Hans Wallmark; Europeisk esperantokultur
1997
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
HANS WALLMARK:
Europeisk esperantokultur
E
n av de mer spännande debattböckerna på svenska under
1996 var Historia Myt
och Identitet (Bonnier
Alba), skriven av den unge norske
sociologiprofessorn Thomas Hylland
Eriksen (i översättning av Steve SemSandberg). Det är en modern upplysningsmänniskas samtidsanalys. Kyligt och fårhållandevis opartiskt
fårsöker han finna viktiga ideologiska
och intellektuella underströrrunar i
det sena 1900-talet. Han är rationalisten som pekar på det irrationella.
När hans skrift utkom får någon
månad sedan fick den ett ganska surt
mottagande i storstadspressen. Tankegångarna var en smula hädiska får
de liberalt sinnade kosmopoliterna på
kulturredaktionerna. De saknade
förrnåga att se att Thomas Hylland
Eriksen nog var en av dem, fast
tillräckligt självständig får att våga
beskriva verkligheten sådan den är
och inte sådan han hoppas den borde
vara.
Sammanhållande faktorer
I den relativt korta boken, eller långa
essayen om man så vill, pekas på valje
samhälles behov av myter och
traditioner. Författaren talar utifrån
skiftande egna erfarenheter; från
Indien, Mauritius och Norge. Han
understryker de samhörighetsskapande och sammanhållande faktorernas betydelse – människans strävan
efter identitet och förankring. Han
menar att det är dumt och farligt att
bortse från denna orientering. Det
handlar om djupt liggande känslor,
om det som knyter en individ samman med tid och plats: ”Myterna
Historia , myt och id entit et, av Thomas Hylland Eriksen i översättning
av Steve Sem-Sandberg, Bonnier Alba , 1996.
52 SVEN SK TIDSKRIFT
tycks faktiskt ha något allmänmänskligt över sig; helt enkelt något
universellt och djuplodande som har
att göra med att vara människa. De
kan därfår inte avfårdas som falskt
medvetande; de måste fårstås som ett
fundamentalt uttryck får människans
sätt att vara.”
Det är meningar och sarrunanfattningar långt borta från den nya
tidens vrålflabb mot det som anses en
smula efterblivet, åtminstone löjligt:
att söka fårankring och sammanhang.
Thomas Hylland Eriksen har på sitt
sätt kastat ett fårklarande ljus över
den massiva uppslutningen vid prins
Bertils bortgång får en tid sedan.
Han kom som folkkär medlem av
den kungliga familjen och arvfurste
att bli en symbol får historisk
kontinuitet. Genom sin livshållning
kom han att personifiera många
dygder och andra egenskaper vi sätter
högt; plikt, ansvarskänsla, självuppoffring samt lojalitet. Det kan
tyckas naivt och mentalt grumligt
men många fann det ytterligt viktigt
att på olika sätt hedra den
bortgångne. Han kom att fungera
som en central symbol. Genom
monarkin speglas det lilla, det dagliga
livet, i det stora. Födelse, dop,
bröllop och begravning är gemensamt både för ”vanligt folk” och den
kungliga familjen.
Skriftens credo är snarast att dessa
känslostämningar bör bejakas och rätt
hanteras. Målet är inte att skapa
någon ny sammanblandningskultur
men heller inte att acceptera tron på
att den ena myten är ”finare” än den
andra: ”Därför är det missriktat att
kritisera intoleranta politiska rörelser
bara för att de bygger på myter. I
stället måste ett demokratiskt och
sant pluralistiskt samhälle erkänna
existensen av många parallella myter,
som ofta kan stå i konflikt med
varandra, även om de är likvärdiga.
För det är inte den identitetsmässiga
anknytningen till familj, hemort,
modersmål och myter som föder
fascism, utan den bristande förmågan
och viljan att förstå att andra
människor som har familjer, hemorter, modersmål och myter, har
precis samma värde som en själv.”
Behovet av nationalism och etniskt
tänkande förnekas således inte. Däremot understryks vikten av att se till
att inte inskränkta, fundamentalistiska och andra utestängande
krafter lägger beslag på myterna,
historien och de gemensamma symbolerna. Thomas Hylland Eriksen
har snarast ett varningens ord att rikta
till moderna åsiktsfränder: ”Drömmen om den revolutionära klasskampen liknar drömmen om multietnisk global harmoni i det avseende
att båda undervärderar nostalgin och
det romantiska förhållandet till det
förflutna som drivkrafter för såväl
ideologi som identitet.”
” Thomas Hylland
Eriksen har på sitt sätt
kastat ett förklarande
ljus över den masswa
uppslutningen vid
prins Bertils bortgång
för en tid sedan. Han
kom som folkkär medlem av den kungliga
familjen och arvfurste
att bli en symbol f ör
historisk kontinuitet.
Genom sin livshållning
kom han att personifiera många dygder och
andra egenskaper vi
sätter högt; plikt, ansvarskänsla, självuppoffring samt lojalitet.
”
Det historiskt framvuxna, det
hävdvunna, respekteras och äras på
ett helt annat sätt än det konstruerade. Myternas, sagornas och berättelsernas styrka ligger i det faktum att
de är traderade från generation till
generation. Olika tider och epoker
har lagt till och dragit ifrån – på så
sätt har en helhet skapats. Försök att
SVENS K TJD S KR.JFT
därför hitta på nya myter är på samma gång insiktsfullt och skrattretande. Det är klokt att inse dess
betydelse men löjligt att tro det går
att skapa samma uppslutning kring
dessa plastideer. Ett typexempel på
denna utveckling är förslaget till
sedlar för den europeiska enhetsvalutan vilket det planeras för inom
ramen för EUs monetära union. Sju
sedlar i olika valörer skall materialiseras inför ögonen på de tveksamma
europeerna. Vaije sedel skall representera ett århundrade. De konm1er
att prydas av en bild på en bro och en
port från varje sekel. Men inte
avbildningar av existerande byggnadsverk utan påhittade så kallade
typexempel för vaije tids speciella
stil. Allt ett försök att ersätta det
lokala och nationella med något slags
ny gemensam artificiell identitet.
Svenska Dagbladet har tidigare på
ledarplats talat om euron som en
esperantovaluta. De nya sedlarna
kommer följdriktigt att prydas av
bilder företrädande esperantokulturen!
Om denna utveckling skriver
Thomas Hylland Eriksen insiktsfullt:
”Och när euroideologerna i Bryssel
vill stärka samhörigheten mellan de
europeiska folken beställer de
historieböcker som berättar Europas
historia utan att göra nationalstaten
till en slutprodukt; i stället fokuserar
de på den lokala särprägeln, sambanden mellan olika regioner, och
det gemensamt europeiska/ … l
Men genom att tala på det sättet
gör de intellektuella arkitekterna
53
bakom ’den gemensamma europeiska identiteten’ precis samma sak
som världens marxister, nationsbyggare och etnopolitiker tidigare
gjort, nämligen att framställa ett
tillstånd i nutiden eller den nära
framtiden som en nödvändig konsekvens av ett givet förflutet: de skapar
alltså myter.”
Hutsi-tutsi-tänkande
Och något av en europeisk paradox
är det väl att kritik riktas mot
nationalstaterna samtidigt som
EG/EU-byråkratin är villig att
kopiera många av nationens kännetecken. Med darr på stämman
argumenteras det mot påstådd inskränkthet då folk värnar den egna
valutan. De som motsätter sig en utveckling mot europeisk federalism rar
bereda sig på anklagelser för ”hutsitutsi-tänkande” och att man inte vill
medverka till att förhindra nya
tragedier likt de i Bosnien. Men
samtidigt är de hängivna europavännerna beredda att använda just
nationalstatens symboler för att legitimera den egna verksamheten. En
gemensam valuta med bilder föreställande esperantokulturen. En
”nationalhymn”. En flagga. De tolv
gula s~ärnorna mot blå botten som
dyker upp på officiella dokument
och andra publikationer. Allt detta är
ju ett indirekt erkännande av de
känslor som ligger latent i Europa.
Men istället för att utnyt~a detta i ett
samarbete nationalstater emellan görs
försök att skapa en konstlad känsla av
samhörighet. I detta finns en stor
fara. De historiskt framvuxna myterna och traditionerna finns kvar.
Om eliten, det politiska etablissemanget, överger dem finns risken att
någon annan lägger beslag på dem.
Det är en utveckling som sannerligen inte skulle gynna ett fredligt,
folkligt uppbackat samarbete Europas
länder emellan.
BODIL BRYNTESSON :
The Affirmative Action Debate
A
ntologin The Affirmative
Action D ebate visar
tydligt hur stor debatten
om Affirmative Action
har blivit i USA.
Redaktören George E Curry, i
vanliga fall redaktör för Emerge
Magazine, har santlat många namnkunniga skribenter. Boken innehåller
en mycket ambitiös genomgång av
historia, argument och olika vinklingar på den diskussion som förs
”over there”.
Tyvärr har boken nog mycket att
lära oss svenskar om vad som kontrna
skall. Statistik som visar att vita
Th e Affirmative Action D ebate, av George E. Curry, Addison-Wesley
Publishing Company in c, 1996.
54 SVENSK TIDSKRIFT
medelklassmän har haft det för lätt i
livet följs av inlägg om att Affirmative
Action har medfört förbättringar för
kvinnor, afrikanska amerikaner, asiatiska amerikaner och så vidare. Listan
kan göras lång över svenska debatter
som har anknytning till det som
beskrivs. Tham-proffesurer, 55+,
kvotering av invandrare, bostadssegregation med mera.
En majoritet av skribenterna är för
affirmative action. Deras kategorisering av människor är i stort
Europeisk esperantokultur
E
n av de mer spännande debattböckerna på svenska under
1996 var Historia Myt
och Identitet (Bonnier
Alba), skriven av den unge norske
sociologiprofessorn Thomas Hylland
Eriksen (i översättning av Steve SemSandberg). Det är en modern upplysningsmänniskas samtidsanalys. Kyligt och fårhållandevis opartiskt
fårsöker han finna viktiga ideologiska
och intellektuella underströrrunar i
det sena 1900-talet. Han är rationalisten som pekar på det irrationella.
När hans skrift utkom får någon
månad sedan fick den ett ganska surt
mottagande i storstadspressen. Tankegångarna var en smula hädiska får
de liberalt sinnade kosmopoliterna på
kulturredaktionerna. De saknade
förrnåga att se att Thomas Hylland
Eriksen nog var en av dem, fast
tillräckligt självständig får att våga
beskriva verkligheten sådan den är
och inte sådan han hoppas den borde
vara.
Sammanhållande faktorer
I den relativt korta boken, eller långa
essayen om man så vill, pekas på valje
samhälles behov av myter och
traditioner. Författaren talar utifrån
skiftande egna erfarenheter; från
Indien, Mauritius och Norge. Han
understryker de samhörighetsskapande och sammanhållande faktorernas betydelse – människans strävan
efter identitet och förankring. Han
menar att det är dumt och farligt att
bortse från denna orientering. Det
handlar om djupt liggande känslor,
om det som knyter en individ samman med tid och plats: ”Myterna
Historia , myt och id entit et, av Thomas Hylland Eriksen i översättning
av Steve Sem-Sandberg, Bonnier Alba , 1996.
52 SVEN SK TIDSKRIFT
tycks faktiskt ha något allmänmänskligt över sig; helt enkelt något
universellt och djuplodande som har
att göra med att vara människa. De
kan därfår inte avfårdas som falskt
medvetande; de måste fårstås som ett
fundamentalt uttryck får människans
sätt att vara.”
Det är meningar och sarrunanfattningar långt borta från den nya
tidens vrålflabb mot det som anses en
smula efterblivet, åtminstone löjligt:
att söka fårankring och sammanhang.
Thomas Hylland Eriksen har på sitt
sätt kastat ett fårklarande ljus över
den massiva uppslutningen vid prins
Bertils bortgång får en tid sedan.
Han kom som folkkär medlem av
den kungliga familjen och arvfurste
att bli en symbol får historisk
kontinuitet. Genom sin livshållning
kom han att personifiera många
dygder och andra egenskaper vi sätter
högt; plikt, ansvarskänsla, självuppoffring samt lojalitet. Det kan
tyckas naivt och mentalt grumligt
men många fann det ytterligt viktigt
att på olika sätt hedra den
bortgångne. Han kom att fungera
som en central symbol. Genom
monarkin speglas det lilla, det dagliga
livet, i det stora. Födelse, dop,
bröllop och begravning är gemensamt både för ”vanligt folk” och den
kungliga familjen.
Skriftens credo är snarast att dessa
känslostämningar bör bejakas och rätt
hanteras. Målet är inte att skapa
någon ny sammanblandningskultur
men heller inte att acceptera tron på
att den ena myten är ”finare” än den
andra: ”Därför är det missriktat att
kritisera intoleranta politiska rörelser
bara för att de bygger på myter. I
stället måste ett demokratiskt och
sant pluralistiskt samhälle erkänna
existensen av många parallella myter,
som ofta kan stå i konflikt med
varandra, även om de är likvärdiga.
För det är inte den identitetsmässiga
anknytningen till familj, hemort,
modersmål och myter som föder
fascism, utan den bristande förmågan
och viljan att förstå att andra
människor som har familjer, hemorter, modersmål och myter, har
precis samma värde som en själv.”
Behovet av nationalism och etniskt
tänkande förnekas således inte. Däremot understryks vikten av att se till
att inte inskränkta, fundamentalistiska och andra utestängande
krafter lägger beslag på myterna,
historien och de gemensamma symbolerna. Thomas Hylland Eriksen
har snarast ett varningens ord att rikta
till moderna åsiktsfränder: ”Drömmen om den revolutionära klasskampen liknar drömmen om multietnisk global harmoni i det avseende
att båda undervärderar nostalgin och
det romantiska förhållandet till det
förflutna som drivkrafter för såväl
ideologi som identitet.”
” Thomas Hylland
Eriksen har på sitt sätt
kastat ett förklarande
ljus över den masswa
uppslutningen vid
prins Bertils bortgång
för en tid sedan. Han
kom som folkkär medlem av den kungliga
familjen och arvfurste
att bli en symbol f ör
historisk kontinuitet.
Genom sin livshållning
kom han att personifiera många dygder och
andra egenskaper vi
sätter högt; plikt, ansvarskänsla, självuppoffring samt lojalitet.
”
Det historiskt framvuxna, det
hävdvunna, respekteras och äras på
ett helt annat sätt än det konstruerade. Myternas, sagornas och berättelsernas styrka ligger i det faktum att
de är traderade från generation till
generation. Olika tider och epoker
har lagt till och dragit ifrån – på så
sätt har en helhet skapats. Försök att
SVENS K TJD S KR.JFT
därför hitta på nya myter är på samma gång insiktsfullt och skrattretande. Det är klokt att inse dess
betydelse men löjligt att tro det går
att skapa samma uppslutning kring
dessa plastideer. Ett typexempel på
denna utveckling är förslaget till
sedlar för den europeiska enhetsvalutan vilket det planeras för inom
ramen för EUs monetära union. Sju
sedlar i olika valörer skall materialiseras inför ögonen på de tveksamma
europeerna. Vaije sedel skall representera ett århundrade. De konm1er
att prydas av en bild på en bro och en
port från varje sekel. Men inte
avbildningar av existerande byggnadsverk utan påhittade så kallade
typexempel för vaije tids speciella
stil. Allt ett försök att ersätta det
lokala och nationella med något slags
ny gemensam artificiell identitet.
Svenska Dagbladet har tidigare på
ledarplats talat om euron som en
esperantovaluta. De nya sedlarna
kommer följdriktigt att prydas av
bilder företrädande esperantokulturen!
Om denna utveckling skriver
Thomas Hylland Eriksen insiktsfullt:
”Och när euroideologerna i Bryssel
vill stärka samhörigheten mellan de
europeiska folken beställer de
historieböcker som berättar Europas
historia utan att göra nationalstaten
till en slutprodukt; i stället fokuserar
de på den lokala särprägeln, sambanden mellan olika regioner, och
det gemensamt europeiska/ … l
Men genom att tala på det sättet
gör de intellektuella arkitekterna
53
bakom ’den gemensamma europeiska identiteten’ precis samma sak
som världens marxister, nationsbyggare och etnopolitiker tidigare
gjort, nämligen att framställa ett
tillstånd i nutiden eller den nära
framtiden som en nödvändig konsekvens av ett givet förflutet: de skapar
alltså myter.”
Hutsi-tutsi-tänkande
Och något av en europeisk paradox
är det väl att kritik riktas mot
nationalstaterna samtidigt som
EG/EU-byråkratin är villig att
kopiera många av nationens kännetecken. Med darr på stämman
argumenteras det mot påstådd inskränkthet då folk värnar den egna
valutan. De som motsätter sig en utveckling mot europeisk federalism rar
bereda sig på anklagelser för ”hutsitutsi-tänkande” och att man inte vill
medverka till att förhindra nya
tragedier likt de i Bosnien. Men
samtidigt är de hängivna europavännerna beredda att använda just
nationalstatens symboler för att legitimera den egna verksamheten. En
gemensam valuta med bilder föreställande esperantokulturen. En
”nationalhymn”. En flagga. De tolv
gula s~ärnorna mot blå botten som
dyker upp på officiella dokument
och andra publikationer. Allt detta är
ju ett indirekt erkännande av de
känslor som ligger latent i Europa.
Men istället för att utnyt~a detta i ett
samarbete nationalstater emellan görs
försök att skapa en konstlad känsla av
samhörighet. I detta finns en stor
fara. De historiskt framvuxna myterna och traditionerna finns kvar.
Om eliten, det politiska etablissemanget, överger dem finns risken att
någon annan lägger beslag på dem.
Det är en utveckling som sannerligen inte skulle gynna ett fredligt,
folkligt uppbackat samarbete Europas
länder emellan.
BODIL BRYNTESSON :
The Affirmative Action Debate
A
ntologin The Affirmative
Action D ebate visar
tydligt hur stor debatten
om Affirmative Action
har blivit i USA.
Redaktören George E Curry, i
vanliga fall redaktör för Emerge
Magazine, har santlat många namnkunniga skribenter. Boken innehåller
en mycket ambitiös genomgång av
historia, argument och olika vinklingar på den diskussion som förs
”over there”.
Tyvärr har boken nog mycket att
lära oss svenskar om vad som kontrna
skall. Statistik som visar att vita
Th e Affirmative Action D ebate, av George E. Curry, Addison-Wesley
Publishing Company in c, 1996.
54 SVENSK TIDSKRIFT
medelklassmän har haft det för lätt i
livet följs av inlägg om att Affirmative
Action har medfört förbättringar för
kvinnor, afrikanska amerikaner, asiatiska amerikaner och så vidare. Listan
kan göras lång över svenska debatter
som har anknytning till det som
beskrivs. Tham-proffesurer, 55+,
kvotering av invandrare, bostadssegregation med mera.
En majoritet av skribenterna är för
affirmative action. Deras kategorisering av människor är i stort