Print Friendly, PDF & Email

EU kommer alltid vilja höja budgeten

Av Per Heister | 3 July 2020



EU-kommissionen, Europaparlamentet och ett stort antal medlemsstater kräver en rejäl höjning av EU:s budget för de närmaste sju åren. Det gör de alltid. Men den här gången har de haft turen att kunna skylla på en kraftfull ekonomisk nedgång som en följd av Corona-krisen, skriver Per Heister.

Alltid är det något, men även om det inte är den här gången så finns det goda argument för alla de nämnda. Allting blir tydligare i helikopterperspektiv. Man ser möjligheter till lösningar från Bryssels horisont som kanske Luxemburg eller Malta inte själva ser. Och i kommissionen vill man gärna tro att där finns utomordentligt begåvade människor som kan lösa problem bättre än folk ute i medlemsstaterna. Och då inte nödvändigtvis bara gränsövergripande gemensamma problem, utan alla problem söker sin utjämning, effektivisering eller likvärdighet. Som de anser sig bättre skickade att lösa.  Trots att alla andra innerst inne förstår att det nästan aldrig är centralstyrning och fina examina som uppfinner, bygger företag och bringar välstånd.

Om det vore så att allt blev mycket bättre om man flyttade makten över sjukvården från landsting/regioner till centralmakten, skulle man mycket snart inse att det vore ännu större förutsättningar att centralisera också sjukvården till EU. Inte minst skulle den dåliga sjukvården i ….. kunna bli lika bra som i……. Här kan man inte sätta in några exempel eftersom det i verkliga livet inte är så att rikare länder har bättre sjukvård än fattigare – det beror väldigt mycket på hur den är organiserad och vilka prioriteringar man gör. Och just de besluten blir inte bättre för att besluten centraliseras. Britterna tror att de har världens främsta sjukvård, hyllar den ofta och gärna, men den rankas som sämre än i hälften av EU:s medlemsländer, inklusive fattigare länder som Estland och Tjeckien.

Centralisering till EU skulle, om helikopterperspektivet och den större överblicken var viktig, inte kunna se några gränser alls i världen. Den enda rimliga slutsatsen är att all makt måste överföras till FN.

Men tillbaka till EU, bildat för att lösa gemensamma gränsöverskridande problem. Med tiden har alltmer blivit gränsöverskridande. Och man får nog acceptera att tid och teknik internationaliserar en del problem som tidigare var mer tydligt nationella. Men det gäller också att hålla emot när starka krafter begär mer och mer makt och resurser. På lite längre sikt är det skadligt att flytta beslut längre och längre från medborgarna. Känslan av maktlöshet, av att inte kunna påverka sin vardag måste bekämpas aktivt. Och de kan inte ske i Bryssel eller ens FN.

För EU betyder budgetordningen en utomordentlig maktdelning. I Bryssel föreslår kommissionen åtgärder och parlamentet kräver mer och begär mer. Inte sällan påhejade också av en majoritet av parlamentarikernas hemnationer. Och mönstret är detsamma. Länder som får mer pengar tillbaka av EU än vad de betalar i medlemsavgift vill alltid ha högre avgift, så att deras bidrag kan öka. Nettobetalande länder håller emot olika framgångsrikt men i huvudsak har man lyckats hålla budgeten under 1% av BNI. Rent röstmässigt är det i princip 19 länder som är nettobidragstagare och vill ha större budget, medan det numera, efter Brexit, är 8 nettobetalare som håller emot.

Budgetprocessen är sådan att medan parlamentet skaffat sig ökat inflytande över utgiftssidan har de enskilda medlemsstaterna fortsatt vetorätt mot sin egen avgift. Inget land kan tvingas betala mer än det vill. Därför konstruerar kommissionen principer som man sedan tvingas ge rabatter ifrån för att få med sådana länder som Sverige, där vi har väldigt bred uppslutning om att budgeten inte skall öka.

I kommissionen, som inget annat önskar än att öka budgeten, sysslar man ständigt med att försöka finna nya vägar att öka intäkterna. Man börjar med att lägga en kraftig ökning av budgeten, för att sätta tryck på nettobidragsländerna och för att väcka entusiasm bland bidragsländerna.

Den här gången har man efter ett års fruktlösa försök att tvinga av nettobidragstagarna en högre medlemsavgift kommit tillbaka med ett krispaket som är ungefär 5 gånger så stort som den normala årliga budgeten! I det paketet har man bakat in en del utgifter som fanns med i det ursprungliga förslaget och som man istället kallar krisstöd.

Den årliga budgeten är ungefär 150 miljarder Euro medan det nya krisstödet är 750 miljarder, varav då alltså två tredjedelar är bidrag. Till alla länder, också nettobetalarländerna!

I normala budgetsammanhang föreslår man oftast en metod att gå runt medlemsavgifterna, nämligen så kallade egna medel eller som det heter på svenska; skatt. I år har kommissionen, med Corona-krisen som bakgrund, tagit argumentationen för de olika förslagen om skatter ett steg längre och hävdar att man skulle kunna låna upp krispengarna och sedan betala tillbaka dem utan att det skulle kosta medlemsstaterna någonting (och så skulle det ske på väldigt lång sikt så det skulle nästan inte märkas alls….). Hur skulle det ske, jo genom att EU kunde beskatta företag och medborgare direkt. Förra budgetperioden försökte man med en Europeisk moms, men nu handlar det om koldioxidskatt och skatt på utsläppsrätterna.

Nackdelen med momsen var ju att det så uppenbart direkt skulle inskränka medlemsstaternas momsintäkter. Alla länder tar redan ut så mycket moms de anser möjligt utan att skada ekonomin, det är ju en effektiv skatt då den inte direkt påverkar medborgarnas vilja att arbeta. Så 2% moms till EU pålagd den vanliga momsen i medlemsstaterna skulle ju tvinga medlemsstaterna att minska sina intäkter från momsen, sänka sin egen moms. Det var ingen rocket science. Fördelen för kommissionen och Europaparlamentet är att, när den väl är införd – vilket kräver att alla länder är eniga, varje land har veto mot en sådan utökad makt – kan den höjas genom enkla majoritetsbeslut. 19 länder skulle kunna höja momsen för alla. Nettobetalarna skulle vara lurade på sitt veto mot EU:s intäktssida. Samma sak gäller naturligtvis koldioxidskatt som kan höjas enkelt om man väl infört den. Och det är bara några få länder, däribland Sverige, som nu har koldioxidskatt varför det kunde vara enklare att få igenom en sådan.

Ytterligare en sak om det gigantiska stödpaketet. Det är ett extremt stort hot mot den nuvarande budgetordningen. Idag och sedan tidigare har EU sannolikt världens bäst disciplinerade budgethantering. EU:s budget kan inte överskridas. Man anslår först medel för klart definierade projekt, sedan anger man i nästa tabell när de skall betalas. Inga betalningar utöver de sanktionerade kan godkännas annat än av regeringarna tillsammans. Och medlemsstaterna har kommit överens om hur mycket var och en skall betala, men pengarna betalas inte in i klump, utan EU rekvirera varje månad vad EU behöver av varje land för att betala räkningarna. När ett land har betalat sin fulla avgift kan EU inte rekvirera mer. Punkt slut. Eftersom en del projekt inte blir av eller blir billigare blir det alltid pengar över i budgeten och intill för några år sedan återfick då regeringarna sina pengar. Men det där har luckrats upp och numera hittar man regelbundet angelägna ändamål att ändå förbruka utlovade medlemsavgifter. Det började luckras upp under den ekonomiska krisen, då det alltid fanns hål att stoppa pengar i.

Under den ekonomiska krisen använde sig kommissionen av en metod helt i strid med regelverket. Man lånade upp pengar med budgeten som säkerhet, för att ge stöd åt några medlemsstater i akut kris. Bland annat var det för någon eller några av de baltiska staterna. Men som förstås av ovan, så kan kommissionen inte garantera några pengar själv, den har ju inga. Och medlemsstaterna har inget ansvar för annat än sina medlemsavgifter, som är klart definierade och avräknas mot budgetposter som beslutats när budgeten togs. De som lånade ut 110 miljarder till EU-kommissionen den gången hade alltså i praktiken ingen säkerhet alls för sina pengar.

Om det blir annorlunda nu, så tecknar alltså alla medlemsländer sig för åtaganden som är 5 gånger sina vanliga budgetåtaganden. Det är ett understatement att säga att det är en dramatiskt ökad EU-avgift.

Men det långa bakgrundsresonemanget är till för att så småningom landa i en sedelärande historia om hur det nog ofta resoneras i de bidragsberoende länderna.

Från min tid i Europaparlamentet har jag trevliga minnen från de gruppmöten som en gång om året förlades i medlemspartiernas hemländer. Allra mest angelägna att få sådana gruppmöten var man i bidragsländerna, där man fick störst opinionsmässig effekt av en konferens med kanske 600 personer som fyllde ett eller två lyxhotell och sedan åt och drack på lokala restauranger i 4-5 dagar. Oftast på turistorter, på hotell som EU finansierat inom ramen för turismpolitiken, som man gärna ville visa upp.  Jag har varit på badorter i Portugal (3-4 gånger), i Spanien, Grekland, Malta (2 gånger)… Övriga länder visar upp sina huvudstäder.

I slutet av 90-talet var vi på en sådan konferens på Algarvekusten i Portugal. Våra medlemspartier i Portugal ville att temat för konferensen skulle vara behovet av ökat regionalstöd från EU.

Staffan Burenstam Linder var moderat gruppledare den gången. Och Staffan var en verkligt tung ledamot från dag 1. Hans meritförteckning räckte till trippla uppskattningar. Tidigare statsråd spelar i en egen division meritmässigt, vilket också professorer gör. Ovanpå det alltså både rektor för Stockholm School of Economics, som efter Staffans 9 år i ledningen snabbt blivit ett av världens mest välrenommerade lärosäten, och ordförande i Riksbanken.  Han blev inte mindre tung i gruppen när han efter något år blev hedersdoktor vid det belgiska universitetet i Louvain, gruppordföranden Wilfried Martens lokala prestigeuniversitet.

Han blev snabbt vice ordförande i gruppen.

Men inte bara titlarna gav honom tyngd. Hans akademiska meriter vägde också de extra tungt. En av de portugisiska ledamöterna kom fram till honom när han var ny i gruppen och berättade att om han inte visste det så hade portugisen på sin ekonomutbildning i Lissabon haft kurslitteratur om internationell handel som var författad av en ekonom som hette Linder. Han undrade om Staffan kände till detta lustiga sammanträffande. Jo. det är jag som skrivit den påpekade Staffan lite förtjust.

Något år senare, på den här gruppkonferensen på Algarvekusten, begärde just den här portugisen, som studerat internationell handel med Staffans bok, ordet och beskrev vilka svårigheter portugisisk textilindustri hamnat igenom hård konkurrens från lågprisländer som Rumänien och Estland. Han ville nu att EU skulle ge bidrag till Portugals textilindustri och kanske höja tullarna mot omvärlden. Annars skulle inte industrin överleva.

Staffan begärde ordet och berättade att han hade haft kontakt med portugisisk textilindustri förr. När han var handelsminister i Sverige gick den svenska textilindustrin på knäna eftersom den utsattes för så tuff konkurrens från bland annat portugisisk textilindustri. Portugisisk textilindustri uppvaktade honom och argumenterade för att den svenska regeringen inte skulle subventionera eller skydda svensk klädtillverkning med tullar. Portugisisk import skulle ju göra kläderna billigare för svenskarna samtidigt som den var viktig för Portugals möjligheter att växa sin ekonomi och bygga en framtid för landet.  ”Jag lyssnade noga”, underströk Staffan, ”och höll med dem, de hade rätt. Men samtidigt var det många i Sverige som ansåg att vi måste hålla just vår industri bakom ryggen och jag fick mycket kritik för att jag inte medverkade till att stötta svensk textilindustri när den fick så tuff konkurrens från Portugal. Så här i efterhand är svensk textilindustri förändrad men frodas. Så jag är nöjd med att jag lyssnade på de portugisiska textilföreträdarna.

Mot den bakgrunden vill jag gärna säga att jag blir lite förvånad att höra från Portugal att ni nu söker skydd för er textilindustri. Skall inte Rumänien och Estland ges samma möjligheter som Portugal att växa och utvecklas? Och kan ni föreställa er hur det skulle låta om jag kom hem till Sverige och sa att vi tyckte visserligen inte att vi skulle skydda vår textilindustri från konkurrens från Portugal genom statliga bidrag eller höga tullar, men nu måste vi öka våra avgifter till EU så att Portugal kan få hjälp med bidrag och tullar mot omvärlden för att skydda sin industri”.

Den stackars portugisen, som beundrade Staffan, kom genast mycket generad fram till honom och underströk att han ju insåg och förstod att han hade alldeles rätt: ”Men hur skall jag annars motivera EU-medlemskapet för mina väljare?”

Och lite så är det nu också. Det är enkelt att lova bort andras pengar till sina väljare.

Strama och strikta regler för hur medlemsstaterna betalar till EU:s budget, maktdelning och bevarat veto för medlemsstaterna är helt centralt.

Man skall ta bidragstagarnas argumentation för vad den är. En chansning på att få oss att ge dem mer bidrag. Konstigare än så är det inte.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och har lång erfarenhet från korridorerna i Europaparlamentet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Feminism – en antologi

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019