Jacob Rudenstrand: Halldorfs Makten och det heliga – och dogmerna som inte synas

Joel Halldorf har under det senaste decenniet etablerat sig som en av Sveriges främsta uttolkare av religionens återkomst i offentligheten. När andra har utgått från sekulariseringshypotesen – att religionen successivt försvinner i takt med moderniseringen – har Halldorf envist pekat på motsatsen: människan är en meningssökande varelse, och det som uppfattas som heligt kommer alltid att hitta nya uttryck. Med folkbildarens iver har han därför tagit sig an vitt skilda ämnesområden där religion inte sällan utgör en beröringspunkt.

Med en sådan räckvidd följer samtidigt en uppenbar risk: att analysen ibland blir svepande och att enskilda sakförhållanden inte ges tillräcklig precision. Alla har vi begräsningar, och även den mest produktive folkbildare kan frestas att bli debattör och dra slutsatser som hade vunnit på mer kontext och nyansering. Det är också här som Halldorfs styrka och svaghet sammanfaller. Hans förmåga att se de stora linjerna gör honom intressant att läsa, men samma övergripande blick sker ibland på bekostnad av den precision och de nyanser som ämnet kräver.

Joel Halldorfs senaste bok Makten och det heliga (Fri tanke) är ett exempel på detta. Det är en innehållsrik (ibland lite väl övermättad på namn), välskriven och ofta tankeväckande bok där han beskriver en religiös vändning i den globala politiken. ”Vi ser religion överallt”, konstaterar Halldorf och beskriver helighet som ”politiskt potent”.

Bokens grundtes är viktig. Föreställningen att samhället kan organiseras helt utan heliga värden är en illusion. Upplysningens löfte om en svalare och mer rationell politik visade sig inte vara så enkelt att infria. Det religiösa tänkandet fann istället nya former: förment sekulära politiska ideologier som betonade individen, friheten, jämlikheten, kollektivet eller nationen kom att fungera som religionssubstitut och laddas med helig kraft. Halldorf visar övertygande att människor fortfarande söker mening och gemenskap, och att politiken ofta fyller funktioner som tidigare varit religiösa. Också i vår egen offentlighet finns tabun, trosbekännelser och symboliskt laddade konflikter.

Halldorf gör också en viktig insats genom att introducera Alexis de Tocquevilles tänkande för en bred allmänhet. Tocquevilles tanke om ”hjärtats vanor” är en av de mest betydelsefulla – och ofta förbisedda – insikterna i hans analys av demokratin. Hans poäng är att fria samhällen inte kan fungera om medborgarna saknar de dygder som vi i vår individualistiska tid ofta har svårt att uppskatta. För att sådana dygder ska formas krävs gemenskaper, skriver Halldorf, och där pekar han på religionernas betydelse. Samtidigt kan man invända att han tillämpar Tocquevilles tänkande bredare än vad han själv sannolikt skulle ha gjort när Halldorf skriver om religioner i plural. Den som läser Tocqueville i sitt historiska sammanhang ser att hans resonemang främst tar sin utgångspunkt i kristen tro, och hans omdömen om exempelvis islam var betydligt mer kritiska. Som han skriver i ett brev från 1843: ”Muhammeds religion […] är såvitt jag kan se det är den främsta orsaken till det förfall som idag är så tydligt i den muslimska världen”.[1]

Halldorf är skicklig på att visa hur religion kan användas för att legitimera makt. Han granskar nationalismens bruk av kristna symboler, högerpopulistiska rörelsers religiösa retorik och politikers försök att använda religion för egna syften. Ofta är kritiken berättigad. Vid några tillfällen blir framställningen dock mindre övertygande, som när han lägger stor vikt vid Tucker Carlsons intervju med Ted Cruz om dennes stöd för Israel. Intervjun ger i huvudsak utrymme åt de teologiska motiven, medan andra skäl – säkerhetspolitiska och geopolitiska – får betydligt mindre uppmärksamhet, trots att de också är en del av Cruz motivation. Tyngdpunkten hamnar därmed på den ”apokalyptiska kristna sionismen”, något som tillskrivs en bred grupp kristna, medan mer pragmatiska motiv bakom republikanska administrationers Israelpolitik lämnas relativt outforskade. Det gäller även den teologiskt motiverade utplåningspolitiken hos den iranska regimen.

Bokens kritiska blick riktas betydligt mer mot kristna ledare som står nära den amerikanska högern än mot religiösa företrädare som legitimerar mer progressiva politiska projekt. Att Trumps religiösa rådgivare, tv-predikanten Paula White-Cain, som företräder en framgångsteologisk tradition, också möter omfattande kritik från många evangelikala ledare uppmärksammas till exempel inte i någon större utsträckning. På motsvarande sätt skildras progressivt troende personer som James Talarico i ljusare ordalag, medan mer konservativa namn som Charlie Kirk och Ayaan Hirsi Ali behandlas betydligt mer kritiskt. Hirsi Ali, som vid flera tillfällen talat om vad tron betyder för henne personligen, beskrivs märkligt nog som avgudadyrkare, eftersom hon enligt Halldorf inte tycks vara intresserad av kristen tro för dess egen skull. Det är en tolkning som väcker frågor, inte minst eftersom han inte talar på samma sätt om andra offentliga intellektuella som befinner sig i en rörelse mot tron.

Att New Yorks muslimske och socialistiske borgmästare Zohran Mamdani får förbön av en grupp pastorer beskrivs som ”en vacker bild”. Men att densamme Mamdani är kontroversiell, bland annat för att ha stöttat antisemitiska narrativ, omnämns inte. Samtidigt utelämnas Erika Kirks starka tal där hon förlåter sin makes mördare, medan Stephen Millers osympatiska tal vid Charlie Kirks begravning lyfts fram. Det gör att läsaren lämnas med intrycket att vissa uttryck för religionens närhet till makten bedöms mildare än andra.

Här uppstår en obalans i analysen. I sina bästa stunder blottlägger Halldorf hur det heliga binds till makten; i svagare partier stannar analysen vid de miljöer som ligger längst från hans egna sympatier. Att evangelikala kristna i USA traditionellt har röstat republikanskt är ingen nyhet. Och visst har många kristna utvecklat en stark lojalitet till Trump. Samtidigt visar undersökningar att bara en liten andel av vita evangelikala kristna uppfattar honom som djupt religiös. Det tyder på att Trumpstödet i många fall är politiskt och strategiskt snarare än andligt. Därtill finns det mycket som talar för att det inte främst är de mest konservativa kristna samfunden som ägnar mest energi åt politisk mobilisering, utan ofta mer progressiva kyrkor. Om man därför vill förstå samspelet mellan kristendom och politisk makt fullt ut finns det skäl att rikta blicken också dit.

Om alla samhällen har något heligt borde det vara en självklar uppgift att undersöka vilka heligheter som präglar dagens progressiva etablissemang: vilka dogmer som inte får ifrågasättas, vilka symboler som fungerar som identitetsmarkörer, vilka avvikande uppfattningar som leder till bannlysningar och vilka grupper som tillskrivs moralisk auktoritet. Här blir analysen märkbart försiktigare.

När konservativa eller nationalistiska rörelser använder religiösa motiv ser Halldorf snabbt maktanspråken – och det med rätta. Men när samtidens progressiva rörelser använder ett närmast religiöst språk kring identitet, sexualitet, klimat eller migration är han betydligt mindre benägen att använda samma analytiska verktyg. Det är ju ingen hemlighet att vi de senaste åren har sett människor förlora arbeten, föreläsningar ställas in och organisationer utsättas för massiva kampanjer för att de avvikit från vissa progressiva dogmer och kritiserat heliga kor. Om Halldorf verkligen vill förstå vår tids nya heligheter borde det vara svårt att bortse från dessa fenomen.

Ett annat problem är att Halldorf mot slutet av boken, efter att ha kritiserat reduceringen av religion till ett politiskt redskap, själv argumenterar för att se religion som en demokratisk resurs. Även detta kan förstås som en form av instrumentalisering. Skillnaden är att tonen här är mer varsam och välvillig än när han kritiserar högerpolitiker för att reducera ”härskarornas Herre […] till politisk rekvisita”.

Ändå är Makten och det heliga en bok som är läsvärd. Inte därför att alla dess slutsatser övertygar, utan därför att den ställer relevanta frågor. För om vi ska förstå vår egen tid fullt ut måste analysen tillämpas lika konsekvent på alla maktcentra. Och just där lämnar Halldorf fortfarande ett betydande arbete ogjort.

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen