på svagheter hos vänstern, kan
inte intresset får de så kallade nytraditionalisterna i någon mån bero på svagheter
hos högern? För fårfattaren blir socialdemokratins utveckling mest en fråga om
en allians mellan insnöade partigängare
och mer eller mindre grumliga tänkare
på landets kultursidor.
Mycket saknas
Det finns således en hel del kritik att
rikta mot Ett visst mått av frihet. Läsaren
saknar en blick bortom den inarbetade
horisonten. Frågeställningar med berö-
ring till den intressanta diskussion som
pågår inom bland annat tysk och fransk
vänster om att uppfylla vänsterns vision
genom samhället snarare än genom staten ryms dessvärre inte i Ett visst mått av
frihet, likaledes förbigås de tankar om en
ny gemenskap som odlas av labourpartiets nye ordfårande Tony Blair, och
den svenska debatten om självfårvaltande och egenmakt skymtar bara
förbi som hastigast. Nog hade trådar som
dessa fårtjänat att spinnas vidare på i en
socialdemokratisk frarntidsdiskussion?
Förlorad gemenskap
Kritiken betyder emellertid inte att det
saknas poänger, då vore inte StigBjörn
Ljunggren den han är. Bitvis blixtrar han
till, och läsaren hajar till och nickar instämmande. Hans kritik mot strömlinjeSVENSK T!DSKRIFT 355
formningen inom socialdemokraterna
och moderaterna, och mot partiapparaternas tendens att kväsa det fria
tänkandet är väl värd att uppmärksamma. Likaledes görs tankeväckande
iakttagelser om vikten av att söka återfinna den gemenskap som gått forlorad i
moderniseringsprocessen. Här finns, som
forfattaren påpekar, sannolikt nyckeln
till ett vinnande program for det komLILLEMOR LINDBERG:
mande decenniet. Moderaterna, kds och
socialdemokratin har var och en p:\ sin
kant börjat nysta i gemenskapshetsgarnet, men steget är hos alla partier
långt till ett genomtänkt helhetsprogram.
Här kunde en viktig uppgift finnas for en
självständig debattör som Stig-Björn
Ljunggten. Dessvärre tog han inte chansen att närmare utveckla dessa tankar i
Ett visst mått avfrihet.
ALTERNATIV FLYKTINGPOLIT IK
F
å ämnen diskuteras så mycket
man och man emellan som
flykting- och invandrarpolitiken. Kritik av den stämplas
dock lätt som rastsm eller främlingsfientlighet.
I boken Invandring – sammanbrott eller
utveckling? behandlar Ingrid Björkman,
Jan Elfverson och Åke Wedin den så kallade flyktinginvandringen som började i
mitten av 1970-talet och på allvar tog fart
i mitten av 1980-talet. Denna skiljer sig
från den tidigare invandringen genom att
dels komma främst från tredje världen
och dels vara mycket stor i forhållande till
den svenska folkmängden.
Författarna betecknar den svenska
brvatrdritrg – sarmnatrbrott eller utveckling. Ingrid
Björkman,JanElfvenon ochÅkeWedin. Samfundet
for nationell och internationell utveckling 1994.
flyktingpolitiken som ogenomtänkt, illa
planerad, kortsiktig och inhuman. De
pekar på att Sverige utvidgat flyktingbegreppet och att permanent uppehållstillstånd även beviljas dem som har så kallade flyktingliknande skäl, krigsvägrare
och s:ldana som av humanitära skäl anses
böra fl stanna här.
I själva verket är det en mycket liten
del av dem som flr asyl i Sverige som är
berättigade till det enligt FN-konventionen. Invandrarna har svårt att fl
fotfåste på arbetsmarknaden och många
blir beroende av socialbidrag for sin forsörjning. Sverige spenderar miljarder på
att utreda asylansökningar men flertalet
sökande saknar godtagbara asylskäl. Det
är dags att angripa orsakerna till flyktingströmmen i stället for att sätta in de
största resurserna p:\ fOljderna av den, anser forfattarna. Det är också stötande,
356 SVENSK TIOSKRIFT