Finlands utrikespolitik i kritisk belysning
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
553
FINLANDS UTRIKESPOLITIK I KRITISK
BELYSNING
En politisk debattör med egen framträdande profil i dagens Finland är
nationalekonomen dr Tuure Junnila.
Han har under de senaste fyra åren
publicerat tre mycket uppmärksammade politiska pamfletter. År 1960 utkom ”Frusen demokrati”, i vilken
Junnila granskade händelseförloppen
kring ”nattfrosten” i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen hösten
1958. Två år senare utkom en ny betraktelse kring Finlands östrelationer
”Notkrisen i en förstahandstolkning”,
i vilken Junnila redogjorde för händelseförloppet kring Sovjetunionens
not till Finlands regering den 30
oktober 1961 och konsekvenserna härav för Finlands inrikes- och utrikespolitik.
Titeln på det senaste arbetet är (i fri
svensk översättning liksom de båda
ovanstående) ”Finlands kamp för sin
säkerhet och neutralitet” och behandlar med historiska perspektiv från
Finlands självständighets början landets utrikespolitik och i synnerhet
östrelationerna. Denna skrift kommer
i början av 1965 att utkomma i en tysk
upplaga på Europa Verlag i Österrike
och ingå i serien Europäische Perspektive. Den är därigenom den första av
Junnilas skrifter som blir tillgänglig
för en internationell läsekrets. De tidigare skedena av Finlands utrikespolitik har belysts genom flera svenskoch engelskspråkiga arbeten bl.a. genom den finländske diplomaten Max
Jakobsons: ”The Diplomacy of the
Av redaktör EINO HAKALA
Winter War” och är inte obekanta för
intresserade utländska observatörer.
Däremot har de senaste årens utrikespolitiska utveckling i Finland blott
delgivits utlandet i form av officiella
tillkännagivanden och mer eller mindre oinformerade tidningsreportage.
Mot denna bakgrund fyller dr Junnilas senaste arbete en viktig mission. Det presenterar i ett stilistiskt
välgjort sammandrag Finlands utrikespolitik och framför allt de senaste årens eller Kekkonen-epokens
(1956-) utrikespolitiska avgöranden.
Junnila, vilken under åren 1951-62
som representant för samlingspartiet
satt i riksdagen, var finansminister i
Sakari Tuomiojas regering 1953-54
och känner följaktligen mycket väl det
tema han behandlar. Då Junnila är en
mycket framträdande gestalt inom
oppositionen mot president Rekkonens
och det under hans tid så dominerande regeringspartiet agrarförbundet, är det motiverat att något beröra
bevekelsegrunderna för denna opposition. I Finland är de rätt väl kända
men redan i de nordiska grannländerna råder det stor oklarhet härom
och i många stycken en bristande förståelse för kritikerna av den nuvarande maktutövningen i Finland. Härom
vittnar inte minst ledande svenska tidningars inställning till Finlands politik.
I Finland hade man under de tidigare presidenternas tid i överensstämmelse med regeringsformens anda ut- 554
gått från att presidenten står över partierna och i politiken intager rollen
av förmedlare och utjämnare av motsättningar. Under hela sin presidenttid har Rekkonen intagit en motsatt
hållning i detta avseende. Han har
öppet blandat sig i konflikterna mellan partierna och i hög grad utnyttjat
interna motsättningar inom de olika
partierna. Utan öppet stöd från president Rekkonens sida hade den socialdemokratiska konflikten aldrig blivit
så svår och så djup. Presidenten gav
nämligen den skogiiiska oppositionsgruppen sitt öppna stöd från början,
vilket ledde till att socialdemokraterna, hans förmodligen starkaste motståndare i inrikespolitiken, ända sedan 1957-58 har varit ur stånd att
spela någon roll i finländsk regeringspolitik, från vilken de med presidentens goda minne varit utestängda sedan årsskiftet 1958/59, då Fagerholms
III regering med ett bredare stöd i
riksdagen än någon finländsk regering efter II världskriget (alla partier
utom kommunisterna och den socialdemokratiska oppositionen) tvangs att
demissionera av utrikespolitiska skäl.
stark kritik har även riktats mot
det uppenbara favoriserande! av agrarförbundet vid utnämningen av ledande poster i det finländska samhället.
Saklig kompetens har vid flera starkt
uppmärksammade utnämningsfall fått
stå tillbaka för medlemskap i eller öppet deklarerade sympatier för agrarförbundet.
En dylik utövning av presidentmakten bidrog självfallet till att i mycket
hög grad förgifta den inrikespolitiska
atmosfären och mot denna bakgrund
är det förståeligt att sex partier (helt
eller delvis) inför presidentvalet 1962
lanserade justitiekansler Olavi Honka
som motkandidat mot president Rekkonen, som stöddes av agrarförbundet, kommunisterna och socialdemokratiska oppositionen trots att dessa
två sistnämnda partier hade egna pro
formakandidater. På förhand kunde
man inte anse att någondera av huvudkandidaterna, vare sig president Rekkonen eller justitiekansler Honka, med
säkerhet skulle få stöd av majoriteten
av elektorsförsamlingen vid presidentvalet. I det skede då presidentvalskampanjen i Finland hösten 1961 kommit väl i gång gavs till känna att Sovjetunionens regering ville underhandla med Finlands regering ”beträffande
åtgärder för att trygga försvaret av de
bägge ländernas gränser vid hot om
ett militärt angrepp av Västtyskland
och dess allierade, såsom i vänskaps-,
samarbets- och biståndspakten har
överenskommits mellan republiken
Finland och Sovjetunionen”.
Vid de förhandlingar som följde på
noten i Moskva och i Novosibirsk i
november 1961 framkom alldeles tydligt att man på ledande sovjetryskt
håll var synnerligen angelägen om att
den dittills rådande politiska riktningen i Finland skulle fortsätta. Utrikesminister Gromyko sade i Moskva
den 11 november 1961 att man i Sovjetunionen ville få klara garantier för
att Finland fortsätter samma politiska
linje, nu då det i Finland bildats en
politisk gruppering mot Finlands dittillsrådande utrikespolitiska orientering (!). Om man i Sovjetunionen kunde övertygas om kontinuiteten i Finlands utrikespolitik, vore det inte
otänkbart att de ryska militärkretsarna kunde fås att avstå från kravet på
militära konsultationer. Liknande tankegångar uttryckte Rrustjev vid förhandlingarna med Rekkonen i Novosibirsk. Justitiekansler Honka avstod
från fortsatt kandidatur efter att dc
partier som stött honom givit upp
kampen. Härmed var även presidentvalet avgjort. De ryska misstankarna
mot i första hand socialdemokratiska
partiet och i andra hand olika borgerliga grupperingar i Finland, framför
allt högern, är i ett avseende förståeliga. Dessa grupper utmärks i Finlands inrikespoltik av ett klart avståndstagande från kommunismen,
som i Finland ända sedan vapenstilleståndet 1944 intagit en framträdande
plats i Finlands inrikespolitik, även
om de inte sedan 1948 varit representerade i regeringen.
Beskyllningarna visavi en annan
utrikespolitik än den Paasikivi införde efter 1944 är dock grundlösa. Däremot är det inte svårt att spåra orsakerna till den ryska misstron mot
Hookagrupperingen år 1961. Denna
var i själva verket en logisk följd av
en långvarig och målmedveten kampanj, avsedd att för utlandet göra troligt att Finland kommer att ledas in
på äventyrliga och farliga utrikespolitiska vägar om en ny hand, vilken som
helst, skulle fatta statsrodret. Denna
tog sig sitt mest uppmärksammade uttryck i ett anbud i mars 1961 av agrarförbundet till de övriga politiska partierna att diskutera det förestående
presidentvalet. Aktionen motiverades
med att ett återval av president Rekkonen skulle garantera freden vid våra
gränser. Detta aktstycke betecknade
historikern Eirik Hornborg i Hufvudstadsbladet såsom något ”som med avseende på hänsynslöshet, illojalitet
och enfald har tett sig svårt att överträffa”. Hornborg ställde även frågan
hur ett sådant farligt misstänkliggö-
randesladderkunnat fortgå i många år.
Han frågade vidare varför den man i
Finland som på grund av sin ställning
kunde göra slut på dylika uttalanden,
som uppenbart skadar landets anseende inför världen och bringar dess
suveränitet i fara, inte framträdde
med ett befriande statsmannaord. Den
person som avsågs var självfallet republikens president.
Dr Junnila förfäktar ifråga om Finlands utrikespolitik uppfattningen att
Fagerholms regering under ”natt- 555
frostskedet” hösten 1958 hade bort
fortsätta och med sina gärningar övertyga Sovjet om att den de facto omfattade Paasikivilinjen i relationerna
med Sovjetunionen. Då denna regering emellertid inte åtnjöt president
Rekkonens fulla stöd och presidenten
inte gjorde allt han kunde för att stå
regeringen bi i det svåraste skedet,
måste denna demissionera.
Då Sovjetunionen hösten 1961 med
hänvisning till den ökade tyska militäraktiviteten i östersjöområdet och
det därav uppkomna hotet önskade
förhandlingar, förutsatta i vänskapsoch biståndspakten, förelåg i själva
verket inget hot från Tysklands sida.
Finland avböjde emellertid inte de
önskade förhandlingarna med hänvisning till konstaterandet av att inget
hot förelåg, trots att nämnda pakt enligt Paasikivis tolkning, som även fått
stöd från ryskt håll, förutsätter att ett
konstaterande av att fara förelåg avsåg en ömsesidig viljeyttring.
Dr Junnila sammanfattar sin kritik
genom att fastställa att Sovjetunionens
inblandning i Finlands politik hösten
1958 påverkade regeringens sammansättning och att notkrisen 1961 i avgörande grad påverkade utgången av
presidentvalet. Finlands utrikespolitiska rörelsefrihet har härigenom
kringskurits, isynnerhet som det ”från
den utrikespolitiska ledningens håll i
Finland inte i samband med dessa kriser, uttalats en offentlig, klar och officiell protest med anledning av yttre
inblandning i Finlands inre angelä-
genheter”.
Som handlingsprogram för Finlands
utrikespolitik borde enligt författaren
framför allt nu ställas en strävan att
frigöra landet från det partiella yttre
förmyndarskap, som det råkat under
genom händelserna år 1958 och 1961!
Tuure Junnila: Suomen taistelu turvallisuudestaan ja puolueettomuudestaan, Helsingfors 1964, 154 s.
Förlag: WSOY.
FINLANDS UTRIKESPOLITIK I KRITISK
BELYSNING
En politisk debattör med egen framträdande profil i dagens Finland är
nationalekonomen dr Tuure Junnila.
Han har under de senaste fyra åren
publicerat tre mycket uppmärksammade politiska pamfletter. År 1960 utkom ”Frusen demokrati”, i vilken
Junnila granskade händelseförloppen
kring ”nattfrosten” i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen hösten
1958. Två år senare utkom en ny betraktelse kring Finlands östrelationer
”Notkrisen i en förstahandstolkning”,
i vilken Junnila redogjorde för händelseförloppet kring Sovjetunionens
not till Finlands regering den 30
oktober 1961 och konsekvenserna härav för Finlands inrikes- och utrikespolitik.
Titeln på det senaste arbetet är (i fri
svensk översättning liksom de båda
ovanstående) ”Finlands kamp för sin
säkerhet och neutralitet” och behandlar med historiska perspektiv från
Finlands självständighets början landets utrikespolitik och i synnerhet
östrelationerna. Denna skrift kommer
i början av 1965 att utkomma i en tysk
upplaga på Europa Verlag i Österrike
och ingå i serien Europäische Perspektive. Den är därigenom den första av
Junnilas skrifter som blir tillgänglig
för en internationell läsekrets. De tidigare skedena av Finlands utrikespolitik har belysts genom flera svenskoch engelskspråkiga arbeten bl.a. genom den finländske diplomaten Max
Jakobsons: ”The Diplomacy of the
Av redaktör EINO HAKALA
Winter War” och är inte obekanta för
intresserade utländska observatörer.
Däremot har de senaste årens utrikespolitiska utveckling i Finland blott
delgivits utlandet i form av officiella
tillkännagivanden och mer eller mindre oinformerade tidningsreportage.
Mot denna bakgrund fyller dr Junnilas senaste arbete en viktig mission. Det presenterar i ett stilistiskt
välgjort sammandrag Finlands utrikespolitik och framför allt de senaste årens eller Kekkonen-epokens
(1956-) utrikespolitiska avgöranden.
Junnila, vilken under åren 1951-62
som representant för samlingspartiet
satt i riksdagen, var finansminister i
Sakari Tuomiojas regering 1953-54
och känner följaktligen mycket väl det
tema han behandlar. Då Junnila är en
mycket framträdande gestalt inom
oppositionen mot president Rekkonens
och det under hans tid så dominerande regeringspartiet agrarförbundet, är det motiverat att något beröra
bevekelsegrunderna för denna opposition. I Finland är de rätt väl kända
men redan i de nordiska grannländerna råder det stor oklarhet härom
och i många stycken en bristande förståelse för kritikerna av den nuvarande maktutövningen i Finland. Härom
vittnar inte minst ledande svenska tidningars inställning till Finlands politik.
I Finland hade man under de tidigare presidenternas tid i överensstämmelse med regeringsformens anda ut- 554
gått från att presidenten står över partierna och i politiken intager rollen
av förmedlare och utjämnare av motsättningar. Under hela sin presidenttid har Rekkonen intagit en motsatt
hållning i detta avseende. Han har
öppet blandat sig i konflikterna mellan partierna och i hög grad utnyttjat
interna motsättningar inom de olika
partierna. Utan öppet stöd från president Rekkonens sida hade den socialdemokratiska konflikten aldrig blivit
så svår och så djup. Presidenten gav
nämligen den skogiiiska oppositionsgruppen sitt öppna stöd från början,
vilket ledde till att socialdemokraterna, hans förmodligen starkaste motståndare i inrikespolitiken, ända sedan 1957-58 har varit ur stånd att
spela någon roll i finländsk regeringspolitik, från vilken de med presidentens goda minne varit utestängda sedan årsskiftet 1958/59, då Fagerholms
III regering med ett bredare stöd i
riksdagen än någon finländsk regering efter II världskriget (alla partier
utom kommunisterna och den socialdemokratiska oppositionen) tvangs att
demissionera av utrikespolitiska skäl.
stark kritik har även riktats mot
det uppenbara favoriserande! av agrarförbundet vid utnämningen av ledande poster i det finländska samhället.
Saklig kompetens har vid flera starkt
uppmärksammade utnämningsfall fått
stå tillbaka för medlemskap i eller öppet deklarerade sympatier för agrarförbundet.
En dylik utövning av presidentmakten bidrog självfallet till att i mycket
hög grad förgifta den inrikespolitiska
atmosfären och mot denna bakgrund
är det förståeligt att sex partier (helt
eller delvis) inför presidentvalet 1962
lanserade justitiekansler Olavi Honka
som motkandidat mot president Rekkonen, som stöddes av agrarförbundet, kommunisterna och socialdemokratiska oppositionen trots att dessa
två sistnämnda partier hade egna pro
formakandidater. På förhand kunde
man inte anse att någondera av huvudkandidaterna, vare sig president Rekkonen eller justitiekansler Honka, med
säkerhet skulle få stöd av majoriteten
av elektorsförsamlingen vid presidentvalet. I det skede då presidentvalskampanjen i Finland hösten 1961 kommit väl i gång gavs till känna att Sovjetunionens regering ville underhandla med Finlands regering ”beträffande
åtgärder för att trygga försvaret av de
bägge ländernas gränser vid hot om
ett militärt angrepp av Västtyskland
och dess allierade, såsom i vänskaps-,
samarbets- och biståndspakten har
överenskommits mellan republiken
Finland och Sovjetunionen”.
Vid de förhandlingar som följde på
noten i Moskva och i Novosibirsk i
november 1961 framkom alldeles tydligt att man på ledande sovjetryskt
håll var synnerligen angelägen om att
den dittills rådande politiska riktningen i Finland skulle fortsätta. Utrikesminister Gromyko sade i Moskva
den 11 november 1961 att man i Sovjetunionen ville få klara garantier för
att Finland fortsätter samma politiska
linje, nu då det i Finland bildats en
politisk gruppering mot Finlands dittillsrådande utrikespolitiska orientering (!). Om man i Sovjetunionen kunde övertygas om kontinuiteten i Finlands utrikespolitik, vore det inte
otänkbart att de ryska militärkretsarna kunde fås att avstå från kravet på
militära konsultationer. Liknande tankegångar uttryckte Rrustjev vid förhandlingarna med Rekkonen i Novosibirsk. Justitiekansler Honka avstod
från fortsatt kandidatur efter att dc
partier som stött honom givit upp
kampen. Härmed var även presidentvalet avgjort. De ryska misstankarna
mot i första hand socialdemokratiska
partiet och i andra hand olika borgerliga grupperingar i Finland, framför
allt högern, är i ett avseende förståeliga. Dessa grupper utmärks i Finlands inrikespoltik av ett klart avståndstagande från kommunismen,
som i Finland ända sedan vapenstilleståndet 1944 intagit en framträdande
plats i Finlands inrikespolitik, även
om de inte sedan 1948 varit representerade i regeringen.
Beskyllningarna visavi en annan
utrikespolitik än den Paasikivi införde efter 1944 är dock grundlösa. Däremot är det inte svårt att spåra orsakerna till den ryska misstron mot
Hookagrupperingen år 1961. Denna
var i själva verket en logisk följd av
en långvarig och målmedveten kampanj, avsedd att för utlandet göra troligt att Finland kommer att ledas in
på äventyrliga och farliga utrikespolitiska vägar om en ny hand, vilken som
helst, skulle fatta statsrodret. Denna
tog sig sitt mest uppmärksammade uttryck i ett anbud i mars 1961 av agrarförbundet till de övriga politiska partierna att diskutera det förestående
presidentvalet. Aktionen motiverades
med att ett återval av president Rekkonen skulle garantera freden vid våra
gränser. Detta aktstycke betecknade
historikern Eirik Hornborg i Hufvudstadsbladet såsom något ”som med avseende på hänsynslöshet, illojalitet
och enfald har tett sig svårt att överträffa”. Hornborg ställde även frågan
hur ett sådant farligt misstänkliggö-
randesladderkunnat fortgå i många år.
Han frågade vidare varför den man i
Finland som på grund av sin ställning
kunde göra slut på dylika uttalanden,
som uppenbart skadar landets anseende inför världen och bringar dess
suveränitet i fara, inte framträdde
med ett befriande statsmannaord. Den
person som avsågs var självfallet republikens president.
Dr Junnila förfäktar ifråga om Finlands utrikespolitik uppfattningen att
Fagerholms regering under ”natt- 555
frostskedet” hösten 1958 hade bort
fortsätta och med sina gärningar övertyga Sovjet om att den de facto omfattade Paasikivilinjen i relationerna
med Sovjetunionen. Då denna regering emellertid inte åtnjöt president
Rekkonens fulla stöd och presidenten
inte gjorde allt han kunde för att stå
regeringen bi i det svåraste skedet,
måste denna demissionera.
Då Sovjetunionen hösten 1961 med
hänvisning till den ökade tyska militäraktiviteten i östersjöområdet och
det därav uppkomna hotet önskade
förhandlingar, förutsatta i vänskapsoch biståndspakten, förelåg i själva
verket inget hot från Tysklands sida.
Finland avböjde emellertid inte de
önskade förhandlingarna med hänvisning till konstaterandet av att inget
hot förelåg, trots att nämnda pakt enligt Paasikivis tolkning, som även fått
stöd från ryskt håll, förutsätter att ett
konstaterande av att fara förelåg avsåg en ömsesidig viljeyttring.
Dr Junnila sammanfattar sin kritik
genom att fastställa att Sovjetunionens
inblandning i Finlands politik hösten
1958 påverkade regeringens sammansättning och att notkrisen 1961 i avgörande grad påverkade utgången av
presidentvalet. Finlands utrikespolitiska rörelsefrihet har härigenom
kringskurits, isynnerhet som det ”från
den utrikespolitiska ledningens håll i
Finland inte i samband med dessa kriser, uttalats en offentlig, klar och officiell protest med anledning av yttre
inblandning i Finlands inre angelä-
genheter”.
Som handlingsprogram för Finlands
utrikespolitik borde enligt författaren
framför allt nu ställas en strävan att
frigöra landet från det partiella yttre
förmyndarskap, som det råkat under
genom händelserna år 1958 och 1961!
Tuure Junnila: Suomen taistelu turvallisuudestaan ja puolueettomuudestaan, Helsingfors 1964, 154 s.
Förlag: WSOY.