Hellas som politiskt problem
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Fil. dr ARVID FREDBORG:
Hellas som politiskt
problem
Fil. dr. Arvid Fredborg, som under
några år i Sv. T:s första nummer för
året sammanfattat det politiska
skeendet i världen, har denna gång valt
att koncentrera sig på ett problem, som
i särskilt hög grad sysselsatt den
svenska opinionen under 1967,
nämligen Grekland. Han anklagar
särskilt vänsterkretsarna i Sverige, både
de socialistiska och de borgerliga, för
uppenbar brist på kännedom om
bakgrunden till vad som skett och för
en bristande vilja till objektivitet.
Aven om alla uppriktiga europeer
hoppas, att Grekland snart skall
återinträda i de fria nationernas krets,
måste dock förhållandena i Grekland
bedömas från grekiska utgångspunkter i
första hand.
Om man i stället för att söka göra en
översikt över den politiska utvecklingen
i världen skulle taga upp ett problem,
som spelat en stor roll under fjolåret och
behåller sin betydelse under 1968, ligger
det nära till hands att välja Grekland.
De flesta länder har i ett eller annatavseende speciella förhållanden, som icke
svarar mot gängse politiska definitioner.
Några löper en särskilt stor risk att bli
missförstådda till följd av att traditionella föreställningar råder utomlands, som
icke eller icke längre svarar mot verkligheten. Ett typiskt exempel på detta är
det moderna Hellas.
När världen tänker på Grekland präglas dess tänkande av den klassiska traditionen från Athen eller rättare sagt av
hur den schematiskt uppfattas. Att antikens Hellas icke blott innefattade
Athen utan också Sparta glömmes lätt.
Det är så mycket fatalare, som man i dagens Grekland kan finna exempel på
mentalitet och betraktelsesätt, som mera
hörde hemma hos lakedaimonierna än
athenarna.
Bristande objektivitet
Objektiviteten har blivit ännu mer lidande på grund av att så många iakttagare använt västeuropeiska eller skandinaviska värderingar för ett land, som
icke blott geografiskt står Orienten nära.
Det har reagerats mot vad som skett i
Athen, som man skulle ha reagerat om
samma sak hänt i London, Wien eller
Stockholm. Särskilt har detta varit fallet i politiska vänsterkretsar, där nu en
gång önsketänkandet gärna dominerar.
Det märktes redan före den 21 april i
fjol och har blivit ännu mer utpräglat
sedan dess.
Självfallet måste en militärkupp
framstå som en osympatisk anakronism
för både höger och vänster. Men man får
ej förlora ur sikte, att den grekiska demokrati, som nu störtats, icke på långa
vägar svarade mot väst- och nordeuropeiska föreställningar. På en punkt medges detta av kritikerna av den nuvarande regimen på vänstersidan. Kungamakten spelade, säger de, en för stor roll och
borde avskaffas.
Det är likväl att förväxla orsak och
verkan. Den grekiska monarkin var och
är måhända ännu ett nyttigt stabiliserande element i ett samhälle, som icke
hade något överflöd på den varan. Men
den representativa demokratin stod på
svaga fötter redan innan krisen kom. Orsakerna var flera. En viktig och i utlandet underskattad var, att parlamentarikernas maktmissbruk, korruption och
otyglade demagogi skadade hela systemet. Greklands demokratiska politiker
var ofta bildade och charmerande. Men
deras födgeni var i många fall obegränsat och deras allmänanda klen eller obefintlig. Familjerna spelade en dominerande roll. Huvudstaden var utslagsgivande och landsbygden kände sig försummad och var det ofta. Gemene man
led under oket av en osedvanligt ineffektiv och korrumperad ämbetsmannakår
med politiska försänkningar.
Om man härtill lägger, att den mate- 17
riella standarden var låg, att Grekland
var och är underutvecklat, blott har begränsade naturtillgångar, knappast ännu
hämtat sig från ett förödande och blodigt inbördeskrig samt gränsar till kommunistiska stater av tre kulörer – det
pro-kinesiska Albanien, det titoistiska
Jugoslavien och det Moskva-trogna Bulgarien – borde en viss försiktighet i bedömningen vara på sin plats. I stället har
motsatsen inträtt och vi upplever en de
självkorade experternas orgie.
Det grekiska folket upplevde en period av politisk stabilitet och ekonomisk
blomstring under den moderate högermannen Karamanlis, som nu lever i frivillig exil i Paris. Men gemene man ansåg, att han icke tillräckligt snabbt fick
en standardförbättring till stånd och
vände sig till den man, som lovade en så-
dan, Giorgios Papandreou.
Reaktion mot Papandreou j :r
Så länge det rörde sig enbart om denne
erfarne politiker var landet icke inne i en
verklig kris. Men sedan den gamle lancerat sin äregirige och i utlandet måttlöst
idealiserade son, som efter ett par årtionden i U.S.A. återvände till Athen som en
typisk representant för amerikansk
”progressism”, blev det genast värre.
Centerregeringen råkade i konflikt med
kungamakten om krigsmakten. Hur den
utvecklade sig är ännu i livligt minne.
När några yngre officerare den 21
april 1967 genomförde en perfekt statskupp i kungens namn men utan dennes
medverkan var det icke enbart för att
18
hindra ett val, som kunde ha fört Andreas Papandreou till makten. De nya
herrama representerade också en reaktion mot de gamla korrumperade politikerna och den tärande administrationen. De visste med sig att de hade ett
visst ryggstöd i landet, särskilt på landsbygden.
Men i sin politiska naivitet överraskades de av den häftiga reaktionen i utlandet. De lyckades också i början göra en
serie missgrepp, som gav alla kritikerna
rikligt material. Men de behärskade den
militära sidan av saken och lyckades systematiskt befästa sin makt, framför allt
genom en radikal rensning av officerskåren.
Den unge monarken markerade redan
från början en tydlig distans till militärregimen. Men han ville till nästan varje
pris undvika inbördeskrig. Det hade landet fått nog av i denna generation. Han
försummade sitt tillfälle under sommaren, när han tvingades gå med på att mot
honom lojala officerare på nyckelpositioner ersattes av juntans män. När kungen
till sist försökte att gripa tyglama var
hans försök valhänt och strandade på att
det befäl som kommenderade trupperna
förblev lojalt mot militärregimen. Bidragande till detta var för övrigt, att denna
på allt sätt gynnat de yngre officerarna,
vilka rekryterats ur andra samhällslager
än generalitetet.
Socialreformism
Den militära juntan har läget i sin hand,
i varje fall så länge den förblir någorlunda enig och kan behålla stödet från de
yngre officerarna. Den är heller icke helt
utan politiskt stöd. Större delen av det
grekiska folket har passivt funnit sig i
vad som skett. Men här och var – mera
bland vad man skulle kunna kalla folkets breda lager än i de övre skikten –
följs dess reformsträvanden med en viss
sympati. Orsaken är framför allt, vad
som tidigare sagts om den parlamentariska demokratins tydliga svagheter. Hos
de militära ledarna finnes obestridligen
ett socialreformatoriskt drag. Om man
skulle etikettera dem enligt sedvanliga
grunder står de snarare till vänster än
till höger, om man bortser från deras
starka anti-kommunism.
Här och var har paralleller dragits
mellan dem och de egyptiska militärer,
som höjde upprorsfanan år 1952. Det är
dock jämförelser, som haltar. Den grekiske konungen är ingen Faruk och den
grekiska monarkin har blott få likheter
med den egyptiska. Papandreou senior är
heller ingen Nahas Pascha. Men de problem, som möter de grekiska militärerna,
påminner till en del om dem, som Nasser
och hans vänner hade att kämpa med.
Det första är – skall de efter att ha rensat i vad som i deras ögon var ett Augiasstall återvända till kasernerna? När och
hur skall de göra det?
Antiparlamentarism
De grekiska militärerna representerar
kanske icke så mycket ett anti-demokratiskt tänkande i och för sig som ett antiparlamentariskt, eller rättare sagt en inställning mot parlamentarikerna efter
kriget. Det finns ingen anledning att betvivla, att överste Papadopoulos menade
vad han sade, när han i en intervju uttalade, att vad kuppmännen kritiserat
icke var demokratin såsom sådan utan de
politiska partiernas mentalitet och uppträdande. Men triumviratet är icke allena bestämmande. De måste på något sätt
hålla sig vid makten trots stämningarna
bland radikala yngre officerare, som fått
blodad tand och vill driva ”den nationella revolutionen” mycket längre än
överstarna anser lämpligt och möjligt.
Det är i ljuset av detta som man får se
de tre ledarnas försök att få till stånd en
uppgörelse med kungen.
Naturligtvis menar juntan, att denne
först kan återkomma, om han accepterar
dess villkor, bland annat att han själv
finner sig i att vara en symbol utan reell
makt samt att den impopulära änkedrottningen stannar i utlandet. Om kung
Konstantin kommer att godta detta återstår att se. Han har självfallet förlorat
mycket prestige genom sitt dilettantmässiga kuppförsök. Det var en metier, som
han ej behärskade. Men det finns ingen
anledning att ösa hån över honom, som
man gör i vissa vänsterkretsar i Sverige,
vilka ständigt råkar i affekt, när en
monark på något sätt är aktuell. Mycket
vatten kan rinna än och Grekland är ett
land, där förändringar kommer snabbt
(och ur utlandets synvinkel ofta är svårförklarliga). Vad kungen försökte visar
åtminstone, var han själv står. Den liberala schweiziska tidningen N eue Zlircher
19
Zeitung skrev den 14 december i fjol:
”Den uppenbarligen dåligt förberedda och likaså dåligt genomförda kuppen
från ovan har emellertid åtminstone
klart visat, att Konstantin aldrig gjort
gemensam sak med kuppmännen av den
21 april. Sedan det ögonblick, då han under de tidiga morgontimmarna den 21
april av juntan ställdes inför valet att
foga sig i det oundvikliga eller abdikera
har han i sitt inre icke böjt sig för den
honom påtvungna regimen. – – – Vä-
gen till exil är det pris han får betala härför.”
Det synes vara en riktig bedömning.
Men den passar naturligtvis icke dem,
som har intresse av att fiska i grumligt
vatten. Man tänker här främst på kommunister av olika schatteringar. Och till
dem sluter sig de många okunniga eftersägarna i olika länder, som ej upptäcker,
vad som spelas men gärna förenar sig
med kommunisterna i appeller för Greklands demokrati.
Alla uppriktiga europeer hoppas, att
landet snart återinträder i de fria nationernas krets. Men in- och utiand gör
klokt i att fråga, varför demokratin nå-
gonsin övergavs. Det är knappast troligt,
att ett fritt Hellas kan komma till stånd
utan djupgående förändringar i den tidigare grekiska demokratins struktur. Ty
som Economist skrev i maj i fjol:
”There are very few who will deny
that the parliamentary system as it was
operating before April 21st was politically bankrupt and, in some cases, personally corrupt.”
Hellas som politiskt
problem
Fil. dr. Arvid Fredborg, som under
några år i Sv. T:s första nummer för
året sammanfattat det politiska
skeendet i världen, har denna gång valt
att koncentrera sig på ett problem, som
i särskilt hög grad sysselsatt den
svenska opinionen under 1967,
nämligen Grekland. Han anklagar
särskilt vänsterkretsarna i Sverige, både
de socialistiska och de borgerliga, för
uppenbar brist på kännedom om
bakgrunden till vad som skett och för
en bristande vilja till objektivitet.
Aven om alla uppriktiga europeer
hoppas, att Grekland snart skall
återinträda i de fria nationernas krets,
måste dock förhållandena i Grekland
bedömas från grekiska utgångspunkter i
första hand.
Om man i stället för att söka göra en
översikt över den politiska utvecklingen
i världen skulle taga upp ett problem,
som spelat en stor roll under fjolåret och
behåller sin betydelse under 1968, ligger
det nära till hands att välja Grekland.
De flesta länder har i ett eller annatavseende speciella förhållanden, som icke
svarar mot gängse politiska definitioner.
Några löper en särskilt stor risk att bli
missförstådda till följd av att traditionella föreställningar råder utomlands, som
icke eller icke längre svarar mot verkligheten. Ett typiskt exempel på detta är
det moderna Hellas.
När världen tänker på Grekland präglas dess tänkande av den klassiska traditionen från Athen eller rättare sagt av
hur den schematiskt uppfattas. Att antikens Hellas icke blott innefattade
Athen utan också Sparta glömmes lätt.
Det är så mycket fatalare, som man i dagens Grekland kan finna exempel på
mentalitet och betraktelsesätt, som mera
hörde hemma hos lakedaimonierna än
athenarna.
Bristande objektivitet
Objektiviteten har blivit ännu mer lidande på grund av att så många iakttagare använt västeuropeiska eller skandinaviska värderingar för ett land, som
icke blott geografiskt står Orienten nära.
Det har reagerats mot vad som skett i
Athen, som man skulle ha reagerat om
samma sak hänt i London, Wien eller
Stockholm. Särskilt har detta varit fallet i politiska vänsterkretsar, där nu en
gång önsketänkandet gärna dominerar.
Det märktes redan före den 21 april i
fjol och har blivit ännu mer utpräglat
sedan dess.
Självfallet måste en militärkupp
framstå som en osympatisk anakronism
för både höger och vänster. Men man får
ej förlora ur sikte, att den grekiska demokrati, som nu störtats, icke på långa
vägar svarade mot väst- och nordeuropeiska föreställningar. På en punkt medges detta av kritikerna av den nuvarande regimen på vänstersidan. Kungamakten spelade, säger de, en för stor roll och
borde avskaffas.
Det är likväl att förväxla orsak och
verkan. Den grekiska monarkin var och
är måhända ännu ett nyttigt stabiliserande element i ett samhälle, som icke
hade något överflöd på den varan. Men
den representativa demokratin stod på
svaga fötter redan innan krisen kom. Orsakerna var flera. En viktig och i utlandet underskattad var, att parlamentarikernas maktmissbruk, korruption och
otyglade demagogi skadade hela systemet. Greklands demokratiska politiker
var ofta bildade och charmerande. Men
deras födgeni var i många fall obegränsat och deras allmänanda klen eller obefintlig. Familjerna spelade en dominerande roll. Huvudstaden var utslagsgivande och landsbygden kände sig försummad och var det ofta. Gemene man
led under oket av en osedvanligt ineffektiv och korrumperad ämbetsmannakår
med politiska försänkningar.
Om man härtill lägger, att den mate- 17
riella standarden var låg, att Grekland
var och är underutvecklat, blott har begränsade naturtillgångar, knappast ännu
hämtat sig från ett förödande och blodigt inbördeskrig samt gränsar till kommunistiska stater av tre kulörer – det
pro-kinesiska Albanien, det titoistiska
Jugoslavien och det Moskva-trogna Bulgarien – borde en viss försiktighet i bedömningen vara på sin plats. I stället har
motsatsen inträtt och vi upplever en de
självkorade experternas orgie.
Det grekiska folket upplevde en period av politisk stabilitet och ekonomisk
blomstring under den moderate högermannen Karamanlis, som nu lever i frivillig exil i Paris. Men gemene man ansåg, att han icke tillräckligt snabbt fick
en standardförbättring till stånd och
vände sig till den man, som lovade en så-
dan, Giorgios Papandreou.
Reaktion mot Papandreou j :r
Så länge det rörde sig enbart om denne
erfarne politiker var landet icke inne i en
verklig kris. Men sedan den gamle lancerat sin äregirige och i utlandet måttlöst
idealiserade son, som efter ett par årtionden i U.S.A. återvände till Athen som en
typisk representant för amerikansk
”progressism”, blev det genast värre.
Centerregeringen råkade i konflikt med
kungamakten om krigsmakten. Hur den
utvecklade sig är ännu i livligt minne.
När några yngre officerare den 21
april 1967 genomförde en perfekt statskupp i kungens namn men utan dennes
medverkan var det icke enbart för att
18
hindra ett val, som kunde ha fört Andreas Papandreou till makten. De nya
herrama representerade också en reaktion mot de gamla korrumperade politikerna och den tärande administrationen. De visste med sig att de hade ett
visst ryggstöd i landet, särskilt på landsbygden.
Men i sin politiska naivitet överraskades de av den häftiga reaktionen i utlandet. De lyckades också i början göra en
serie missgrepp, som gav alla kritikerna
rikligt material. Men de behärskade den
militära sidan av saken och lyckades systematiskt befästa sin makt, framför allt
genom en radikal rensning av officerskåren.
Den unge monarken markerade redan
från början en tydlig distans till militärregimen. Men han ville till nästan varje
pris undvika inbördeskrig. Det hade landet fått nog av i denna generation. Han
försummade sitt tillfälle under sommaren, när han tvingades gå med på att mot
honom lojala officerare på nyckelpositioner ersattes av juntans män. När kungen
till sist försökte att gripa tyglama var
hans försök valhänt och strandade på att
det befäl som kommenderade trupperna
förblev lojalt mot militärregimen. Bidragande till detta var för övrigt, att denna
på allt sätt gynnat de yngre officerarna,
vilka rekryterats ur andra samhällslager
än generalitetet.
Socialreformism
Den militära juntan har läget i sin hand,
i varje fall så länge den förblir någorlunda enig och kan behålla stödet från de
yngre officerarna. Den är heller icke helt
utan politiskt stöd. Större delen av det
grekiska folket har passivt funnit sig i
vad som skett. Men här och var – mera
bland vad man skulle kunna kalla folkets breda lager än i de övre skikten –
följs dess reformsträvanden med en viss
sympati. Orsaken är framför allt, vad
som tidigare sagts om den parlamentariska demokratins tydliga svagheter. Hos
de militära ledarna finnes obestridligen
ett socialreformatoriskt drag. Om man
skulle etikettera dem enligt sedvanliga
grunder står de snarare till vänster än
till höger, om man bortser från deras
starka anti-kommunism.
Här och var har paralleller dragits
mellan dem och de egyptiska militärer,
som höjde upprorsfanan år 1952. Det är
dock jämförelser, som haltar. Den grekiske konungen är ingen Faruk och den
grekiska monarkin har blott få likheter
med den egyptiska. Papandreou senior är
heller ingen Nahas Pascha. Men de problem, som möter de grekiska militärerna,
påminner till en del om dem, som Nasser
och hans vänner hade att kämpa med.
Det första är – skall de efter att ha rensat i vad som i deras ögon var ett Augiasstall återvända till kasernerna? När och
hur skall de göra det?
Antiparlamentarism
De grekiska militärerna representerar
kanske icke så mycket ett anti-demokratiskt tänkande i och för sig som ett antiparlamentariskt, eller rättare sagt en inställning mot parlamentarikerna efter
kriget. Det finns ingen anledning att betvivla, att överste Papadopoulos menade
vad han sade, när han i en intervju uttalade, att vad kuppmännen kritiserat
icke var demokratin såsom sådan utan de
politiska partiernas mentalitet och uppträdande. Men triumviratet är icke allena bestämmande. De måste på något sätt
hålla sig vid makten trots stämningarna
bland radikala yngre officerare, som fått
blodad tand och vill driva ”den nationella revolutionen” mycket längre än
överstarna anser lämpligt och möjligt.
Det är i ljuset av detta som man får se
de tre ledarnas försök att få till stånd en
uppgörelse med kungen.
Naturligtvis menar juntan, att denne
först kan återkomma, om han accepterar
dess villkor, bland annat att han själv
finner sig i att vara en symbol utan reell
makt samt att den impopulära änkedrottningen stannar i utlandet. Om kung
Konstantin kommer att godta detta återstår att se. Han har självfallet förlorat
mycket prestige genom sitt dilettantmässiga kuppförsök. Det var en metier, som
han ej behärskade. Men det finns ingen
anledning att ösa hån över honom, som
man gör i vissa vänsterkretsar i Sverige,
vilka ständigt råkar i affekt, när en
monark på något sätt är aktuell. Mycket
vatten kan rinna än och Grekland är ett
land, där förändringar kommer snabbt
(och ur utlandets synvinkel ofta är svårförklarliga). Vad kungen försökte visar
åtminstone, var han själv står. Den liberala schweiziska tidningen N eue Zlircher
19
Zeitung skrev den 14 december i fjol:
”Den uppenbarligen dåligt förberedda och likaså dåligt genomförda kuppen
från ovan har emellertid åtminstone
klart visat, att Konstantin aldrig gjort
gemensam sak med kuppmännen av den
21 april. Sedan det ögonblick, då han under de tidiga morgontimmarna den 21
april av juntan ställdes inför valet att
foga sig i det oundvikliga eller abdikera
har han i sitt inre icke böjt sig för den
honom påtvungna regimen. – – – Vä-
gen till exil är det pris han får betala härför.”
Det synes vara en riktig bedömning.
Men den passar naturligtvis icke dem,
som har intresse av att fiska i grumligt
vatten. Man tänker här främst på kommunister av olika schatteringar. Och till
dem sluter sig de många okunniga eftersägarna i olika länder, som ej upptäcker,
vad som spelas men gärna förenar sig
med kommunisterna i appeller för Greklands demokrati.
Alla uppriktiga europeer hoppas, att
landet snart återinträder i de fria nationernas krets. Men in- och utiand gör
klokt i att fråga, varför demokratin nå-
gonsin övergavs. Det är knappast troligt,
att ett fritt Hellas kan komma till stånd
utan djupgående förändringar i den tidigare grekiska demokratins struktur. Ty
som Economist skrev i maj i fjol:
”There are very few who will deny
that the parliamentary system as it was
operating before April 21st was politically bankrupt and, in some cases, personally corrupt.”