Print Friendly

Isländska källor i kulturhistorien

Av C.J. Erixon | 8 december 2017



Man kan kan man väl knappast föreställa sig fler ämnen som i lika hög grad borde kunna fascinera den bildade allmänheten som den fornisländska litteraturen. Därför är det glädjande att Mikael Males, universitetslektor i norrön filologi vid Oslos Universitet, i dagarna utkommit med en ny bok betitlad Snorre och Sagorna: De isländska källorna till vår äldre kulturhistoria (Dialogos förlag, 2017) C.J. Erixon har läst den

I tio essäer skildrar Males här språkliga, textkritiska och litteraturhistoriska frågor med beundransvärd lätthet. I synnerhet är hans behandling av den fornisländska litteraturens, och då särskilt sagans, förhållande till den grekisk-romerska fascinerande. Ett tvärvetenskapligt angreppssätt som detta är i alla avseenden berömvärt och Males råkar dessutom ha en bakgrund i klassiska språk. Det märks. De isländska sagorna är ju som bekant ej blott skönlitteratur, utan kan också berätta en del om Skandinaviens äldre historia. Att dock skilja dikten från verklighet kan stundom vara svårt: det är också detta problem så utgör grunden till Males fascinerande arbete.

Samma problem har också präglat den romerska historieskrivningen, i synnerhet den som behandlar Roms tidiga historia. I Titus Livius’ omfångsrika arbete Ab urbe condita (”Från stadens grundläggning”) blandas här friskt minnen av Roms äldre historia och den romerska mytologin; utmärkande för denna skildring av rikets grundande och äldsta tid är att den i ej ringa grad utgörs av inkorporerade religiösa och heroiska myter.

Således har den jämförande språk- och mytforskningen kunnat fastställa att berättelsen om tvillingarna Romulus och Remus och deras grundläggande av Rom i själva verket utgör en reminiscens av en indoeuropeisk kosmogonisk myt. Även den fornisländska litteraturen innehåller således nedärvd mytologi blandat med historia. Likväl tillkommer här ytterligare en aspekt av det isländska litterära arvet, nämligen frågan om den romerska litteraturens inflytande därpå. Att utskilja vad som är nedärvd mytologi, historia och litterärt lån är allt annat än enkelt.

Ett gott exempel på motsatsen är emellertid romerskt stoff i verken av den isländske skalden Óláfr Þórðarson (född omkring 1210, död 1259), som Males här underhållande skildrar; denne levde ett omtumlande liv och följde bland annat med Snorri Sturlason till Norge år 1237 och besökte där kung Håkan Håkanssons hov. Óláfr hade vigts till subdiakon och var väl förfaren i den romerska litteraturen. Sina arbeten rörande den isländska grammatiken utarbetade han exempelvis efter de romerska grammatikerna Donatus’ och Priscianus’ dito.

Hans intryck från den romerska litteraturen sträcker sig dock än längre så, ty i förordet hävdar han att Oden och asagudarna liksom romarna lärde sig diktandets konst från grekerna. Asarna – vilket man ju hör på namnet! – kom ju från (mindre) Asien, ja till och med från Troja (liksom Aeneas och romarnas förfäder enligt legenden); antagandet av den antika litteraturens mytvärld för att förgylla den egna historien är således inget Olof Rudbeck var först med i Norden.

Males lyckas underhållande och med älskvärd lätthet skildra dessa fascinerande gestalter bland de isländska lärde och deras läsning av den antika diktningen. Man kan endast hoppas att detta arbete intresserar en så bred publik som möjligt, ty så givande böcker är vi ej bortskämda med.

C.J. Erixon är fri skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism