Print Friendly, PDF & Email

Forskning

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FORSKNING
JARLDÖMENA I VÄSTERHAVET OCH ÖSTERSJÖN
Av professor GERHARD HAFSTRöJI
Den norske riksarkivarien Asgaut
Steinnes har genom sin banbrytande
undersökning •Game! norsk skatteskipnad• klarlagt de norska ledungsskatternas sammansättning och deras
samband med utfärdsledungen. Med
ledning härav har han också lyckats
förklara den gamla indelningen av de
norska skattelanden i väster. I nedanstående artikel har professorn i rättshistoria vid Lunds universitet Gerhard
Hafström uppvisat en nära släktskap
mellan de norska såsom jarldömen
organiserade skattlanden och svearnas jarldöme i Östersjön, nämligen
Gotland. Professor Hafström har också uppvisat, att släktskap föreligger
mellan de tusenåriga kapellen på de
norska öarna och de äldsta uppländska
kapellen, de s. k. tolftakyrkorna, och
därmed lämnat ett nytt bidrag till
frågan om kristnarrdet av de nordiska
folken.
DE NORSKA skattlanden ute i Västerhavet voro Orkneyöarna, shetlandsöarna och Hebriderna jämte
den i Irländska sjön belägna ön
Man. Enligt de norska sagorna förvaltades de av kungliga jarlar och
voro alltså s. k. jarldömen. Av uppburna skatter tillföllo två tredjedelar den norske konungen och en
tredjedel jarlen.
Härutinnan förelåg överensstämmelse med Sveakonungens skattland i Östersjön, nämligen Gotland.
Gutasagan (2 kap.) lämnar
härom följande intressanta skildring: »Många konungar stridde mot
Gotland, medan det var hedniskt.
Dock behöllo gutarna alltid seger
och sin rätt. Sedan sände gutarna
många sändemän till Sverige. Men
ingen av dem kunde göra fred
förrän Avair stråben från Alva socken; han gjorde först fred med
svearnas konung. När gutarna bådo
honom fara, svarade han: ‘I veten,
att jag nu är närmast död och fall.
Given mig då, om I viljen, att jag
skall fara i en sådan våda, tre
mansböter, en för mig själv, en annan för min födde son, och en
tredje för min hustru.’ Ty han var
klok och mångkunnig, såsom sägnen går om honom. Han ingick i
stadgad rätt med svearnas konung.
sextio marker silver vart år, det är
gutarnas skatt, så att Sveriges konung skall hava fyrtio marker silver av de sextio, och jarlen skall
hava tjugo marker silver. Denna
stadga hade han gjort med landets
råd, förrän han for hemifrån. Så
gingo gutarna frivilligt under
svearnas konung, för att de måtte
fria söka till Sverige på alla ställen
utan kornband och andra förbud.
Hägn och hjälp skulle konungen
giva gutarna, om de tarvade det
och krävde det. Sändebud skall och
konungen och likaledes jarlen
sända till gutarnas ting och låta där
upptaga sin skatt. De sändebuden
skola lysa fred för gutarna att fara
över havet till alla platser, som tillhöra Uppsala konung, och likaså
för dem som den vägen äga söka
hit.»
För förvaltningsändamål var ön
Man indelad i sex lika delar, s. k.
sheadings (av fno. settungr, sjättedel). En motsvarighet härtill synes
ha funnits på Orkneyöarna. Den
norske riksarkivarien Asgaut Steinnes har sålunda i sin märkliga avhandling »Husebyar» uppvisat, att
Orkneyöarna varit indelade i 6 husabydistrikt, med en husaby i varje.
Även med denna indelning föreligger överensstämmelse på Gotland. Enligt Gutalagen var sålunda
ön indelad i 3 tredingar och 6 själtingar, vilket synes ha varit en indelning för såväl kult- som rättskipning. Ännu på lagens tid voro
sålunda de högre tingen tredingsting och sjättingsting.
De norska skattlanden voro
också indelade i mindre enheter,
vilka motsvarade varandra. Dessa
523
hette på Orkneyöarna uris/ands, på
de söder därom belägna Suderpyane tirungs samt på ön Man
treens. Varje urisland var i sin tur
indelad i 4 skatt/ands, under det att
varje tirung och treen var indelad
i 4 fjärdingar. Steinnes har i sin
ovannämnda undersökning uppvisat, att varje sheading på ön Man
omfattade 36 treens, och att varje
husabydistrikt på Orkneyöarna Ii·
kaledes omfattade 36 urislands.
Det synes mig vara möjligt att av
sistnämnda uppgift draga en viktig slutsats; namnet på urislands
underavdelning skattland ger vid
handen ett samband med skattesystemet. Urisland bör i så fall ha
fått sitt namn därav, att det en
gång haft att erlägga ett öre silver
i skatt. Skatten från varje husabydistrikt – som ju bestod av 36
urislands – bör i så fall ha varit
36 öre och från hela jarldömet
(6 X 36 =) 216 öre eller 27 mark.
Då skattläggningen återgår till vikingatiden, är det antagligt, att
skatten – liksom de till konungen
utgående böterna – erlagts i s. k.
baugar, dvs. betalningsringar av
guld eller silver eller delar därav.
En till den norske konungen utgående baugr hade ett laga värde
av 12 öre silver. Den till 216 öre
silver från jarldömet utgående
skatten har alltså uppgått till (216:
12 =) 18 bangar. Då konungen
skulle erhålla två tredjedelar och
jarlen en tredjedel bör sålunda den
årliga konungsskatten ha uppgått
till 12 baugm· och jarlskatten till 6
524
baugar, något som helt stämmer
med den föd1ärskande fornnordiska tolvtalsräkningen.
Även beträffande den årliga skattens storlek föreligger en anmärkningsvärd överensstämmelse med
de gutniska förhållandena. Enligt
Gutasagans ovannämnda uppgift
uppgick ju nämligen den årliga
skatten till 30 mark silver.
Det föreligger emellertid ännu
närmare släktskap mellan förhållandena i de norska skattlanden
och i det norska hemlandet, nämligen beträffande ledungsorganisationen och ledungsskatterna. De
norska ledungsenheterna hette i
Gulatingslagen på västkusten
manngerd och i sydvästra Norge
lid; den svenska motsvarigheten
hette hamna. Varje sådan enhet,
som bestod av ett antal gårdar, var
vid ledungsuppbådet skyldig att utsända en beväpnad stridsman, försedd med proviant för härtåget. De
år då ledungsflottans hövding, konungen, inte utlyste både »män och
mab utan endast mat omfattade
förpliktelsen att sända provianten i
st. f. till skeppen till konungens
visthus. De av korn eller mjöl samt
fläsk och smör bestående matvarorna förtärdes då i stället vid konungens bord, varför denna börda,
som med tiden övergick till en årlig skatt, kallades för bordledung.
Det framgår av de bevarade skatteoch jordeböckerna, att ledungsprovianten ännu under 1500- och 1600-
talen erlades såsom en grundskatt.
Detta skedde inte bara i de tre nordiska rikena utan även i de norska
jarldömena. Steinnes har nu kunnat uppvisa, att vissa ledungsskatter, som vilade på den norska liden,
utgjordes med samma storlek av
det s. k. sl,attlandet på Orkneyöarna. Ledungsenheterna i de norska jarldömena i väster voro alltså
på ön Man fjärdedelen av en treen,
nämligen fjärdingen, samt på Orkneyöarna fjärdedelen av ett urisland, nämligen skattlandet. Det följer härav att envar av de ovannämnda underavdelningarna, nämligen treen, tirung och urisland,
följaktligen bestått av 4 ledungsenheter. Deras fornsvenska motsvarigheter voro de s. k. tolfterna,
vilka nämligen omfattade 4 hamnor.
Den fornsvenska tolften omtalas
ännu i Upplandslagen. Enligt bestämmelser i dess kyrko- och konungabalk skulle till varje s. k.
hundareskyrka höra l markland
jord och till varje tolftkyrka 1/2
markland. Ett annat ord för tolftkyrka var cappalskirkia – tolftkyrkan byggdes vid kristnandet
som ett oansenligt kapell med stavkonstruktion, vilken senare ersattes av den i allmänhet av sten
byggda sockenkyrkan.
En motsvarighet till de uppländska tolftkyrkorna synes ha funnits
på de norska öarna i Västerhavet.
Som ovan nämnts var tolftens motsvarighet treen på ön Man och urisland på Orkneyöarna. I varje treen
– liksom i varje urisland – fanns
,..
nu ett litet kapell, som kallades
keill. När större kyrkor byggdes på
öarna, råkade dessa små kapell i
ödesmål. I stället ålåg det invå-
narna i en treen, resp. ett urisland,
att underhålla en viss del av kyrkogårdsmuren.
Enligt den framstående norske
keltologen, professor Carl Marstrander, kunna kapellen på ön
Man i allmänhet dateras till tiden
före den norska erövringen, under
det att kapellen på Orkneyöarna
tillkommit sedan norrmännen blivit kristnade omkring år 1000. På
grund av kapellens regelbundna
förekomst i överensstämmelse med
den gamla förvaltningsindelningen
ligger det förvisso närmast till hans
antaga, att kristendomen här, liksom på Island, i stora delar av
Norge och i det svenska Uppland
antagits genom samfällda tingsbeslut, varigenom bygdciagen på en
gång kristnades.
I en år 1949 tryckt undersökning
om »Naval defence in Norse Scotland» har den skotske historikern
Hugh Marwick beträffande de små
kapellen i väster framkastat följande fråga: »Is it possible that
here also light can be thrown on
the subject from facts in Western
Isles?» Sedan dess har såvitt bekant inte gjorts några ytterligare
undersökningar om de äldsta kapellen på dessa öar och deras förhållande till den förkristna kultorganisationen. Beträffande motsvarande förhållanden i de uppländska
folklanden, tror jag emellertid att
525
några vägledande iakttagelser redan nu kunna göras.
Ordet tolft ingår i fyra uppländska sockennamn, nämligen Tolptakirkia i Tierps hundare, HusbySjutolpt i Trögs hundare, Fröstolpt
(nuv. Frösthult) i Simluna hundare, och slutligen Lundatolpt (nu
Lunda) i Seminghundra hundare.
Det första namnet är ju identiskt
med det sedvanliga kapellnamnet,
nämligen tolptakirkia. Husby-Sjutolft betyder den vid den hedniska
kungliga husabyns mark belägna
tolften vid sjön. Fröstolft bevarar i
sin förled namnet på den hedniska
guden Frö och Lundatolft påminner om den hedniska offerlunden.
Om såväl guden som lunden på-
minna inledningsorden i Upplandslagens kyrkobalks första flock,
vilka enligt min uppfattning äro
lämningar av det tingsbeslut, varigenom kristendomen antogs. De
lyda i översättning:
»På Krist skola alla kristna tro,
att han är Gud
och ej äro gudar flera
än han allena.
Ingen skall åt avgudar blota,
och ingen skall på lund eller
stenar tro.
Alla skola kyrkan vörda,
dit skola alla
både levande och döda,
de som komma till världen
och de som hädan gå
Krist bjöd, att kyrka bygga.»
På grund av att hedniska kultnamn – namn på »avgudar» och
; , …
526
lundar – ingått i tolftnamnen, är
det sannolikt att tolfterna i Uppland inte bara ingått i den gamla
ledungsorganisationen utan – liksom hundaret – också varit led i
den hedniska kultindelningen. Det
förefaller sålunda, som om de
äldsta uppländska kristna träkapellen eller små stavkyrkorna byggts
på de gamla hedniska bygdetemplens plats.
De gamla norska öarna i Västerhavet uppvisa alltså i många olika
avseenden nära överensstämmelser
med motsvarande förhållanden i de
nordiska länderna. De norska
skattlanden voro organiserade som
jarldömen, varvid konungens och
jarlens andelar av skatten voro lika
stora som i Norge och på Gotland.
Indelningen i sjättingar var densamma som på Gotland. Ledungsorganisationen och dennas enheter
voro vidare likartade med de norska och svenska. Slutligen överensstämde kapellorganisationen på de
norska öarna med den uppländska
tolftindelningen. I vissa fall kunna
dessa likheter förklaras genom den
norska erövringen, men i andra
fall synes det som om äldre orsaker
föreligga. Här liksom på andra områden inom den äldsta anglosaxiska
och nordiska historien – exempelvis beträffande släktskapen mellan
hundreds-och hundaresindelningen
– vänta viktiga uppgifter för
forskningen. Måhända kunna dessa
först lösas genom ett organiserat
vetenskapligt samarbete mellan
engelska och skotska samt nordiska
forskare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism