Försvaret och kansliråden
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Försvaret och kansliråden
Ett elakt förtal i Kanslihuset vill göra
gällande, att hr Palme tvingats döpa om
ecklesiastikdepartementet till utbildningsdepartementet, därför att ett antal
av hans medarbetare inte kan stava till
det förra. Naturligtvis ligger det ingen
sanning i detta. I varje fall kansliråden
är skrivkunniga. Det är ett genomgående
drag hos alla kansliråd. Inte minst i försvarsdepartementet har detta drag tydligt framträtt.
Där förekommer t.ex. ett kansliråd, hr
Ståhl, som i tidskriften Libertas meddelat, att anslagen till försvaret gott kunde nedsättas till mindre än hälften utan
att påverka försvarskapaciteten under
fem år. Vad han sagt innebär en mycket
. stark kritik av försvarsministern, som i så
fall misslett riksdagen. Men ingen har
•hört att hr Ståhl ställts till ansvar för illojalitet mot sin chef. Kanslirådets skriv- . ning var allt att döma ett beställningsarbete för finansdepartementet, och mot
detta opponerar sig inte något statsråd.
Nu h;tr två andra kansliråd hos samma
statsråd givit ut en bok. Den kallas ”Sä-
i kerhetspolitik och försvarsplanering”.
! Möjligen har den också tillkommit på
beställning, men då snarare av statsrådet
Wickman, som är mera subtil än sin äldre
kollega hr Sträng. Hr Wickman är därtilll
lteknokrat, något som hr Sträng inte ens
. vet vad det är. Kansliråden är också tek- ; nokrater. Det är därför de fått sina ber fattningar, inte på grund av någon annan
i kompetens, och, det skall gärna tilläggas,
inte bara på grund av en politisk trosbekännelse.
Deras bok skall inte tagas efter titeln,
alltså förväntas vara skriven för att sammanställa vårt behov av försvar med
vårt behov av säkerhet. Men tankegången berörs, och författarna själva menar
säkert att de är ute i försvarsvänligt syfte.
Boken talar först om säkerhetspolitik.
Sedan talar den om hur försvarets budget skall ställas upp. slutligen talar den
om hur författarna önskar se försvarets
ledning konstruerad. Vad beträffar delen
om säkerhetspolitiken skall vi här vara
kortfattade, ty vi förstår den inte. Landshövding Frithiofson, förolyckad ordfö-
rande i 1965 års försvarsutredning, älskade att omge sig med s.k. säkerhetspolitisk
expertis, en utvald samling tänkande personer som med beundrande blickar på
varandra löste av ingen tidigare förbisedda problem. Tyvärr liknade de därvid
pythian i Delfi, som sittande på en trefot pustade ut förvillande rök och gåtfullt tal om vartannat. Dock talade pythian stundom på vers, vilket experterna
undvek. För att inte bli för lätt förstådda, uppfann de i stället ett eget spr~k,
som ingenting hade att göra med den trö-
ga men begripliga kanslisvenskan. Kansliråden, fostrade i den delfiska skolan,
står dem inte efter. Med djupt allvar frå-
gar de – för att taga ett enda exempel
– ”Mot vem eller mot vad skall Sverige
försvara sig? Vilka försvarsambitioner är
rimliga med hänsyn tilllandets begränsade resurser och hur skall dessa försvarsmål formuleras i termer av säkerhetspolitisk utveckling i världen eller potentiella
angreppshot?” Ja, suckar den olycklige
62
läsaren (som visserligen trott sig veta nå-
got om den första frågan), hur skall detta
besvaras? Och varför?
Budgetdelen skall vi inte heller gå in
på. Den är oss svårbegriplig av annan
anledning: vi, som inte subventioneras av
skattebetalarnas medel, har t.ex. besvärligt nog att förstå redan varför denna tidskrifts budget går ihop. I större sammanhang skulle vi göra oss än mindre gällande. Visserligen förstår vi, ty detta kräver
endast sunt förnuft, att när författarna
uppskattar de värnpliktigas värde i den
civila produktionen till 50 kr/dag, och
när därför den totala samhällsekonomiska värnpliktskostnaden utgör 870 milj.
kr/år, och när till värnpliktsersättningar
endast anvisas 350 milj. kr, då blir en
”samhällsekonomisk merkostnad” om
520 milj. kr över, och, vilket är viktigast,
den kan alltså finansdepartementet alltid
påstå att försvaret får gratis. Så det ärenkelt. Det vore olämpligt att påpeka, att
kalkylen kanske inte håller i arbetslöshetstider. Låt oss hoppas att kansliråden
en dag får i uppdrag att flytta över sina
budgetteorier till andra objekt och att de
sätts att beräkna värdet av låt oss säga
Konsthögskolan. Förmodligen kommer
de att lyckas där också, eftersom begreppet irrationella värden tycks vara dem
helt främmande.
Den sista och viktigaste delen mynnar
i förslag, som går ut på en utvidgning av
försvarsdepartementet i en sådan omfattning, att det skalllyda under inte mindre
än två statsråd. Riksdagen föreslås egendomligt nog gå med på att kopplas bort i
försvarssammanhang. Den skall endast
bevilja årliga klumpsummor för ”program”: så och så mycket till luftförsvar,
så och så mycket till lokalförsvarsförband osv. Departementet, inte försvarsstaben, skall svara för organisation, planering, budget, utredningar, t.o.m. operationer. Ett blygt departementalt bihang
kallat Internationellt sekretariat föresvä-
var kansliråden som en kombination av
försvarsstabens sektion II och en resebyrå. Högkvarteret försvinner i nuvarande mening. Det skall under departementets ledning sköta detaljplaneringen
av programmen: någon gräns för pappersexercisen förutses ej. Förvaltningarna går bort, men också försvarsgrenarna
och deras staber. Och slutligen skall i
topporganisationen ingå fyra nya ämbetsverk, ett materielverk för att uppsuga förvaltningarna, ett utbildningsverk,
ett byggnadsverk och ett forskningsverk.
Denna bok är skriven på djupt allvar.
Den bör tagas på allvar. Den syftar till
något. Den ger uttryck för hur man ser på
försvaret, som på annat, i yngre socialdemokratiska regeringskretsar: finns
makt att utöva, får inte en bråkdel delegeras till andra, vad ordningen än kostar
i pengar och överorganisation. På försvarets område genomför man vad man kan.
Ett försvarets materielverk kommer att
beslutas i vår. Verket skall till en början
ha över 4 000 tjänstemän. Om ett par år
bör det alltså, enligt Parkinsons lag, ha
6 000. Man kan tänka sig vad utbildningsverket skall behöva och hur personaldubbleringar kommer att ske i det
oändliga. Något blir kanske till sist över
för förbanden.
På den punkten ligger den grundläggande svagheten i hela detta regleringstänkande. I en tid, då anslagen till försvaret skärs ned, borde pengarna i princip mer än någonsin utnyttjas för att förstärka de förband, som i krig skall tjänstgöra i fält. Om man minskar, som regeringen vill, på krigsorganisationen, borde vad som blir kvar utnyttjas extra effektivt. Värnpliktsutbildning och befälsutbildning är grundläggande för försvaret. För att förstärka dem kan nedskärningar på andra områden motiveras. Det
är t.ex. nu möjligt, att den regionala
stabsorganisationen tilltagits för stor, i
varje fall för fredsbehovet. De nya förslagen skulle därutöver leda till en central topporganisation med från början inbyggd elefantsjuka.
63
Socialdemokraterna har ensamma brutit den politiska freden i försvarsfrågan,
detta för att tillfredsställa sin egen radikala vänster. De har ensamma ansvaret
för att försvarskraften år från år urholkas. De har ensamma ansvar för att flottiljer läggs ned, för att modern materiel
inte kan utnyttjas. De lägger i vår också
fram sitt eget, försämrade förslag till
långtidsplanering. Verkningarna av deras politik kommer att sträcka sig långt
fram i tiden. En försvarsminister i en
borgerlig regering kommer att få den
hårda uppgiften att tvingas ompröva allt
från grunden, att fastställa vad försvaret
nu är värt, att långsamt bygga upp och
förstärka. Till hans hjälp kommer ej att
behövas några nya ämbetsverk. Han behöver ett förtroendefullt samarbete med
ett gärna förminskat, men fungerande
högkvarter under fast ledning.
Ett elakt förtal i Kanslihuset vill göra
gällande, att hr Palme tvingats döpa om
ecklesiastikdepartementet till utbildningsdepartementet, därför att ett antal
av hans medarbetare inte kan stava till
det förra. Naturligtvis ligger det ingen
sanning i detta. I varje fall kansliråden
är skrivkunniga. Det är ett genomgående
drag hos alla kansliråd. Inte minst i försvarsdepartementet har detta drag tydligt framträtt.
Där förekommer t.ex. ett kansliråd, hr
Ståhl, som i tidskriften Libertas meddelat, att anslagen till försvaret gott kunde nedsättas till mindre än hälften utan
att påverka försvarskapaciteten under
fem år. Vad han sagt innebär en mycket
. stark kritik av försvarsministern, som i så
fall misslett riksdagen. Men ingen har
•hört att hr Ståhl ställts till ansvar för illojalitet mot sin chef. Kanslirådets skriv- . ning var allt att döma ett beställningsarbete för finansdepartementet, och mot
detta opponerar sig inte något statsråd.
Nu h;tr två andra kansliråd hos samma
statsråd givit ut en bok. Den kallas ”Sä-
i kerhetspolitik och försvarsplanering”.
! Möjligen har den också tillkommit på
beställning, men då snarare av statsrådet
Wickman, som är mera subtil än sin äldre
kollega hr Sträng. Hr Wickman är därtilll
lteknokrat, något som hr Sträng inte ens
. vet vad det är. Kansliråden är också tek- ; nokrater. Det är därför de fått sina ber fattningar, inte på grund av någon annan
i kompetens, och, det skall gärna tilläggas,
inte bara på grund av en politisk trosbekännelse.
Deras bok skall inte tagas efter titeln,
alltså förväntas vara skriven för att sammanställa vårt behov av försvar med
vårt behov av säkerhet. Men tankegången berörs, och författarna själva menar
säkert att de är ute i försvarsvänligt syfte.
Boken talar först om säkerhetspolitik.
Sedan talar den om hur försvarets budget skall ställas upp. slutligen talar den
om hur författarna önskar se försvarets
ledning konstruerad. Vad beträffar delen
om säkerhetspolitiken skall vi här vara
kortfattade, ty vi förstår den inte. Landshövding Frithiofson, förolyckad ordfö-
rande i 1965 års försvarsutredning, älskade att omge sig med s.k. säkerhetspolitisk
expertis, en utvald samling tänkande personer som med beundrande blickar på
varandra löste av ingen tidigare förbisedda problem. Tyvärr liknade de därvid
pythian i Delfi, som sittande på en trefot pustade ut förvillande rök och gåtfullt tal om vartannat. Dock talade pythian stundom på vers, vilket experterna
undvek. För att inte bli för lätt förstådda, uppfann de i stället ett eget spr~k,
som ingenting hade att göra med den trö-
ga men begripliga kanslisvenskan. Kansliråden, fostrade i den delfiska skolan,
står dem inte efter. Med djupt allvar frå-
gar de – för att taga ett enda exempel
– ”Mot vem eller mot vad skall Sverige
försvara sig? Vilka försvarsambitioner är
rimliga med hänsyn tilllandets begränsade resurser och hur skall dessa försvarsmål formuleras i termer av säkerhetspolitisk utveckling i världen eller potentiella
angreppshot?” Ja, suckar den olycklige
62
läsaren (som visserligen trott sig veta nå-
got om den första frågan), hur skall detta
besvaras? Och varför?
Budgetdelen skall vi inte heller gå in
på. Den är oss svårbegriplig av annan
anledning: vi, som inte subventioneras av
skattebetalarnas medel, har t.ex. besvärligt nog att förstå redan varför denna tidskrifts budget går ihop. I större sammanhang skulle vi göra oss än mindre gällande. Visserligen förstår vi, ty detta kräver
endast sunt förnuft, att när författarna
uppskattar de värnpliktigas värde i den
civila produktionen till 50 kr/dag, och
när därför den totala samhällsekonomiska värnpliktskostnaden utgör 870 milj.
kr/år, och när till värnpliktsersättningar
endast anvisas 350 milj. kr, då blir en
”samhällsekonomisk merkostnad” om
520 milj. kr över, och, vilket är viktigast,
den kan alltså finansdepartementet alltid
påstå att försvaret får gratis. Så det ärenkelt. Det vore olämpligt att påpeka, att
kalkylen kanske inte håller i arbetslöshetstider. Låt oss hoppas att kansliråden
en dag får i uppdrag att flytta över sina
budgetteorier till andra objekt och att de
sätts att beräkna värdet av låt oss säga
Konsthögskolan. Förmodligen kommer
de att lyckas där också, eftersom begreppet irrationella värden tycks vara dem
helt främmande.
Den sista och viktigaste delen mynnar
i förslag, som går ut på en utvidgning av
försvarsdepartementet i en sådan omfattning, att det skalllyda under inte mindre
än två statsråd. Riksdagen föreslås egendomligt nog gå med på att kopplas bort i
försvarssammanhang. Den skall endast
bevilja årliga klumpsummor för ”program”: så och så mycket till luftförsvar,
så och så mycket till lokalförsvarsförband osv. Departementet, inte försvarsstaben, skall svara för organisation, planering, budget, utredningar, t.o.m. operationer. Ett blygt departementalt bihang
kallat Internationellt sekretariat föresvä-
var kansliråden som en kombination av
försvarsstabens sektion II och en resebyrå. Högkvarteret försvinner i nuvarande mening. Det skall under departementets ledning sköta detaljplaneringen
av programmen: någon gräns för pappersexercisen förutses ej. Förvaltningarna går bort, men också försvarsgrenarna
och deras staber. Och slutligen skall i
topporganisationen ingå fyra nya ämbetsverk, ett materielverk för att uppsuga förvaltningarna, ett utbildningsverk,
ett byggnadsverk och ett forskningsverk.
Denna bok är skriven på djupt allvar.
Den bör tagas på allvar. Den syftar till
något. Den ger uttryck för hur man ser på
försvaret, som på annat, i yngre socialdemokratiska regeringskretsar: finns
makt att utöva, får inte en bråkdel delegeras till andra, vad ordningen än kostar
i pengar och överorganisation. På försvarets område genomför man vad man kan.
Ett försvarets materielverk kommer att
beslutas i vår. Verket skall till en början
ha över 4 000 tjänstemän. Om ett par år
bör det alltså, enligt Parkinsons lag, ha
6 000. Man kan tänka sig vad utbildningsverket skall behöva och hur personaldubbleringar kommer att ske i det
oändliga. Något blir kanske till sist över
för förbanden.
På den punkten ligger den grundläggande svagheten i hela detta regleringstänkande. I en tid, då anslagen till försvaret skärs ned, borde pengarna i princip mer än någonsin utnyttjas för att förstärka de förband, som i krig skall tjänstgöra i fält. Om man minskar, som regeringen vill, på krigsorganisationen, borde vad som blir kvar utnyttjas extra effektivt. Värnpliktsutbildning och befälsutbildning är grundläggande för försvaret. För att förstärka dem kan nedskärningar på andra områden motiveras. Det
är t.ex. nu möjligt, att den regionala
stabsorganisationen tilltagits för stor, i
varje fall för fredsbehovet. De nya förslagen skulle därutöver leda till en central topporganisation med från början inbyggd elefantsjuka.
63
Socialdemokraterna har ensamma brutit den politiska freden i försvarsfrågan,
detta för att tillfredsställa sin egen radikala vänster. De har ensamma ansvaret
för att försvarskraften år från år urholkas. De har ensamma ansvar för att flottiljer läggs ned, för att modern materiel
inte kan utnyttjas. De lägger i vår också
fram sitt eget, försämrade förslag till
långtidsplanering. Verkningarna av deras politik kommer att sträcka sig långt
fram i tiden. En försvarsminister i en
borgerlig regering kommer att få den
hårda uppgiften att tvingas ompröva allt
från grunden, att fastställa vad försvaret
nu är värt, att långsamt bygga upp och
förstärka. Till hans hjälp kommer ej att
behövas några nya ämbetsverk. Han behöver ett förtroendefullt samarbete med
ett gärna förminskat, men fungerande
högkvarter under fast ledning.