Print Friendly, PDF & Email

EU är Sverige, Sverige är EU

Av Gunnar Hökmark | 18 september 2020



Alternativet till gemensamma beslut i EU är inte en libertariansk utopi utan nationella regler och regleringar noggrant förberedda av svenska byråkrater och politiker, som om det fanns olympiska spel i byråkrati ständigt skulle ha prispallen reserverad för sig. Med 27 olika länders motsvarande byråkratiska lagstiftningsprocesser skulle den europeiska marknaden vara en djungel av regleringar, skriver Gunnar Hökmark.

Europeisk politik är en del av den svenska och svensk politik är en del av Europas. Så enkelt är det när vi diskuterar det som lite fyrkantigt och distanserat kallas EU-frågor, som om vi talar om något konstigt bortom Sveriges gränser, bortom den normala politikens räckvidd.

EU, som det heter, och inte Europeiska Unionen som det är, framstår som en egen politisk entitet, som står för en given politik som vi bara ska förhålla oss till och reagera mot när den drabbar oss.

Europeiska Unionen är något mycket mer än EU och dess institutioner. ”Dess”, som om det är någon annans och inte våra demokratiska institutioner för gemensam lagstiftning och politik, gemensamt verkställande och upprätthållande av lagarna och gemensam domstolsmakt över den gemensamma lagstiftningen.

Europeiska Unionen är vi alla, svenskar, danskar, greker, ester och alla andra som bor inom Europeiska Unionens gränser. Vi förenas av en gemensam marknad och av möjligheten att fatta gemensamma beslut i alla de frågor som berör oss gemensamt. Det är handeln, varorna, tjänsterna, forskningen, företagandet, resandet och rörelsen över gränserna, de gemensamma marknaderna som tillsammans med medlemsstaterna och medborgarna är Europeiska Unionen.

Det är som om svensk Europadebatt aldrig har kommit in i detta mönster av gemenskap av det som är vårt. Därför lever vi också i föreställningen att det är ”där borta” som besluten fattas och som sedan därifrån i enskilda fall påverkar oss.

Sanningen är att besluten fattas av oss alla gemensamt och formar vår vardag från marknadernas prispressade konkurrens, bankers regler, telemarknadens roamingfria avgifter, flygens avreglerade låga priser, den fria rörligheten, konkurrens mellan distribution av brev, energiproducenter, studenters och forskares frihet, marknadsekonomi och etableringsfrihet istället för monopol och statsstöd samt gemensamma beslut om våra hav, vår luft, vår miljö, vår säkerhet och vår handel. Det är därför vi har fått en marknadsrevolution med öppna gränser, konkurrens och näringsfrihet.

Europeiska Unionen är under ständig utveckling, helt enkelt därför att demokrati råder och världen är under ständig utveckling. Det är inte det EU vi gick med i eftersom Europeiska Unionen förändras utifrån demokratiska beslut i en värld som heller inte har stått still sedan 1995, lika lite som Sverige har gjort det.

Ändå lever den svenska EU-debatten i föreställningen att politiska förslag på europeisk nivå är något som vi på avstånd ska förhålla oss till, som om EU är en fix konstant som likt ett självspelande piano spelar sin egen musik. Sanningen är att EU inte spelar någon annan musik än den medlemsstaterna och de valda företrädarna ställer krav på och godkänner. Därför blir det underligt när vi bedömer EU utifrån musiken vi hör, istället för utifrån de melodier vi vet kan spelas.

Alternativet till gemensamma beslut i EU är inte en libertariansk utopi utan nationella regler och regleringar noggrant förberedda av svenska byråkrater och politiker, som om det fanns olympiska spel i byråkrati ständigt skulle ha prispallen reserverad för sig. Med 27 olika länders motsvarande byråkratiska lagstiftningsprocesser skulle den europeiska marknaden vara en djungel av regleringar.

Föreställningen att saker föreslås och beslutas av andra, leder till att saker föreslås och beslutas av andra. Vi bromsar och säger nej, skakar på huvudet och skyller på fransmän, tyskar eller sydeuropéer istället för på vår egen tafatthet och passivitet. Med en regering som gjort tafatthet och valhänthet till sin managementfilosofi blir det än tydligare. Vi reducerar oss till en bromskraft istället för att träda fram som ledarskap.

Istället för att blicka ut och se världen och verkligheten som den är blickar vi inåt och tror att vi hanterar grundläggande ekonomiska utmaningar, behovet av fri handel, den globala klimatfrågan och hoten mot det öppna samhället genom att stampa med foten och säga ifrån.

Därför behöver vi i Sverige en debatt om världen och om Europa som är mognare än så och som förstår att när det gäller Europa och världen är det vår egen verklighet det handlar om. Vi behöver en insikt om att vår verklighet är Europas verklighet. Vi är inte en skyddad enklav som inte behöver rädas vare sig krig, terror eller påverkanspolitik.

Europas säkerhet och Europas välstånd är en förutsättning för det svenska samhället. Det europeiska säkerhetssystemet följer inte längre de gränser och den balans som det kalla kriget formerade. I dag är det svenska samhället lika utsatt som alla andra för de hot som öppna samhällen världen över utsätts för.

Ryssland bedriver krig i Europa. I Ukraina med konventionella förband som i storlek och beväpning motsvarar Sveriges, Polens och Danmarks stridsvagnsförband tillsammans. Genom desinformation, korruption, destabilisering och genom strävan till dominans på internationellt vatten och i luften försöker Ryssland öka sin makt och underminera andras.

Cyberkrigföring som syftar till att manifestera makt och påverkansmöjligheter. Den ekonomiska krigföringen handlar om energipolitik liksom om pengatvätt, som syftar till att finansiera subversiv verksamhet. Med nervgifter och andra metoder söker regimen tysta motståndare i första hand inom landet men också utanför.

Kina spänner i dag musklerna över hela världen med en direkt betydelse för Sverige. Kina använder sig alltmer av sin ekonomiska makt för att utveckla militär makt och utöva politisk makt. Krav på tystnad och undergivenhet, hot om att avbryta ekonomiska förbindelser, fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai, en ambassad som hotar dem som kritiserar förtrycket och uppköp av infrastruktur, strategiska företag, cyberkrigföring och industrispionage.

Hot om att stoppa handel, kanske också hot om att lägga ner kinesiskt ägda företag. I sin egen del av världen rustar man omfattande. I andra delar av världen rustar man sin förmåga att agera mot andra länder, genom uppköp av viktiga företag som i praktiken ställs under kommunistpartiets kontroll och inflytande när det gäller säkerhetspolitik och underrättelseverksamhet.

Mellanösterns stater befinner sig i ett sönderfall genom inbördeskrig och genom sina egna regimers förtryck. Regimer som Irans hotar andra länder och framförallt hela stabiliteten i Mellanöstern. Turkiet har vänt sig bort från Europa och mot demokratin. Konflikten med Grekland har en bäring in i Europa.

I denna allt mer hotfulla miljö med många destruktiva och våldsbenägna krafter finns inte tillräckligt starka motbalanserande krafter. USA har under Donald Trump lämnat rollen som den fria världens ledare och valt sin egen väg med minskat inflytande världen över som följd. För despotierna världen över ger detta större möjligheter än någonsin. Ledarna för Kina och Ryssland ser gärna att den fria världen försvagas.

För Donald Trump är den fria världens rättsordning ett hinder för den egna maktutövningen, inte en tillgång för frihetens vänner. Därför ser vi nu hur internationella institutioner från WHO till WTO försvagas och undermineras.

Världens ekonomier riskerar att falla in i protektionism och inåtvändhet genom en allt större mängd statliga interventioner i företag och i näringsliv. Minskad handel drabbar de länder som är som allra mest beroende till fri handel, som Sverige, men också hela den globala ekonomins utveckling med en återgång till fattigdom, svält och instabilitet som följd. Kinas ekonomiska framväxt och riskerar att göra världens största diktatur till en dominerande global kraft.

Det behöver inte bli så. Den fria världen kan och måste samla sig.

Europa och Europeiska Unionen är i dag den enda globala kraften som kan och vill vara en aktör för mänskliga fri- och rättigheter, som vill utveckla fri och multilateral handel samt slå vakt om en global klimatagenda.

De som tror att Sverige, Danmark eller Estland kan möta dessa utmaningar bättre på egen hand lever i plastpåseskattens föreställningsvärld. Det gäller även Tyskland och Frankrike liksom sorgligt nog också Storbritannien.

Ska Europa stå så starkt som möjligt, och vara så attraktivt som möjligt för andra delar av den fria världen inklusive Storbritannien, måste europeisk politik inriktas på ekonomisk konkurrenskraft, innovationsförmåga och utveckling, gemenskap, säkerhet och stabilitet gentemot de hot vi möter. Europeiska Unionen måste bli en kraft för den fria världen, som kan samla Europa och som kan bli en partner som bidrar till att USA på nytt tar på sig sin roll som garant för den fria världen.

För det första måste de ekonomiska reformerna stå i förgrunden. Det är inte genom bidrag som man formar ekonomisk konkurrenskraft och skapar tillväxt utan genom en öppen dynamisk marknad, bra villkor för företagande, intensiv konkurrens utan undantag för stora länders stora företag och etableringsfrihet. Efter pandemins kris måste vi återgå till finanspolitisk stabilitet. Europa måste utveckla sina gemensamma marknader inom alla områden i syfte att både skapa välstånd och politiskt ledarskap.

För det andra är det vår innovationsförmåga som kommer att avgöra graden av vårt ledarskap i världen. Digitalisering, AI, materialutveckling, biomedicin och medicinsk teknik kommer vara avgörande för ett globalt ledarskap avseende både politik och ekonomi.

I en värld där Kina utan konkurrens leder utvecklingen av AI riskerar vi alla friheten. Sverige bör gå i täten för nya forskningsinsatser och för forskningsanslag som utvecklar och drar till sig världsledande forskning och vi bör göra det genom att också utveckla europeisk forskningspolitik.

För det tredje måste Europa vara både den globala kraften för fri handel och frihandelns centrum. EU måste utveckla fler och bättre handelsavtal och med dessa binda samman den fria världen allt mer.

För det fjärde måste vi integrera politiken för fri handel med teknologisk utveckling. Det är bara genom fri och växande handel, och ökande kommunikationer, som vi kan säkerställa att hela världen kan bli en del av den transformering som kan leda till att fossila bränslen blir överspelade och stannar i marken.

Vi måste i Europa och i Sverige utveckla koldioxidfri ståltillverkning, koldioxidfritt flygande och transporter som bygger på andra energikällor än fossila bränslen. Det innebär också att vi måste utveckla elektrifieringen i en andra våg, efter den som tog sin start i början av 1900-talet. Sverige bör se till att vi har ett överskott av el för att nya teknologier med säkerhet ska kunna växa fram här, samtidigt som vi genom öppna energimarknader kan minska andra länders utsläpp. Klimatfrågan kräver mindre av skam och offermentalitet och mer av stolthet och utveckling.

För det femte måste vi utveckla en strategi för att möta auktoritära regimers och diktaturers påverkanspolitik. Europa måste gemensamt stå starkt mot både Kina och Ryssland när de försöker utnyttja våra fria samhällen för att utveckla diktaturens logik. Vi bör stå öppna för handel och ekonomiskt samarbete men stängda för påverkanspolitik, hot och dolt övertagande av strategiska företag och kunskaper.

Den fria världen i sin helhet måste klargöra vad som måste gälla för fri handel, den måste bygga på respekt för fria samhällen och fria ekonomier. Den gemensamma utrikespolitiken måste kunna bygga på majoritetsbeslut när det gäller övergripande utrikespolitik, kritik och sanktioner.

För det sjätte måste vi utveckla en gemensam säkerhetspolitik som stärker oss militärt liksom mot icke-militära hot. Nato måste förbli den europeiska försvarsgemenskapen och Sverige bör bidra till att ge den nytt liv genom att bli medlem, men EU måste kunna ta på sig viktiga uppgifter när det gäller säkerhet och försvar mot alla de hot som möter oss i gråzonen.

För det sjunde behöver vi en gemensam försvarspolitik som innebär att vi kan agera gemensamt militärt och som innebär att vi kan göra gemensamma försvarsindustriella satsningar. Europas länder måste säkerställa att vi tillsammans kan ha militära förband närvarande där andra vill utnyttja brister i vår säkerhet.

Det handlar om geopolitik, om säkerhet, om ekonomi och europeisk integritet. Sverige måste vara drivande när det gäller digitalisering, fri handel och den inre marknaden. Vi ska gå emot dem som vill att EU ska styra över allt. Den sociala pelaren är ett exempel på hur vi misslyckats och där vi nu tvingas bromsa en politik som kom till av inrikespolitiska skäl, inte för att göra Europa starkt.

Europa och EU är rörliga landskap i en föränderlig värld. Antingen ser vi till att driva förändringen eller så får vi finna oss i att andra driver sin och vi säger emot. Det är bra att vara med och dela trygghet, säkerhet och gemensam marknad men ännu bättre att utnyttja de gemensamma möjligheterna att forma verkligheten.

Gemensamt beslutsfattande behövs för att utveckla gemensamma marknader och gemensam säkerhet. Ensamma kommer vi aldrig kunna göra det. Ryssland, globaliseringen, Kina, USA, protektionismen, klimatfrågan och de många hoten mot det öppna samhället är större än så. Det är bara genom EU vi kan göra det.

Vi behöver i vår tid mer än någonsin tidigare en Europeisk Union som gör Europa starkt i dessa frågor.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019