Print Friendly, PDF & Email

Frihetssträvanden och statstyranni i Nikolaj I’s Ryssland

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRIHETSSTRÄVANDEN OCH STATSTYRANNI
I NIKOLAJ I:s RYSSLAND
INGEN EPOK i Rysslands historia har
varit så rik på stora andar som
Nikolaj I:s regeringstid (1825-55).
Bland dem som då levde och ver-
kade befann sig, om vi begränsar
oss till författarna och dessutom
till de mest bekanta, Pusjkin, Ler-
montov, -Gogol, Zjukovskij, Krylov,
Gribojedov, Koltsov, Rylejev och
Sjevtjenko. Nämnas bör också
några som började sin bana under
denna tid: Dostojevskij, Turgen-
jev, Ostrovskij, Tolstoj, Nekrassov
och Saltykov-Sjtjedrin.
Medaljens avigsida ser ut så här.
Dostojevskij, Turgenjev, Saltykov-
Sjtjedrin och Sjevtjenko blev för
längre eller kortare tid deporte-
rade eller förvisade från huvudsta-
den till landsorten, Rylejev avrät-
tades, Dostojevskij däremot fick sin
dödsdom förvandlad till straffar-
bete. Tolv kända diktare från denna
tid dog före 45 års ålder, bland dem
Koltsov, vars skaparkraft aldrig
helt fick utveckla sig på grund av
omvärldens tryck. Sedan Gogol
hade tystnat utkom nästan ingen-
ting mera av betydelse. Bekant är
Pusjkins död; han föll i en duell
Av f. byråchefen OSKAR ANGELUS
mot äventyraren Dantes, men det
var den högsta Petersburgssocie-
tetens hets mot diktaren som stod
bakom. Lermontov, som inte äls-
kades av tsaren och som besjöng
Pusjkin i sin dikt :.Skaldens död>,
blev häktad och tvångsförpassad
till Kaukasus. Särskilt upprörd var
ministern för folkupplysningen,
Uvarov. Var då, frågade han, Pusj-
kin en härförare, en minister, en
statsman? Att smida verser var dock
inte att göra någon anmärknings-
värd karriär – så menade denne
minister, som i åtskilliga år kor-
responderade med Goethe.
Om män som tonsättaren Glinka,
zoologen von Baer, astronomen von
Struve, kirurgen Pirogov, matema-
tikern Lobatjevskij eller målarna
Bryllov och Ivanov blev lämnade i
fred, så berodde det på att deras
verksamhetsfält var fullkomligt
opolitiskt eller också, som fallet
var med den store ordnaren av de
ryska lagarna, Speranskij, hade
blivit opolitiskt. De som desto mer
fick erfara regimens hårdhet var
publicisterna, såsom Belinskij (re-
legerad från Moskvas universitet
på grund av »bristande begåv-
ning»), Herzen (deporterad), Tjaa-
dajev (förbjuden att skriva) och
otaliga andra, för att inte tala om
Bakunin, gardesofficer och längre
fram yrkesrevolutionär och anar-
kist. Politiska frågor var strängt
förbjudet område för vanliga död-
liga, såvida man var av annan me-
ning än regeringen och inte godtog
den dåvarande »generalnaja lii-
nija». Politiserande var tjuvskytte
på tsarens jaktmarker.
Flur skall man förklara regimens
hårdhet, och vari bestod den?
Med Nikolaj I kom, för att bringa
saken på en enkel formel, en hu-
morfri och begränsad soldatnatur
på tronen, och samtidigt en person
som flödade över av principer be-
träffande andefattig drill och stu-
pida kasernreglementen. Efter Na-
poleons fall reste han genom Tysk-
land, Frankrike och England och
hälsades överallt med jubel; han
var ju dock bror till tsaren Alexan-
der l, Napoleons besegrare. Själv
var han, den då tjugoårige, föga
begejstrad t. ex. av England. Parla-
mentet, vars ställning i Englands
liv och historia var honom obe-
kant, föreföll honom som ett mot-
bjudande kuriosum; engelsmännen
å sin sida stötte sig på hans uni-
formsraseri. Denna resa fick tungt
vägande följder: den allmänna en-
tusiasmen i utlandet stärkte Niko-
laj I i övertygelsen att Ryssland en-
samt hade besegrat Napoleon och
befriat Europa från honom. Han
fick och bibehöll en överdriven
45
föreställning om Rysslands makt.
Samma uppfattning hävdades mer
än l 00 år senare av Stalin, den
röde Nikolaj l, som påstod att Sov-
jetryssland ensamt hade besegrat
Hitler, med obetydlig hjälp av de
västallierade. Och liksom Nikolaj I
aldrig älskade Europa, så gjorde
Stalin det inte heller. På dem
båda verkade Europa med dess
ideer tryckande, och båda verkade
med sina soldater tryckande på
Europa.
Det tillkommer en omständighet,
som på förhand gjorde tsaren till
varje framstegs förklarade fiende,
nämligen det s. k. dekabristuppro-
ret av den 14 december 1825. Dess
ledare, främst officerare, hade ge-
nom kriget mot Napoleon kommit
till Västeuropa och lärt känna dess
liv och tänkesätt, och nu ville de
omplantera västerländska ideer och
institutioner till Ryssland; framför
allt riktade de sig mot livegenska-
pen. De upproriska begagnade den
unge tsarens tronbestigning för att
slå till. Den illa organiserade och
föga förberedda revolten bröt
snabbt samman och förstärkte Ni-
kolaj I:s motvilja mot allt nytt.
Samtidigt stod Västeuropa mitt
i en revolutionernas tidsålder; man
kan tänka på årtalen 1830 och
framför allt 1848. Redan 1830 ville
Nikolaj I ingripa i förbund med
Preussen och Österrike för att få
hertigen av Bordeaux utropad till
kung av Frankrike under namnet
Henrik V. Planen strandade på
motstånd från de nämnda län”‘
46
derna, vilka för Nikolaj I spelade
samma roll som det förminskade
Österrike och förbundsrepubliken
Tyskland senare kom att spela för
Stalin och hans efterföljare: att
vara språngbräda och i värsta fall
bålverk mot väster. 1849 marsche-
rade Nikolaj I:s trupper in i Ung-
ern och nedslog den revolution som
där hade flammat upp. Efter väl-
förrättat värv kungjorde tsaren in-
för världen: Ryssland hade ånyo
fyllt sin heligaste plikt, ty under-
tryekandet av varje uppror vore ett
gudomligt påbud.
Prof. W. Reeb har i sin kortfat-
tade »Russische Geschichte» gett
denna utmärkta karakteristik av
Nikolaj I: »Ju ivrigare kejsaren be-
mödade sig om att hålla främ-
mande inflytande fjärran från
Ryssland, desto ivrigare gick hela
hans strävan ut på att säga det av-
görande ordet i alla frågor rörande
Europa.» Och hans inflytande var
oerhört, ungefär som den nuva-
rande Sovjetunionens, så att ett
kvickhuvud i Petersburg kunde
säga: »Kejsaren av Ryssland be-
höver bara nysa för att hönorna i
Spanien skall somna en halvtimme
tidigare än vanligt»
För att skydda vad som var gam-
malt och fornt i sitt eget land till-
grep tsaren en rad åtgärder, vilka
stämplar hans regeringstid som ut-
präglat reaktionär. I den mån de
rör Rysslands kulturliv skall de
här något kommenteras.
Lydnad och ordning var de
grundstenar som Nikolaj I byggde
på. Lydnad och ordning krävde
han framför allt i kasernen, och
fordran på blind disciplin överflyt-
tade han sedan på Rysslands hela
folk. Polisstaten blev en följd av
denna politik.
»Det är med vetenskaperna som
med saltet: de är nyttiga bara när
de brukas med måtta», sade Niko-
laj I:s folkupplysningsminister, A.
S. Sjisjkov, och såg sin förnämsta
uppgift i att skydda nationen för
»falsk» europeisk upplysning.
1827 utfärdade tsaren ett förbud
för livegna att besöka gymnasier
och högskolor. 1828 kom en ny
skolordning, som för de lägre folk-
klasserna införde kyrkskolor med
ettårig kurs; för köpmän, hantver-
kare och stadsbor i övrigt kretssko-
lor med tre klasser; för ämbets-
männens och adelns barn sjuåriga
gymnasier. I Polen ingrep man
ännu hårdare: många skolor stäng-
des och de övriga fick ryska offi-
cerare som pedagogiska ledare.
En särskild svaghet hade Niko-
laj l, som tidigare antytts, för uni-
former. Sådana bar han själv från
sitt sjuttonde år och höll på med
det så länge han levde. Att kläda
så stora befolkningsgrupper som
möjligt i uniform var hans ideal.
Civiltjänstemän, studenter, skolpoj-
kar, professorer och lärare måste
dra uniformen på sig, och sedan
skulle denna, precis som i det mili-
tära, klart visa med vem man hade
att göra. >Blanka knappar», sade
man på den tiden, »är viktigare än
ljusa huvuden.» Detta tillstånd va-
rade i Ryssland fram till tsarväl-
dets fall.
Strängaste disciplin infördes i
alla skolor, och i gymnasierna i
St. Petersburg, Moskva, Kasan och
Charkov t. o. m. spöstraff. När tsa-
ren i början på april 1833 besökte
Petersburgs Första Gymnasium,
märkte han att en lärjunge lutade
sig mot ryggstödet och att en an-
nan stödde sig på armbågen. Lära-
ren avsattes och universitetskura-
torn, som hade inspektionen över
skolorna, tvingades att ta avsked.
Disciplinen hade blivit kränkt, och
det var den det kom an på, inte på
allmän fostran eller kunskapsmed-
delande.
Genom en modenyck, men också
för att skydda sina barn för under-
visningen i statsskolorna, föredrog
mera välbärgade kretsar att ordna
privatundervisning i hemmet för
i sina barn. Denna sköttes vanligen
av okunniga franska och tyska
äventyrare; det var ofta soldater
eller i bästa fall underofficerare ur
de f. d. krigsfångarnas skara. Re-
sultaten av denna fostran kan man
föreställa sig: också en följd av
Nikolaj I:s skolpolitik.
[ 1833 utnämnde tsaren en till re-
laktionspartiet övergången liberal,
l vetenskapsakademiens president S.
l S. Uvarov, till undervisningsminis-
l
1 ter. Denne förklarade att hans de-
ipartement bland sina uppgifter
l hade den att tygla »strävan efter
i lyxbetonade kunskaper». Statssko-
‘ lorna, som dittills hade stått under
universitetens tillsyn, togs nu bort
47
från detta sammanhang och fick i
stället en statstjänsteman, en ku-
rator för vederbörande skoldistrikt,
som närmaste förman. Universite-
tens frihet inskränktes starkt ge-
nom en förordning av år 1835;
högskolorna förlorade sin karak-
tär av lärda samfund liksom sin
egen disciplinära myndighet och
ställdes under de ovannämnda ku-
ratorerna. Hur det stod till med
den andliga nivån hos dessa män
visade furst S. M. Golitzyn, Moskva-
universitetets kurator. Denne
kunde under lång tid inte vänja
sig vid att föreläsningar föll bort
när en professor blev sjuk. Han
menade att den professor, som stod
den insjuknade närmast i rang,
skulle ersätta honom, helt enligt
militärt exempel. En matematiker
kunde sålunda komma i situatio-
nen att behöva föreläsa om kvinno-
sjukdomar. På samma gång in-
skränkte den nya förordningen
universitetens kursplaner. Inom ju-
ridiska fakulteten avskaffades så-
lunda lärostolarna för filosofi, na-
turrätt, nationalekonomi och stati-
stik. Redan 1833 hade det införts
särskilda inspektörer för att över-
vaka studenterna. De skulle ta reda
på deras tänkesätt och, som det
hette i instruktionen, »vaksamt,
oavlåtligt och därtill omdömesgillt
utöva moralisk och polisiär upp-
sikt vid universiteten». Givetvis
hade man också, som i det nuva-
rande Ryssland, polisspioner som
värvats ur studenternas egna led.
1849 avskedades Uvarov. Till
48
hans heder bör det sägas, att han
inte var införstådd med ytterligare
åtgärder i syfte att inskränka uni-
versitetens vetenskapliga arbete.
I yttre måtto blommade de ve-
tenskapliga institutionerna upp un-
der hans förvaltning. Aldrig förut
hade lärare och forskare varit
bättre betalda, aldrig hade lärda
samfund och anstalter kommit till
i sådan ymnighet, aldrig hade så
stora summor anslagits för konst-
närliga ändamål som under Uva-
rovs ämbetstid. Och aldrig förut
hade åtgärder av detta slag burit
mindre frukt än då.
Uvarovs efterträdare, furst Sji-
rinskij-Sjichmatov, fordrade att ve-
tenskapens läror för framtiden inte
skulle vila på förnuftets sanningar
utan på religionens. Han strök gre-
kiska språket från gymnasiernas
schema. Det fullständiga förbudet
mot grekiska och det partiella mot
latin motiverades med att elever-
nas begejstring för forntidens re-
publiker inte fick tillföras någon
näring. Universitetens undervisning
i statsrätt inställdes. Logik och
psykologi fick visserligen ännu
föreläsas vid högskolorna, men
bara av ortodoxa prästmän. Filo-
sofin och dess sysRonvetenskaper
har misshagat nästan alla ryska
härskare. Därav förklaras det egen-
domliga faktum att ryssarna, ett
gärna och vidlyftigt filosoferande
folk, inte har frambragt en enda
filosof av rang. I öster har folk all-
tid fått lära sig att tro, inte att
tänka.
Antalet studenter som läste på
egen bekostnad nedsattes till 300
vid varje universitet. Denna nume-
rus ciausus gällde dock inte för
teologiska och medicinska fakulte-
terna. studentantalet vid de fem
ryska universiteten reducerades
1848-52 från 3 992 till 3 018, alltså
med ungefär 25 % (i Sovjetunio-
nen blev genom rensningsaktioner
år 1924 ca 23 000 och år 1925 ca
40 000 studenter skilda från hög-
skolorna). Manuskript till föreläs-
ningar i historia och andra ämnen
måste i förväg inlämnas till cen-
surmyndigheterna för genomläs-
ning och godkännande. Professors-
konventets rätt att välja rektor av-
skaffades.
Vad som sagts om atmosfären
kring Nikolaj I gör det självklart
att regeringen strävade att hålla
ungdomarna undan från studier vid
västerländska universitet för att
bevara dem för varje kontakt med
västerns »radikalism», som uttryc-
ket på den tiden löd. I dag gör
bolsjevikerna samma sak, de säger
bara inte radikalism utan kapita-
lism.
Under intrycket av händelserna
i februari och mars 1848 ville Niko-
laj I först stänga universiteten helt
och hållet och sedan förvandla fa-
kulteterna till fackskolor och för-
lägga dem till olika provinsstäder.
Så långt gick det visserligen inte.
Strängt taget var den gamle furst
Sjirinskij-Sjichmatov bara en exe-
kutor av de befallningar som från
Avdelning III, Nikolaj I:s politiska

polis, riktades till de många gene-
raler, som hade gjort sig hemma-
stadda i ministeriet för folkupplys-
ning.
Till efterträdare fick han en del-
tagare i 1812 års krig, A. S. Norov,
som framhärdade i att besöka den
kyrka där Sjirinskij-Sjichmatov
höll sin morgonandakt, ända till
dess han väckte uppmärksamhet
oeh blev bekant med ministern.
Han gällde för en lärd man, efter-
som han hade varit i Jerusalem,
skrivit en utförlig skildring av
denna resa och placerat ett latinskt
valspråk i sin vapensköld.
Norov var en godmodig man som
hyllade maximen »leva och låta
leva,, Belysande för hans verksam-
som minister är följande epi-
När Nikolaj I år 1854 för första
på många år besökte Pe-
tersburgsuniversitetet för att ta
kännedom om studenternas
marschövningar, uttalade han sin
‘ fulla belåtenhet med vad han såg:
: studenterna var väl uniformerade,
~.kunde marschera och betyga gene-
‘ ralerna sin vördnad i de för solda-
J,,:i,.ter föreskrivna formerna. Nikolaj
‘ il försonade sig med universitet och
skänkte det som minnesgåva – två
fältkanoner. Den förtjuste minis-
tern fick en offentlig eloge.
Förutom skolan var det littera-
, turen i ordets vidaste bemärkelse,
‘ alltså tryckalster av alla slag, som
Nikolaj I och hans Avdelning III
riktade sin uppmärksamhet mot.
. I det faktum att Gogol på Niko-
laj I:s tid, liksom Sosjtjenko un-
4- 573-141 Svensk T·idskri[t H.1 1957
49
der Stalin, kunde skriva satirer
över förhållandena i Ryssland
finns ingenting som dementerar
talet om polissystem. Ingendera
författare angrep missförhållande-
nas orsak, den härskande regimen,
utan bara de yttre tecknen, icke
det ondas rötter utan bara dess
blommor. Deras kritik var avsedd
att dölja tingens kärna för folket,
inte att blottlägga den. Syndabock
blev växelskötaren och inte stin-
sen.
1826 utfärdades en censurförord-
ning, som i Ryssland har fått nam-
net »gjutjärnsstadgan», eftersom
dess bestämmelser lade sig som en
platta av gjutjärn över författare
och förläggare. I denna förordning
blev alla tidningar och tidskrifter
strängt förbjudna att bedöma re-
geringsåtgärder; undantag gjordes
endast för den av utrikesministe-
riet ledda »Journal de Saint-Peters-
bourg». Samma förhållande består
den dag idag i Sovjetunionen, med
det undantaget att det nu inte
längre finns något undantag.
Med tanke på förhållandena i det
nuvarande Ryssland kan det vara
intressant att jämföra en kort no-
tis i Alexander Herzens minnen,
som säger att Petersburgscensuren
tillät en att driva med ett titulär-
råd, men kom man till ett geheime-
råd visste den inte längre vad
skämt vill säga. Den bolsjevikiska
s. k. självkritiken tillåter ju och
t. o. m. uppmuntrar angrepp mot
underordnade funktionärer, för att
det skall skapas ett sken av att
50
pressen har fri och allmän kon-
trollrätt. Men längre än så får kri-
tiken inte våga sig ut. Dömas får
bara de fallna – eller fallande –
storheternas åtgärder. Folket måste
om dem få samma mening som
ögonblickets makthavare har, och
det får inte tvivla på att de bar –
eller bär – hela skulden för till-
varons misär.
Nikolaj I: s censur förbjöd alla
böcker som var ägnade att försvaga
vördnaden för regeringen och där
man kunde finna reformförslag för
statliga institutioner. »Tsaren är
vår fader, och undersåtarna är
hans barn, och barn får aldrig
kritisera sina föräldrar, annars får
vi förhållanden som i Frankrike,
detta fördömda Frankrike», förkla-
rade gendarmerigeneralen Dubbelt,
en av ledarna för Avdelning III.
Historiska forskningar som inte
tillräckligt fördömde revolutioner
och omvälvningar fick inte publi-
ceras. Författare måste före tryck-
läggningen visa sina manuskript
för censuren. Skrifter från veten-
skapsakademien och utrikesdepar-
tementet var ensamma fritagna
från censur. På filosofiens område
fick endast läroböcker tryckas.
För att genomföra förordningen
översvämmades hela riket med ett
otal censurkommitteer. Högsta led-
ningen av censuren var anförtrodd
åt folkupplysningsministern. Denne
själv och hans kolleger i in- och
utrikesdepartementen bildade en
övercensurkommitte, som gav de
allmänna riktlinjerna. Närmast un-
m ., t?’. T
der högsta ledningen stod fyra av-
delningar som skötte det egentliga
arbetet och som hade sitt säte i
S:t Petersburg, Moskva, Dorpat och
Vilna. En och annan gång, berät-
tar samtida, har tsaren själv ut-
övat en censors funktioner. En för-
teckning över förbjuden litteratur
överlämnades varje år till polisen
och till alla bokhandlare och bib-
liotek.
Efter franska revolutionen 1830
skärptes Nikolaj I: s censuråtgär-
der. Särskilt missnöjd var tsaren
med tidningar och tidskrifter.
Ingen artikel fick inflyta utan att
vara försedd med författarens full-
ständiga namn. Det betydde under
dåtidens förhållanden att yttrande-
friheten fick munkavle. Mot denna
åtgärd protesterade en minister,
furst Lieven, varpå tsaren bestämde
att denne minister för framtiden
skulle bära ansvaret för opassande
tidskriftsartiklar. Billiga tidskrif-
ter fick överhuvud inte existera, ty
annars hade massornas läslust kun-
nat väckas. En rad bekanta och
spridda tidskrifter förbjöds, bl. a.
»Teleskop», som 1836 tog in det
första av Tjaadajevs »Filosofiska
breV». Tidskriftens utgivare pro-
fessor Nadezjdin, som tidigare va-
rit en favorit på Avdelning III, blev
landsförvisad; censorn som inte
hade strukit artikeln blev avsatt
från sitt ämbete och från all stats-
tjänst; Tjaadajev själv blev på kej-
serlig befallning förklarad vansin-
nig. Först ett år senare fann Niko-
laj I det påkallat att åter göra ho-
nom frisk, men skriva fick han inte
längre. Redan tidigare (1832) hade
»Jevropejets» blivit förbjuden på
grund av I. V. Kirejevskijs artikel
»Det nittonde århundradet». Cen-
sorn var övertygad om att författa-
ren när han skrev om litteratur me-
nade politik. Enligt hans åsikt me-
nade Kirejevskij med »upplysning»
frihet, med »förståndsverksamheb
revolution, med »den välfunna
mittpunkten» konstitutionen. Vad
han däremot menade med »existen-
sens enhet» kunde censorn (Niko-
laj I?) inte bli klok på, men han
var övertygad om att dessa ord
måste innehålla något »illasinnat».
Nu saknade Nikolaj I inte helt
anledning att misstro diktare och
skriftställare i sitt land. Då inga
brännande politiska frågor fick
komma på tryck tillgrep man andra
medel. Man mångfaldigade dikter
och lät dem gå ur hand i hand –
bekant är att många satiriska ver-
ser av Pusjkin, Rylejev och Ler-
montov spreds på det viset – eller
också använde man omskrivningar,
när man ville ha någonting tryckt
och kunde anse censorn som till-
räckligt dum eller obildad. Så före-
kom i början av år 1847 i Peters-
burgtidskriften »Det nordiska biet»
en serie dikter av grevinnan
Rostopsjin, däribland balladen
»Tvångsäktenskapeb. En riddare
beklagade sig över sin otrogna
hustru, som förklarade sig inte
kunna älska honom eftersom hon
hade tvingats till äktenskapet. Hela
det intelligenta Petersburg fröjdade
4*-5734n
51
sig över balladen, ända tills Nikolaj
I uppdagade att med riddaren me-
nades han själv och med hans
hustru Polen. Naturligtvis lät tsa-
ren genast förbjuda »Det nordiska
biet». Då emellertid utgivaren, herr
Bulgarin, var en av tsarens trog-
naste anhängare och »Det nordiska
biet» också för övrigt var ett möns-
tergillt tsartroget blad, blev straffet
slutligen upphävt.
Efter februarirevolutionen 1848
skärptes censuren på nytt, trots att
inte heller denna omstörtning ho-
tade Ryssland. Allt tryck utom in-
bjudnings-, visit-, gratulationskort
och liknande var föremål för cen-
sur, och censorerna själva under-
kastades en sträng prövning. Det
blev förbjudet att bekantgöra några
som helst detaljer om händelserna
i Europa. Högskolor och andra ve-
tenskapliga institutioner fick bara
med censurens tillåtelse beställa
lärda verk, och importerade böcker
granskades noggrant. Till kamp
mot litteraturens skadliga »anda
och riktning» upprättade man slut-
ligen en hemlig kommitte för tryck-
alster, en övercensurmyndighet som
ställdes under ledning av den reak-
tionäre ämbetsmannen D. P. Rutur-
lin och utrustades med vittgående
fullmakter. Denna övercensurkom-
mitte hade till uppgift att än en
gång kontrollera alla redan censu-
rerade och tillåtna tryckalster, och
att övervaka och korrigera censur-
tjänstemännens verksamhet utifrån
»högre» synpunkter. Ändamålet
uppnåddes: censorerna blev ännu
ängsligare, dvs. ännu strängare.
Den tid som började var censur-
terrorns, som trängde nästan alla
utländska tidningar och böcker ut
ur Ryssland. Ett par utländska tid-
ningar fick visserligen under hela
denna tid läsas i Ryssland, så t. ex.
:tAugsburger Allgemeine,, som en-
ligt vad ledaren för Avdelning III,
Benckendorff, meddelade tsaren –
stod i rysk sold. Särskilt ivriga cen-
sorer började att stryka grekiska
och romerska storheter ur skolböc-
kerna under motiveringen att de
hade varit republikaner.
Vilka svårigheter en tidning hade
att kämpa med visas genom de
många censurinstanser som skulle
förses med korrektur. De inrikes
nyheterna gick till den allmänne
censorn, de utrikes till utrikesmi-
nisteriet, underrättelser om tsar-
familjen till kejserliga hovminis-
teriet, militärnyheter till krigsmi-
nisteriet, teaterkritik till teatercen-
suren (en underavdelning av poli-
tiska polisen), bokrecensioner till
kommitten för yttre censur, annon-
ser slutligen till polismyndigheter,
i Petersburg till överpolismästaren.
Senare begärde finans- och järn-
vägsministrarna tillsamman med
direktören för hästavelsväsendet att
publikationer som tangerade deras
ämnesområden också skulle cen-
sureras. Så skedde.
I Petersburg ville man till att
börja med, som Julius von Eckardt
berättar i sin bok :tVon Nikolai I.
zu Alexander III.:t (1881), rentav
konfiskera hela bokhandeln. I flera
– ———-~—-~- —–
månader skall man på fullt allvar
ha umgått med planer på att helt
eller delvis monopolbelägga han-
deln med böcker. I residenset
skulle det grundas en statligt ledd
centralbokhandel som kunde för-
sörja hela riket med böcker.
Detta hade naturligtvis varit en
radikal åtgärd – en åtgärd som
sedermera verkligen har genom-
förts av bolsjevikerna genom för-
statligandet av all företagsamhet,
däribland förlagsväsen och press.
Här har vi skälet till att Sovjetryss-
land egentligen inte längre behöver
någon bok- och presscensur. Om en
sådan ändå existerar, ofta maske-
rad som kommitte för översyn av
läroböcker e. d., så bildar den en
andra censur, ett högre stadium.
Det är betecknande för bolsjevis-
men att de förslag, som västerns
utrikesministrar väckte på Geneve-
konferensen 1955 om att underlätta
importen av utländska tidningar
och böcker till Sovjetunionen, blev
bryskt avvisade av den sovjetiske
utrikesministern.
Denna översikt över censuren och
dess anda under Nikolaj I:s tid kan
lämpligen avrundas med några ord
som greve A. Benckendorff, grun-
dare och mångårig ledare för Av-
delning III, skrev till tsaren år 1830,
då man trodde sig ha bemästrat
den kolera som vid tillfället här-
jade i Ryssland: ~Koleran hade
trots sina olyckliga följder ett väl-
görande inflytande på den offent-
liga meningen, emedan den vände
sinnena bort från politiska ting.:.
Utrymmet tillåter inte att ingå på
kapitlet kyrka och religion, fastän
detta är så intimt förknippat med
Rysslands kulturliv. Endast så myc-
ket skall sägas, att Nikolaj I re-
dan många år före slavofilernas
uppkomst satte likhetstecken mel-
lan det ryska och det ortodoxa.
Därför började hans russincerings-
åtgärder med ingripanden mot icke-
ortodoxa kyrkor. Russificering på
trons väg, alltså via livsåskåd-
ningen – det klingar synnerligen
bekant för våra öron. Hand i hand
därmed gick en propaganda, som
stöddes också av mycket världsliga
medel, för inträde i statskyrkan,
alltså i den ortodoxa. I de baltiska
provinserna inskränkte man sig in-
tressant nog till Livland, så att Est-
land och Kurland inte blev träffade.
För att vara objektiv vill jag
framhålla att Nikolaj I räknade an-
53
hängare och beundrare inte bara i
Ryssland utan också i utlandet. Det
var här fråga om västerns allra
mest reaktionära kretsar. Så skrev
t. ex. tysken Adolf Zando år 1851
i Hamburg en uppsats om »Ryska
förhållanden under 1850». Han me-
nade bl. a.: »Den ryska polisen är
klok, kringsynt och verksam. Den
ensam har skänkt Ryssland den ro
och säkerhet som härskar över dess
ofantliga område. Denna mäktiga
inrättning övervakar lasten, stävjar
det onda och låter intet orent och
ljusskyggt förehavande undgå sitt
vaksamma öga.» Så, ordagrant så,
kunde en västlig kommunist eller
annan bolsjevikvän ha skrivit om
Sovjetunionen. När allt kommer
omkring – är skillnaden mellan
reaktion och bolsjevism verkligen
så stor?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism