Print Friendly, PDF & Email

Den stora fullmakten, eller en oanvänd lag är också en lag

Av Sten Storgärds | 3 juli 2020



Det var lite körigt på firman påsken år 2020. Firman Sverige var i kris och de flesta sanningar alla tagit för givet kunde ifrågasättas. Demokratiska, fria länder runt om oss stängde ned sina samhällen. Tvångsmedel som skulle låsa in människor i sina egna hem, höga böter, straff och drönarkameror som skulle tillse att beslut om lockdowns hörsammades infördes i länder som Spanien och Frankrike. Om Sverige skulle välja samma väg eller inte var vid påskhelgen inte helt givet, skriver Sten Storgärds.

Skulle regeringen vända på en femöring som den brittiska regeringen och också tvångsstänga transporter, restauranger, butiker och förbjuda fri rörlighet inom landet?

Någonstans inom Regeringskansliet fanns det någon som ansåg sig ha svaret på dessa frågor. Några dagar före påskveckan kom plötsligt ett lagförslag. Ett förslag som med grund i smittskyddslagen skulle bemyndiga regeringen att kunna fatta mycket ingripande beslut i människors liv. Remissinstanser fick 24 timmar på sig (lördag kväll till söndag kväll) att inkomma med svar och Lagrådet skulle yttra sig senast måndagen efter. Sedan skulle lagen stiftas. Men om bara tre dagar skulle påskledigheten infinna sig, ja för de som inte redan tagit ledigt hela veckan med sina familjer.

Vårt lands författning är inte känd för att innehålla många skarpa krav på politiker, snarare tvärtom. Ett av få krav är dock beredningskravet som innebär att lag ska utredas och förankras noga. Berörda delar av samhället ska få yttra sig och Lagrådet ska granska den juridiska kvaliteten, bland annat. Som Lagrådet kommenterade den här aktuella lagstiftningsprocessen: ”en tillämpning av regeringsformens beredningskrav på det sätt som skett i detta fall inger enligt Lagrådets mening vissa betänkligheter”. Vissa betänkligheter är ungefär så skarpt Lagrådet någonsin kan yttra sig när regeringen bryter mot praxis och formalia med oklara syften.

Regeringens lagförslag gick enkelt uttryckt ut på att riket befinner sig i kris, ingripande beslut som kräver lagstiftning kan behöva fattas snabbt, riksdagen är för långsam för att fatta dessa beslut och därför måste regeringen bemyndigas av riksdagen att fatta dessa beslut själv i stället. Ironiskt nog skulle regeringen genom denna process bevisa att lag visst kan stiftas mycket snabbt, själva bemyndigandelagen slog rekord i snabbhet.

Remissinstanserna och deras eldsjälar som avbröt påskledigheten de fått i krisens kanske mest hektiska period var kritiska. Svenskt Näringslivs remissvar påtalar att den korta tiden gjorde det omöjligt att helt ta ställning till förslaget. Som en stor organisation vars medlemmars verksamhet skulle kunna påverkas på existentiell nivå är 24 timmar på en helg innan påskveckan de facto omöjlig som förutsättning att ta ställning till ett lagförslag. Man nöjde sig med att kräva ekonomisk kompensation om staten skulle stänga ned verksamheter. Så är fallet vid expropriation i fred och i förfogandelagen som aktiveras i krig. Kravet på att samma princip måste gälla även i Corona-krisen hörsammades inte av regeringen.

Oppositionen, med Moderaterna i spetsen, ställde snabbt krav på automatisk och skyndsam överprövning i riksdagen av varje beslut som skulle fattas av regeringen med stöd av lagen. Och det är nu det blir särskilt juridiskt och konstitutionellt intressant.

Offentliga beslut som inte har positiv verkan för den enskilde kräver lagstöd. Lag upphävs genom lag. Genom lag kan också regeringen bemyndigas att fatta beslut med stöd av lagen. Har ett sådant beslut fattats av regeringen så krävs för att upphäva beslutet alltså ny lag.

Stora bemyndiganden vänder därför på den normala lagstiftningen där riksdagen i efterhand i stället måste ena en majoritet för lag som inskränker den lag som man redan stiftat och som gett regeringen rätt att fatta beslut. Det är inte bara förvirrande, det innebär också politiskt att vid varje beslut som regeringen fattat och som riksdagen vill upphäva så måste en majoritet för upphävande mobiliseras. Det normala är tvärtom att en politisk majoritet måste mobiliseras när man vill fatta beslut, inte upphäva redan fattade beslut.

Det fullmaktslagen innebar var att beslutet flyttades från 349 riksdagsledamöter till 1 (en) statsminister. Regeringen fungerar nämligen inte som en vanlig styrelse eller som ett lagstiftande organ med voteringar och majoriteter mot minoriteter. Regeringsbeslut fattas av en person: statsministern. Fem statsråd måste närvara. De måste inte stödja beslutet, de har till och med grundlagsskyddad rätt att reservera sig skriftligt mot beslutet. Men beslutet fattas om statsministern tycker så och signerar protokollet. Det kan ske när som helst, var som helst och mot hur många statsråds och riksdagsledamöters vilja som helst. Så långt de formella förutsättningarna.

Nu kom den snabbt stiftade lagen om bemyndigande av makt till regeringen aldrig att användas. Den gällde den 18 april till den 30 juni. Gott om tid för regeringen att fatta beslut som det under påskveckan var så bråttom med. Ingen har åberopat lagen för att fatta beslut. Ingen har föreslagit att förlänga den tillfälliga lagen.

Statsrådet Lena Hallengren uttalade till TT när lagen slutade gälla att på grund av det tillägg som Moderaterna och övriga oppositionen fick igenom om automatisk överprövning i riksdagen så var inte lagen ”användbar”. Den någon på Regeringskansliet som ansåg denna lag som svar på frågorna hur krisen skulle motas i grind hade inte intresse av lagen om riksdagen skulle blandas in.

1974 års regeringsform är erkänt svag vad gäller att begränsa politisk centraliserad makt och att skydda enskildas rättigheter. Frågan om grundlagen alls ska begränsa politikers makt att inskränka rättigheter har varit levande allt sedan grundlagen skrevs. Flera steg för en regeringsform som garanterar fler rättigheter har tagits, men något så grundläggande som att skydda äganderätten genom rätt till kompensation eller krav på sakliga skäl för att få sitt företag stängt av regeringen fanns inte våren 2020 i vårt land.

Olof Palme deklarerade när den nya regeringsformen var på plats att ”monarkin nu bara är ett pennstreck från avskaffande”. Det eftersom monarkin regleras i regeringsformen och politikerna äger regeringsformens utförande. Vilka fler institutioner är i så fall bara ett pennstreck från avskaffande? Eftersom de regleras i samma grundlag så får man med Palmes ord konstatera att det är alla institutioner som riksdag, kommuner och domstolar.

Kan vi lära oss något av den helt unika våren 2020 så är det att Sverige är i behov av en rättssäker krislagstiftning. Regeringen kan ha de ädlaste syften att minska smittspridning för att rädda liv genom att ta snabba beslut. Men formerna för detta ska inte tas fram i en så extrem hastighet, och under så hektiska dagar när osäkerheten är så stor så att allt kan ifrågasättas politiskt.

Den enskildes rätt mot statens makt upphör inte i kris. Den är snarare ännu viktigare att skydda i tid av politisk tumult. Ingen ska behöva ligga vaken om natten med rädsla att en enda statsminister kan besluta om utegångsförbud eller att ens företag kan förbjudas att bedriva verksamhet med omedelbar verkan. Nu behöver en utredning i lugn och ro utvärdera vilka brister i handlingsmöjligheter för staten att fatta snabba beslut som finns, och hur det kan kombineras med ökad maktdelning och rättssäkerhet för fria individer och företagare.

Sten Storgärds är jurist fördjupad i konstitutionell rätt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019