Gustav Boëthius: Herrmanns lilla gröna – ett manifest för nerväxtens näringspolitik
När boken Das Ende des Kapitalismus: Warum Wachstum und Klimaschutz nicht vereinbar sind – und wie wir in Zukunft leben werden gavs ut av ekonomijournalisten Ulrike Herrmann hösten 2022 blev den genast ett centralt verk för den gröna nerväxtens näringspolitik. Boken har nu tillgängliggjorts för den svenska publiken genom översättningen Kapitalismens slut – Myten om grön tillväxt. Den är en lika viktig som bristfällig läsning.
Boken innehåller mycket av det tankegods som idag påverkar såväl den svenska som den europeiska omställningspolitiken. Synen på klimatförändringarna som det största samhällshotet, och ett upplevt behov av omfattande statliga ingrepp i näringslivet, har haft stora konsekvenser för Europas industri. Dessutom är både det tyska och det svenska Miljöpartiets näringspolitik starkt präglade av idén om ekonomisk nerväxt. Om vänsterblocket vinner valet 2026 kommer Herrmanns bok bli aktuell för den svenska debatten.
Vidare innehåller Kapitalismens slut en bra historieskrivning om energisystemets utveckling och visar hur energi utgör välståndets bas. Iakttagelsen att det var låga energipriser och höga löner som gjorde den industriella revolutionen möjlig i 1700-talets England är lika relevant för dagens industripolitik. För att vara en före detta anställd vid Europas största Miljöparti är Herrmann också förvånansvärt klarsynt kring vind- och solkraftens begränsningar. Dessa avhandlas i kapitlet Dessvärre inte tillförlitliga: vind och sol.
Boken är också ett tillfälle att ta del av näringspolitiska perspektiv från tysk horisont. Detta är viktigt då vårt grannland utgör EU:s industriella tyngdpunkt och är vår största exportmarknad. Herrmann öppnar ett antal fönster till Energiewende-debatten, kring allt från de av vindsnurror präglade ”sparrislandskapen” till bilindustrins stora inflytande i politiken. Hennes syrliga kommentarer kring ”boulevardtidningen Bild” underhåller.
Dock brister Herrmann återkommande i sin argumentation. Exempelvis bortser kapitlet Kärnkraft är och förblir en villfarelse från det faktum att de länder som faktiskt har lyckats kombinera högt välstånd med låga utsläpp har en stor andel kärnkraft i sina elsystem. Att Frankrike, som har mycket lägre utsläpp än Tyskland, inte nämns i kapitlet är märkvärdigt och vittnar om ideologiska skygglappar i den riktningen. Sådana intellektuella snedsteg gör att argumentationen blir torftig.
Mer övergripande framstår författarens syn på klimathotet som extrem. Vår inverkan på klimatet är ostridig och utsläppen måste ner, men att införa en ransonerande krisekonomi där ”endast försakelse säkerställer överlevnad” är ett ingrepp som inte står i proportion till utmaningen. Kapitalismens slut kan därför med fördel läsas tillsammans med den nyutkomna boken Professionell klimatbevakning – guide för en konstruktiv journalistik, som kritiskt granskar rapporteringen kring klimatförändringarna och hur klimatnarrativet är källa till makt. För transparensens skull ska här nämnas att en av författarna var redaktör för min egen bok kring Sveriges energipolitik, och är dessutom numera en god vän.
Att avskaffa den fria marknaden som bärande samhällssystem för att rädda planeten vittnar i bästa fall om den gröna vänsterns intellektuella resignation inför klimathotet. I värsta fall är det en ansats till att driva illiberal näringspolitik i miljöns namn. Hur som helst ärHerrmanns lilla gröna en nödvändig läsning för den som vill argumentera mot nerväxtens näringspolitik de kommande åren.
Gustav Boëthius går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2024
Den tyska orginalutgåvan av Das Ende des Kapitalismus har tidigare recenserats i Svensk Tidskrift här.