Gustaf Lewander: Den säkerhetspolitiska kursomläggningen och svensk utrikeshandel

När Sveriges regering i maj 2022 tillkännagav att man avsåg låta Sverige uppgå i NATO, utgjorde detta kulminationen av en gradvis utveckling som pågått under decennier, minst sedan 1995, bort från den omhuldade neutralitetspolitiken till förmån för en mer aktivistisk, till och med öppet interventionistisk, utrikespolitisk linje. Bland de aspekter på denna process, och på Sveriges potentiella inträde i NATO, som har förbigåtts i offentligheten finns det ett antal av betydelse för Sveriges fortsatta ekonomiska och politiska utveckling – särskilt bland de faktorer som ligger utanför det omedelbart utrikes- och säkerhetspolitiska området.

Ett av de viktigare områden som berörs är svensk handel, och de förhållanden som svenska företag i utlandets kommer att behöva hantera i framtiden. Oaktat dess förankring i verkligheten – det vill säga, oavsett om den svenska neutralitetspolitiken var, som hävdats från borgerligt håll, ett säkerhetspolitiskt illusionsnummer eller inte – har den uttalade neutralitetspolitiken varit av stor betydelse för omvärldens inställning till handel med Sverige. Ett antal myndigheter (som Svenska institutet) har därtill under lång tid använts för att ge kraft och stöd åt den av neutralitetspolitiken kraftigt färgade ’Sverigebilden’; en insats som i praktiken skött en stor del av svenska företags utrikes marknadsföring åt dem.

Under mellankrigstiden var det svenska näringslivet (jämte bl.a. det amerikanska) ett av få som med inte ringa entusiasm bistod det kommunistiska Sovjetunionen med dess expansiva, planekonomiska industrialisering. Detta hade knappast varit möjligt med en mindre tydlig neutralitetspolitik eller med en mer konservativ, ideologisk styrning av handeln. Den som undrar om stämningsläget kan med fördel konsultera Karl Gerhard, som med anledning av Sveriges handelsdelegation 1938 skaldade ”Hurra, hurra, vad det är roligt i Moskva” – en rad som torde fått vilken modern PR-kommunikatör och hållbarhetskonsult som helst att sätta kaffet i halsen, givet vad som ägde rum i Moskva och Sovjet under samma period. För att undvika dålig stämning (emedan denna text inte är avsedd som ett angrepp mot någon eller något företag) nämner jag varken här eller senare allt för många företagsnamn, men det krävs inte mer än en internetanslutning och lite grundläggande sökfärdigheter för att hitta ett stort antal exempel. Under det Andra världskriget var Sveriges handel med Nazityskland, hur moraliskt tvivelaktig den än må ha varit, en av flera faktorer som bidrog både till att hålla vårt lands ekonomi flytande och Sverige utanför kriget. Sveriges agerande under denna tid har förvisso föranlett decennier av offentligt självgisslande och rannsakande, men fokus för denna rannsakning har ofta legat på andra områden, eller på den svenska handeln i järnmalm mer generellt. Järnmalmshandeln utgick emellertid, med svenska statens goda minne, till stor del från LKAB och relaterade bolag – utan att detta nämnvärt kommit att färga allmänhetens uppfattning om just LKAB.

Det var heller inte bara under mellankrigstiden och under det Andra världskriget som neutralitetspolitiken hade en nära koppling till svenska ekonomiska intressen. Under det Kalla kriget möjliggjorde neutralitetspolitiken svenska inbrytningar på marknader som annars hade varit stängda (och som en nutida betraktare kanske skulle haft en del etiska synpunkter på), från Nordkorea till Liberia och Irak. Även om långt ifrån alla sådana affärer blev vinstgivande – just Nordkorea torde i sammanhanget vara ett avskräckande exempel – var det svenska utbytet, särskilt med Sovjetunionen och övriga Warszawapakten, under det Kalla kriget mycket omfattande. Även handelsutbytet med Afrika och Indien var betydande. Svenska företag hade under hela denna period stor nytta av att kunna presentera sig som aktörer från ett land utan säkerhetspolitiska bindningar till något av stormaktsblocken. Detta kunde hävdas borga för att svenska storföretag inte agerade med någon annan agenda än just vinstintresset – vilket oftast varit en agenda som de flesta motparter tyckte helt begriplig – och man har därför också på ett helt annat sätt kunnat få tillgång till marknader där endera stormakternas representanter inte varit välkomna.

I takt med att neutralitetspolitiken blev alltmer nära sammanvävd med bilden av Sverige och svenska företag utomlands – just den tidigare nämnda ’Sverigebilden’ – så blev den också i ökande utsträckning en mer eller mindre uttalad del av svenska företags varumärkesarbete i utlandet. Den svenska neutraliteten har länge varit en del av en mer generell bild av svensk hederlighet och oväld, vilken har inneburit en inte ringa fördel för svenska företag även i sådana sammanhang där säkerhetspolitiska överväganden nog spelat mindre roll; och som sådan med tiden i allt för hög grad kommit att tas för given. Denna utveckling kanske främst exemplifieras av IKEA, som gjorde inträde i Östeuropa – med egna produktionsanläggningar – redan under det Kalla kriget, då man öppnade sina första fabriker i det kommunistiska Polen. IKEA tjänade senare i praktiken som en form av svensk folkambassad i Ryska federationen under perioden från mitten av 00-talet fram till invasionen av Ukraina 2022, då företaget drog sig ur den ryska detaljhandelsmarknaden.

Detta beteende kan komma att behöva förändras i grunden i och med Sveriges ansökan och förmodade inträde i NATO. Svenska företag kommer mycket snart att möta en förändrad attityd även på marknader som står utanför den storpolitiska kampen, liksom också en förändrad hotbild över lag. Om svenska företag tidigare kunnat förlita sig på väljares och konsumenters ointresse och okunnighet som sköld för deras förehavanden på utländska marknader, torde flera år av skandaler – korruptions- och penningtvättshärvor kretsande kring flera storbolag, från Telia till Swedbank; och kring SAAB:s vapenaffärer med Saudiarabien – ha visat att svenska företag inte kan gömma sig från granskning eller undkomma internationella rättsprocesser med stöd av Sveriges utrikespolitiska doktrin. Världen har förändrats, och inte bara de säkerhetspolitiska ramarna är annorlunda – såväl investerare som konsumenter är nuförtiden mer aktivistiska, redovisningskraven annorlunda, och det offentliga trycket hårdare.

Sverige och den svenska staten kommer dessutom att uppvaktas mer intensivt för olika former av ekonomisk- och handelspolitiska omläggningar (vilket vi också sett under de pågående NATO-förhandlingarna), både av vänligt och ovänligt sinnade makter, och svenska företag kommer sannolikt att i högre utsträckning tvingas till ovana avvägningar avseende vem, var, när och hur man kan göra affärer. Det här är avvägningar som kommer att vara impopulära bland många företag. Såväl politisk neutralitet som värdeneutralitet i handelsfrågor är djupt rotade inom svensk företagskultur. Oavsett om det är med Kina, Turkiet eller Saudiarabien, har också den svenska borgerligheten efter det Kalla krigets slut oftast förordat en handelspolitik som offentligen lagt tonvikt på ekonomisk nytta och utveckling genom fri handel – ett politiskt narrativ som står i bjärt kontrast mot senare års betoning, i både EU och i USA, av de nationella intressenas och den västerländska säkerhetspolitikens företräde.

Sverige och svenska företag kommer därför förmodligen att tvingas att mer aktivt arbeta med bitvis motsägelsefulla narrativ. Man bör i sammanhanget inte glömma att en stor del av Sveriges problem med att få Turkiets godkännande för att NATO-medlemskap bottnar just i Sveriges ovilja att tillåta försäljning av vapen och militär teknik till det landet. Oavsett möjligheten att kompensera problem på stundtals fientligt inställda marknader – för hur ska en mer aktivistisk handelspolitik förklaras för till exempel kinesiska eller saudiska kunder? – med en närmare integration i strategiskt viktiga industrier i Västeuropa, kommer Sveriges tidigare ställningstaganden att utgöra den fond mot vilken dagens budskap bedöms. Det är också mot denna fond vilken den nyligen tillträdda borgerliga regeringen måste formulera en ny handelspolitik. Det är, samtidigt, i dagsläget svårt att se vad som skulle kunna ersätta den svenska neutraliteten som dörröppnare (paradoxalt nog även mot Turkiet och vissa NATO-länder), eftersom den har varit en bärande beståndsdel av svenska företags varumärkesarbete under nästan ett sekel.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom