Sten Niklasson: Brott och straff – snäva mallar

Detta är del två av Sten Niklassons serie om brott och straff. Läs del ett här.

Vid mitten av 1800-talet var professorn Gustaf Magnus Schwartz den ledande gestalten inom den svenska frenologin. Med tiden skaffade han sig i studiesyfte en omfattande samling skallar och dödsmasker. Hans idéer blev utsatta för åtskilligt gyckel, och i en samtida roman av författaren C. F. Ridderstad beskylldes han under det lätt igenkännbara namnet ”doktor Mörk” för att vara galen och inte vara stort bättre än en dödgrävare i sin iver att berika sin samling av kranier.

Under Frenologiska förbundets pampiga paroll ”Kunskap, Broderskap, Frihet” skulle emellertid de frenologiska metoderna komma att öka i popularitet. I 1900-talets början var det inte helt ovanligt att rådfråga frenologer i samband med yrkesval, ekonomiska angelägenheter och äktenskapsfrågor. Inte bara skallens form utan hela huvudet blev så småningom föremål för analys. Så här lät det i E Ljungqvists lärobok i ämnet:

”Den långa, tunna näsan hos bildade personer bevisar alltid djupt filosofiska anlag…En trång, liten mun tyder oftast på ett trångt sinnelag och en brist på djupa tankar. Den breda munnen betyder ett mer frisinnat och välvilligt sinnelag hos de bildade folkklasserna, medan den hos lägre folkraser, till exempel negrer, tyder på råhet och djuriska böjelser.”

På 1890-talet hade den förmögne privatsamlaren Christian Hammer lyckats komma över Schwartz samling av dödsmasker och gipshuvuden. I den gamla väderkvarnen i Furusund norr om Stockholm inredde Hammer ett frenologiskt museum, som dock aldrig gjordes tillgängligt för allmänheten. Dit leddes den blinde Hammer på sin ålders höst för att med sina fingrar avläsa Goethes, Voltaires, tsar Peters eller Karl XIIs huvudformer.

Efter Hammers död gick samlingen ett sorgligt öde till mötes. Några förbrytarskallar hittade visserligen vägen till polismuseets samlingar. Övriga låg kvar i kvarnen i flera decennier, tills de stals eller förstördes av obetänksamma barn och vuxna. Resterna sänktes så småningom i kärret Maren, på vars botten poeter och genier fick samsas med giftmörderskor och dårar. Men den skarpsynte kan fortfarande hitta små rester av gipsskallar runt kvarnruinen i Furusund.

Frenologin förpassades, precis som fysiognomin, så småningom till historiens skräpkammare, speciellt efter ansedda anatomers påpekande att skallens inre form ingalunda motsvarande dess yttre utseende. Lombrosos grundläggande idéer om sambandet mellan människors yttre och inre visade sig emellertid ha en märklig överlevnadsförmåga.

På 1920-talet blev den tyske läkaren Ernst Kretschmers indelning av människor i kroppstyper populär bland psykiatrikerna. I boken ”Geniale Menschen” (1929) beskrev han de tre huvudtyperna långsmala, rundhyllta och atletiska. Den långsmala gruppen innefattade karaktärstyperna förnämt finkänsliga, världsfrämmande idealister, kyliga härskarnaturer och egoister. Den runda kroppstypen kännetecknade bland annat de glada pratmakarna, de lugna humoristerna, de tysta känslomänniskorna och de bekväma njutningsmänniskorna. Den atletiska typen, slutligen, innehöll bland huvudkaraktärerna dem, vilkas humör svänger mellan flegma och explosivitet, samt de misstänksamt häftiga.

Man behöver inte vara medicinskt skolad för att inse att få människor passar perfekt in i Kretschmers system. De renodlade typerna är i själva verket sällsynta, vilket gjorde det svårt att tillämpa systemet i praktiken.

I USA förklarade Harvardprofessorn Ernest Hooton på 1930-talet att brottslingar är underlägsna laglydiga människor i flera fysiska bemärkelser. I sina välbesökta föreläsningar kunde han påstå att den negroida pannan är ett typexempel på hur denna kroppsdel ser ut hos en brottsling, eller att kvinnors brottsbenägenhet har samband med avståndet mellan deras skinkhalvor.

På 1940-talet publicerade forskaren William Sheldon en slags klassificering av brottslingar, grundad på fotografier. Den fick omfattande praktisk användning i samband med beslut huruvida ungdomsbrottslingar skulle låsas in eller inte. Så sent som på 1950-talet vidareutvecklades Sheldons tankegångar av paret Sheldon och Eleanor Glueck, som fann att 60% av unga brottslingar tillhörde kroppstypen ”mesomorf”. Denna typ kännetecknades av stor muskelmassa, långa, kraftiga armar, kraftigt bröstparti samt ett aggressivt och hämningslöst temperament.

Det är inte förvånande att Sheldons och Gluecks resultat innebar ett kraftigt bakslag för det växande antalet förespråkare för styrketräning och kroppsbyggnad.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör