Janerik Larsson: Hur många divisioner har Ursula von der Leyen?
Det riktigt svåra för en politiker är att inse att framgång inte beror på om att ha rätt utan om att få rätt. För politiska kommentatorer i medierna saknas i huvudsak denna utmaning eftersom det vanligen räcker med att vara övertygad om att man har rätt.
En av samtidens intressanta politiska tänkare är den brittiske filosofen John Gray. Han undviker dilemmat mellan att ha rätt och få rätt genom att under åren intagit många olika ståndpunkter som han senare inte bara övergivet utan också gått i hård polemik emot. Han har varit professor på flera av västvärldens mest kända universitet: Oxford, Harvard, Yale och London School of Economics (LSE). Han lämnade LSE 2008 när han fyllde 60 år. Han har gett ut många böcker men jag följer honom idag i huvudsak i hans texter i New Statesman.
Han började inom vänstern men övergick i mitten av 1970-talet till den nya högern på grund av att vänstern inte förstått hur världen förändrats teknologiskt, finansiellt och geopolitiskt. På 90-talet argumenterade han för miljöpolitik och den tidens vänster (New Labour). På senare tid har hans verk präglats av en allt djupare pessimism.
Han menar att upplysningstiden där den punkt då den kristna frälsningsläran övertogs av en världslig idealism och blev en politisk religion som syftade till en universell emancipation. Kommunism, fascism och global, demokratisk kapitalism är sådana upplysningsprojekt.
När Emmanuel Macron i en intervju i maj i år citerade Marc Blochs bortglömda studie av Frankrikes nederlag 1940 var det, skriver Gray, för att utmana västvärldens självbelåtenhet inför den växande faran. Med Vladimir Putins krigsframgångar i Ukraina och Donald Trump på väg mot Vita huset är behovet av att Europa ska kunna försvara sig högaktuellt.
Macron gör, menar Gray i New Statesman, rätt i att jämföra Europas situation med den i slutet av trettiotalet; vi står återigen inför ett existentiellt hot. Åttio år senare krymper Storbritannien sin redan utarmade försvarsmakt och USA har offshorat en stor del av sin tillverkningsindustri, medan Putins vilja att skicka så många av sina styrkor i döden är central för den ryska strategin i Ukraina. Förutom i länder som gränsar direkt till Ryssland är det tveksamt om viljan att försvara sig överlever i Europa.
Sommaren 1940, efter den tyska invasionen av Frankrike, som han bevittnade från frontlinjen som officer i den franska armén, skrev Bloch Le Etrange Defaite (Ett märkligt nederlag), som publicerades postumt 1946. Bloch föddes 1886 i en judisk familj i Alsace och var grundare av den historiska Annales-skolan, enligt vilken det är samhällets kollektiva tankesätt som formar dess reaktion på händelser. Han var en livslång liberal och passionerad fransk patriot och deltog i första världskriget. Han återinträdde i armén 1939 och gick med i motståndsrörelsen 1943, men tillfångatogs av Gestapo, förhördes och sköts tillsammans med 27 andra den 16 juni 1944.
Bloch analyserade i sin bok orsakerna till Frankrikes kollaps och sammanfattade dem med att de berodde på ett misslyckande i det franska sinnet: en oförmåga, eller vägran, att förstå hur krigets natur hade förändrats sedan 1914. En stor del av ansvaret för nederlaget låg hos inkompetensen hos landets militära överkommando. En annan stor bov i dramat var den självupptagen politisk klassen. Det nationella försvaret hade blivit en lekboll i rivaliteten mellan politiker som brydde sig mer om sina egna karriärer än om nationen. Den största faktorn i Frankrikes undergång var vad Bloch kallade ”den internationella pacifismens ideologi”. Genom media och utbildningssystemet fick en hel generation lära sig att patriotism var den främsta orsaken till krig.
Bloch fann denna okunnighet i alla delar av det franska samhället, men i synnerhet i medelklassen. Många av de källor till Frankrikes nederlag som Bloch identifierade kan, skriver Gray, nu skönjas i västländerna. Progressiva tänkare som fördömer patriotism som en del av sitt fördömande av den västerländska civilisationen; de tolererar eller hyllar det mest extrema våld när det begås av västvärldens fiender. Terroristattacker mot civila är uttryck för antikolonialt motstånd; tortyr, våldtäkt och mord på kvinnor och barn förbises eller godkänns i tysthet som kollektiv bestraffning för rasistiskt förtryck. All användning av militärt våld från västländernas sida kritiseras och motarbetas undantagslöst. Den försummelse av nya former av krigföring som Bloch identifierade i det franska elittänkandet återfinns i hela västvärlden. Cyberattacker kan ske när som helst och suddar ut konventionella skillnader mellan krig och fred; artificiell intelligens har öppnat upp för nya möjligheter.
Precis som på Blochs tid ignorerar Frankrikes ledare fakta. Macrons vision om europeisk ”strategisk autonomi” är som Maginotlinjen, en illusion. Med en allt mindre industriell bas är Europa ingen match för en planekonomi av den typ som Putin har byggt upp, menar Gray. Även om viljan att försvara sig kunde framkallas, är tidslinjen för kort. Det skulle ta minst ett decennium att återhämta sig. Om Marine Le Pen intar Élyséepalatset efter nästa presidentval 2027 kommer Frankrike att sluta fred med Ryssland om bara tre år. Med sin affärsmodell som bygger på rysk energi och kinesisk handel kan Tyskland mycket väl göra detsamma tidigare. Europas två stormakter har slagit in på en väg mot eftergivenhet.
Nationer vid Rysslands gränser – Polen, Finland, de baltiska staterna – kan mobilisera stora landarméer, köpa vapen varhelst de finns tillgängliga och avskräcka från rysk aggression. Men Europa, som är starkt beroende av den amerikanska säkerhetsgarantin, är inte en seriös militärmakt och kommer aldrig att bli det. EU liknar mer det heliga romerska riket i dess nedgång än en framväxande superstat. När Josef Stalin fick frågan om Vatikanen kunde hjälpa till i kampen mot nazismen svarade han med att fråga: ”Hur många divisioner har påven?” En liknande fråga skulle kunna ställas i dag: hur många divisioner har Ursula von der Leyen?
Liberaler vill gärna förklara extremhögerns frammarsch i Europaparlamentsvalet i juni som ett resultat av Kremlininspirerade påverkansoperationer. Men även om sådana operationer är verkliga nog, bleknar de till obetydlighet jämfört med den progressiva ideologins inflytande. Om Europas mittenpartier hade lyssnat på väljarna och svarat på deras oro över massinvandring, spridningen av radikal islamism och grön politik som förvärrar levnadsomkostnaderna för arbetande människor, skulle högern inte ha något som liknar dess växande väljargrupp i många länder skriver Gray.
Frankrike har hamnat i ett farligt politiskt dödläge. Extremhögern har nått in i politikens hjärta, och den ”cordon sanitaire” som utesluter den från alla utsikter till makt har brutits på ett avgörande sätt.
Gray sammanfattar med att skriva att det kollektiva tänkesätt som Marc Bloch fann i de samhällen han studerade har brutits ned. Den liberalism som han offrade sitt liv för att försvara har nästan helt försvunnit. En hyperliberal progressiv tro avfärdar den europeiska civilisationen som ett monument över vit överhöghet, och den radikala högern fyller det kulturella och politiska tomrummet skriver Gray:
Om kontinenten någonsin styrts av liberala värderingar så gäller inte det längre. Ekonomiskt beroende av autokratiska stater, moraliskt avväpnad och till synes besatt av en dödslängtan driver Europa mot ett nederlag som är märkligare än något Bloch kunde ha föreställt sig.
Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.