Print Friendly

Ge svenska studenter samma rätt som de utomeuropeiska

Av Hugo Selling | 20 april 2018



I veckan fastslog Högsta domstolen att Mälardalens högskola är skyldig att återbetala 114 000 kronor till den amerikanska studenten Connie Dickinson. Summan motsvarande två tredjedelar av de studieavgifter som Dickinson betalat för en undermålig matematikutbildning vid högskolan. Det är en välkommen dom som stärker studenternas position men som paradoxalt nog har lett till att utländska icke-medborgare har större rättigheter än sina svenska kurskamrater. Med studieavgifter, även för svenskar, skulle studenternas status stärkas samtidigt som akademins frihet, oberoende och kvalitet skulle förbättras, menar Hugo Selling.

Bakgrunden är att den amerikanska medborgaren Connie Dickinson för ett antal år sedan flyttade till Sverige för att läsa en matematikutbildning vid Mälardalens högskola. Som utomeuropeisk medborgare var hon skyldig att betala för sin utbildning genom studieavgifter. 55 000 kronor per termin var mycket pengar för henne men för en god utbildning med framtida högre inkomst och bildning för livet är det en väl värd investering i sitt egna självförverkligande.

Men när Dickinson började studera på Mälardalens högskola märkte hon att utbildningen inte var så bra som skolan gett sken av. Flera av lärarna talade dålig engelska, resurser saknades och undervisningen brast på flera punkter.

När Universitetskanslersämbetet underkände utbildning på fyra av fem punkter och gav den det samlade omdömet bristande kvalitet, vilket innebar att högskolans rätt att utfärda examen ifrågasattes, valde Dickinsson att hoppa av utbildningen samt begärde att högskolan skulle betala tillbaka hennes studieavgifter.

Med hjälp av Centrum för Rättvisa stämde Dickinson högskolan för avtalsbrott och en fyra år lång rättstvist inleddes.

Veckans dom innebär konkret att svenska högskolor numera har ett ansvar för att utbildningarna de säljer håller godtagbar kvalitet. Det har de dock inte gentemot svenska studenter. Trots att vi svenskar genom skattesedeln och rösträtten kommer att finansiera och bestämma inriktning på den högre utbildningen, har vi som enskilda studenter svagare position mot lärosätet än våra utländska kurskamrater.

Studieavgifter för studenter från länder utanför EU och EES infördes förtjänstfullt av den förra Alliansregeringen. Resonemanget är att svenska högskolor ska locka utländska studenter som är beredda att investera i en kvalitetsutbildning snarare än sådana som vill läsa en avgiftsfri utbildning. Det resonemanget bör rimligtvis gälla även för svenskar och européer.

Det främsta argumentet mot studieavgifter är att det skulle innebära ökad social snedvridning. Men det är dessvärre redan ett faktum i dagens avgiftsfria utbildning. Enligt högskoleverket och SCB korrelerar föräldrars utbildningsnivå med studenters val av utbildning. Närmare två tredjedelar av de som inleder sina studier direkt har en förälder med eftergymnasial utbildning, medan färre än var fjärde kommer från familjer där den högsta utbildningsnivån är tvåårig gymnasieutbildning eller lägre. Sett till befolkningen borde dessa grupper vara jämnstora.

Att utjämna villkor genom omfördelningspolitik ligger alltid vänstern nära till hands men att omfördela familjer är nog för magstarkt och opraktiskt även för dem.

Om vi jämför med andra länder som har eller har haft studieavgifter såsom Belgien, Kanada, Storbritannien eller USA så är den sociala snedvridningen i paritet med den svenska. Social snedrekrytering handlar med andra ord mindre om ekonomiska klyftor och mer om kulturella skillnader. Skulle man dessutom utforma systemet genom att studenter kan finansiera studieavgiften medelst CSN-lån faller argumentationen om avgifter som hinder platt.

Finansieringen av högre utbildning fungerar i två led. Lärosätet får hälften av statliga medel när en student antas och andra halvan när studenten examineras. Detta skapar incitament för lärosätet att utforma bra och roliga kurser som många söker till. Men det finns också incitament för att sänka kraven för att öka genomströmningen för att få andra halvan av kakan.

På samma sätt påverkas det individuella valet utav avsaknaden av tydliga marknadsmekanismer. I Sverige är genomsnittsåldern för att ta ut en kandidatexamen 28 år, vilket är den näst högsta åldern i OECD. Behovet av att utbilda sig tidigt för att kunna betala av sin utbildning i tid är inte lika stort som i andra länder där man i större grad får finansiera utbildningen själv. Detta får givetvis även stora konsekvenser för den individuella livslönen men även på samhället i stort då svenskar hålls borta onödigt länge från en produktiv arbetsplats.

Högre utbildning är en tjänst och inte en rättighet. Genom att utöka marknadsekonomiska inslagen kan studenter hålla lärosätena till svars för den utbildning de erbjuder. Men det gör också att studenter själva måste ta ansvar för vilka kurser de läser. Genom ens små studieavgifter skulle svenska studenter vara tvungna att värdera om en utbildning eller en extra kurs är värt det.

Frågan är om lika många svenska studenter verkligen hade valt att läsa exempelvis Harry Potter och hans världar, 7,5 hp vid Linnéuniversitetet eller en hel kandidatutbildning i Genusvetenskap vid Södertörns högskola om de hade fått betala ur egen ficka.
Givetvis finns det fler värden med högre utbildning än arbetsmarknadspolitiska, såsom bildning och sanningssökande. Men den akademiska friheten gynnas av en att diversifiera intäkterna och att studenter söker sig till utbildningarna just på grund av dess kvalitet och inte främst för att det är “gratis”.

En del av den så kallade Sverigebilden, eller åtminstone vår självbild, är att vi prioriterar högre utbildning och kunskap. Men sanningen är att vi bara är precis över snittet i OECD vad gäller utbildningskostnader som andel av BNP. Länder som Kanada, Storbritannien och USA lägger relativt sett mer på högre utbildning än vad vi gör, samtidigt som de klarar av ett lägre skattetryck. Med studieavgifter skulle vi kunna öka resurstilldelningen till svenska högskolor och universitet utan att behöva höja skatterna eller prioritera bort andra offentliga åtaganden.

De flesta delar av relationen mellan högskola och studenter styrs av offentligrättsliga regler. När det däremot gäller högskolans ansvar för utbildningens kvalitet finner Högsta domstolen att det mellan utländska betalande studenter och högskolan har funnits ett avtal. Och avtal ska hållas.

Ge svenska studenter samma rättigheter som sina utländska kursare och inför studieavgifter!


Hugo Selling är ordförande för Fria Moderata Studentförbundet

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner