Göran Lennmarker; Strama tyglar på Bryssel
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Strama tyglar på Bryssel
l av Göran Lennmarker
EU:s styrka är återhållsamheten. Därför är det bra att framtidskonventet
nu lägger fast ramar för vad EU skall syssla med – och inte syssla med.
Och avvisar beskattningsrätt och socialpolitik på Europanivå.
D
EN EUROPEisKA integrationen är ett av
världshistoriens mest framgångsrika projekt. Den har förvandlat en kontinent som
präglats av krig och förtryck till frihetens,
fredens och välståndets kontinent.
Jämfört med andra kontinenter har Europa varit
mycket mer framgångsrikt. Latinamerika till exempel
var vid mitten av 1900-talet rikare än det sönderbombade och utfattiga Europa. Idag, 50 år senare, är Latinamerika en u-landsregion. Inget enda latinamerikanskt
land har i-landsstatus. De har gömt sig bakom höga tullmurar och i enlighet med merkantilismens principer odlat en inåtvänd
och statsdirigerad ekonomi med stora
statsföretag. Samma iakttagelse gäller
i jämförelse med andra regioner;
Arabvärlden, Afrika, Sydostasien och
Östeuropa.
Vad är det som har gjort den europeiska integrationen så framgångsrik?
En orsak är att Europa har lärt sig
läxan av historien. För att förhindra
krig gäller det att skapa en fri och
öppen kontinent där länderna känner
sig trygga och där gränshinder tas
bort.
Grunden för frihet och trygghet är
Nato och den transatlantiska länken
till USA. Länder som är trygga i sin
nationella självständighet vågar öppna sig mot omvärlden. Även små länder har kunnat vara förvissade om att
samarbete inte innebär att de uppslukas av större och
mäktigare grannar. Under de första fyrtio åren var Nato
både försvaret mot den sovjetiska aggressionen och
garanten för den inre säkerheten i Västeuropa genom
att omöjliggöra ett nytt stormaktsspeL
Nu är Nato på väg att fullborda den fantastiska
utvecklingen att nästan alla länder i Europa är med i
samma säkerhetsorganisation, något som aldrig tidigare
inträffat i Europas historia. Alla stora och medelstora
länder väster om Ryssland är med i eller söker medlemskap i Nato. Avgörande för den framtida säkerheten är
samarbetet mellanNatooch Ryssland. I Ryssland finns
visserligen misstänksamheten kvar på många håll när
det gäller både Nato och USA, men gradvis börjar man
inse att det är bättre att ha trygga och stabila grannar än
osäkerhet och instabilitet.
Kärnan i den europeiska integrationen är EU, understött av den säkerhet som Nato skänker inte bara sina
medlemsstater utan hela Europa. ED-samarbetets framgång bygger på dess förmåga att fokusera på det väsentliga – att riva gränshinder och skapa fri rörlighet för
människor, varor, tjänster och kapital.
ED-samarbetet bygger på gemensamma regler i form av lagstiftning
som utarbetas, tillämpas och uttolkas av gemensamma institutioner.
Detta skiljer EU från nästan allt annat
internationellt samarbete – styrkan
och konsekvensen i det bindande
samarbetet som ytterst bevakas av en
domstol. Maktdelningen ger litet
utrymme för politiska nycker och
maktväxlingar som annars ofta fått
internationellt samarbete att stagnera.
FRAMTIDENS UTMANINGAR
I och med utvidgningen blir EU alleuropeiskt. Under förutsättning att medlemskapet accepteras i folkomröstningarna kommer 455
miljoner europeer i 25 länder att vara medlemmar i EU
den l maj 2004. Därutöver har ytterligare l l länder medlemskapsperspektiv. Det är Rumänien och Bulgarien som
redan förhandlar, Turkiet som skall påbörja förhandlingarna under 2004 samt Norge, Island och Schweiz som formellt inte är medlemmar men som är långt integrerade i
EU till följd av samarbetet genom bland annat EES-avtalet. De fem krisländerna på västra Balkan har också medlemskapsperspektiv, även om det kommer att dröja länge
innan medlemskap blir en realitet.
Jag anser att även Ukraina, Moldova och Vitryssland
m
c:
;:o
o
”’O
m
>-<
(/)
;:r;;
__,
<
l>:
Gl
<
l>
rlSvensk Tidskrift 12oo3, nr 3-41 m
_J
<t:
>
(.!J
:<(
>
f- ::,.::
t/l
……
LJ.J
o..
o
c::
::l
LJ.J
bör ges medlemskapsperspektiv. Därmed skulle alla länder i Europa väster om Ryssland kunna få bli medlemmar
i EU om de så önskar.
Det utvidgade EU kommer att innebära skillnader
jämfört med dagens union. I Osteuropa betonas frihet
och självständighet, vilket märks tydligt i konventet om
Europas framtid där överväganden om vad som skall
göras på europeisk nivå och vad som skall uträttas på
nationell står i fokus för många av företrädarna för de
östeuropeiska länderna. Heterogeniteten ökar. Inte bara
i språkligt, kulturellt och historiskt hänseende utan framför allt när det gäller ekonomisk utveckling. EU:s rikaste
region, inre London, är tio gånger rikare än den fattigaste regionen, Moldavien i kandidatlandet Rumänien.
FOKUS PÅ KÄRNUPPGIFTERNA
EU bygger på den begränsade statsmaktens princip. EU får
enbart syssla med uppgifter som har delegerats från medlemsländerna. Resultatet av konventet om Europas framtid
gör EU både tydligare och mer kontrollerbart.
Det är viktigt att EU:s kompetens är tydlig för att den
EU måste bli effektivare på att bekämpa den grova organiserade internationella brottsligheten, främst narkotikasmuggling, trafficking och terrorism. Det finns dock ingen
anledning att försöka skapa något slags gemensamt rättssystem inom EU. I första hand handlar det om så kallat
operativt samarbete där polis och åklagarmyndigheterna
samarbetar. Det operativa samarbetet behöver förstärkas
samt ges ökad rättssäkerhet genom insyn från Europaparlamentet För att det rättsliga samarbetet skall fungera måste
straffsatserna för de aktuella brotten vara någorlunda lika
i medlemsländerna. Det är i huvudsak redan så i dag, men
det finns undantag. Till exempel anser vi med svenska
utgångspunkter att det behövs skärpta straffsatser i många
länder för narkotikabrott, trafficking och för miljöbrott.
När det gäller EU:s kompetens på andra områden
har två viktiga beslut har tagits i konventet. Det ena innebär att socialförsäkringar, social service och utbildningssystem är och förblir medlemsstaternas ansvar. Det
skall inte byggas ett socialt Europa och EU kommer inte
att bli en transfereringsunion. Även fortsättningsvis
kommer EU att ha en ekonomisk omfattning som motintresserade medborgaren skall
kunna utöva en demokratisk kontroll. En vanlig föreställning i dag
är att EU lägger sig i allt eftersom
det framstår som oklart vad EU har
för uppgifter och vad som åvilar
medlemsländerna. Till följd av
detta finns det en oroande tendens
att göra EU till syndabock för både
”Det skall inte byggas ett
svarar en (l) procent av unionens
BNP, vilket kan jämföras med den
federala statsmakten i USA som tar
i anspråk över 20 procent av USA:s
BNP.
socialt Europa och EU
kommer inte att bli en Den andra frågan är EU:s roll när
det gäller den ekonomiska politiken. EU ansvarar för den gemensamma valutan i euroländerna. Alla
tra nsfereringsunion.”
det ena och det andra. Smarta regeringar i medlemsländerna är snabba att ge EU skulden för saker som inte
fungerar väl, även då det inte är EU:s ansvar. Lite försåtligt sägs till exempel att problemen med den höga
arbetslösheten skall tas upp inom EU, trots att det inte är
EU som har ansvar för arbetsmarknadens funktionssätt.
Om EU:s kompetens är klar och tydlig minskar möjligheterna att skylla på EU.
I takt med att offentliga monopol avskaffas och
många samhällsområden blir mer marknadsorienterade
får EU ett ökat ansvar. Tidigare var till exempel järnvägstrafik, post, tele samt bank- och försäkringsfrågor
nationellt ansvar. Nu blir det en fråga för den inre marknaden varmed lagstiftningsmakten förs upp på EU-nivå.
För oss som vill ha ökad konkurrens är detta mycket välkommet. Motståndarna är ofta nationella protektionister som vill bevara och slå vakt och därför inte vill att
EU skall driva igenom liberaliseringar.
Konventet föreslår en utvidgning av EU:s kompetens
i två hänseenden. En bred enighet i konventet anser att
det är viktigt att EU blir effektivare vid bekämpningen av
grov internationellt organiserad brottslighet och i utrikespolitiken.
EU:s medlemsländer är dessutom underkastade den
finansiella disciplin som är nödvändig för att ha sunda
statsfinanser. Det är många som antar att den ekonomiska politiken måste bli gemensam inom ett EU med
gemensam valuta. Detta anser inte konventet som betonar att ansvaret för den ekonomiska politiken är medlemsstaternas. Ekonomin inom EU måste vara flexibel
eftersom det råder så olika förhållanden inom EU:s olika
medlemsstater. De central- och östeuropeiska medlemsländerna måste växa med S-6 procent per år för att
kunna få en anständig europeisk levnadsstandard inom
en generation. Ett centralstyrt EU skulle göra detta
mycket svårt.
Konventet vill att EU precis som hittills skall finansieras genom medlemsavgift och inte genom en EU-skatt.
Det finns krafter i Europaparlam ~ntet som gärna ser att
EU får en egen beskattningsrätt, men det finns knappast
något stöd för detta utanför denna krets.
På alla dessa områden lägger konventet förslag som
med mina moderata ögon går i rätt riktning. När det
gäller arbetsmarknadspolitiken sker inga förändringar
vare sig i positiv eller negativ riktning. Flera av EU:s
medlemsländer har stela arbetsmarknader med hög
IIJlSvensk Tidskrift !2oo3, nr 3-41
arbetslöshet, inte minst Sverige. Ökad flexibilitet är angelägen, men den europeiska vänstern och de offentliga
facken strävar i motsatt riktning. Det hade varit bra om
EU kunde bidra till en flexiblare arbetsmarknad.
UTRIKESAG E RANDET
När det gäller utrikespolitiken agerar EU kraftfullt i många
avseenden. Utvidgningen innebär en enorm stabilisering
Tyvärr är kapaciteten för låg eftersom nästan inget medlemsland förmår ta sitt ansvar. Det gäller inte minst Sverige som har hög kvalitet men alldeles för liten volym.
Inte minst efter Irak-konflikten råder det stor enighet
i konventet om att den framväxande kapaciteten på krishanteringens område måste ske i samklang med Nato
och USA. Europa skall inte bli en motvikt till USA. 16 av
de 28 länder, som är representerade i konventet var med
av de nya demokratierna i Centraloch Östeuropa. Perspektivet av
Nato-och ED-medlemskap ger kraft
och stadga i reformarbetet. ED-kommissionen beskrivs ibland som den
starkaste kontrarevolutionära kraf- ”EU-samarbetets framgång
bygger på dess förmåga att
Irakkoalitionen och i debatten om
utrikespolitik fanns en nästan
rörande enighet om betydelsen av
den transatlantiska länken och om
att EU inte får försöka bli en motkraft. USA:s roll är fundamental förfokusera på det väsentliga.”
ten i de tidigare kommunistiska länderna. EU är också kraftfullt när det gäller erbjudandet
tillländerna söder och öster om Medelhavet om ett frihandelsområde år 2010.
den europeiska säkerhetsordningen. Denna roll kan inte övertas av EU.
Det finns en rad förslag om att stärka beslutsordningar
och den institutionella ordningen i utrikespolitiken. Förslagen är i grunden mycket bra men måste samtidigt bygga
på två förutsättningar. Det ena är att man har ett gemensamt perspektiv på vad utrikespolitiken skall göra. Inte
minst de nya medlemsländerna från Central- och ÖsteuPå andra områden förmår EU inte agera. På Balkan
i mitten av 1990-talet fick USA gripa in när de europeiska insatserna inte räckte till. Därför är konventet fast
beslutet att EU måste stärka sin krishanteringsförmåga.
Besök vår frihandelsportal
i dag och anmäl dig till vårt
elektroniska nyhetsbrev.
• Går barnarbete och frihandel ihop?
• Måste Sverige bli fattigare för att
Indien skall bli rikare?
• Vad har u-länderna att vinna
på frihandel?
u-ländernas intressen?
• Förstör frihandeln miljön?
• Finns orättvis konkurrens?
• Bevarar socialklausuler fattigdomen?
• Hur mycket kostar protektionismen,
och hur mycket tjänar vi på frihandel?
• Varför är import bra?
m
c
;o
o
-o
m
……
(.11
:A
-i
<
)> :
G)
<
)>
rlSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41111
___j
<C
>
(!l
:<(
>
f- :::<:
(/)
……
w
0..
o
0:::
::l
w
ropa har en mycket tydlig och välgörande uppfattning om
detta. Det andra är frågan om kapaciteten att verkställa.
Det hjälper inte med goda beslutsordningar och institutioner om kapaciteten saknas. Tyvärr sviker medlemsländernas regeringar och riksdagar sitt ansvar. Konventet har
arbetat utförligt med de tunga områdena i sitt förslag med
undantag av de institutionella frågorna. Där har diskussionerna mer kommit att likna en vanlig regeringskonferens med dess snävare maktperspektiv, vilket är tråkigt.
Det hade verkligen varit angeläget med en djup och principiell diskussion om hur EU skall styras i perspektiv med
uppemot 40 medlemsländer.
Den stora bataljen i konventet handlar om den centrala institutionella frågan om Europeiska Rådet, det vill
säga toppmötet med stats- och regeringschefer, skall institutionaliseras och ges en permanent ordförande med ett
eget sekretariat. Det skulle innebära att EU i stället för en
Afrika, Asien och Amerika. Det skulle vara bra för de
utvecklingsländer som går från fattigdom till välstånd.
Det skulle vara det viktigaste bidraget som EU kan ge
dem. Det vore också bra för EU:s medlemsländer. Det
skulle innebära en ökad konkurrens, vilket ökar produktiviteten som i sin tur avgör välståndsnivån.
Konventet föreslår också att beslutsordningarna
ändras så att jordbruks- och fiskeripolitiken blir en fråga
om gemensamma beslut och inte som nu en mellanstatlig beslutsordning där protektionistiska medlemsländer
skyddar sina intressen genom att blockera en rationell
och modern jordbruks- och fiskeripolitik där subventionerna minskar för att slutligen helt avvecklas.
Självklart finns det också mer problematiska förslag
men de flesta av dem är faktiskt uteblivna förändringar i
positiv riktning. Det kan bli så att jordbrukssubventionerna och handeln med tjänster fortfarande kommer att
administration i praktiken fick två.
De stora länderna har förespråkat
en sådan utveckling medan de små
länderna har motsatt sig detta eftersom man med all rätt ser kommissionen som garanten för ett mer
gemensamt europeiskt perspektiv.
En rådspresident kommer rimligen
att undergräva kommissionens roll
och permanenta den uppdelning av
utrikespolitiken som försvagar EU:s
”Det viktigaste konventet
beslutas på nuvarande sätt därför att
främst Frankrike av protektionistiska
skäl slår vakt om detta förfarande.
Det förslås inte heller någon reformering av EU:s ramprogram för
forskning och utveckling, vilka borde
reformeras.
kommer fram till är att
EU-samarbetet inte
automatiskt skall växa EU föreslås få ny kompetens när
det gäller stödjande åtgärder för
rymdforskning, vilket är något som
Giscard d’Estaing vurmar för. Likaså
i omfattning.”
agerande. Sveriges riksdag har tagit ställning mot institutionalisering av det europeiska rådet och mot en permanent ordförande.
Jag har också bestämt motsatt mig denna ide som
förskjuter den institutionella balansen i fel riktning. Vad
EU behöver är inte nya institutioner utan tydligare roller för de institutioner som redan finns, parlamentet,
ministerrådet och kommissionen.
När det gäller kommissionen är två skilda utgångspunkter bestämmande. Den ena är att varje medlemsland
skall vara representerat i kommissionen på lika villkor.
Den andra är att kommissionen måste fungera så att den
verkligen kan fullgöra sitt ansvar. Konventets förslag är
en god kompromiss mellan dessa båda utgångspunkter.
Det mest svårgenomträngliga är röstmetoden i ministerrådet där huvudregeln är kvalificerad majoritet. Vissa
frågor är särskilt viktiga eller känsliga och bör därför
även i fortsättningen beslutas med enhällighet.
Min käpphäst i konventet är att EU skall sätta målet
att avveckla alla tullar och andra handelshinder gentemot
omvärlden. I Romfördraget satte EU upp målet att alla
interna tullar skulle försvinna. Det ansågs då vara ett
djärvt mål men det genomfördes och på 1990-talets början fick vi till och med en gemensam marknad. Nu är
tiden kommen att avveckla tullarna mot länderna
läggs sport till ungdomsfrågor, där EU kan stödja medlemsstaterna. Det är svårt att se vad EU behöver göra när
sporten redan är integrerad både på europeisk och på global nivå. Ett särskilt europeiskt åklagarämbete föreslås, vilket också är svårt att förstå när rättssystemen är en nationell angelägenhet.
Det viktigaste konventet kommer fram till är att EDsamarbetet inte automatiskt skall växa i omfattning. De
områden som identifieras som viktiga för det gränsö-
verskridande samarbetet i Europa bör i allt väsentligt
fortsätta med brottsbekämpning samt utrikes- och säkerhetspolitik som väsentliga tillägg.
EU förblir en rättsunion med gemensam lagstiftning
inom sina kompetensområden som den centrala uppgiften.
Det finns ingen tendens att unionen utvecklas mot en transfereringsunion med beskattningsrätt och ett växande utgiftsprogram. Snarast minskar EU:s utgifter i förhållande till
den samlade ekonomin, även om en viss engångsökning
sker när de fattiga kandidatländerna blir medlemmar.
Styrkan i den europeiska integrationen är återhållsamheten. Det säkraste sättet att urholka eller rent av förstöra
samarbetet vore att överlasta det, vilket konventet insett.
Göran Lennmarker (goran.lennmarker@riksdagen.se)
är en av riksdagens två ledamöter i Konventet för Europas framtid.
Dl lSvensk Tidskrift 12003, nr 3-41
l av Göran Lennmarker
EU:s styrka är återhållsamheten. Därför är det bra att framtidskonventet
nu lägger fast ramar för vad EU skall syssla med – och inte syssla med.
Och avvisar beskattningsrätt och socialpolitik på Europanivå.
D
EN EUROPEisKA integrationen är ett av
världshistoriens mest framgångsrika projekt. Den har förvandlat en kontinent som
präglats av krig och förtryck till frihetens,
fredens och välståndets kontinent.
Jämfört med andra kontinenter har Europa varit
mycket mer framgångsrikt. Latinamerika till exempel
var vid mitten av 1900-talet rikare än det sönderbombade och utfattiga Europa. Idag, 50 år senare, är Latinamerika en u-landsregion. Inget enda latinamerikanskt
land har i-landsstatus. De har gömt sig bakom höga tullmurar och i enlighet med merkantilismens principer odlat en inåtvänd
och statsdirigerad ekonomi med stora
statsföretag. Samma iakttagelse gäller
i jämförelse med andra regioner;
Arabvärlden, Afrika, Sydostasien och
Östeuropa.
Vad är det som har gjort den europeiska integrationen så framgångsrik?
En orsak är att Europa har lärt sig
läxan av historien. För att förhindra
krig gäller det att skapa en fri och
öppen kontinent där länderna känner
sig trygga och där gränshinder tas
bort.
Grunden för frihet och trygghet är
Nato och den transatlantiska länken
till USA. Länder som är trygga i sin
nationella självständighet vågar öppna sig mot omvärlden. Även små länder har kunnat vara förvissade om att
samarbete inte innebär att de uppslukas av större och
mäktigare grannar. Under de första fyrtio åren var Nato
både försvaret mot den sovjetiska aggressionen och
garanten för den inre säkerheten i Västeuropa genom
att omöjliggöra ett nytt stormaktsspeL
Nu är Nato på väg att fullborda den fantastiska
utvecklingen att nästan alla länder i Europa är med i
samma säkerhetsorganisation, något som aldrig tidigare
inträffat i Europas historia. Alla stora och medelstora
länder väster om Ryssland är med i eller söker medlemskap i Nato. Avgörande för den framtida säkerheten är
samarbetet mellanNatooch Ryssland. I Ryssland finns
visserligen misstänksamheten kvar på många håll när
det gäller både Nato och USA, men gradvis börjar man
inse att det är bättre att ha trygga och stabila grannar än
osäkerhet och instabilitet.
Kärnan i den europeiska integrationen är EU, understött av den säkerhet som Nato skänker inte bara sina
medlemsstater utan hela Europa. ED-samarbetets framgång bygger på dess förmåga att fokusera på det väsentliga – att riva gränshinder och skapa fri rörlighet för
människor, varor, tjänster och kapital.
ED-samarbetet bygger på gemensamma regler i form av lagstiftning
som utarbetas, tillämpas och uttolkas av gemensamma institutioner.
Detta skiljer EU från nästan allt annat
internationellt samarbete – styrkan
och konsekvensen i det bindande
samarbetet som ytterst bevakas av en
domstol. Maktdelningen ger litet
utrymme för politiska nycker och
maktväxlingar som annars ofta fått
internationellt samarbete att stagnera.
FRAMTIDENS UTMANINGAR
I och med utvidgningen blir EU alleuropeiskt. Under förutsättning att medlemskapet accepteras i folkomröstningarna kommer 455
miljoner europeer i 25 länder att vara medlemmar i EU
den l maj 2004. Därutöver har ytterligare l l länder medlemskapsperspektiv. Det är Rumänien och Bulgarien som
redan förhandlar, Turkiet som skall påbörja förhandlingarna under 2004 samt Norge, Island och Schweiz som formellt inte är medlemmar men som är långt integrerade i
EU till följd av samarbetet genom bland annat EES-avtalet. De fem krisländerna på västra Balkan har också medlemskapsperspektiv, även om det kommer att dröja länge
innan medlemskap blir en realitet.
Jag anser att även Ukraina, Moldova och Vitryssland
m
c:
;:o
o
”’O
m
>-<
(/)
;:r;;
__,
<
l>:
Gl
<
l>
rlSvensk Tidskrift 12oo3, nr 3-41 m
_J
<t:
>
(.!J
:<(
>
f- ::,.::
t/l
……
LJ.J
o..
o
c::
::l
LJ.J
bör ges medlemskapsperspektiv. Därmed skulle alla länder i Europa väster om Ryssland kunna få bli medlemmar
i EU om de så önskar.
Det utvidgade EU kommer att innebära skillnader
jämfört med dagens union. I Osteuropa betonas frihet
och självständighet, vilket märks tydligt i konventet om
Europas framtid där överväganden om vad som skall
göras på europeisk nivå och vad som skall uträttas på
nationell står i fokus för många av företrädarna för de
östeuropeiska länderna. Heterogeniteten ökar. Inte bara
i språkligt, kulturellt och historiskt hänseende utan framför allt när det gäller ekonomisk utveckling. EU:s rikaste
region, inre London, är tio gånger rikare än den fattigaste regionen, Moldavien i kandidatlandet Rumänien.
FOKUS PÅ KÄRNUPPGIFTERNA
EU bygger på den begränsade statsmaktens princip. EU får
enbart syssla med uppgifter som har delegerats från medlemsländerna. Resultatet av konventet om Europas framtid
gör EU både tydligare och mer kontrollerbart.
Det är viktigt att EU:s kompetens är tydlig för att den
EU måste bli effektivare på att bekämpa den grova organiserade internationella brottsligheten, främst narkotikasmuggling, trafficking och terrorism. Det finns dock ingen
anledning att försöka skapa något slags gemensamt rättssystem inom EU. I första hand handlar det om så kallat
operativt samarbete där polis och åklagarmyndigheterna
samarbetar. Det operativa samarbetet behöver förstärkas
samt ges ökad rättssäkerhet genom insyn från Europaparlamentet För att det rättsliga samarbetet skall fungera måste
straffsatserna för de aktuella brotten vara någorlunda lika
i medlemsländerna. Det är i huvudsak redan så i dag, men
det finns undantag. Till exempel anser vi med svenska
utgångspunkter att det behövs skärpta straffsatser i många
länder för narkotikabrott, trafficking och för miljöbrott.
När det gäller EU:s kompetens på andra områden
har två viktiga beslut har tagits i konventet. Det ena innebär att socialförsäkringar, social service och utbildningssystem är och förblir medlemsstaternas ansvar. Det
skall inte byggas ett socialt Europa och EU kommer inte
att bli en transfereringsunion. Även fortsättningsvis
kommer EU att ha en ekonomisk omfattning som motintresserade medborgaren skall
kunna utöva en demokratisk kontroll. En vanlig föreställning i dag
är att EU lägger sig i allt eftersom
det framstår som oklart vad EU har
för uppgifter och vad som åvilar
medlemsländerna. Till följd av
detta finns det en oroande tendens
att göra EU till syndabock för både
”Det skall inte byggas ett
svarar en (l) procent av unionens
BNP, vilket kan jämföras med den
federala statsmakten i USA som tar
i anspråk över 20 procent av USA:s
BNP.
socialt Europa och EU
kommer inte att bli en Den andra frågan är EU:s roll när
det gäller den ekonomiska politiken. EU ansvarar för den gemensamma valutan i euroländerna. Alla
tra nsfereringsunion.”
det ena och det andra. Smarta regeringar i medlemsländerna är snabba att ge EU skulden för saker som inte
fungerar väl, även då det inte är EU:s ansvar. Lite försåtligt sägs till exempel att problemen med den höga
arbetslösheten skall tas upp inom EU, trots att det inte är
EU som har ansvar för arbetsmarknadens funktionssätt.
Om EU:s kompetens är klar och tydlig minskar möjligheterna att skylla på EU.
I takt med att offentliga monopol avskaffas och
många samhällsområden blir mer marknadsorienterade
får EU ett ökat ansvar. Tidigare var till exempel järnvägstrafik, post, tele samt bank- och försäkringsfrågor
nationellt ansvar. Nu blir det en fråga för den inre marknaden varmed lagstiftningsmakten förs upp på EU-nivå.
För oss som vill ha ökad konkurrens är detta mycket välkommet. Motståndarna är ofta nationella protektionister som vill bevara och slå vakt och därför inte vill att
EU skall driva igenom liberaliseringar.
Konventet föreslår en utvidgning av EU:s kompetens
i två hänseenden. En bred enighet i konventet anser att
det är viktigt att EU blir effektivare vid bekämpningen av
grov internationellt organiserad brottslighet och i utrikespolitiken.
EU:s medlemsländer är dessutom underkastade den
finansiella disciplin som är nödvändig för att ha sunda
statsfinanser. Det är många som antar att den ekonomiska politiken måste bli gemensam inom ett EU med
gemensam valuta. Detta anser inte konventet som betonar att ansvaret för den ekonomiska politiken är medlemsstaternas. Ekonomin inom EU måste vara flexibel
eftersom det råder så olika förhållanden inom EU:s olika
medlemsstater. De central- och östeuropeiska medlemsländerna måste växa med S-6 procent per år för att
kunna få en anständig europeisk levnadsstandard inom
en generation. Ett centralstyrt EU skulle göra detta
mycket svårt.
Konventet vill att EU precis som hittills skall finansieras genom medlemsavgift och inte genom en EU-skatt.
Det finns krafter i Europaparlam ~ntet som gärna ser att
EU får en egen beskattningsrätt, men det finns knappast
något stöd för detta utanför denna krets.
På alla dessa områden lägger konventet förslag som
med mina moderata ögon går i rätt riktning. När det
gäller arbetsmarknadspolitiken sker inga förändringar
vare sig i positiv eller negativ riktning. Flera av EU:s
medlemsländer har stela arbetsmarknader med hög
IIJlSvensk Tidskrift !2oo3, nr 3-41
arbetslöshet, inte minst Sverige. Ökad flexibilitet är angelägen, men den europeiska vänstern och de offentliga
facken strävar i motsatt riktning. Det hade varit bra om
EU kunde bidra till en flexiblare arbetsmarknad.
UTRIKESAG E RANDET
När det gäller utrikespolitiken agerar EU kraftfullt i många
avseenden. Utvidgningen innebär en enorm stabilisering
Tyvärr är kapaciteten för låg eftersom nästan inget medlemsland förmår ta sitt ansvar. Det gäller inte minst Sverige som har hög kvalitet men alldeles för liten volym.
Inte minst efter Irak-konflikten råder det stor enighet
i konventet om att den framväxande kapaciteten på krishanteringens område måste ske i samklang med Nato
och USA. Europa skall inte bli en motvikt till USA. 16 av
de 28 länder, som är representerade i konventet var med
av de nya demokratierna i Centraloch Östeuropa. Perspektivet av
Nato-och ED-medlemskap ger kraft
och stadga i reformarbetet. ED-kommissionen beskrivs ibland som den
starkaste kontrarevolutionära kraf- ”EU-samarbetets framgång
bygger på dess förmåga att
Irakkoalitionen och i debatten om
utrikespolitik fanns en nästan
rörande enighet om betydelsen av
den transatlantiska länken och om
att EU inte får försöka bli en motkraft. USA:s roll är fundamental förfokusera på det väsentliga.”
ten i de tidigare kommunistiska länderna. EU är också kraftfullt när det gäller erbjudandet
tillländerna söder och öster om Medelhavet om ett frihandelsområde år 2010.
den europeiska säkerhetsordningen. Denna roll kan inte övertas av EU.
Det finns en rad förslag om att stärka beslutsordningar
och den institutionella ordningen i utrikespolitiken. Förslagen är i grunden mycket bra men måste samtidigt bygga
på två förutsättningar. Det ena är att man har ett gemensamt perspektiv på vad utrikespolitiken skall göra. Inte
minst de nya medlemsländerna från Central- och ÖsteuPå andra områden förmår EU inte agera. På Balkan
i mitten av 1990-talet fick USA gripa in när de europeiska insatserna inte räckte till. Därför är konventet fast
beslutet att EU måste stärka sin krishanteringsförmåga.
Besök vår frihandelsportal
i dag och anmäl dig till vårt
elektroniska nyhetsbrev.
• Går barnarbete och frihandel ihop?
• Måste Sverige bli fattigare för att
Indien skall bli rikare?
• Vad har u-länderna att vinna
på frihandel?
u-ländernas intressen?
• Förstör frihandeln miljön?
• Finns orättvis konkurrens?
• Bevarar socialklausuler fattigdomen?
• Hur mycket kostar protektionismen,
och hur mycket tjänar vi på frihandel?
• Varför är import bra?
m
c
;o
o
-o
m
……
(.11
:A
-i
<
)> :
G)
<
)>
rlSvensk Tidskrift l2oo3,nr 3-41111
___j
<C
>
(!l
:<(
>
f- :::<:
(/)
……
w
0..
o
0:::
::l
w
ropa har en mycket tydlig och välgörande uppfattning om
detta. Det andra är frågan om kapaciteten att verkställa.
Det hjälper inte med goda beslutsordningar och institutioner om kapaciteten saknas. Tyvärr sviker medlemsländernas regeringar och riksdagar sitt ansvar. Konventet har
arbetat utförligt med de tunga områdena i sitt förslag med
undantag av de institutionella frågorna. Där har diskussionerna mer kommit att likna en vanlig regeringskonferens med dess snävare maktperspektiv, vilket är tråkigt.
Det hade verkligen varit angeläget med en djup och principiell diskussion om hur EU skall styras i perspektiv med
uppemot 40 medlemsländer.
Den stora bataljen i konventet handlar om den centrala institutionella frågan om Europeiska Rådet, det vill
säga toppmötet med stats- och regeringschefer, skall institutionaliseras och ges en permanent ordförande med ett
eget sekretariat. Det skulle innebära att EU i stället för en
Afrika, Asien och Amerika. Det skulle vara bra för de
utvecklingsländer som går från fattigdom till välstånd.
Det skulle vara det viktigaste bidraget som EU kan ge
dem. Det vore också bra för EU:s medlemsländer. Det
skulle innebära en ökad konkurrens, vilket ökar produktiviteten som i sin tur avgör välståndsnivån.
Konventet föreslår också att beslutsordningarna
ändras så att jordbruks- och fiskeripolitiken blir en fråga
om gemensamma beslut och inte som nu en mellanstatlig beslutsordning där protektionistiska medlemsländer
skyddar sina intressen genom att blockera en rationell
och modern jordbruks- och fiskeripolitik där subventionerna minskar för att slutligen helt avvecklas.
Självklart finns det också mer problematiska förslag
men de flesta av dem är faktiskt uteblivna förändringar i
positiv riktning. Det kan bli så att jordbrukssubventionerna och handeln med tjänster fortfarande kommer att
administration i praktiken fick två.
De stora länderna har förespråkat
en sådan utveckling medan de små
länderna har motsatt sig detta eftersom man med all rätt ser kommissionen som garanten för ett mer
gemensamt europeiskt perspektiv.
En rådspresident kommer rimligen
att undergräva kommissionens roll
och permanenta den uppdelning av
utrikespolitiken som försvagar EU:s
”Det viktigaste konventet
beslutas på nuvarande sätt därför att
främst Frankrike av protektionistiska
skäl slår vakt om detta förfarande.
Det förslås inte heller någon reformering av EU:s ramprogram för
forskning och utveckling, vilka borde
reformeras.
kommer fram till är att
EU-samarbetet inte
automatiskt skall växa EU föreslås få ny kompetens när
det gäller stödjande åtgärder för
rymdforskning, vilket är något som
Giscard d’Estaing vurmar för. Likaså
i omfattning.”
agerande. Sveriges riksdag har tagit ställning mot institutionalisering av det europeiska rådet och mot en permanent ordförande.
Jag har också bestämt motsatt mig denna ide som
förskjuter den institutionella balansen i fel riktning. Vad
EU behöver är inte nya institutioner utan tydligare roller för de institutioner som redan finns, parlamentet,
ministerrådet och kommissionen.
När det gäller kommissionen är två skilda utgångspunkter bestämmande. Den ena är att varje medlemsland
skall vara representerat i kommissionen på lika villkor.
Den andra är att kommissionen måste fungera så att den
verkligen kan fullgöra sitt ansvar. Konventets förslag är
en god kompromiss mellan dessa båda utgångspunkter.
Det mest svårgenomträngliga är röstmetoden i ministerrådet där huvudregeln är kvalificerad majoritet. Vissa
frågor är särskilt viktiga eller känsliga och bör därför
även i fortsättningen beslutas med enhällighet.
Min käpphäst i konventet är att EU skall sätta målet
att avveckla alla tullar och andra handelshinder gentemot
omvärlden. I Romfördraget satte EU upp målet att alla
interna tullar skulle försvinna. Det ansågs då vara ett
djärvt mål men det genomfördes och på 1990-talets början fick vi till och med en gemensam marknad. Nu är
tiden kommen att avveckla tullarna mot länderna
läggs sport till ungdomsfrågor, där EU kan stödja medlemsstaterna. Det är svårt att se vad EU behöver göra när
sporten redan är integrerad både på europeisk och på global nivå. Ett särskilt europeiskt åklagarämbete föreslås, vilket också är svårt att förstå när rättssystemen är en nationell angelägenhet.
Det viktigaste konventet kommer fram till är att EDsamarbetet inte automatiskt skall växa i omfattning. De
områden som identifieras som viktiga för det gränsö-
verskridande samarbetet i Europa bör i allt väsentligt
fortsätta med brottsbekämpning samt utrikes- och säkerhetspolitik som väsentliga tillägg.
EU förblir en rättsunion med gemensam lagstiftning
inom sina kompetensområden som den centrala uppgiften.
Det finns ingen tendens att unionen utvecklas mot en transfereringsunion med beskattningsrätt och ett växande utgiftsprogram. Snarast minskar EU:s utgifter i förhållande till
den samlade ekonomin, även om en viss engångsökning
sker när de fattiga kandidatländerna blir medlemmar.
Styrkan i den europeiska integrationen är återhållsamheten. Det säkraste sättet att urholka eller rent av förstöra
samarbetet vore att överlasta det, vilket konventet insett.
Göran Lennmarker (goran.lennmarker@riksdagen.se)
är en av riksdagens två ledamöter i Konventet för Europas framtid.
Dl lSvensk Tidskrift 12003, nr 3-41