Print Friendly, PDF & Email

Forskning

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FORSKNING
FRÅN KAIROGENIZAN TILL ÖKENGROTTORNA
Hebreiskans studium förr och nu
ÅR 1506, för jämnt 450 år sedan,
gav den lärde tyske humanisten
Johann Reuchlin ut ett litet arbete
i tre böcker med titeln »De rudimentis Hebraicis». Genom denna
nog så ofullkomliga framställning
av hebreiskans grammatik och ordskatt öppnades dörren till studiet
av Gamla testamentets grundspråk
vid Europas lärosäten. Dittills var
det hebreiska studiet en rent judisk disciplin, som bedrevs särskilt
intensivt i Spanien och Frankrike,
först med arabiska, senare med nyhebreiska som litterärt medium.
Sin höjdpunkt nådde detta filologiska författarskap med David
Kimchi (död 1235) . Han tillhörde
en litterärt produktiv sydfransk
judesläkt och skrev bl. a. en hebreisk grammatik och ett utförligt
lexikon, vilka båda blev normgivande för hebreiskans studium under flera århundraden. Nu, i och
med Reuchlins initiativ, upphörde
studiet av Gamla testamentets text
och språk att vara en specifikt judisk angelägenhet och blev en uppgift även för kristna exegeter och
filologer.
Av professor OSCAR LöFGREN
Reformatorerna var från början
i arbetet på bibelns översättning
och utläggning medvetna om betydelsen av Hebraea veritas »den
hebreiska sanningen», i motsats till
det dominerande inflytande som
inom medeltidskyrkan utövades av
de gamla översättningarna till grekiska och latin, Septuaginta och
Vulgata. Denna tendens ledde till
det tridentinska kyrkomötets beslut år 1546 om Versio Volgata som
katolska kyrkans officiella bibeltext. Gentemot denna autoritära
tendens fullföljde Luther och Melanchton linjen från fornkyrkans
stora textforskare Origenes och
Hieronymus, en linje som senare
hade brutits.
Även för den utombibliska, senjudiska litteraturen på hebreiska
och arameiska fick Reuchlin stor
betydelse genom sitt toleranta utlåtande om förhållandet till judarnas skrifter. Visserligen fick hans
antagonist, den från judendomen
övergångne dominikanen Pfefferkorn, i sista hand påvens stöd i sitt
konfiskatoriska ·nit. Men den redan
påbörjade aktionen mot judarnas
64
handskrifter och böcker blev hejdad, och därmed räddades oersättliga litterära värden.
Det hebreiska boktrycket hade
startat tidigt i Italien. Redan 1488
utkom hela Gamla testamentet.
Luther använde för sin bibelöversättning en Brescia-upplaga, tryckt
1494. Talmudtraktater utgavs sedan 1484 i Soncino och Pesaro. En
osjälvisk insats för den judiska litteraturens spridning gjorde holländaren Daniel Bomberg i Venedig.
Mellan åren 1515 och 1538 gav den
kristne köpmannen ut 186 texter
på hebreiskt alfabet, men satte därvid till hela sin förmögenhet, fyra
millioner i guld.
Knappt hade Bomberg med hjälp
av sina korrektorer, de till kristendomen omvända judiska lärda, Felix Pratensis och Jakob Ben Chajjim, avslutat jättearbetet med
tryckningen av Talmud, förrän
man grep sig an med den s. k. rabbinbibeln, dvs. Gamla testamentet
med olika utläggningar. Den utkom
1524-25 i fyra folioband. Om den
höga kvaliteten hos denna upplaga,
som dock genomgående vilar på
unga handskrifter, vitlnar bäst det
faktum att Ben Chajjims text dominerat alla följande editioner av
den hebreiska bibeln fram till1929.
Först då, för tredje upplagan av
Kittels Biblia Hebraica, lades en bestämd handskrift av god kvalitet
och relativt hög ålder till grund.
Valet föll på en Leningradhandskrift, kopierad år l 008. Även så
är den reella skillnaden obetydlig
och inskränker sig till några ortografiska detaljer. Så fast och enhetlig var redan på 900-talet Gamla
testamentets text, som judiska
skriftlärda, de s. k. masoreterna,
fixerade på 600- och 700-talet genom ett sinnrikt vokaliseringssystem.
Det hebreiska språkstudiet vid
universiteten var länge närmast en
teologisk angelägenhet. Även de
professurer i orientaliska språk
som upprättades bl. a. i Uppsala
tillkom närmast för studiet av bibeln och dess översättningar. En
passus ur 1655 års konstitutioner
för Uppsala universitet bekräftar
detta, men visar också en lovvärd
strävan till allsidighet. Där nämns
utom hebreiskan: kaldeiska (numera kallad bibelarameiska), targumiska, syriska, arabiska och
rabbinska (dvs. nyhebreiska). Jag
nämner inom parentes att den av
von Schlözer 1781 präglade termen
semitiska språk infördes vid detta
lärosäte drygt ett århundrade senare, år 1874, medan Lunds universitet alltjämt fasthåller vid den
föråldrade benämningen »österländska språk».
Först i början av 1800-talet frigjorde den tyske teologen Wilh.
Gesenius den hebreiska filologien
och ställde den på en fast vetenskaplig grund genom sin grammatik, sin Handwörterbuch och sin
Thesaurus. Forskningens framsteg,
särskilt på etymologiens område,
har medfört en lång rad bearbetningar av Gesenius’ handböcker,
men än idag svävar hans ande över
det hebreiska språkstudiet.
Den jämförande historiska språkforskningen, som kring sekelskiftet höll sitt intåg inom semilistiken
främst tack vare Carl Brockelmann,
framkallade nya grammatiska bearbetningar av stoffet. stora förtjänster inlades på detta gebit av
min företrädare i Göteborg, Pontus
Leander. Den stort upplagda Hebräische Grammatik som han utarbetade tillsammans med tysken
Hans Bauer fullföljdes tyvärr icke
utöver ljud- och formläran. Först
i detta årtionde har vi fått en efter
konsekvent språkhistorisk metod
uppbyggd hebreisk grammatik med
utförlig syntax, tack vare min företrädare i Uppsala, H. S. Nyberg.
1955 års reform av den svenska
teologiska utbildningen, med slopande av teologisk-filosofisk examen, flyttade den numerära tyngdpunkten i hebreiskans studium från
humanistisk till teologisk fakultet.
Detta innebär principiellt en återgång till förhållandena under 1600-
och 1700-talet. Den solida filologiska grundval för exegetiska studier som garanterades av teologiskfilosofisk examen kan omöjligen
hinna läggas under den starkt komprimerade teologiska studiegången.
Jag är övertygad om att sista ordet
ännu inte sagts i penna fråga. Exegetikens och den semitiska filologiens gemensamma intressen bör
här kunna samordnas.
Under fyra av de fyra och ett
halvt århundrade som gått, sedan
65
Reuchlin tog sitt betydelsefulla initiativ, har det hebreiska studiets
förutsättningar varit i hög grad
statiska. Omfånget av den klassiska
hebreiska litteraturen- dvs. Gamla
testamentet enligt dess på 100-talet
e. Kristus fixerade kanon – har
inte nämnvärt berikats genom de
arkeologiska utgrävningarna sedan
1800-talets mitt. Dessa har endast
skänkt oss några korta inskrifter
och ostrakatexter. Den gammaltestamentliga textens ovanliga fasthet
i detaljer – i sista hand ett verk
av masoretfamiljen Ben Aseher i
Tiberias – hade inte rubbats. Inga
äldre manuskript till Gamla testamentet hade påträffats än de på
800- och 900-talet skrivna mönsterhandskrifterna av Ben Aschers
skola. Den totala frånvaron av litterära texter från syro-feniciskt
och äldre kanaaneiskt kulturområde gjorde att hebreiskan både
litterärt och språkligt framstod som
en tämligen isolerad företeelse.
Sedan sekelskiftet har detta statiska läge radikalt förändrats genom en rad lyckosamma fynd eller
fyndkomplex. De är, i kronologisk
ordning: texterna från genizan i
Kairo, vidare de alfabetiska kilskriftstexterna från Ras Schamra,
slutligen grottfynden i Judaöknen.
Tack vare dessa var för sig epokbildande upptäckter kännetecknas
läget inom den hebreiska sektorn
av semilistiken nu av en stark utveckling och progressivitet.
Många viktiga fynd, ej minst
inom handskriftsforskning och ar- 66
keologi, kan nied rätta räknas till
>Slumpens skördar». Någon gång
är man frestad att tala om »slarvets skördar», såsom då vederbö-
rande under åi”hundraden glömt att
röja ur en geniza, en skräpkammare, tillhörig en liten synagoga i
Kairo. I det fönsterlösa utrymmet,
som bara kunde nås på en stege,
hade samlats en mängd söndriga
texter, handskrivna ·och i mindre
utsträckning även tryckta. Rätteligen borde de heliga texterna ha
behandlats enligt gammal judisk
sed, som föreskriver högtidligt jordande för att ttndvika profanering.
Kort före sekelskiftet visade det sig,
att den dittills· nästan helt bortglömda skräpkammaren i verkligheten var en skattkammare.
Solomon Schechter, som då var
lektor i talmudiska vid. uriiversiteteU Cambridge, har förtjänsten av
att genizans smutsiga och brokiga
innehåll blev tillvarataget och ordnat. Hela antalet större och mindre
fragment uppgår till ca 200 000,
varav huvudparten gått till Cambridge. Där förvaras 160 lådor, av
vilka en fjärdedel innehåller bibeltexter, en åttondel arabiska dokument. Resten: består av utombibliska texter på hebreiska· eller arameiska. Eri avsevärd del av materialet väntar ännu på bearbetning.
Mest uppseende väckte en rad
fragment av Jesus Syraks bok på
hebreiska, alltså originalet till den
bland Gamla testamentets apokryfer ingående grekiska översättningen. En annari riyhet, vars verkliga betydelse först på sistone blivit klarlagd, var några sidor ur en
okänd skrift från en senjudisk sekt,
bäst känd under namnet »Damaskusskriftem. Den största principiella betydelsen fick dock genizan
för kännedomen om masoreternas
verksamhet. Efter ett omfattande
och mödosamt studium av gamla
bibelfragment kunde tysken Paul
Kahle i sina arbeten »Masoreten des
Ostens» och »Masoreten des Westens» kasta helt nytt ljus över det
äldsta arbetet på den hebreiska
konsonanttextens vokalisering och
påvisa olika system som varit i
bruk vid masoretskolorna i Palestina och Babylonien, innan skolan
i Tiberias tog hem segern. Man var
därmed kommen ett långt stycke
närmare vokalisationens första fas
på 600-talet e. Kr. Konsonanttexten
framstod däremot i genizafragmenten alltjämt som oföränderligt fast
och enhetlig, och till lösningen av
dess texthistoriska gåta kunde genizan endast ge obetydliga bidrag.
Det skulle dock endast dröja några
årtionden, innan man kunde tränga
bakom den »järnridå» som tycktes
dragen för bibeltextens tidigare
öden.
1949 koin som en blixt från klar
himmel de första nyheterna om
upptäckten två år tidigare av hebreiska bokrullar och fragment i
en liten grotta nära Döda havet.
största överraskningen var den
kompletta Jesajarulle och den nästan fullständigt bevarade regel för
en· judisk asketisk sekt från tiden
omkring Kristi födelse som räddades åt vetenskapen ur skyddande
lerkrukor tack vare arabiska herdar. Som mina läsare säkerligen
vet, har detta fynd fått en fortsättning, ja, flera fortsättningar i
andra grottor inom Judaöknen och
kring kvarlevorna av det förkristliga kloster där detta bibliotek varit uppställt, studerats och till stor
del helt visst även skapats. Vid de
nu slutförda utgrävningarna av
ruinen, som av araberna kallas
Qumrän, har man funnit rester av
samfundets scriptoriurn, med skrivpulpeter och bläckhorn med torkat
bläck.
Medlemrnarna av detta judiska
>nya förbund» har levat i egendomsgemenskap, under fastor, reningar och gemensamrna måltider
med bröd och vin. starka skäl talar för att vi här återfunnit högkvarteret för den tredje stora senjudiska sekten – jämte fariseer
och sadduceer – de s. k. essenerna
eller esseerna. Dessa nämns inte i
Nya testamentet men beskrivs
ganska utförligt av Josefos, ja
t. o. m. av romaren Plinius d. ä. i
hans Historia naturalis. Den tidigare nämnda Damaskusskriften
stammar utan tvekan från samma
~
sekt, man har funnit rester av flera
·.· exemplar i grottorna.
De fulla konsekvenserna ur
! denna märl(liga fyndserie kan ännu
inte dragas, varken ideologiskt, litterärt eller språkligt. Materialet är
ännu till stor del obearbetat, även
om de viktigaste texterna nu torde
67
vara i huvudsak kända. Jag skall
här endast framhålla några väsentliga fakta för hebreiskans del.
För första gången har vi nu fått
tillgång till hebreiska bibeltexter
från århundradena närmast före
och århundradet efter Kristi fö-
delse. Den fullständiga Jesajarullen
dateras allmänt till 100-talet f. Kr.
och är därmed ungefär ett årtusende äldre än de äldsta tidigare
kända handskrifterna. Flertalet
texter torde vara skrivna mellan
100 f. Kr. och 70 e. Kr., då kriget
mot rornarna och Jerusalems fall
tvang den essenska kolonien att
överge sitt kloster i Qurnrän och
deponera sitt bibliotek och sin förmögenhet i gömställen i grannskapet. Detta bibliotek har varit välförsett med bibeltexter. Nästan alla
kanoniska böcker är företrädda
bland fragmenten, särskilt talrikt
de fem Moseböckerna och profeterna. Texten saknar helt vokaler,
är skriven i kolumner på skinn och
har – i motsats till de grekiska
och latinska majusklerna – mellanrum mellan orden.
Den konsonanttext som sedermera vokaliserades av masoreterna
har i flertalet texter återfunnits i
just samrna form redan på detta
tidiga stadium, fem eller sex århundraden före början av rnasoreternas verksamhet. Den kan alltså
med säkerhet påstås vara en ursprunglig textforrn, som tack vare
strängaste skrivardisciplin bevarats
oförändrad genom århundraden.
Hypotesen om en allmän revision
68
av Gamla testamentets text ungefär samtidigt med faststäBandet av
kanon på 100-talet e. Kr. förlorar
därmed all sannolikhet.
I ett avsevärt antal texter har vi
å andra sidan fått belägg för en i
detaljer avvikande textform, med
annan ortografi och tydlig anknytning till den i Septuaginta förutsatta traditionen. Den fullständiga
Jesajarullen tillhör denna, om man
så vill, folkligare texttyp som i
många fall kan korrigera den masoretiska texten men i stort sett är
den underlägsen i fasthet och precision. Vi skulle alltså här ha ett
förstadium resp. en parallell till
den alexandrinska textform som
kodifierades i grekisk översättning
under Ptolemeerna till tjänst för
de helleniserade judarna i Egypten.
Den starkt begränsade litteraturen på klassisk hebreiska har genom grottfynden fått avsevärda tillskott. Bland dessa märkas: a) den
redan nämnda Samfundsordningen,
med regler för det :mya förbundets»
församling och noga graderade
straff för olika förseelser; b) en
samling lovpsalmer i nära efterbildning av mönster från Psaltaren; c) en av nationellt patos fylld
skrift, kallad »Striden mellan ljusets och mörkrets barn», dvs. mellan fromma och gudlösa. Alla dessa
texter har nyligen utgivits. En särskild grupp utgöres av kommentarer till bibliska böcker. Nästan helt
bevarad är en kuriös kommentar
till profeten Habackuk, med tilllämpningar på samtiden och »rätt- ———— —
färdighetens lärare». Denne synes
vara sektens stiftare eller ledare,
som misshandlats av den officiella
judendomens överhuvud i Jerusalem. Fragment finns av liknande
utläggningar till Jesaja, Nahum,
Mika och Psaltaren. Den förut vanliga uppfattningen att judarna först
under medeltiden börjat kommentera Gamla testamentet vederlägges
klart av dessa fakta. Man har också
påträffat parafraser av bibelböcker, närmast motsvarande den i den
senjudiska litteraturen vanliga kategorien »midrasch». En nyligen
med svårighet öppnad rulle visade
sig innehålla en parafras till en del
av l Mosebok, i detta fall var språ-
ket dock arameiska. Men till den
flitigt studerade 5 Mosebok finns
en hebreisk parafras. Fragment av
Henoks bok och Jubileernas bok,
om vilkas grundspråk man tvistat,
visar att de författats på hebreiska.
Hebreiskan skulle enligt allmänt
vedertagen uppfattning ha upphört
att talas i Palestina efter judarnas
återkomst från Babylon, där de lärt
sig arameiska, som omkring denna
tid blev kanslispråk vid perserhovet På Jesu tid skulle arameiskan
helt ha segrat. Mot denna uppfattning har nyligen prof. Birkeland i
Oslo opponerat i en skrift. Han
förfäktar där att Jesus talade hebreiska till det enkla folket, inte
arameiska som var överklassens
och de bildades språk. Bland grotttexterna har man funnit ett antal
arameiska texter, men de är relativt få. Hebreiskan dominerar
starkt. Vad som är viktigare: ännu
under det andra judiska upprorets
tid ca 130 e. Kr. skriver man hebreiska både i privatbrev och affärsdokument. I en grotta mitt inne
i Judaöknen har man hittat en liten papyrusbiljett skriven av upprorsledaren Ben Koseba. Dennes
namn har i traditionen förändrats,
antingen i förhärligande syfte till
Bar Kochba »stjärnans son» i anknytning till ett bekant bibelställe,
eller också med nedsättande tendens till »lögnens son» Ben Kozeba,
efter hans misslyckande och fall.
Denna papyrus och några affärsdokument från samma plats är avfattade på hebreiska, vilket ger ett
oväntat stöd åt tesen om hebreiskans kvarlevande i folkliga sammanhang.
Den hebreiska paleografien har
kommit i en helt ny situation. Tidigare fanns bara ett fåtal korta
inskrifter eller amuletter bevarade
från tiden närmast före och efter
Kristi födelse. Nu äger vi ett rikt
material, där man kan följa bokskriftens utveckling under mer än
två århundraden, och vi har nu avsevärt större möjlighet till datering
på paleografiska kriterier. De gjorda
tidsbestämningarna har också i
stora drag bekräftats vid kontroll
med radiumhaltigt kol, applicerad
på de linnehöljen som skyddat bokrullarna.
Den fullständiga Jesajatexten
uppvisar en egenartad ortografi,
som gör intryck av att vara synnerligen ålderdomlig. Det frikostigare
r——–
69
bruket av s. k. vilbokstäver, t. ex.
av Waw för att beteckna u eller o.
Jod för att antyda i eller e, gör det
möjligt att konstatera, att uttalet
vid denna tid (150 f. Kr. eller tidigare) på åtskilliga punkter avvikit
från den tradition som fixerades av
masoreterna i Tiberias åtta eller nio
århundraden senare. Förhållandet
exemplifieras enklast i namnen sodom och Gomorra. Dessa namnformer har av oss övertagits från Septuagintas grekiska former ~Oöo~-ta
och r6~-tOQQU· Den masaretiska traditionen läser däremot Sedom och
‘Amora, med mycket kort vokal i
första stavelsen. Jesajarullen har
i båda fallen Waw efter första konsonanten, vilket pekar mot samma
uttal som i grekiskan, med o i
första stavelsen.
Åtskilliga problem i den hebreiska ljud- och formläran torde få
tas upp till ny prövning i belysning
av det nya materialet. Ett annat
värdefullt hjälpmedel har kommit
i dagen, dels i form av genizafragment, dels i en palimpsesthandskrift tillhörig Biblioteca Ambrasiana i Milano. Det rör sig om rester av Origenes’ stora sexkolumniga
bibelverk Hexapla, vars andra kolumn innehöll den hebreiska texten i grekisk omskrift. Sedan femtio år har den lärde prefekten för
Vatikanbiblioteket, kardinal Giovanni Mercati, arbetat på att dechiffrera de 150 verser ur Psaltaren som stått att läsa på palimpsesten i Ambrosiana. 1943 gjorde den
danske sogneprästen Einar Brönno
70
dessa fragment av Origenes’ transkription till föremål för en ingå-
ende undersökning av hebreiskans
morfologi och vokalism.
De nya texterna från ökengrottorna utfyller stora luckor i vår
kännedom om den hebreiska litteraturens historia under tiden från
mackabeerna fram till katastrofen.
Efter. denna segrade den ortodoxa
lagfromheten med sitt snäva kanonbegrepp i Palestina över mera
vidsynta riktningar, som kanske
delvis attraherades av kristendomen. Därmed uppkom en förutsättning för den falska föreställningen om ett senjudiskt litterärt
vakuum, som inom fornkyrkan
korrigerades av de i den alexandrinska kanon upptagna apokryferna, men som i modern tid fått
stöd av det godtyckliga slopandet
av samma apokryfer i våra handupplagor av bibeln. I ljuset av
grottexterna framstår perioden närmast före vår tideräknings början
som både religions- och litteraturhistoriskt synnerligen betydande.
Det essenska bibliotek vars rester åstadkommit denna nyorientering kan möjligen, av vissa fakta
att döma, en gång tidigare ha utövat ett viktigt inflytande. I ett
brev från en syrisk biskop till hans
ämbetsbroder berättas omkr. år
800 att hebreiska handskrifter nå.:.
gon tid förut hittats i grottor söder
om Jeriko. I den arabiska litteraturen, både den judisk-arabiska och
muhammedanska, omnämnes en
judisk :.grottsekb (al-Maghåriyya)
med speciellt intresse för kronologiska frågor, som fått sitt namn av
att dess heliga skrifter förvarats i
grottor. Nu är ett typiskt drag i
Jubileernas bok just dess egenartade kronologiska system. slutligen
finns en möjlighet, att den riktning
inom senjudendomen som brukar
kallas karcer eller karaiter, dvs.
:.läsare:., därför att de i motsats till
den rabbinska talmudjudendomen
endast erkänner Gamla testamen- ·
tets auktoritet, fått sina impulser
från samma hålL Den av Anan ben
David omkr. 760 igångsatta :.läsarrörelsen:. tycks ha gått som en väckelse genom judendomen, och möjligt är att dess biblicism legat bakom
masoreternas senare verksamhet.
Att Kairogenizan tillhörde just en
karaitisk synagoga är väl närmast
en tillfällighet. Hur som helst så
aktualiseras här intressanta sammanhang, som behöver närmare
utredas.
Jag underströk nyss den relativa
isolering som präglat hebreiskans
ställning inom den nordvästsemitiska språkgruppen. En avsevärd
förändring inträdde därvidlag på
1930-talet tack vare fynden i Ras
Schamra, en övergiven hamn på
Nordsyriens kust. Här låg fordom
staden Ugarit, som mot slutet av
andra årtusendet f. Kr. ödelades
mitt i sin blomstring av de s. k.
sjöfolken, som då drog härjande
ned genom Syrien och Kanaan, för
att med knapp nöd hejdas vid gränsen till Egypten av Ramses III. Ur
Ugarits ruiner har fransmännen
grävt fram mängder av lertavlor
med kilskrift av ett annat slag än
den välkända mesopotamiska, där
varje tecken motsvarar en stavelse.
Här användes ett verkligt alfabet
av samma princip som det feniciska eller hebreiska, med ett tecken för varje konsonantljud. Det
finns t. o. m. en ansats till vokalbeteckning. Ugaritiskan är ett västsemitiskt språk, nära besläktat med
feniciskan och hebreiskan, men ursprungligare i fonetiskt avseende.
Inflytelser från östsemitiskan spå-
ras här i högre grad än i det sydligare belägna Kanaan, inte endast
i skrifttekniken utan också på
grammatiskt och lexikaliskt område.
Ras Schamrafyndens höjdpunkt
är de omfångsrika mytologiska texter som grävts fram ur ruinerna av
ett Baaltempel. De kompletterar på
ett lyckligt sätt de sparsamma upplysningar om den feniciska mytologien som förmedlats på grekiska
genom Philon av Byblos. Kilskriftstavlorna från Ugarit visar oss ett
brokigt nordsyriskt panteon, med
delvis kända, delvis helt nya gudomligheter, ofta i dramatisk fejd
inbördes. Vi möter också dikter om
heroer, vilkas öden skildras i en
episk stil som påminner om Gilgamescheposet. Detaljtolkningen är
tyvärr i många fall oviss och svä-
vande, trots att skriften snabbt blev
dechiffrerad. Beröringspunkter med
Gamla testamentet är påtagliga,
men väsentligen av formell art.
Den hos profeten Hesekiel omta- 71
lade vise Daniel, som inte bör förväxlas med Danielbokens hjälte,
återfinnes här jämte sin son Aqhat
som huvudperson i ett längre,
ganska väl bevarat epos. Betydelsen av denna sakrala litteratur,
som måste ha uppkommit före mitten av andra årtusendet f. Kr., ur
litterär och allmänt kulturhistorisk
synvinkel behöver inte närmare
motiveras. Den nordsyriska miljön
kan näppeligen ha skilt sig alltför
mycket från den kanaaneiska kulturmiljö, som mötte hebreerna vid
deras framträdande på historiens
scen.
Genizatexterna, den ugaritiska
litteraturen och grottfynden vid
Döda havet har således gett studiet
av hebreiskan och dess litteratur
nytt material, nya utgångspunkter,
nya perspektiv och problemställningar. Sällan eller aldrig torde ett
dött språk på femtio år ha fått villkoren för sitt studium så avsevärt
ändrade och förbättrade. Frånsett
den redan inledda raden av nya
texteditioner blir de mest påtagliga
följderna säkerligen nya eller omarbetade grammatiska och lexikaliska framställningar. Vi torde
också längre fram, då bearbetningen av Qumränfragmenten slutförts, kunna vänta en grundlig revision av den beprövade Kittelska
studiebibeln, där materialet från
ökengrottorna lämnat sitt väsentliga bidrag till komplettering av
det tidigare så torftiga hebreiska
variantmaterialet Och detta torde
i sin tur kraftigt understryka vik- 72
ten av fortsatt arbete för att tillgodose det inom den kristna kyrkan alltid levande behovet av en
förbättrad bibelöversättning.
Då jag nyss betecknade hebreiskan som ett dött språk, var detta
näppeligen fullt korrekt. Den klassiska hebreiskan dog visserligen ut
som talat språk senast i samband
med den nationella katastrofen 70
-130 e. Kr. Nyhebreiskan, sådan
den möter oss i Mischna och Midrasch, anses allmänt vara ett konstlat, lärt idiom, liksom latinet var
under medeltiden. Om det förr har
hänt att ett dött språk blivit levande, att det uppväckts ur en lång
slummer, är mig inte bekant. Det
skulle i så fall innebära något av
ett under. För hebreiskans del har
ett sådant under skett, tack vare
en nationell hänförelse och viljekoncentration utan motstycke. sedan knappt ett årtionde – närmare
bestämt maj 1948 – är hebreiska,
eller kanske rättare israeliska, staten Israels officiella språk som talas och förstås av alla israeler,
alltså ett levande språk, om också
uppväckt på konstlad väg – en
drivhusblomma i språkens brokiga
örtagård.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism