Print Friendly

Högerns unga riksdagsgarde

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-…….,..,..——————~——-
HÖGERNS UNGA RIKSDAGSGARDE
6. HENRIK MUNKTELL
Av GUNNAR UNGER
MAN kan tveka om huruvida naturen ämnat Henrik Munktell till
professor.
Bördig från Bergslagen, ättling till generationer av myndiga
brukspatroner tycks han redan genom miljö och tradition förutbestämd till disponent. Men viktigare än dessa yttre omständigheter, hur betydelsefulla de än kan vara, är att han har en – om
uttrycket tillåtes – påtagligt dispositionen läggning.
Det räcker med att se och höra honom för att detta skall stå
fullt klart. Hans blotta uppsyn har något på en gång stridslystet
och befallande över sig, som uppfordrar till lystring. När han skjuter fram det titaniskt modellerade huvudet, drar upp ögonbrynen
och ner mungiporna, rullar med vitögonen bakom de hornbågade
brillorna och gör sig beredd att ta till orda, är det begripligt om
även andra än tentander kan känna sig försagda. Man har en
känsla av att befinna sig inför en kraftkarl från Järnbäraland,
som kan räkna släkt både med Sintram och med Roger Bernhusen
de Sars. Detta intryck försvagas inte, när han väl kommer till tals.
Han yttrar sig klart, energiskt och korthugget. Idiomet innehåller
en antydan till dalmål, som i upprörda stunder – och de är inte
alldeles sällsynta – framträder än tydligare och förlänar även
tämligen enkla uttalanden en märgfull, nästan profetisk klang.
Man märker genast, att här är en man, som framför allt vill
komma till praktiska resultat så snart som möjligt och som följaktligen med illa dold otålighet skulle underkasta sig åhörandet
av långrandiga, teoretiska invändningar. Det finns i själva hans
sätt att tala ett slags undertryckt häftighet, som varnar för motsägelser och ger ett hotfullt eftertryck åt många av hans yttranden. Samtidigt kan han genom ett oförmodat skämt, ett plötsligt
leende, en vänlig blinkning, ett tonfall av varm uppskattning
åstadkomma en atmosfärförändring, som genom blotta kontrastverkan får en effekt nästan utan all proportion till orsaken. Hans
tacksamma åhörare känner sig lugnade och lättade och skiljs från
491
Gunnar Unger
honom med ett överväldigande intryck av hans personliga charm.
Henrik Munktell är knappast någon vältalare i klassisk mening,
men få har till sådant mästerskap som han utbildat förmågan att
prata omkull folk och därigenom göra dem- låt oss kalla det disponibla.
Helhetsintrycket ger bilden av en dynamisk personlighet; en
aktiv, handlingskraftig och målmedveten människa; klart utåtriktad med livligt intresse för praktiska och organisatoriska spörsmål; till sin natur passionerad och autokratisk men också i stånd
att genom övertalning vinna andra för sina syften; en man i besittning av viljans genialitet. Med andra ord: ungefär motsatsen
till den traditionella uppfattningen om en professor och ungefär
inbegreppet av den traditionella uppfattningen om en storföretagare.
Men likafullt har Henrik Munktell blivit professor och inte storföretagare. En svår barnförlamning, som drabbade honom redan
i skolåldern och genom att beröva honom bruket av hans ben gjort
honom till invalid för livet, hindrade honom att fullfölja sin naturliga bestämmelse. Det var ett hårt slag av ödet, men man skulle
nästan kunna säga att det förvandlats till sin motsats tack vare
den energi och viljestyrka, varmed Henrik Munktell övervunnit
och kompenserat sin fysiska handicap. Med en följdriktighet, som
inte kunde vara mera imponerande, har han dragit konsekvenserna
av sin situation och resultatet är att vad svenskt samhällsliv kan
ha förlorat i disponenten Henrik Munktell, har det säkerligen mer
än återvunnit genom professorn och politikern Henrik MunktelL
Om han blivit företagare är det fara värt att han i likhet med så
många av våra ledande industrimän helt uppslukats av sitt nä-
ringsfång och aldrig givit sig tid för allmänna angelägenheter.
Som det nu är har han genom själva spänningen mellan sin nödtvungna fysiska passivitet och sitt handlingsbegär fått ett starkt
incitament till allmännyttig verksamhet, som annars kanske skulle
felats.
Henrik Munktells vetenskapliga karriär är knappast den mest
intressanta aspekten av hans bana. För att vara juris professor är
han otvivelaktigt en framstående tänkare, varmed icke är sagt att
han är någon tänkare i den mera anspråksfulla mening, vari ordet brukas inom filosofiska kretsar. Han tänker klart, men icke
djupt. Hans praktiska, utåtriktade läggning med dess strävan till
konkretion och fakticitet har i hög grad satt sin prägel också på
hans vetenskapliga gärning.
492
Högerns unga riksdagsgarde
Huruvida Henrik Munktell egentligen har spontana intellektuella intressen är omtvistat. Att han, efter att ha avlagt en fil.
kand. i Uppsala, slog sig på juridiken berodde väl mindre på nå-
gon oemotståndlig böjelse för vetenskapsgrenen som sådan än på
en önskan att meritera sig för en administrativ befattning i enskild eller offentlig tjänst. Ar 1929 tog han, tjugufem år gammal,
sin jur. kand. Då det just vid den tidpunkten var besvärligt att få
tingsmeritering, beslöt han på inrådan av sin lärare i rättshistoria,
salig K. G. Westman, att licentiera i detta ämne, som bjöd på goda
avancemangsmöjligheter. Fyra år senare blev han jur. lic. och efter ytterligare ett år jur. dr och docent i rättshistoria på en avhandling som mycket riktigt handlade om »Bergsmans- och bruksförlag». Efter att ha upprätthållit professurer i obligationsrätt,
speciell privaträtt och stats- och förvaltningsrätt i Uppsala resp.
Lund blev han 1936 t. f. professor i rättshistoria i Uppsala och utsågs 1942 till ordinarie innehavare av denna professur, vilken numera omfattar även romersk rätt.
Genom det system av på efterfrågan kalkylerad tillgång, som
med nästan mekanisk precision reglerar rekryteringen av de almdemiska lärostolarna i juridik, hade Henrik Munktell alltså blivit
professor i rättshistoria. Att ämnet emellertid också svarade mot
hans egna intressen kan inte betvivlas. Han hade alltid varit road
av historia och fängslades efterhand speciellt av rättsutvecklingens kultur- och socialhistoriska aspekter, vilket avspeglas i
hans författarskap. Efter att till en början ha rört sig inom rätt
olikartade ämnessfärer har det småningom sökt sig till det centrala område, som anges av boktitlar sådana som »Domarereglerna i praxis», »Svensk rätt i svensk diktning», »Brott och straff
i svensk rättsutveckling» samt »Det svenska rättsarvet». Munktells
skriftliga framställning erinrar om hans muntliga genom sin
klarhet, kraft och precision, men har helt naturligt inte samma
personliga övertalningsförmåga. Det är därför glädjande att han
fått tillfälle att framträda som talare inför en större allmänhet
genom radion. Man påminner sig särskilt den föredragsserie han
under kriget höll om det svenska rättsarvet, utan tvivel ett av do
värdefullaste inslagen i den tidens kampanj för moralisk försvarsberedskap.
Som vetenskapsman är Henrik Munktell uppskattad för energi,
noggrannhet och stringens snarare än för originalitet och djupsinne, men alla respekterar hans förmåga att handskas med ett
svåröverskådligt material likaväl som hans logiska skärpa. Som
49~
Gunnar Unger
akademisk lärare är han på en gång uppburen och fruktad: uppburen som stimulerande föreläsare med förkärlek för aktuella anknytningar, fruktad som fordrande tentator med förkärlek för
drastiska skämt. Munktell har alltså förstått att bli både en legendarisk figur i Uppsala studentlyor och en ansedd auktoritet
i Sveriges akademiska värld. Ändå är det uppenbart att det inte
är på detta område han har sin största betydelse. I sin egenskap
av professor är han framstående, men inte märklig. Märklig är
han först genom den viljekraft och ansvarskänsla, varmed han utvidgat sin verksamhet från den akademiska till den politiska
världen.
Tack vare att han tidigt och intensivt deltog i studentlivet undgick Henrik Munktell den isolering, som annars lätt hade kunnat bli hans lott. studentdiskussionerna gav honom en allmänorientering, som väckte hans politiska intresse och för detta intresse fann han- det var på början av 20-talet- ett forum i den
radikala studentföreningen Verdandi. Vid denna tid hette en av
hans närmaste vänner Herman Zetterberg. Det kan man kalla
ödets ironi, ty sedan dess har de bägge studentkamraternas vägar
gått åt diametralt motsatt håll: Zetterberg har blivit justitieminister i regeringen Erlander, medan Munktell blivit en av våra
främsta rättsvårdare. – Liksom för så många andra studenter
blev också för Munktell försvarsfrågan den stora, politiska prövostenen. Efter 1925 års nedrustningsbeslut greps han av ett tilltagande tvivel på radikalismens förträfflighet och vid 1930-talets
ingång lämnade han Verdandi och närmade sig dess motpol, Heimdal. Han kom nu att tillhöra den bekanta krets, omfattande bl. a.
Gudmund Björck, Sven Dahlman, Gunnar Heckscher och Torvald
T:son Höjer, som spelade en så viktig roll för opinionsbildningen
i 30-talets Uppsala och fick efterhand en allt klarare konservativ
inriktning. – Så utbröt kriget och genom ett kort gästspel som
sekreterare i informationsstyrelsen under de mörkaste månaderna
fick han en praktisk och skrämmande inblick i den radikala politikens konsekvenser för vår försvarsberedskap. Samtidigt hade
hans sedan gammalt finlandsvänliga inställning fått anledning
att ta sig yttre uttryck och under hela kriget liksom även under
återuppbyggnadsepoken gav han utlopp åt sin handlingskraft och
organisationstalang i ett storstilat arbete för Finlands sak.
Om det var försvarsfrågan som gjorde Henrik Munktell högersinnad, så var det socialiseringsfrågan – hans ovänner brukar
säga skattefrågan – som gjorde honom till aktiv högerman. När
494
Högerns unga riksdagsgarde
skörneregeringen gick att förverkliga sitt efterkrigsprogram,
greps Henrik Munktell av vad han själv kallar en helig ilska och
den ilskan fick under de följande åren riklig näring. Han fann, att
den socialistiska regimen i vårt land sökte genomföra en politik,
som ogillades av minst halva folket, med hjälp av administrativa
beslut, vilka undergrävde rättssäkerheten. Han fann, att denna politik i stället för att helhjärtat avvisas av hans gamla vänner liberalerna, många gånger accepterades av dem när de inte rent av
själva sökte övertrumfa den. Han fann, att många borgerliga intellektuella av hans egen typ stillatigande och passivt bevittnade
en utveckling, som kunde leda till borgerlighetens undergång. Han
fann, att den enda sammanslutning, som konsekvent och kompromisslöst bekämpade socialismen och allt vad den står för var hö-
gern. Från den dagen blev han aktiv högerman och har sedan dess
med hela den intensiva, självuppoffrande aktivitet, som är honom
så typisk, i tal och skrift verkat för sin politiska övertygelse.
Framför allt har han koncentrerat sin upplysningsverksamhet
på rättssäkerhetens problem, vilket för honom både i hans egenskap av jurist och medborgare framstår som det centrala. I sin
härom året utgivna uppseendeväckande stridsskrift »Smygsocialisering» har han satt fingret på den ömma punkten. Redan titeln
karakteriserar bättre än något annat den försåtliga omdaning av
den svenska samhällsstrukturen, som utan folkflertalets samtycke eller ens vetskap pågår under dess ögon. Munktell påvisar
hur socialiseringen, trots att den numera sällan officiellt åberopas, i själva verket oavbrutet pågår under andra namn. Genom att
gradvis och omärkligt socialisera äganderätten i stället för att
öppet och i ett sammanhang socialisera produktionsmedlen når
man på ett långt smidigare sätt det mål, som heter den socialistiska staten. Det är för följderna av dP,nna politik som Munktell
med enveten, ibland demagogiskt tillspetsad skärpa varnar. Man
skulle känna honom illa om man trodde, att det skedde på enbart
eller ens huvudsakligen ekonomiska grunder. Munktell betraktar
helt enkelt äganderätten, som ett av rättssäkerhetens omistliga
element. Han ser i den en garant för politisk och andlig frihet,
för fortheståendet av den individualistiska etik, som är den västerländska civilisationens sammanhållande kraft. Man skall heller
inte tro, att han har blott negativa målsättningar för sina strä-
vanden. Minst lika intresserad som han är av att försvara äganderätten, är han av att ge den en förnuftig utformning i det moderna
samhället. Få har gjort mer än han för att sprida kännedom om
35- 533449 Svensk Tidskrift 1953 495
‘ ·. ~··
~”~-o=c,.,_d.’.~.}’~~ •…:, __..,,..,_..,~.~’ ‘
Gunnar Unger
den engelska unghögerns sociala och industriella program och att
verka för industriellt delägarskap och arbetarnas integration i
företagen. Inte minst i det avseendet har han utövat ett betydande
inflytande på den politiskt intresserade akademiska ungdomen.
Efter en med rastlös energi framgångsrikt genomkämpad valkampanj sitter Henrik Munktell fr. o. m. i år på andra kammarens uppsalabänk och har placerats i tredje lagutskottet, där hans
juridiska erfarenhet och omdöme har alla förutsättningar att
komma till sin rätt. Hur Munktell med sin otåliga och dynamiska
läggning kommer att finna sig tillrätta i Helgeandshuset, är det
ännu för tidigt att yttra sig om. Man kan bara hoppas att den
trivsel han känner i sin partigrupp skall uppväga den vantrivsel
han måste känna med vad han själv karakteriserar som riksdagens
barocka arbetsformer. Kanske är det också för tidigt att yttra sig
om hans hittills största politiska bedrift: mobiliseringen av Sveriges icke partipolitiskt verksamma antisocialistiska intellektuella
till organiserat arbete för frihet och framsteg. Troligt är dock, att
detta imponerande idepolitiska och organisatoriska arbete, vars
resultat väl inom kort börjar visa sig även utåt, kommer att räknas till hans märkligaste insatser.
Henrik Munktell är kanske inte så farlig som han ser ut – för
sina vänner och meningsfränder. Har man lärt känna honom närmare, upptäcker man att bakom den bistert rynkade disponentmasken döljer sig inte så litet av en illmarig bergslagspojke och
kombinationen är välgörande. Hetsigheten mildras av humor, beskheten av hjärtlighet, aggressiviteten av sällskaplighet, rastlösheten av rotfasthet i fädernebygden – där han varje sommar tar
igen sig på Bergsgården i Grycksbo med hustru och barn.
Men Henrik Munktell är kanske väl så farlig, som han ser utför sina fiender och meningsmotståndare. Det beror inte på att
han skulle vara speciellt fanatisk, hänsynslös och oförsonlig. Det
beror snarare på att han förenar ett ovanligt mått av karaktärsstyrka och viljekraft med ett ovanligt mått av personlig övertygelse.- För att underlätta sina otaliga, långväga värvnings- och
väckelseresor genom Sveriges land har Henrik Munktell med karakteristisk målmedvetenhet lärt sig köra bil – trots att han bara.
kan begagna armarna -och skaffat sig en specialkonstruerad invalidvagn. Vid ett tillfälle bar det sig inte bättre än att han rå-
kade köra i diket på en öde landsvägssträcka och skada sig ganska
illa – benen bröts på flera ställen. Han var ensam i bilen och fick
vänta tills några bönder kom till hjälp. I stället för att låta dem
496
~-~-~–~—i_ _ _ _ _ _ _ _ _ ____::..·:_ _ _ _ ____.:~….._——
Högerns unga riksdagsgarde
skaffa en ambulans bad Munktell dem dra upp bilen på vägen och
sätta honom tillrätta i förarsätet igen. Därefter körde han själv
de mil, som återstod till närmaste lasarett.
När en man med den mentaliteten viger hela sin lidelsefulla
kraft åt en ideell uppgift blir han farlig för sina motståndare.
Man kan förstå den industriledare, som, efter att ha lyssnat till
Munktell, på stående fot lovade honom att stödja hans strävanden
med all kraft och utropade: »Men, Herre Gud, den mannen
vill ju någonting. Han är vad jag inte trodde existerade längre i
detta land – en eldsjäl!»
Så ont som vi har om själar – och framför allt eldsjälar – i
svensk politik är det knappast för mycket sagt att Henrik Munktell
utgör en av den svenska konservatismens stora tillgångar i
detta nu.
497

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism