Print Friendly, PDF & Email

I Heckschers fotspår

Av Benny Carlsson | 11 december 2020



Svensk Tidskrift startade 1911 med Eli Heckscher som redaktör (tillsammans med Gösta Bagge) och 1929 tog samme Heckscher initiativ till Ekonomisk-historiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Heckschers gamla institut heter numera Institutet för ekonomisk-historisk och företagsekonomisk forskning (EHFF). Vad kan då vara mera naturligt än att en antologi med titeln Past, Present and Future: Economic History in Eli F Heckscher’s Footsteps (2020), redigerad av EHFF:s nuvarande direktör Erik Lakomaa och med flera medverkande författare knutna till institutet, anmäls i just Svensk Tidskrift?

I inledningskapitlet skriver Lakomaa om utvecklingen av ekonomisk historia och företagshistoria. Det framgår att de spår Heckscher en gång avsatte förgrenar sig i ett myller av nya teman, metoder och material och det trots att det i ett kapitel på ca 20 sidor bara är möjligt att beröra en bråkdel av de forskningsinriktningar som existerar. Lakomaa redogör bland annat för hur digitaliseringen möjliggjort storskalig hantering av arkivmaterial och gjort det lätt för andra forskare att upprepa och kontrollera de studier som görs. Han menar att datorkraften gör det möjligt att ställa nya forskningsfrågor i de fall risken för misslyckade är stor, eftersom det kostar så lite att göra en ”körning”. Själv tror jag dock att det finns en baksida. När det kostar lite att testa en hypotes på ett datamaterial som det kostat mycket att sammanställa är risken stor att de hypoteser som testas efter hand blir allt mer triviala då det gäller att krama ut varje droppe av ”vinst” ur investeringen.

Efter Lakomaa följer tio kapitel. Att ge ett samlat omdöme om en antologi med uppsatser av högst skilda slag är svårt. Att göra rättvisa åt enskilda uppsatser är likaså närmast omöjligt om inte annat så av utrymmesskäl. Jag kommer helt enkelt att använda den för årstiden (dock inte i just i år) passande julbordsmetoden, alltså provsmaka de olika rätterna i den ordning de är uppdukade.

Ronald Findlay (Columbia University) och Mats Lundahl (Handelshögskolan i Stockholm) skriver globaliseringens historia och tar ett avstamp i Heckscher-Ohlin-teoremet, vilket Heckscher själv dock inte gjorde bruk av. De konstaterar att deras historieskrivning innebär en komplex interaktion av så många element att den kräver en blandning av olika modeller. De analyserar med hjälp av åtta genom åren egenkonstruerade modeller åtta tidsperioder från år 568 till 1950. Det exakta startåret – satt med anledning av longobardernas (en tysk folkstam) intåg i Italien – sägs markera startpunkten för ”the rise from the ashes” efter Västroms fall. Analysen, komplicerad som ett schackspel, ställer den ambitiöse läsaren inför ett antal omläsningar.

Kvinnors finansiella historia har länge legat i skugga. Elise Dermineur (EHFF) försöker kasta ljus över ämnet och inventerar litteratur om kvinnor som lånat och lånat ut i det förindustriella Europa, från medeltiden och fram till 1800-talet. Den bild som framkallas är mycket fragmentarisk beroende på flera faktorer: kvinnornas civilstånd (ogifta, gifta, änkor) och socioekonomiska status, region och tidsperiod, formella regler och sedvänjor. En spännande fråga, som dock berörs mera i förbigående, är om kvinnornas finansiella ställning förstärktes eller försvagades av kapitalismens framväxt.

Anders Perlinges (EHFF) hjärta klappar för biografin. Biografier har sin självklara roll inom den ekonomiska historien, särskilt om man tillskriver den schumpeterianske entreprenören en avgörande roll, och har varit vanliga inte minst inom finanshistorien. Perlinge tycks beklaga att det inte finns några akademiska regler för hur man skriver biografier – men är det inte risk för att regler tvingar författaren att uniformera sitt subjekt? – och betonar vikten av att skriva ”historia framåt”, alltså inte beskäftigt med facit i hand. Han noterar att kvantitativa metoder tagit över scenen inom ekonomisk historia och åberopar Erik Dahméns varning för aggregeringens tyranni: ”People are too important to be hidden behind numbers …”

Erik Dahmén står i centrum för nästa kapitel, i vilket Nils Karlson (Ratio) presenterar en kondenserad version av budskapet från boken om Den svenska tillväxtskolan (2002). Dahmén satte den entreprenöriella aktiviteten i centrum och lanserade begreppet utvecklingsblock. Dahmén själv och en lång rad forskare i hans efterföljd verkade vid Industriens Utredningsinstitut (IUI), av vilka några utvecklade med utvecklingsblocket besläktade begrepp: Bo Carlsson teknologiska system, Gunnar Eliasson kompetensblock. För att fortsätta på den inslagna linjen skulle man kanske kunna kalla IUI (numera IFN) för näringslivets forskningsutvecklingsblock.

Håkan Lindgren (EHFF) belyser med en lokal mikrostudie utvecklingen av ojämlikheten i hushållens förmögenheter i 1800-talets Sverige. De flesta studier på området, baserade på skatteuppgifter eller bouppteckningar i vilka negativa värden sätts till noll, har visat på ökad ojämlikhet efter det industriella genombrottet. Lindgren argumenterar för att negativ förmögenhet (skulder) måste tas med i beräkningen, korrigerar för undervärdering av reala tillgångar och undersöker drygt 3 000 bouppteckningar från Kalmar med omgivande landsbygd mellan 1811 och 1905. Han kommer fram till ett resultat som avviker från den gängse bilden av utvecklingen i landet i stort. Med ginimått mätt ökade ojämlikheten något på landsbygden fram till 1870-talet men i Kalmar minskade den kraftigt mellan 1840- och 1870-talen. Därefter höll den sig ganska konstant på land och i stad.

Martin Jes Iversen (Copenhagen Business School) redogör för bildandet 1898 av ett ryskregistrerat rederi, dotterbolag till det nystartade danska østasiatiske Kompagni. Detta var under ”den första globaliseringen” och den ryska miljön var på grund av byråkratins oberäknelighet riskfylld. För att mobilisera det nödvändiga kapitalet krävdes ett finansiellt konsortium. I centrum för handlingen står Isak Glückstadt på Landsmansbanken och K. A. Wallenberg på Stockholms Enskilda Bank. Historien om rederiet illustrerar hur transaktionskostnaderna (kontakt, kontrakt, kontroll) tack vare finansiärer som kände och litade på varandra kunde bemästras i en osäker miljö utan internationella institutioner att falla tillbaka på.

Kooperativa Förbundet (KF) framställde sig gärna sig som monopolens utmanare, en historieskrivning som Heckscher instämde i men som Bengt Åke Berg (EHFF) inte skriver under på. Han granskar KF:s agerande i tre kartelldominerade industrier under mellankrigstiden – margarin-, kvarn- och gummiindustrierna – och konstaterar att det visserligen förekom priskrig men att det inte var KF:s förtjänst. Kartellernas produkter såldes i privata butiker och KF:s i kooperationens butiker och eftersom prisskillnaderna var små förekom ingen egentlig konkurrens. Det är i själva verket troligt, menar Berg, att KF:s inträde på marknaden, genom att demonstrera stordriftsfördelar i produktion och administration, drev på kartellsamarbetet i den privata industrin.

Jari Ojala (University of Jyväskylä) visar hur i fallet med den finländska pappersindustrin effektiviseringen av sjötransporterna från 1970-talet och framåt ställde ett gammalt tänkesätt på huvudet. Rederierna har, särskilt i exportorienterade länder som Sverige och Finland, länge brottats med problemet att fartyg ofta tvingats gå utan last på hemvägen. Ojala redogör för hur de finländska skogsföretagen på 1970-talet via sina exportföreningar bildade bolaget Transfennica i syfte att effektivisera transporterna av massa- och pappersprodukter. Transfennica utvecklade fartyg, rutter och hamnar till den grad att det blev viktigare att fartygen gick i snabb skytteltrafik än att de gick med last på hemvägen.

Jan Ottosson (Uppsala universitet) analyserar liksom Iversen – och liksom en gång i sin avhandling – betydelsen av nätverk i näringslivet, närmare bestämt gemensamma styrelseledamöter i banker och industriföretag. Han har valt en ekonomiskt turbulent period, åren 1918-24, för att undersöka ”the making and breaking” av dessa nätverk. En undersökning av personliga kopplingar mellan fyra storbanker, fem provinsbanker och 60 företag visar på varierande mönster av stabilitet och förändring mellan storbanker såväl som mellan storbanker och provinsbanker. Skandinaviska Kreditaktiebolaget hade störst antal och andel stabila kopplingar.

Paloma Fernández Pérez (Universitat de Barcelona) och Aurelia Hernández (hemvist okänd), slutligen, gör ett svep genom den spanska företagsbeskattningens historia. Huvudbudskapet är att de lättnader i arvsbeskattning, som på 1990-talet genomfördes efter en period av skärpningar i samband med att Spanien på 1970-talet blev demokratiskt, har gynnat större familjeföretag med ekonomiska och juridiska muskler på bekostnad av medelstora och mindre familjeföretag.

Boken hålls inte samman av något särskilt tema, vilket framgår av såväl huvudtiteln som av Lakoomas inledande ord om att ”the scope is broad”. Det är knappast en bok man (såvitt man inte är anmälare) läser från pärm till pärm, lika lite som man pliktskyldigt lägger upp varje rätt från julbordet på sin tallrik. Författarna följer inte innehållsligt av Eli Heckscher utstakade spår mer än som skulle kunna vara fallet i vilken annan som helst svenskspråkig antologi i ekonomisk historia. Men de verkar naturligtvis, som inledningsvis framgått, institutionellt i Heckschers efterföljd. De förmedlar intressanta insikter från flera av de spår längs vilka ekonomihistoriker rör sig och de ifrågasätter, som framgått av smakproven, inte sällan etablerade uppfattningar.

Benny Carlson är professor emeritus (i coronatider eremitus) i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019